En starkt bidragande orsak till att det svenska sanningsbegreppet snart är lika urvattnat som den grekiska drachmern en gång var är Aftonbladets ledarredaktion. På denna reaktion ägnar man sig inte bara åt att slarva och skarva med sanningen, man ser lögnen som ett viktigt verktyg för att uppnå politiska mål.
Ett aktuellt exempel på detta är Fredrik Virtanens krönika "Föraktet för fakta är en global farsot". I denna förfasar sig den lågutbildade och Motalabördige vite mannen Fredrik Virtanen inte bara över det arbetarpatrask som lågutbildade vita män utgör. Under förevändningen att slå ett slag för sanningen basunerar han dessutom ut ett stort antal lögner om Magnus Ranstorp.
Skillnaden mellan denna metod, som såväl Virtanen som hans ledarredaktionskollegor ogenerat använder gång på gång, och den desinformationsspridning som ryska propagandaorgan som RT och Sputnik News ägnar sig åt, är hårfin, om ens det. Man använder sin plattform för att medvetet sprida lögner, väl medveten om att dessa kommer få mycket större genomslag än sanningen.
Att man trots detta påstår sig värna om sanningen är groteskt, men också en logisk fortsättning på strategin. När Anders Lindberg, en av Virtanens kollegor, häromdagen uttalade sig om dålig ton på nätet illustrerade han en annan aspekt av detta. Den närmast kroniskt otrevlige och dryge Lindberg hävdade då i en diskussion med Johan Ingerö att "ni" (det vill säga Högern™) borde ta diskussionen "på större allvar". Därefter klumpade han ihop "klimatet nu" med Putin, och hävdade att "det substantiellt nya är det helt sanningsfria och bubblorna".
Vad Lindberg gav uttryck för hade varit direkt komiskt, vore det inte för situationens allvar. Aftonbladet har ägnat åtskilliga år åt att piska upp hätska stämningar i Sverige med sin patenterade någonting har gått sönder-retorik. De har ljugit, förtalat och svartmålat, och i och med detta förpestat debattklimatet. De har gett blanka fan i både sanning och grundläggande anständighet, så länge detta främjat deras egen agenda.
Ännu mer komiskt blir det när Lindberg blandar in Putin. Den ryska propagandan är en faktor att räkna med idag, men Lindberg tycks helt missa det uppenbara. Genom att sprida lögner, förtala och svartmåla har hans egen redaktion bidragit till att urholka förtroendet för det skrivna ordet. Man har pumpat ut den ena lögnen efter den andra, vilket såväl devalverat sanningsbegreppet som fått folk att söka sig till andra kanaler.
Ryska propagandamakare lär knappast se Aftonbladet som en farlig motståndare. Tvärtom, i den mån de faktiskt bryr sig om tidningen gnuggar de med allra största sannolikhet sina händer över det arbete ledar- och kulturredaktionerna gör tillsammans med till exempel Politism. För dem är Virtanen, Lindberg et consortes nyttiga idioter som, i och med sitt oförtrutna arbete med att relativisera sanningsbegreppet sönder och samman, gör deras eget arbete oändligt mycket lättare.
Ab1