En sällan diskuterad effekt av den radikaliseringsvåg som sedan några år tillbaka förpestar atmosfären i det starkt centralstyrda och konsensuspräglade Sverige, är att man även på kommunal nivå i regel anstränger sig till det yttersta för att framstå som duktig i företrädare för den subkultur som frodas på Södermalms ögon.
Detta kan tyckas märkligt, givet att det är i kommunerna man får betala priset för de experiment de micromanagement-älskande progressivisterna ständigt utför med Sverige som laboratorium, men så är likväl fallet. Detta yttrar sig bland annat i att lokaltidningarna fylls av grötmyndiga och floskeldrypande imitationer av den kultur- och agendajournalistik som återfinns i rikstidningarna, trots att de därmed beskriver en verklighet som få kommuninvånare bortsett från lättskärrade folkpartistiska gymnasielektorer känner igen sig i.
I samma kommuner har politiker och tjänstemän idag händerna fulla med att hantera det faktum att man på riksnivå nu dumpar de problem som uppstått i samband med att man i ett utslag av storhetsvansinne lekt Humanitär Stormakt™ på just kommunerna. Dessa kommunala makthavare är således helt på det klara med vidden av de misstag som begåtts, men om detta talar de i ett utslag av missriktad lojalitet i regel väldigt tyst.
I stället arrangerar man diverse hallelujaarrangemang, till vilka man för skattemedel hyr in prominenta postmarxister för att berätta hur usla arbetar- och medelklassens värderingar är, och hur mycket bättre allt skulle bli om kommuninvånarna bara helhjärtat anammade det vänsterradikala tankegods som för närvarande är högsta mode bland Fi- och MP-väljare på Södermalm.
Ett sådant arrangemang skulle igår ha arrangerats i Sandviken, dit kommunen hade hyrt in barnrapparen och bibliotekscensorn Behrang Miri för att föreläsa för unga om "demokrati". Idag fick vi emellertid veta att arrangemanget blivit inställt – endast en åhörare behagade nämligen dyka upp.
Kanske berodde det på slumpen, kanske berodde det på att man i Sandviken till skillnad från på Södermalm faktiskt vet vad det innebär att öppna sina hjärtan, men oavsett vilket är det både glädjande och inspirerande att kommunpolitikernas försök att ställa sig in hos de progressiva ångvältarna i Stockholm slutade i ett praktfiasko.
Inom den postmarxistiska nyvänstern och bland deras nyttiga idioter i riksdagspartierna talar man ständigt om "solidaritet", "värdegrund" och "alla människors lika värde", men bakom dessa högtidliga ord döljer sig det faktum att man när det kommer till kritan är moraliskt korrupta.
Man sanktionerar vänsterextremisters våld. Man arbetar för att göra människor olika inför lagen. Man göder såväl den organiserade brottsligheten som terrorister med skattebetalarnas pengar. Man använder ogenerat utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att indoktrinera valboskapet. Vad de unga i Sandviken tycks ha gjort är att under förnedrande former ge företrädarna för denna perversa och förljugna vänsterideologi fingret.
För detta förtjänar de applåder. Betydligt fler borde, precis som de unga Sandvikenborna, undergräva postmarxisternas legitimitet genom att bojkotta, häckla eller på annat sätt sabotera deras Leni Riefenstahl-inspirerande indoktrineringstillställningar. I synnerhet när dessa arrangeras av kommunpolitiker för att fjäska för de ansvarslösa rikspolitiker som har orsakat de problem de nu desperat har att hantera.