2016-10-30

Särlagstiftning – i alla människors lika värdes namn

Alla människors lika värde. Dessa ord upprepas sedan ett antal år båda ofta och av väldigt många, men i regel utan att frasen fylls med något konkret innehåll värt namnet. De används av människor som inte har något att tillföra, de används av människor som saknar argument och de används av människor som vill låta antyda att de står för en god värdegrund. Detta har också gjort frasen till ohotad etta på floskeltoppen.

Det finns mycket att säga om detta, och det mesta – att formuleringen är lökig, att det hela handlar om en felöversättning och att ingen vettig människa värderar en mördare lika högt som sitt eget barn – har redan sagts. Detta har emellertid kommit att överskugga något betydligt viktigare, närmare bestämt att det tankegods som omgärdar denna floskel i regel handlar om en människosyn som definitivt inte bottnar i alla människors lika värde.

De människor som oftast hänvisar till alla människors lika värde är nämligen, när det kommer till kritan, påfallande rörande eniga att människor skall behandlas olika beroende på bakgrund. Ett högaktuellt exempel på detta är den nyligen publicerade undersökning som visade att var tionde elev i Göteborgs förorter sympatiserar med religiösa extremister som IS.

Undersökningen fick ingen särskilt prominent plats i nyhetsflödet, den föranledde inga tunga politiska utspel och den var praktiskt taget bortglömd redan efter någon dag. Kort sagt, reaktionerna kom inte ens i närheten av det ramaskri en liknande undersökning hade föranlett om den hade visat att att var tionde elev i vissa områden hade sympatiserade med högerextrema rörelser med samma förkärlek för våld som IS.

Det finns åtskilliga andra exempel på detta fenomen. Respekterade debattörer hånar konstnärer som hotas till livet av islamistiska fundamentalister. Bilbrännare i förorterna både slipper straff och ursäktas av polisen, samtidigt som 67-åriga kvinnor döms till dagsböter (och, som en slutgiltig förolämpning, att betala pengar till Brottsofferfonden) för innehav av pepparspray.

Man låter ostört vissa skita ned skolgårdar, samtidigt som andra avkrävs dryga böter för att de inte installerat avloppsanläggningar de inte har råd med. Man hudflänger kristna kvinnoprästmotståndare, samtidigt som man inte har några som helst synpunkter på den förkrossande majoritet av landets imamer för vilka såväl kvinnliga kollegor som samkönade äktenskap över huvud taget inte finns på kartan. Et cetera, et cetera.

Det ligger med andra ord i den politiska mittfåran, de många hänvisningarna till alla människors lika värde till trots, att bedöma olika människor efter helt olika måttstockar. Det anses således inte bara legitimt, utan dessutom önskvärt och antirasistiskt, att bemöta människor på ett sätt som, hur man än vrider och vänder på det, bottnar i en övertygelse om människors olika värde.

Detta säger inte bara väldigt mycket om hur grund, ointellektuell och förljugen den svenska samhällsdebatten egentligen är. Det avslöjar dessutom vilken nedlåtande och rasistisk värdegrund de svenskar som ansluter sig till detta narrativ egentligen håller sig med.

De förutsätter i grund och botten att migranter som på olika sätt beter sig illa inte förstår bättre, men kräver samtidigt att infödda svenskar såväl skall följa lagar och förordningar som uppoffra sig. Det är en värdegrund värdig en kolonialadministratör från 1800-talet.
DN1, DN2, DN3, Exp1

2016-10-27

Hyresrätten behöver räddas från Hyresgästföreningen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

#räddahyresrätten. Det låter kanske som en kampanj Hyresgästföreningen ligger bakom, men så är inte fallet. I stället utgör Hyresgästföreningen ironiskt nog ett av de största hoten mot hyresrättens framtid som boendeform.

Hyresgästföreningen har getts en näst intill absolut makt att bestämma nivån för den årliga hyresutvecklingen. En sådan makt ger till synes föreningen långtgående möjligheter att omsätta den egna devisen om "allas rätt till en god bostad till rimlig kostnad" i verklighet, men skenet bedrar.

De hyreshöjningar Hyresgästföreningen gått med på har nämligen varit så låga att de successivt gröpt ur fastighetsägarnas avkastning. För 2016 och 2017 väntas hyresökningarna understiga inflationen, vilket i praktiken innebär att organisationen använder sin makt för att genomdriva hyressänkningar.

Detta gröper ur fastighetsägarnas marginaler ännu mer, vilket gör det oattraktivt för dem att fortsätta förvalta och äga sina fastigheter. Samtidigt är fastighetspriserna rekordhöga, vilket gör ombildningar till bostadsrätter synnerligen attraktiva. Därmed blir den kraftiga minskningen av andelen hyresrätter också förståelig.

Hyresgästföreningen har lyckats med sitt mål att hålla hyrorna låga, men detta har skett till priset att hyresrätten idag är utrotningshotad. Det är djupt olyckligt, för hyresrätten behövs som bostadsform. Inte minst för alla som inte har råd med en bostadsrätt.

Läs även:
Fastighetsägarna

2016-10-25

Något om socialismens potentater och dess tjänstehjon

Att det frälse som tillförskaffat sig makten över Sverige är ett fullständigt skrupellöst släkte är inte direkt någon nyhet. Man berikar sig själva på skattebetalarnas bekostnad, man demoniserar den som protesterar och man använder sig ogenerat av utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att framtidssäkra det egna maktinnehavet.

Under gårdagen sammanföll tre händelser som tillsammans på ett väldigt pedagogiskt sätt tydliggjorde detta. Det första av dessa var ett utspel signerat infrastrukturminister Anna "Marie Antoinette" Johansson om att bensinen är alldeles för "billig" i Sverige. Med detta menade hon i klartext att bensinen är för lågt beskattad.

