2016-07-24

Anders Lindberg och äganderätten


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

När Anders Lindberg igår ännu en gång begick ledarkrönika blev föremålet för dennes förutsägbart demagogiska tyckeri äganderätten. Äganderätten är synnerligen problematisk, lät Lindberg meddela. Så problematisk att den stärkta ställning äganderätten påstås ha fått på senare tid enligt Lindberg är "mycket illa".

Med falsk inställsamhet frågar sig Lindberg melodramatiskt om det inte borde "löna sig bättre att arbeta och utbilda sig än att ärva och äga". Detta inte bara trots att äganderätten är en förutsättning för att någonting skall kunna löna sig. Detta därtill trots att Lindberg vanligtvis ägnar en synnerligen stor del av sitt opinionsbildande åt att driva den socialistiska tesen att utbildning och arbete inte bör löna sig.

Nåväl, låt oss ta det från början. Äganderätten är en minst lika central förutsättning för den västerländska demokratin som till exempel pressfriheten. Utan äganderätt hade den rikedom vi idag åtnjuter inte varit möjlig. Utan en äganderätt som dagens hade världen aldrig lämnat medeltiden. Utan någon äganderätt över huvud taget hade Anders Lindberg bott i en grotta och ägnat sina dagar åt att jaga mammutar.

Den tes Anders Lindberg för fram är till sin natur marxistisk snarare än socialdemokratisk. Lindbergs krönika är trots detta intressant, för den sätter fingret på den föreställningsvärld som driver vänstern. Vänstern begränsar sig nämligen inte till ideologiska ståndpunkter, utan baserar dessutom stora delar av sin argumentation på lögner. Lögner som står i strid mot följande fakta:
  1. Talet om marknaden som en mystisk hotfull kraft bottnar i okunskap, och bortser helt från att konsumenterna är marknadens makthavare.
  2. Marknadsingripanden skadar alltid vad konsumenterna ser som sina intressen. Marknadsingripanden kan motiveras med till exempel miljöhänsyn, men aldrig på ren ekonomisk väg. Varje marknadsingripande innebär per definition att konsumenternas valfrihet begränsas.
  3. Planekonomi fungerar inte utan gudomligt ingripande.
  4. Om man eliminerar möjligheterna till vinst kommer detta ofrånkomligen leda till ökad fattigdom, en kraftig inbromsning av den tekniska utvecklingen och att utbudet av varor och tjänster såväl minskar som försämras.
  5. Omfattande regleringar minskar konkurrensen, vilket skyddar befintliga aktörer på marknaden. Detta bidrar i förlängningen till att förmögenheter kvarstannar i samma familj och att rikedom i ökad omfattning därmed blir en egenskap som ärvs.
  6. Prisregleringar leder ofrånkomligen till tomma butikshyllor och köer.
  7. Höga bidrag, LAS och kollektivavtal leder till högre arbetslöshet.
När jag skriver att ovanstående punkter är fakta menar jag just detta. Hade vänstern nöjt sig med att diskutera skattesatser och omfattningen av den offentliga sektorns åtaganden hade den ägnat sig åt ideologi. När den förnekar ovanstående punkter ägnar den sig emellertid åt lögn. Föreställningen om motsatsen är charlataners verk.

Marxismens existens står och faller med att tillräckligt många tror på lögner, och detsamma gäller stora delar av Socialdemokraternas tankegods. När Lindberg med bland annat sitt angrepp på äganderätten närmar sig marxismen pumpar också Aftonbladet ut lögner med rötterna i kvasiintellektuell preussisk 1800-talsmysticism.

Den samtida ideologiska diskursen vimlar av currylinjer, chemtrails, Bermudatrianglar och vattenvirvlare. I denna labyrint av humbug har Aftonbladet tagit på sig rollen som idédebattens motsvarighet till Homeopatiska riksförbundets medlemstidning.
DN1