2016-09-27

Påverkansoperationer, propaganda och postmodernism

Det talas mycket om påverkansoperationer dessa dagar, inte minst sedan affären Putilov blossade upp. Det finns i allra högsta grad goda anledningar att granska Egor Putilovs förehavanden, och det faktum att han tycks ingå i kretsen kring Kent Ekeroth gör bara en sådan granskning ännu mer angelägen. Det finns dock en hel del som skaver i de påståenden som nu läggs fram.

Att enskilda sverigedemokrater beundrar Putin är idag välbelagt, men när opinionsbildare utifrån detta låter antyda att partiet i sin helhet aktivt stödjer ryska intressen är man ute på ganska tunn is. Det är inte på något sätt omöjligt att det förhåller sig så, men att lättvindigt kasta ur sig den sortens anklagelser utan att presentera konkreta bevis är inte bara oseriöst. Det bidrar därtill till precis den urvattning av sanningsbegreppet som hör till den ryska propagandans främsta kännetecken.

Den skada Putilov och likasinnade eventuellt har ställt till lär emellertid inte påverkat stämningsläget i Sverige annat än på marginalen. Under de senaste åren har svenskarna på daglig basis blivit måltavla för uppläxningar, uppfostringskampanjer, tillrättalagda narrativ, vilseledande information, halvsanningar och regelrätta lögner från etablissemangets sida. Detta har underblåst en explosiv polarisering, undergrävt förtroendet för media och gött politikerföraktet.

Det var inte Sverigedemokraterna som gång på gång påstod att invandringen var en vinstaffär eller talade om "kompetensregn". Det var inte Sverigedemokraterna som gav pseudovetenskapen fritt spelrum på universiteten. Det var inte Sverigedemokraterna som gjorde så kallad normkritik till statligt sanktionerad norm. Det var inte heller Sverigedemokraterna som gjorde rasbegreppet fashionabelt igen.

Det var inte Sverigedemokraterna som förklarade att lekställningar utformade som brandbilar leder till sexuella övergrepp. Det var inte Sverigedemokraterna som år efter år insisterade på att vuxna var barn. Det var inte Sverigedemokraterna som började göra museer till postmoderna propagandacentraler. Det var inte sverigedemokrater som under flera år stenhårt drev linjen att det var rasism att motverka kvinnoförtryck även i förorterna. Et cetera, et cetera.

Jag påpekar inte detta för att ursäkta, relativisera eller propagera för Sverigedemokraterna. Jag påpekar detta för att det svenska etablissemanget under spektakulära former lyckats köra i diket till synes helt på egen hand. Jag påpekar detta för att de aktörer som nu kritiserar Sverigedemokraterna behöver sopa rent framför egen dörr innan de sätter sig på några höga hästar.

Jag påpekar detta för att affären Putilov behöver sättas i perspektiv. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att den som ägnat sig åt påverkansoperationer riktade mot Sverige förnöjt kunnat luta sig tillbaka medan svenska myndigheter, journalister och (rumsrena) politiker gjort grovjobbet åt dem. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att det svenska samhällets förljugenhet gjort Sverige till ytterst bördig jordmån för precis den sorts postmoderna propaganda som Kreml ägnar sig åt.
SR1