Den andra av dessa händelser inföll några timmar senare, då det kom ut att en viss Erik Bromander, SSU-broiler tillika Anna Johanssons statssekreterare, hade rest på förtäckta lyxsemesterresor för närmare en miljon kronor på de enligt infrastrukturministern underbeskattade skattebetalarnas bekostnad. Detta skulle Johansson i sann Göteborgsanda senare komma att kommentera med orden "Det är olyckligt att det här har kommit upp".

Den tredje av dessa händelser utspelade sig därefter på kvällen, som av en händelse bara några timmar innan det var dags för nämnda myndighet att ännu en gång beslagta närmare hälften av de pengar skatteboskapet hade arbetat ihop under månaden. Då lät nämligen Skatteverket inte bara vänsterextremisten Tomas "Genusfotografen" Gunnarsson (gissningsvis mot ersättning i form av utbetalda skattepengar) föreläsa för personalen, utan passade därtill på att okritiskt hylla och sprida hans postmarxistiska budskap.

Dessa tre händelser illustrerar tillsammans väldigt väl hur den politiska makten i Sverige egentligen ser på skatte- och valboskapet. Man tar inte bara ogenerat deras pengar för att köpa sig röster, berika sig själva och stödja tveksamma ändamål som salafism och folkmord. Man ägnar sig därtill också ohämmat åt att sprida vänsterextrem propaganda riktad mot samma skatteboskap som man ständigt rånar.

Vi nöjer oss inte med att bara ta dina pengar, lyder det underförstådda budskapet. Vi ger oss inte förrän vi dessutom äger din själ, och de indoktrineringsinsatser du och de andra kättarna tvingar oss att rikta mot er för att åstadkomma detta får ni själva bekosta, ert barbariska pack. Det hela är naturligtvis fullkomligt perverst, men fullständigt pervers är också precis vad den depraverade socialistiska ideologi som ligger bakom denna föraktfulla människosyn är.

Vad socialismen hoppas åstadkomma är ett land av drönare som villigt agerar tjänstehjon åt potentater som Erik Bromander. För att uppnå detta anlitar man horder av politiska kommissarier som "Genusfotografen" för att indoktrinera folket, inte minst i skolan då barn är extra mottagliga för propaganda.

Den som gillar den socialistiska högskattestaten är att likna vid ett djur som lärt sig älska den bur det hålls inspärrad i. Ha för Guds skull lite mer självrespekt än så. Vägra samarbeta med dessa moraliskt depraverade människor. Undergräv dem, häckla dem, bojkotta deras apkonster. Gör motstånd!

Tidigare i ämnet:
Något om det socialdemokratiska solidaritetsbegreppet
SR1, Exp1

2016-10-23

Propagandafiaskot i Sandviken

En sällan diskuterad effekt av den radikaliseringsvåg som sedan några år tillbaka förpestar atmosfären i det starkt centralstyrda och konsensuspräglade Sverige, är att man även på kommunal nivå i regel anstränger sig till det yttersta för att framstå som duktig i företrädare för den subkultur som frodas på Södermalms ögon.

Detta kan tyckas märkligt, givet att det är i kommunerna man får betala priset för de experiment de micromanagement-älskande progressivisterna ständigt utför med Sverige som laboratorium, men så är likväl fallet. Detta yttrar sig bland annat i att lokaltidningarna fylls av grötmyndiga och floskeldrypande imitationer av den kultur- och agendajournalistik som återfinns i rikstidningarna, trots att de därmed beskriver en verklighet som få kommuninvånare bortsett från lättskärrade folkpartistiska gymnasielektorer känner igen sig i.

I samma kommuner har politiker och tjänstemän idag händerna fulla med att hantera det faktum att man på riksnivå nu dumpar de problem som uppstått i samband med att man i ett utslag av storhetsvansinne lekt Humanitär Stormakt™ på just kommunerna. Dessa kommunala makthavare är således helt på det klara med vidden av de misstag som begåtts, men om detta talar de i ett utslag av missriktad lojalitet i regel väldigt tyst.

I stället arrangerar man diverse hallelujaarrangemang, till vilka man för skattemedel hyr in prominenta postmarxister för att berätta hur usla arbetar- och medelklassens värderingar är, och hur mycket bättre allt skulle bli om kommuninvånarna bara helhjärtat anammade det vänsterradikala tankegods som för närvarande är högsta mode bland Fi- och MP-väljare på Södermalm.

Ett sådant arrangemang skulle igår ha arrangerats i Sandviken, dit kommunen hade hyrt in barnrapparen och bibliotekscensorn Behrang Miri för att föreläsa för unga om "demokrati". Idag fick vi emellertid veta att arrangemanget blivit inställt – endast en åhörare behagade nämligen dyka upp.

Kanske berodde det på slumpen, kanske berodde det på att man i Sandviken till skillnad från på Södermalm faktiskt vet vad det innebär att öppna sina hjärtan, men oavsett vilket är det både glädjande och inspirerande att kommunpolitikernas försök att ställa sig in hos de progressiva ångvältarna i Stockholm slutade i ett praktfiasko.

Inom den postmarxistiska nyvänstern och bland deras nyttiga idioter i riksdagspartierna talar man ständigt om "solidaritet", "värdegrund" och "alla människors lika värde", men bakom dessa högtidliga ord döljer sig det faktum att man när det kommer till kritan är moraliskt korrupta.

Man sanktionerar vänsterextremisters våld. Man arbetar för att göra människor olika inför lagen. Man göder såväl den organiserade brottsligheten som terrorister med skattebetalarnas pengar. Man använder ogenerat utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att indoktrinera valboskapet. Vad de unga i Sandviken tycks ha gjort är att under förnedrande former ge företrädarna för denna perversa och förljugna vänsterideologi fingret.

För detta förtjänar de applåder. Betydligt fler borde, precis som de unga Sandvikenborna, undergräva postmarxisternas legitimitet genom att bojkotta, häckla eller på annat sätt sabotera deras Leni Riefenstahl-inspirerande indoktrineringstillställningar. I synnerhet när dessa arrangeras av kommunpolitiker för att fjäska för de ansvarslösa rikspolitiker som har orsakat de problem de nu desperat har att hantera.

