Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett land där problem med rättvisan är stigmatiserande, där förorter inte brinner, där ambulanspersonal inte attackeras och där företeelser som markockupationer, gatubarn och taharrush endast förekommer i utrikesnyheterna.
Det svenska rättsväsendet är, kort sagt, inte anpassat till Sverige så som det ser ut 2016. När detta rättsväsende sätts in för att bekämpa de "utmaningar" samtiden har att hantera blir resultatet inte sällan slapstick. Att det blivit så förklaras naturligtvis till stor del av att förutsättningarna på marken har förändrats, men inte enbart. Tre andra (och sinsemellan besläktade) företeelser har sannolikt spelat en precis lika stor roll.
För det första har den svenska lagstiftningen drabbats av juridisk inflation. När svenska politiker försöker blidka en uppretad befolkning medelst halvhjärtade utspel (som i regel kokar ned till att en utredning eller nationell samordnare skall tillsättas) om skärpta straff för diverse utbredda asociala beteenden som inte beivras, sker detta vanligtvis trots att beteendet i fråga redan är kriminaliserat och att stränga straff redan ingår i straffskalan.
Att brotten inte beivras beror inte bara på att polisen lider av både underbemanning och vanstyre. Det beror därtill ofta på att polisen har blivit föremål för regelrätta mediedrev då den faktiskt har ingripit, och att fega politiker i detta läge inte backat upp ordningsmakten utan i stället av karriärtekniska skäl anslutit sig till dreven. Resultatet har blivit att lag efter lag i praktiken upphört att gälla.
För det andra är fru Justitia definitivt inte blind, utan tvärtom extremt känslig för samtidens strömningar. Detta har inte bara fått till följd att rättsväsendet blivit känsligt för politiska påtryckningar eller att paragrafer som till exempel den om hets mot folkgrupp idag tillämpas på företeelser de aldrig var tänkta att omfatta.
Det har också fått till följd att domstolar drar sig för att dela ut hårda straff när detta kan tänkas väcka gapiga kulturskribenters, rabiata intressegruppers och andra prominenta vänsterdemagogers vrede. Det har också fått till följd att förvaltningsdomstolarna tagit på sig rollen att bedriva omfördelningspolitik av vänsterpartistiskt snitt, även när detta saknar stöd i lagen.
För det tredje frodas allt sedan den maoistiska masspsykosen 1968 en synnerligen rutten syn på moral i akademiska kretsar. Inom dessa kretsar är man inte sällan misstänksamma till att brottslingar över huvud taget bestraffas. I spåren av detta har det blivit akademiskt meriterande att förespråka låga straff för synnerligen råa brott.
Att kunna relativisera, förminska och bortförklara till exempel grov misshandel ses därför som ett bevis på ett välutvecklat akademiskt sinnelag. Den som visar prov på en pervers moralsyn anses helt enkelt vara sofistikerad. Den som kan dekonstruera ett brott och förövarens ansvar för denna ses som någon som höjer sig över de apor som ropar på hårdare straff.
Allt detta har idag, tillsammans med att vardagsbrotten dels är legio, dels inte ens utreds, skapat en väldigt giftig cocktail. Den i allra högsta grad lönsamma kriminaliteten flyttar fram sina positioner, laglydiga medborgare lämnas i sticket, förtroendet för rättsväsendet är i fritt fall och de straff som ändå utdelas uppfattas ofta av både brottsoffer och allmänheten i stort som ett hån.
Att politikerna i detta läge från höga hästar fortsätter att förkunna sin moraliska överlägsenhet för de medborgare de spottar i ansiktet är inte bara perverst, det är bortom all anständighet.
Läs även:
Anna Dahlberg,
Motpol