Frågan om ensamkommande asylsökandes ålder har länge utgjort en av de frågor runt vilken samhällsdebatten drabbats av total låsning. Idag tycks dock bubblan en gång för alla har spruckit, varför de debattörer som länge hävdat att fyrtioåringar varit barn nu febrilt försöker retirera utan att fullständigt tappa ansiktet.
Även nu, med denna surrealistiska fars till synes slutligen lagd till handlingarna, förmår emellertid inte den dysfunktionella samhällsdebatten komma till pudelns kärna. Frågan om ålderstesternas felmarginaler återkommer nämligen fortfarande titt som tätt i debatten, men detta utan någon som helst diskussion om vad detta egentligen innebär.
Risken för att en underårig felaktigt bedöms vara 18 år eller äldre framställs fortfarande som ett stort problem. 18-åriga ensamkommande kastas dock inte ut ur landet hals över huvud, trots att detta ofta är den outtalade implikationen. Tvärtom kommer de beviljas asyl – om de bedöms ha asylskäl.
Vad som lockat så många att ljuga om sin ålder är bland annat att deras möjligheter till asyl då blir goda, även om de saknar asylskäl. Det "värsta" som kan hända om någon felaktigt bedöms ha ljugit om sin ålder blir därmed att såväl asylrätten som Internationella Konventioner™ upprätthålls.
Med andra ord innebär en felaktig åldersbedömning inte några förödande konsekvenser. Att en asylsökande utan asylskäl får avslag är naturligtvis tråkigt för vederbörande. Det innebär emellertid inte att någons rättigheter åsidosätts.
Att frågan om ålderstester blivit så infekterad beror på att många aktivister och debattörer tyckt det har har varit bra att så många utan asylskäl beviljas asyl. Ålderstester har däremot aldrig inneburit någon ökad risk för en rättsosäker hantering. Tvärtom är det rådande ordning, det vill säga en ordning som premierar fusk, som är högst tvivelaktigt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Syd1