2016-10-18

Om att gå genom samtiden med högburet huvud

För den frihetligt sinnade är tillvaron i Sverige inte sällan direkt tryckande. Skatterna är inte bara skyhöga, utan går dessutom påfallande ofta till direkt perversa ändamål. Paternalismen är långtgående, den så kallade värdegrunden är moraliskt bankrutt, staten ägnar sig åt regelrätta indoktrnineringskampanjer och svågerkapitalister kan ostört berika sig på din bekostnad. Et cetera.

Under dessa omständigheter är det lätt att bli uppgiven, bitter och förgrämd, men blir du det har du också på många sätt låtit dina motståndare knäcka dig. I stället bör du räta på ryggen, hålla stenhårt på din integritet och helt sonika vägra delta i apspelet. Några bra rättesnören i sammanhanget är följande principer:
  • Vägra spela efter dina meningsmotståndares spelregler. Dessa spelregler är i allmänhet omsorgsfullt framtagna för att du alltid skall förlora.
  • Utkämpa inte andras strider. Det finns oräkneliga krafter som påstår sig stå på din sida, men skrapar du lite på ytan finner du ofta att deras intressen inte sammanfaller särskilt väl med dina egna. Dessa krafter ser gärna att du blir en av alla deras obetalda nyttiga idioter, men du är förhoppningsvis smartare än så.
  • Vägra att välja mellan två dåliga ting om du faktiskt inte behöver göra det. Avskyr du till exempel såväl Donald Trump som Hillary Clinton finns inte heller någon anledning för dig att ta ställning mellan dem, såvida du inte mot förmodan är amerikansk medborgare. Överlåt därför denna motbjudande uppgift åt röstberättigade amerikaner, och tacka din lyckliga stjärna för att du själv slipper dagtinga med ditt samvete.
  • Villkora inte dina budskap med pliktskyldiga markeringar för att blidka dina meningsmotståndare. Förhåller sig något enligt dig på ett visst sätt, förhåller det sig också så utan att du neurotiskt förser ditt resonemang med diverse reservationer för att minimera risken att drabbas av medvetna missförstånd. Om du däremot vattnar ur dina resonemang med ängsliga "men..." och "visserligen...", kommer dina skamlösa meningsmotståndare bara se detta som inbjudningar till intellektuellt ohederliga påhopp.
  • Argumentera inte för alternativa sätt att uppnå dina meningsmotståndares mål om du ogillar samma meningsmotståndares medel. Är du till exempel av principiella skäl motståndare till alla former av kvotering, nöj dig med att villkorslöst ta avstånd från kvotering. Huruvida liknande eller rentav bättre resultat än de som dina meningsmotståndare hoppas uppnå kan åstadkommas genom andra metoder är i sammanhanget helt irrelevant. Kvotering är lika fel, oavsett vilket.
  • Bidra inte till att legitimera diverse institutionaliserade former av ondska bara för att de är institutionaliserade. Det må till exempel vara allmänt accepterat att arbetsskygga personer kan kunna leva gott genom att parasitera på det arbete du utför, men så länge du själv finner detta moraliskt förkastligt bör du också utan att darra på manschetten göra detta klart för andra. Så länge du inte markerar din avsky bidrar du bara till att normalisera ondskan.
  • Visa öppet ditt förakt för allt du anser vara ruttet i samhället, men glöm inte att samtidigt vara rolig. Så länge du är rolig kommer du alltid nå fram till betydligt fler än om du inte är det.
  • Kom ihåg att dina motståndares högljudda anspråk på att vara goda ofta fullständigt saknar täckning. Finner du själv deras moral förkastlig, påpeka också detta så fort tillfälle ges. Deras anspråk på moralisk överlägsenhet måste ständigt motarbetas.
  • Akta dig för att kompromissa mer än vad du absolut behöver. Dina meningsmotståndares starka ställning beror inte på att de är många (de är tvärtom ofta påfallande få till antalet), utan på att de är gapiga, skrikiga och framför allt intoleranta. I just detta avseende har vi, ironiskt nog, mycket att lära av dem.

2016-10-17

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismen och rättsstaten

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Marxismen och rättsstaten


Rättsstaten, eller på engelska rule of law, är en grundläggande juridisk princip som utgår ifrån att lagen ska styra ett samhälle. Dess motsats är styre genom godtyckliga beslut av den som innehar makten. Huvudsakligen handlar rättsstaten om vilket inflytande och vilken auktoritet lagen har som en ram för beslutsfattandet, särskilt när detta riktas från staten mot enskilda individer.

Begreppets tillämpning i modern tid kommer från anglosaxiskt statsrättsligt tänkande, men dess rötter kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland. Idag är rättsstaten ett grundläggande fundament som förenar samtliga liberala demokratier i väst, och är också en del av internationell rätt. Att ett samhälle upprätthåller rättsstatliga principer är nämligen en förutsättning för att även andra mänskliga rättigheter i FN-systemet ska kunna upprätthållas.

Kofi Annan, då FN:s generalsekreterare, uttalade följande 2004 (min översättning):
"Rättsstaten är ett koncept som ligger i hjärtat av FN:s uppdrag. Det är en princip för styrelseskicket där alla individer, institutioner och sammanslutningar, publika och privata, inbegripet staten själv, ansvarar under lagar som är öppet stiftade, och som tillämpas jämlikt av oberoende domare, och som överensstämmer med de normer och standarder som finns i internationella mänskliga rättigheter. Det krävs också mekanismer som tillförsäkrar att principerna följs; att lagen är överordnad, att det finns jämlikhet under lagen, ansvarsutkrävande under lagen, rättvisa i rättstillämpningen, maktdelning mellan lagstiftande, exekutiva och dömande funktioner, allmänt deltagande i beslutsfattande, rättssäkerhet, undvikande av godtycke samt transparens i processer och lagstiftning."
Mänskliga rättigheter är med andra ord ett begrepp som på rättsliga grunder är sammanlänkat med FN:s definition av en demokratisk stat. Demokrati är mer än bara "folkstyre", det är också ett system för hur staten ska fungera för att skydda den enskilde från staten. Rättsstaten, och de individuella mänskliga rättigheterna, är därmed en integrerad del av den västerländska liberala demokratin.

