År 2020, det vill säga samma år som den svenska arbetslösheten enligt Socialdemokraterna kommer vara EU:s lägsta, förväntas en miljon människor i arbetsför ålder att leva på bidrag. För att överbrygga denna avgrundsdjupa klyfta mellan retorik och verklighet lovade Stefan Löfven idag, det vill säga under årets mest välregisserade socialdemokratiska arrangemang, att skapa 5 000 skattefinansierade låtsasjobb.
Det finns egentligen ingen anledning att bevärdiga detta utspel med ens en sågning. Vad Löfven föreslår är inte bara även med den mest naiva och välvilliga av tolkningar fullständigt otillräckligt, det är därtill närmast att tolka som ett utslag av hur en desperat dagdrömmare griper efter halmstrån. Detta till trots diskuteras nu det hela som om det vore ett seriöst utspel. Det är på den nivån den svenska samhällsdebatten förs idag.
Det är beklämmande att beskåda. Den stora staten har tappat kontrollen över utvecklingen, men förhindrar samtidigt genom sina omfattande maktbefogenheter, genom sin regleringsiver och genom sin övertro till rationalismen alla försök att vända utvecklingen. Resultatet har blivit att hela Sverige i allt högre grad framstår som ett skolboksexempel på en allmänningens tragedi.
Vänsterregeringens ideologiska låsningar gör att den inte agerar. Vänsterblockets problemformuleringsprivilegium leder till att oppositionen ryggar tillbaka för de svåra frågorna. Partisystemets destruktiva incitamentsstrukturer gör valvinster viktigare än landets välstånd. Det klientelistiska systemet gör såväl väljare som företagare mer och mer villiga att bortse från uppenbara missförhållanden så länge möjligheterna för dem själva att berika sig på andras bekostnad är goda.
I kombination med den smygsocialisering som sker då mer och mer av börsvärdena kontrolleras av pensionsfonder, i kombination med att socialismen såväl politiskt som kulturellt blivit en maktfaktor även i ett land som USA, i kombination med EU:s accelererande utveckling mot en rationalistisk superstat med Frankrike som förebild, är det lätt att bli pessimistisk.
Vad som sker påminner oroväckande mycket om vad Joseph Schumpeter varnade för redan 1942, nämligen att socialismen med demokratins hjälp i slutändan skulle avgå med segern. Om så blir fallet kommer det då måhända vara alla svågerkapitalister, alla som låtit sig köpas, alla som värderat makt högre än politiskt innehåll och alla som offrat sina principer för personlig vinnings skull som socialismen då har att tacka för detta.
Läs även:
Motpol, I fablernas land
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2