Socialdemokraterna är hårt trängda. Å ena sidan pressas man av den radikala vänstervåg som härjar i en liten men väldigt tongivande del av den svenska ankdammen. Å andra sidan pressas man från det diametralt motsatta hållet av verkligheten.
Detta är till stor del självförvållat. Under de åtta år som partiet Socialdemokraterna befann sig i opposition, ägnade sig maktkonglomeratet Socialdemokraterna aktivt åt att elda på den begynnande radikaliseringsvåg som till slut blev det monster vi har att hantera idag.
Detta framstod säkerligen som rationellt för socialdemokrater där och då. I den egna självbilden hade gränserna mellan Partiet och staten suddats ut, och Partimedlemskapet fyllde i mångt och mycket samma funktion för möjligheterna till att göra karriär som i Sovjetunionen. När man plötsligt förvägras den regeringsmakt man så länge hade tagit för given, inte bara under en mandatperiod utan två, framstod också den brända jordens taktik som rationell.
Efter valet 2010 gick det dock inte som man hade tänkt sig. Samtidigt som socialdemokratiska tidningar och tankesmedjor gapade och skrek om ett nyliberalt systemskifte, avslutade regeringen Reinfeldt sitt reformarbete. I stället gjorde regeringen den radikala nyvänsterns postmoderna irrläror och vanföreställningar till sina, vilket fick Socialdemokraterna att svara med ännu mer av samma mynt.
Ett race to the bottom inleddes, vilket först resulterade i en polarisering så hätsk att vänner bröt med varandra, och därefter med att båda sidor förlorade valet 2014. Det var en stukad höger, en stukad vänster och ett väldigt stukat Sverige som fick försöka hanka sig vidare efter detta svenska ödesval och det budgetkaos som följde.
Tecknen på tillnyktring blev förvisso allt fler under 2015. Det var emellertid först när verkligheten drabbade Sverige med full kraft under hösten, som vuxenvärlden återigen började göra avtryck i samhällsdebatten på allvar.
Inom Socialdemokraterna har man sent omsider börjat se verkligheten för vad den är. Det monster man bidrog till att skapa under åren i opposition, utgör dock nu ett stort hinder för partiet. Man har inte bara välkomnat den radikala vänsteraktivismen (i form av Miljöpartiet) in i regeringen. Man har därtill släppt in den radikala vänsteraktivismen in i det egna (i övrigt väldigt avideologiserade) partiet.
Det är en närmast omöjlig sits. Å ena sidan krymper nu de resurser som är tänkta att köpa partiet röster i snabb takt. Å andra sidan har man att hantera de krafter som hävdar att samma resurser är oändliga. Krafter som man under flera år gjort allt för att både stärka och fånga upp.
Rent praktiskt yttrar sig detta i att regeringen nu ägnar sig åt ett desperat och valhänt men ytterst osmakligt fulspel. Å ena sidan går man gång på gång till attack mot Danmark. Å den andra för man aktivt en politik vars syfte är att få Danmark att lägga om sin politik.
I den mån regeringen över huvud taget erkänner detta, åberopas en naiv och verklighetsfrånvänd förhoppning om att Danmark skall börja föra en mer "generös" asylpolitik som skäl. Det verkliga syftet är dock ett helt annat, nämligen att få Danmark att införa precis de id- och gränskontroller som landets politiker öppnade för idag.
Om Danmark gör slag i saken försätter detta Socialdemokraterna i en väldigt bekväm situation. De danska politikerna kommer i så fall att tvingas utföra grovjobbet åt sina svenska kollegor, samtidigt som de senare då kommer att vara fria att fortsätta smutskasta sina kollegor på andra sidan sundet.
Detta är ett ytterst patetiskt agerande från ett alltmer patetiskt socialdemokratiskt parti. Det säger dock väldigt mycket om hur genomfalsk de svenska politikernas bombastiska retorik om Sverige som en "humanitär stormakt" egentligen är.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SR1,
Ab1