Basen för mänskliga rättigheter är naturrättslig, det vill säga att det är omedelbart gällande rätt utan någon har stiftat den som lag. Det är ett fåtal grundläggande principer som mänskligheten har prövat att vara utan, men som historien alltför tydligt har visat nödvändigheten av.


Marxismen och lagen


De flesta är nog i någon form bekanta med marxismen och dess läror, i vart fall på det ekonomiska området. Färre är nog medvetna om att det också finns en marxistisk syn på rätten, hur lagarna och staten ska fungera. Detta system utvecklades framförallt i Sovjetunionen och dess satellitstater, men även inom marxistiskt skolade kretsar i väst. Efter Sovjetunionens sammanbrott finns fortfarande en marxistisk syn på rätten i till exempel Kina, men också inom många vänsterpartier i väst.

Den marxistiska rättsteorin baseras på doktrinerna om dialektisk och historisk materialism. Dessa doktriner, något förenklat, kommer ur det filosofiska axiomet att den enda realiteten i världen är det materiella, upptäckbar endast i objektivt förnimbara relationer och omständigheter. Motsatsvis, allt andligt, idealistiskt eller konceptuellt är bara spegelbilder av en viss materiell verklighet, som är dess förutsättning och som styr dess innehåll.

Marxismen tillämpar denna fundamentala princip om materialism på människans sociala liv. En given samhällsordning är enligt marxister inte grundlagd på idéer om hur samhället borde ordnas med grund i till exempel religion, metafysik eller rättvisa, utan istället är varje samhällsordning ett resultat av de rådande ekonomiska och sociala förhållandena i samhället.

Som en logisk konsekvens av denna syn utvecklades den marxistiska teorin om grund och överbyggnad. Enligt denna teori är varje social ordning baserad på dess ekonomiska grund, och strukturerad enligt den vid varje tidpunkt givna produktionsrelationen. Denna relation är i sin tur bestämd av det sätt produktionsmedlen (arbetskraft, jordbruksmark, råmaterial, maskiner osv) är organiserade och utnyttjande av de samhällsklasser som utövar kontrollen över dem.

På denna grund reser sig överbyggnaden, som utgörs av människors åsikter och idéer om religion, allmän moral, filosofi, konst och hela komplexet av politiska och rättsliga regler och institutioner som vi sammanfattningsvis kallar staten och lagen. Staten och rätten är med andra ord inte självständig, och systemet är definitivt inte baserat på någon naturlig, evig och oföränderlig idé om lag och rättvisa. Snarare är systemet bara en produkt av en överbyggnad som helt enkelt reflekterar de i grunden rådande produktionsförutsättningarna, och är bara ett verktyg för den härskande klassen för att bibehålla dess position i samhället.

Den marxistiska samhällsmodellen innehåller ett visst mått av dynamik, beroende på att den ekonomiska grunden förändras genom historien. När nya produktionsmedel blir tillgängliga, som till exempel ångmaskinen, uppstår spänningar mot de gamla ordningarna, till exempel ett feodalt jordbrukssamhälle, vilket till sist leder till en förändring i produktionsrelationen vilket i sin tur leder till en förändring i överbyggnaden.

För en marxist är således rättsutvecklingen vetenskapligt bunden av den historiska utvecklingen. Samhället startar vid en punkt där ingen lag behövs eftersom all egendom ägs gemensamt, och samhället utvecklas sedan genom slavsamhället över medeltidens feodalism till kapitalismen och vidare till socialismen. Efter socialismen kommer det återigen att uppstå ett klasslöst samhälle där ingen människa exploateras av någon annan. Staten och rättsordningen kommer då att vittra bort, obehövd. Enligt marxisterna är detta inte bara en utopisk idé om hur samhället fungerar. Marxisterna menar att det är en ostoppbar, vetenskapligt fastställd, utveckling.

Men intill dess att det klasslösa samhället har inträtt, så ankommer det enligt marxisterna på de styrande att använda lagen som ett socialt verktyg. Naturligtvis måste lagen vägas och utformas beroende på vilket stadium samhället befinner sig på den av vetenskapen förutstakade vägen mot kommunismen. Detta svåra uppdrag tillfaller Partiet, som ensamt har de insikter som krävs i de sociala framstegens utveckling och som uttolkare av marxismen kan och skall utforma lagens innehåll.

Ett viktigt drag hos den marxistiska rätten, är lagens utbildande funktion. Enligt marxistisk doktrin är en av politikens (och därmed lagens) huvuduppgifter att ändra medvetenheten hos individerna, att rena dem från spår av borgerlig moral, och uppfostra dem i socialistiska tankemönster och beteenden. I liberala demokratier är det i grunden tvärtom, lagen är där skapad i princip för att skapa en ordnad ram inom vilken människor kan leva i fred tillsammans, hängiven tanken att människor i frihet kommer att utveckla sig själva. I huvudsak används inte rätten för att reglera befolkningens moral och uppfattningar.

Med andra ord, för marxister är rätten en helt igenom politisk funktion. Marxismen förkastar tanken att lagen kan ta sikte på förverkligandet av andra oberoende värden, oavsett om det är en metafysisk naturrätt, eller en idé om rättvisa, eller juridiska traditioner i en viss kultur. Särskilt motsätter sig marxismen idén om att lagen skulle kunna sätta ramar för politiskt beslutsfattande genom att garantera enskilda individer fria sfärer utanför statens kontroll, när sådan kontroll ter sig befogad på grund av politiska och samhälleliga behov. Det finns således en inbyggd oförenlighet mellan rättsstaten och marxismen.

