"Sveriges självpåtagna handikapp". Under denna rubrik går Maria Rankka (VD för Stockholms handelskammare och tidigare VD för Timbro) idag i en debattartikel till generalangrepp på den svenska beskattningen av personaloptioner. Att det idag är frågor som personaloptioner, privata välfärdsföretag och rutavdrag som allt oftare står i fokus för allianspartiernas och näringslivets utspel är högst anmärkningsvärt.
Man tar inte strid för avregleringar, sänkta skatter eller rättvisa spelregler. Man tar inte strid mot den klåfingriga socialdemokratiska politiken, man tar inte strid mot den stora staten och man tar inte strid för medborgarnas makt över sina egna inkomster. I stället tar man strid för frågor som tangerar ren svågerkapitalism.
Frågorna bör inte avfärdas utan vidare, i synnerhet inte med den högljudda retorik vänstern tenderar att hänfalla till varje gång de kommer på tal. Förmånligare personaloptioner kan leda till att företag expanderar och att Sverige kan hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Privata välfärdsföretag leder ofta till att verksamheternas kvalitet förbättras. Rutavdraget har inte bara fått fler människor i arbete, utan bedöms dessutom ha varit självfinansierande.
Alla dessa reformer är dock ur marknadsliberal synvinkel högst problematiska. Såväl rut- och rotavdrag som skattelättnader på personaloptioner innebär att godtyckligheten i skattesystemet ökar, vilket i klartext betyder att vissa branscher beskattas hårdare än andra. Privat välfärdsföretagande innebär en ytterst märklig hybrid mellan plan- och marknadsekonomi, där priset på tjänsterna sätts av staten och medborgarna är tvingade att betala företagens intäkter via skattsedeln.
Vad mer är, rut- och rotavdragens införande är ett indirekt erkännande av att den så kallade svenska modellen inte fungerar. Införandet av dessa avdrag är ett erkännande av att de höga lägstalönerna och de höga inkomstskatterna leder till ökad arbetslöshet. Att i detta läge införa riktade (och därmed orättvisa) skattelättnader för vissa branscher är ett fattigt substitut för att åtgärda de bakomliggande problemen på riktigt.
Att Svenskt näringsliv övergett Sture Eskilsson-linjen för att i stället för ta strid för skattefinansierade välfärdsföretag och flagranta svågerkapitalister är sorgligt. Att allianspartierna inte längre knappt ens på marginalen försöker utmana det socialistiska samhällsbygget, utan i stället försöker rädda det, är ännu mer sorgligt.
Personaloptioner och rutavdrag har förvisso ett symbolvärde som får vänstern att gå i taket, men faktum är att dessa reformer i grund och botten är klassisk socialdemokratisk jobbpolitik. Att man därtill sjunger arbetslinjens (och därmed de höga skatteintäkternas) lov, snarare än att försöka skapa ett samhälle där den som så vill faktiskt har råd att jobba mindre, gör bara detta ännu mer uppenbart.
DN1,
SvD1,
SvD2,
SvD3