Som en del i reportageserien Utanförskapet inifrån publicerade igår Expressen en artikel om de systematiska attackerna på ambulanspersonal och brandmän i vad som på samtidens fikonnyspråk kallas för "socioekonomiskt utsatta områden".
Som brukligt är då man tar del av dylika reportage infinner sig ett flertal frågor. Vad för skruvat land är det egentligen som accepterar detta? Hur kunde frågan så länge vara tabu? Varför tillåts dessa unga men grovt kriminella människor att gå fria? Hur resonerar deras patetiska ursäkter till föräldrar? Vilka tankeprocesser pågår egentligen inuti alla förment goda relativisters Bermudatrianglar till hjärnor?
Väldigt lite av det som skrivs om attackerna som sådana är emellertid särskilt nytt, tvärtom är fenomenet vid det här laget ganska väldokumenterat. Vad som gör reportaget intressant på riktigt är i stället vad som, nästan i förbigående, framkommer om fackets syn på de risker kriminella utsätter brandmän och ambulanspersonal för.
Facket gör i normalfallet allt för att framställa sina medlemmar som offer, även i de fall dessa grovt missbrukat sin arbetsgivares förtroende. När utryckningspersonal i sitt arbete gång gång på gång möts av stenkastning, knallskott, fyrverkerier och laserstrålar i ögonen är det emellertid annat ljud i skällan.
I artikeln väljer såväl Vårdförbundets förbundsombudsman David Liljequist som Kommunals huvudskyddsombud Per-Albin Halldin att tona ned problemen. Detta är inte bara anmärkningsvärt för att man därmed förminskar de allvarliga problem medlemmarnas dåliga arbetsmiljö innebär, utan ännu mer för att man därmed indirekt också ställer sig på arbetsgivarens sida.
I förlängningen är nämligen arbetsgivaren i det här fallet just de politiker som i en kombination av feghet och storhetsvansinne låtit situationen urarta till vad den är idag. Till dessa politiker har dessutom fackföreningarna ofta väldigt intima band, och att hålla sig på god kant med politikerna (det vill säga arbetsgivarsidan) i fråga är i fall som dessa därför också ofta av avgörande betydelse för den vidare karriären.
När det kommer till medlemmar som till skillnad från i många andra fall verkligen förtjänar uppbackning, väljer med andra ord fackpamparna att överge dessa för sin egen vinnings skull. Det är ett svek av gigantiska proportioner.
DN1,
DN2,
Syd1