Med detta inte sagt att liberala rättsordningar skulle vara fria från sociala pekpinnar, tvärtom. Skillnaden ligger dock i att detta inte är den liberala rättsordningens enda roll. I den liberala rätten ligger också en grundläggande funktion att sätta upp gränserna för politiskt beslutsfattande, genom att erkänna sfärer fria från statens inflytande runt varje enskild individ. Detta framgår tydligast i oftast grundlagsfästa garantier om civila rättigheter, också inom processrätten, främst straffprocessen, samt slutligen i tanken om domstolar som oberoende från den exekutiva makten – allt det som karakteriserar en rättsstat av västerländsk modell.

Även om 1900-talets klassbaserade samhällsstruktur till stora delar har försvunnit, så finns dock marxisterna kvar. I takt med att motsättningen kapitalägare-arbetarklass har luckrats upp till den grad att det idag knappast finns någon arbetarklass att företräda, så har nya grupper fått tillkomma till marxismens teori om underordning och maktstrukturer. Idag talar marxistister mer om motsättningar och maktstrukturer mellan kvinnor och män, och mellan minoriteter och majoriteter, inte sällan på rasmässig grund enligt mönster från USA. Figurerna uppvisar drag av de principer om icke-diskriminering och likabehandling som återfinns i de rättsstatliga principerna, men med den viktiga skillnaden att marxisterna frånkänner den enskilda individen dessa rättigheter. Rättigheterna tillfaller istället kollektivet av till exempel kvinnor eller minoriteter, och då som ett skäl för att bryta ner den maktstruktur som ger upphov till underordningen.

Kritiken mot det västerländska rättsstatsidealet är ett överordnat mål för marxistiska rättsteoretiker, eftersom det huvudsakliga syftet med marxistiska rörelser är ett offensivt motstånd mot befintliga maktstrukturer i det moderna samhället. Uppfattningen om rätten fyller här en viktig funktion, i det att marxisterna försöker utmåla rättsstatliga principer som en del av den överbyggnad som är given dagens grund och produktionsrelation, för att på det sättet underminera den västerländska demokratin och lämna fältet fritt för en styrning av samhället på marxistisk grund. Genom att jämställa rättsstaten med en maktstruktur, och motarbeta de uppfattningar och värden som underhåller den, försöker marxisterna jämna vägen mot en omstörtande social transformation.


Marxismen i Sverige


Även om det svenska Vänsterpartiet till namnet har förkastat begreppet "kommunism", så lever marxismen i högsta grad kvar i partiet. Vänsterpartiets program, som reviderades så sent som 2012, bygger fortfarande helt och hållet på en marxistisk syn på rätten och samhällets utveckling. De rättsstatliga principerna om ett oberoende rättsväsende förkastas till exempel genom en förklaring om att domstolar inte får fatta "politiska" beslut.

Vänsterpartiet har också skickligt approprierat begreppet mänskliga rättigheter från den liberala demokratin, och har därmed lyckats skapa en miljö där begreppet nästan inte kan användas inom borgerligheten, trots att begreppet i sig är en integrerad del av den liberala demokratin och marxismens rättsliga motsats.

Även om Vänsterpartiet i sitt program ofta och gärna talar om "mänskliga rättigheter", så är det således inte rättsstatens principer som partiet menar. Istället är det skapandet av motsättningar på marxistisk grund, som dessa begrepp lånar sig till. Idéerna och talet om maktstrukturer, rasifiering, mångfald och feminism har alla uppenbara marxistiska konnotationer, där grupper definieras och används som ett politiskt vapen, till skillnad från motsvarande liberala begrepp, som är icke-diskriminering och likabehandling.

Syftet med vridningen från individuell diskriminering till strukturell rasism är uppenbart, att utgöra en hävstång för att rasera de strukturer som stöttar rättsstaten och den liberala demokratin, och jämna vägen för ett socialistiskt styrelseskick.

De marxistiska teorierna har visat sig ha en enorm sprängkraft, inte minst i det svenska samhället. Det beror till stor del på vår svenska 1900-talshistoria av rättspositivism, som har gjort samhället sårbart för politiska lösningar som bortser från individens rättmätiga ställning av att vara bärare av sina egna rättigheter. Vi har nedärvt i vår förvaltningstradition och i vår politiska kultur att individuella rättigheter är en ren metafysik, som inte hör hemma i ett seriöst samhällsbygge, annat än möjligen som en förgyllning av det som redan konsensus råder om.

Den svenska statsrättsliga modellen, utan av individen åberopbar grundlag och utan författningsdomstol och reell normprövningsrätt, bygger till stor del på tillit till att politiken och förvaltningen inte går andra ärenden än det allmännas bästa. Sverige har faktiskt fungerat någorlunda tack vare att vi under lång tid har haft ett ämbetsmannaideal som till stora delar faktiskt har värnat den enskilde. Men decennier av korporativism har skapat en samhällsmodell som blir extremt sårbar när ämbetsmannaidealet förfaller.

Det torde vara uppenbart för envar att ganska många människor med marxistiska övertygelser har erövrat ett stort antal domäner i samhället, inte minst media, men också statliga ämbetsverk, kommunala förvaltningar och fackföreningar. De använder sina positioner, medvetet eller omedvetet, för att sprida marxistisk social teori och därmed gradvis skapa en grund för mer omvälvande omdaningar av samhället och dess institutioner. Detta är idag det enskilt största hotet mot Sveriges framtid som fortsatt liberal demokrati.
DN1, Exp1, SR1

2016-10-16

Något om Marianne Ny och Donald Trump


För den som främst följer den amerikanska presidentvalskampanjen via till exempel Dagens Nyheters rapportering är det lätt att få intrycket att det är en ängel som är den minst sagt bufflige Donald Trumps motkandidat. För den som däremot även följer den inhemska amerikanska rapporteringen är bilden en annan.

Den bild som framförs i amerikanska vänstermedier är förvisso snarlik den bild som målas upp deras svenska motsvarigheter, men till skillnad från i Sverige finns i USA även tunga och etablerade nyhetsmedier som lutar åt höger. Även om man så bara tror på en bråkdel av vad som rapporteras i dessa, så inser man snart att Hillary Clinton är allt annat än den snövita idealist hon utmålas som i till exempel just Dagens Nyheter.

Just nu skakas det demokratiska partiet av en serie läckor. Det faktum att mycket tyder på rysk inblandning i dessa är naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande. Läckorna har emellertid varit av en sådan art att de, alldeles oavsett avsändaren, i allra högsta grad varit skadliga för såväl den demokratiska presidentkandidaten som hennes parti. De har nämligen visat att det förment goda demokratiska partiets ledning består av personer som hycklar tämligen skamlöst.

I centrum för det hela befinner sig de e-postmeddelanden som läckt ut från Clintons kampanjchef John Podesta. Dessa e-postmeddelanden har publicerats via WikiLeaks, vilket som tweeten ovan visar fått Podesta att öppet håna Julian Assange. Detta är tämligen anmärkningsvärt ut svensk horisont. Det svenska rättsväsendets minst sagt iögonfallande hantering av fallet Assange tycks nämligen blivit en faktor i det amerikanska presidentvalet.

Man skall inte överdriva det hela, uppgifterna hade sannolikt läckt ut ändå. Julian Assanges paranoia hade emellertid sannolikt varit betydligt mindre om han inte sedan flera år befunnit sig på Ecuadors ambassad i London. Om det inte vore för det svenska rättsväsendets minst sagt bisarra hantering av honom hade han sannolikt varit betydligt mindre hämndgirig, och därmed mindre benägen att låna ut namnet WikiLeaks till vad som mycket väl kan tänkas vara mörka krafters agenda.

Åklagare Marianne Ny anade givetvis inte detta då hon 2010 utfärdade en europeisk arresteringsorder, men faktum är att detta beslut sex år senare skulle göra henne till en maktfaktor i det amerikanska presidentvalet. Om Donald Trump senare i år blir vald till Förenta staternas president, kommer åklagare Nys och det svenska rättsväsendets bisarra agerande i fallet Assange sannolikt i någon mån ha bidragit till utfallet.

Att det svenska rättsväsendet hanterat fallet Assange som det gjort är en direkt följd av den postmoderna radikaliseringsvåg som förpestat det svenska samhällsklimatet de senaste åren. Att en av denna radikaliseringsvågs effekter kan bli att det amerikanska folket väljer Donald Trump till president är onekligen en tanke som får tankarna att svindla.
DN1, DN2, SvD1, SvD2

2016-10-14

Gästinlägg: Henrik Sundström om utanförskap och utbildning

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Löfven, Löfven. Han får välförtjänt mycket kritik för sitt medvetna försök att förvränga verkligheten genom påståendet att det är "några" av alla som kommer hit som har lägre utbildning.

Utöver att det är fel, så missar det dessutom det nästan värre faktum att vi producerar ett stort utanförskap även direkt här i Sverige av människor som egentligen skulle ha haft förutsättningar att lyckas bättre.

Utbildning, utbildning. Så lyder mantrat. Men för att kunna gå en yrkesutbildning, till exempel till undersköterska, så behövs en godkänd kurs D på SFI. Den största gruppen inom SFI är de som har någon form av grundskola hemifrån. Andelen av dem som klarar av kurs D är 16 procent.

Långt över 80% av nyanlända kommer alltså aldrig längre än SFI, där de som det ser ut idag får puttra runt tills pensionsåldern eller annan insats vidtar. Härutöver har vi barnen. I Västra Götalandsregionen har vi gjort en fördjupad studie över vad det är som gör att allt fler inte klarar av grundskolan så att de får gymnasiebehörighet. Det som framträder är inget annat än en social katastrof.

Som framgår av bilden, om du kommer till Sverige som barn efter att du har fyllt åtta, så har du 36 procents sannolikhet att du inte klarar grundskolan – om dina föräldrar är högutbildade. För dem som kommer med lågutbildade föräldrar är sannolikheten 70 procent att du aldrig klarar grundskolan.

En miljon människor kommer att vara i utanförskap och bidragsförsörjning inom bara några år. Löfvens svar är 5 000 låtsasjobb i statliga bolag. Det räcker till fem promille av behovet. Handlingskraftigt, eller hur?

Rapporten återfinns här.

2016-10-13

Normkritik – när den auktoritäre låtsas vara rebellisk

Att den starka ställningen för de idéer som går under benämningen normkritik gjort att dessa fått en direkt normativ ställning i samhället har påpekats av väldigt många vid det här laget. Dessvärre tenderar diskussionerna om begreppet också vanligen att stanna vid detta idag närmast klichéartade konstaterande, varför ett flertal andra viktiga perspektiv på den så kallade normkritiken sällan lyfts fram.

Ironiskt nog är kritik av normer i grund och botten inte bara något bra, utan därtill en viktig drivkraft för en konträr motvallskärring som undertecknad. Att jag trots detta innerligt avskyr de idéer som gömmer sig bakom begreppet normkritik har flera anledningar, av vilka den så kallade normkritikens normativa ställning inte ens hör till de primära.

Som ofta påpekats innebär inte normkritik kritik av normer i största allmänhet, utan endast kritik av vissa normer. Dessa normer sammanfaller, som av en händelse, så gott som alltid med just de normer och föreställningar den postmoderna vänstern redan ogillar. Den som talar sig varm för "normkritik" ägnar sig med andra ord åt falsk marknadsföring redan då det förled som återfinns i ordets första stavelse åberopas.

När man sedan kommer till begreppets två sista stavelser blir detta problem snabbt betydligt värre. Den så kallade normkritiken går nämligen, namnet till trots, inte ut på att vissa normer skall kritiseras, utan på att dessa aktivt skall bekämpas. Något förenklat kan ordet "normkritik" med andra ord översättas till "det aktiva bekämpandet av borgerliga värderingar".

Detta bör det, märk väl, naturligtvis stå vänsteraktivister fritt fram att ägna sig åt, åtminstone så länge det hela sker utan att man hänger sig åt våld, trakasserier eller stöld. Problemet i sammanhanget är dock att det idag inte främst är oberoende vänsteraktivister som ägnar sig åt detta, utan staten.

I och med detta har de förment demokratiska politikerna inte bara tagit sig friheten att driva igenom en politik som i stort sett helt saknar folklig förankring. Vad man framför allt har gjort är att iscensätta en regelrätt kulturrevolution. Vad man har sjösatt är en indoktrineringskampanj så omfattande och drastisk att den i det närmaste saknar motstycke i modern historia.

Därmed börjar vi också närma oss pudelns kärna. Ordet "normkritik" är, liksom de flesta andra begrepp i den postmarxistiska ordboken, omsorgsfullt utvalt för att skapa en viss effekt. I fallet med ordet "normkritik" är den effekt man vill åt att ordet har en rebellisk touche. I bjärt kontrast till detta står emellertid det faktum att den så kallade normkritiken inte det minsta rebellisk.

Tvärtom, som vi nyss såg är företeelsen ett synnerligen effektivt verktyg för auktoritära politiker som vill öka sin makt över medborgarna. "Normkritik" må låta rebelliskt, men vad de statliga kampanjer som påstås grunda sig i detta egentligen innebär är att staten flyttar fram sina positioner på civilsamhällets bekostnad.

Vad den så kallade normkritiken i själva verket syftar till är kontroll. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir det därför lite lägre i tak. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir därför luften lite svårare att andas. Kort sagt, för varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner minskar din personliga frihet.
Exp1, Ab1

2016-10-09

C och FP är Stefan Löfvens kollaboratörer

"Sverige skulle ha en generösare flyktingpolitik med en alliansregering", hävdade häromveckan Annie Lööf. I och med detta lyckades hon allra största skrämma bort ett stort antal alliansväljare. Inte från sitt eget parti, men väl från de moderater som idag till synes faktiskt arbetar rätt hårt för att reparera något av den skada Fredrik Reinfeldt hann ställa till med under sina fyra sista år vid makten.

Den allians som förlorade valet 2014 på just den migrationspolitik som Annie Lööf prioriterar framför skattesänkningar, marknadshyror, arbetsmarknadsavregleringar och en mer näringslivsvänlig politik är splittrad. Annie Lööf och hennes folkpartistiske motsvarighet Jan Björklund prioriterar sina egna platser vid köttgrytorna framför möjligheten till regeringsskifte.

Stefan Löfven och hans väloljade socialistiska trollfabriker är inte sena med att utnyttja detta. Inte nog med att man utan att darra på manschetten utnyttjar det faktum att Alliansen ensidigt fortsätter hedra den formellt upprivna decemberöverenskommelsen, trots att Stefan Löfven själv inte för en sekund har för avsikt att hedra denna den dag de rödgröna blir det mindre blocket. Han gör dessutom allt för att kleta Sverigedemokraterna på Alliansen.

I detta läge borde Alliansen naturligtvis påpeka det uppenbara, nämligen att Stefan Löfvens regering är lika utlämnad till Sverigedemokraterna som en framtida Alliansregering vore, såvida inte Stefan Löfven tillser att någon sådan beroendeställning inte uppstår. Alliansen har med andra ord alla möjligheter i världen att ge igen med precis samma mynt.

Detta gör de emellertid inte. I stället väljer ledande företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet, påhejade av sina Åsa Linderborg-certifierade hummerknivsliberala hejarklackar, rakt i den fälla Socialdemokraterna har gillrat åt dem. Resultatet blir att Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar i strid med folkets vilja ökar dramatiskt.

Att yrkespolitiker, vilkas praktiskt taget enda livserfarenhet i regel består i att de lyckats ta sig till toppen i en partipolitisk miljö där knivhugg i ryggen hör till vardagen, uppvisar ett sådant politiskt självskadebeteende är häpnadsväckande. De må vara såväl naiva som okunniga i de sakpolitiska frågor de har att hantera, men just det politiska fulspelet hör till de få områden där de faktiskt är experter.

Att de likväl med stormsteg ser ut att vara på väg att schabbla bort ännu en chans att göra slut på sossehegemonin kan därför bara förklaras på ett sätt, nämligen att de inte bryr sig. De bryr sig inte om de höga skatterna, om bostadsbristen, om regleringarna som stryper näringarna eller om den paternalism som förpestar vardagen för alla strävsamma och hederliga medborgare som bara vill bli lämnade i fred.

Ej heller bryr de sig om den utbredda laglösheten, förslumningen av det offentliga rummet eller det faktum att terrorism subventioneras med skattebetalarnas pengar. I stället bryr de sig om spelet. De bryr sig om titlar och karriärer. De bryr sig om medial exponering och ryggdunkar. De bryr sig om den uppmärksamhet de får av kaxiga utspel utan någon som helst koppling till verkligheten.

De bryr sig, kort sagt, om sina egon. Om priset för detta är socialism, arbetslöshet, identitetspolitik, indoktrinering och värdenihilism är detta ett pris de med glädje låter Någon Annan™ betala.

Läs även:
Pophöger
DN1, SR1, Exp1, SvD1

2016-10-04

Fondsocialismen lever och frodas

Idag är det på dagen 33 år sedan uppemot 100 000 svenskar gick man ur huse för att demonstrera mot Socialdemokraternas planer på att införa planekonomi i Sverige. Löntagarfondsvansinnet tog inte på något sätt slut i och med detta, men inte desto mindre anses demonstrationerna ofta ha utgjort början till slutet.

Idag kan löntagarfonderna förefalla utgöra en avlägsen parentes i historien, men faktum är är att fondsocialismen är i allra högsta grad levande. Den främsta anledningen till det är existensen av statliga pensionsfonder.

Pensionssystemen framstår för många som både självklara och som ett bevis på statens omsorg om sina medborgare, men som till exempel Friedrich Hayek har noterat är verkligheten en helt annan. Pensionssystemen är i hög grad en följd av att den statliga penningpolitiken har urholkat medborgarnas besparingar, och därmed gjort dem oförmögna att försörja sig själva efter arbetslivets slut.

Pensionssystemen som vi känner dem idag är, annorlunda uttryckt, en följd av att de västliga regeringarna övergav guldmyntfoten för att kunna trycka pengar, och den höga inflation detta gav upphov till. Därtill är ett statligt pensionssystem, vilket Hayek också påpekade, svårt att avskaffa när det väl har införts.

När systemet väl har införts slutat medborgarna att spara till sin ålderdom, dels för att de förlitar sig på systemet, dels för att de höga skatter som går till att upprätthålla systemet gör att den enskilde inte längre har råd att spara. Systemet blir därför kvar, och med tiden glömmer medborgarna bort att det var politikernas misstag som ledde till att systemet över huvud taget inrättades.

I stället blir pensionsutbetalningarna dels ett sätt för politikerna att framställa sig själva som alla goda gåvors givare, dels ett sätt för dem att stärka sin makt över medborgarna. Pensionsfonderna har därför successivt växt, och hör idag till de i särklass viktigaste aktörerna på världens börser. Därmed ökar de inte bara politikernas kontroll över medborgarna, utan också över näringslivet.

Denna makt är föga förvånande någonting som politikerna också med glädje använder sig av. De svenska AP-fonderna är till exempel redan ålagda att investera i en för politikerna önskvärd samhällsutveckling. Vad mer är, ett stort antal påtryckargrupper bedriver idag intensiv lobbyverksamhet för att politisera dem ytterligare.

Kort sagt, politiseringen av pensionssystemet innebär ett marknadsingripande. Precis som i fallet med alla andra former av marknadsingripanden blir resultatet en sämre fungerande marknad. Ett marknadsingripande innebär nämligen per definition alltid att makt förflyttas från konsumenterna till staten.

Företagen får därmed svårare att möta konsumenternas önskemål, vilket leder till att priserna går upp, tillväxten hålls tillbaka och arbetslösheten stiger. Som om inte detta vore illa nog blir dessutom ironiskt nog de pensionsutbetalningar som utgör pensionssystemets själva raison d'être lägre än vad som annars hade varit fallet.

Sedan finanskrisen 2008 har därtill en ny form av fondsocialism börjat göra sig gällande. Centralbanker och politiker har allt sedan denna kris bröt ut desperat, och under ständigt mer farsartade former, försökt rädda världsekonomin utan att genomföra de smärtsamma reformer som är helt nödvändiga. För att uppnå detta omöjliga mål har man dels sänkt räntorna till noll (eller ännu lägre), dels börjat trycka enorma mängder pengar.

Dessa pengar investerades till en början i statsobligationer, men då sådana nu (på grund av centralbankernas aggressiva uppköp) börjar bli en bristvara har man börjat se sig om efter andra tillgångar. I Japan har detta inneburit att centralbanken nu är en av de största ägarna på Tokybörsen, och allt fler röster höjs nu för att Europeiska centralbanken borde göra samma sak.

Fondsocialismen dog inte med löntagarfonderna. Fondsocialismen är i allra högsta grad levande och vad mer är, den flyttar fram sina positioner. Fortsätter detta kommer socialismen införas bakvägen. Detta utan att de så kallade ansvariga ens ville se en sådan utveckling.

2016-10-02

Hög tid att börja ta Alice Bah Kuhnke på allvar

Efter Ola Wongs föredömligt raka kritik av Alice Bah Kuhnkes ambitioner att omforma de statliga museerna till regelrätta propagandainstitut har, överraskande nog, ett flertal opinionsbildare tagit bladet från munnen. Huruvida detta räcker för att stoppa politiken är högst oklart, men det faktum att de senare årens postmoderna vansinne till slut börjar möta motstånd på allvar inger åtminstone en gnutta hopp.

När Alice Bah Kuhnke till allas förvåning utsågs till kulturminister möttes tillsättningen av stark kritik, inte minst från vänster- och kulturdebattörer. Denna kritik gällde emellertid inte Bah Kuhnkes politik, utan hennes lämplighet för jobbet. När den nya kulturministern snart visade sig stå stadigt med båda fötterna i den identitetspolitiska postmarxistiska myllan tystnade snabbt kritiken.

Ingen kan dock hävda att museumskandalen kommit som en blixt från klar himmel. När Utbildningsradion nyligen hudflängdes för den skyddade identitetspolitiska verkstad som pågått inom organisationen, skilde sig den syn ledningen gav uttryck för inte nämnvärt från från just Bah Kuhnkes hållning i frågan. Ännu mer anmärkningsvärt är det faktum att när den medieutredning Bah Kuhnke själv tillsatt kom till slutsatsen att presstödet bör åsiktsvillkoras, såg kulturministern inget konstigt i detta.

Kort sagt, varningstecknen har funnits länge, och det faktum att Bah Kuhnke före sin tid som minister därtill ägnade sig åt att låta skattepengar regna över islamister borde ha fått ännu fler varningsklockor att ringa. När PJ Anders Linder nu varnar för att "svensk kulturpolitik på väg in i en politisering och hårdför uppifrånstyrning som inte står den ungerska efter" är det hög tid att börja ta Bah Kuhnke på allvar.

Alice Bah Kuhnke har, tack vare sin sprallighet, sympatiska personlighet och politiska outsiderstämpel, närmast helt kommit undan kritisk granskning. Bah Kuhnke är emellertid inte den godhjärtade men lätt naiva person som inte riktigt förmår fylla ut kostymen hon allt som oftast betraktas som. Tvärtom, Bah Kuhnke är en true believer med målet att genomdriva en kulturpolitik värdig en totalitär stat.

Den kulturpolitik Alice Bah Kuhnke förespråkar är extremistisk. Det är hög tid att hon blir granskad därefter.

Läs även:
Åsa Linderborg (ja, faktiskt!)