2016-12-14

Hyckleriet om propagandan


Journalistik som, enligt DN, inte är exempel på "fake news"

Svensk nyhetsrapportering har, åtminstone sedan Georgienkriget 2008, varit sprängfylld av återgiven Kremlpropaganda. Den ryska propagandan har letat sig in i form av notiser, i form av märkliga hänvisningar i nyhetsanalyser och i form av motbilder som infogats i större sammanhang i det ena valhänta försöket efter det andra att skapa balans i rapporteringen.

En del av detta kan förklaras med gammal hederlig naivitet, men inte allt. Det har länge varit tämligen uppenbart att Vladimir Putins de facto-fascistiska regim delvis fått ärva de utbredda sovjetsympatier som återfunnits i den svenska journalistkåren. Av denna anledning har Rysslands övergrepp på sina grannländer relativiserats, tonats ned och ursäktats, helt i enlighet med den av svenska socialister så omhuldade tredje ståndpunkten.

Bortsett från en och annan säkerhetsintresserad debattör var det länge få som brydde sig det minsta om detta. Tvärtom sågs det hela som någonting sunt. Det hela låg helt i linje med "sanningen" att det aldrig är ens fel att två träter, något som länge varit en grundpelare i den av Socialdemokraterna påbjudna värdegrunden.

På kort tid har dock allt detta förändrats, men inte för att de debattörer som nyligen gjorde allt för att relativisera sönder frågan om vem som egentligen mördade passagerarna ombord på flygplanet MH17 plötsligt kommit på nya tankar. Ej heller beror det på att alla som föredragit att ge Georgiens tidigare president Mikheil Saakasjvili skulden för en rysk invasion nu omvärderat sin hållning.

Att alla plötsligt blivit utom sig av oro över ryska propagandakanaler och påverkansoperationer beror på att man fått för sig att detta är ett bra sätt att smutskasta sina fiender på. Den som kritiserar EU, eller föredrar en republikansk presidentkandidat före en demokratisk, beskylls nu närmast regelmässigt för att gå Putins ärenden. Samma regering som när det kniper knappt ens förmår neka Ryssland att hyra gotländska hamnar, är snabba att spela ut Putin-kortet mot politiska motståndare. Och så vidare.

När sedan amerikanska journalister, stukade av ett presidentval som gick dem emot, på ganska lösa grunder lanserade fake news-narrativet och kopplade detta till Ryssland, var naturligtvis svenska journalister och makthavare, likt de notoriska efterapare de är, inte sena med att hoppa på tåget. Inte heller denna gång bekymrade man sig emellertid om några döda ukrainare.

Vad det i stället handlade om var att man såg en chans att utmåla makt- och etablissemangskritik som ett hot mot demokratin. Ironiskt nog blir resultatet av detta att det sanningsbegrepp man påstår sig värna om urholkas ytterligare. Förtroendet för nyheter och politiska utspel devalveras ytterligare, vilket i sin tur får den ryska propaganda man påstår sig vilja bekämpa att framstå som mer trovärdig än vad den annars hade gjort.

Detta bekommer emellertid inte de svenska makthavarna nämnvärt. Deras bombastiska varningar har, som sagt, när det kommer till kritan ändå inget med ryska propaganda att göra. Denna har bara varit ett praktiskt svepskäl.
Exp1, Exp2

2016-12-11

"Den liberala demokratin är hotad"

Den liberala demokratin är hotad. Ungefär så låter det gång på gång i den svenska samhällsdebatten, inte minst på socialliberala ledarsidor. Kritiken är stundom högst relevant, betydligt oftare hysterisk, men i så gott som samtliga fall ytterst selektiv.

Den som gör sig omaket att ta del av ett antal larm om hoten mot den liberala demokratin blir snabbt på det klara med att det i regel inte är den liberala demokratin som sådan som åsyftas i dessa. För det första är det som påstås vara hotat ofta till exempel positiva rättigheter, det vill säga "rättigheter" av ett slag som inte kan sägas ingå i begreppet liberal demokrati över huvud taget. För det andra är man i regel väldigt selektiv när det kommer till att identifiera hot.

De hot mot den liberala demokratin som människorna bakom brandtalen tycker sig se kommer nämligen så gott som aldrig från vänster. När Viktor Orbán kringskär den ungerska pressfriheten och politiserar landets kulturinstitutioner anses till exempel detta vara ett paradexempel på hot mot den liberala demokratin. När Alice Bah Kuhnke ägnar sig åt exakt samma sak på hemmaplan lyser däremot kritiken med sin frånvaro.

Vad man också tendera att ignorera är att äganderätten är en grundpelare i varje meningsfull definition av begreppet liberal demokrati. Äganderättens svaga ställning i Sverige är därmed ett stort avsteg från den liberala demokratins principer. Vad mer är, hade Socialdemokraternas och Folkpartiets experiment med löntagarfonder lyckats hade detta praktiskt taget inneburit den liberala demokratins avskaffande i Sverige.

På samma sätt innebär det starka statliga stödet för identitetspolitiskt tankegods ett abrupt avsteg från den liberala demokratins principer. Detsamma gäller förslagen om kvotering av bolagsstyrelser, politiseringen av utbildningsväsendet, de ständigt tilltagande marknadsregleringarna, regeringens försök att politisera de offentliga upphandlingarna, och så vidare.

En annan grundpelare i den liberala demokratin är företeelsen lagstyre, det vill säga principen att lagar skall gälla och skydda den enskilde från godtycklig makt- och myndighetsutövning. När aktivister anställda på Migrationsverket tidigare i år började pumpa ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande i syfte att förekomma en lagändring om skärpta regler, var detta således helt i strid med principen om just lagstyre.

Med andra ord valde ett stort antal handläggare på Migrationsverket att aktivt sätta en av den liberala demokratins mest fundamentala principer ur spel, helt enkelt för att de själva ansåg att ändamålen helgade medlen. Vad mer är, detta är någonting som Migrationsverkets ledning i dagarna har valt att både försvara och tona ned.

Trots detta har händelsen inte resulterat i några högtidliga texter om att den liberala demokratin är hotad. Faktum är att det hela, fram till för ett par dagar sedan, inte tycks ha blivit föremål för någon journalistisk granskning över huvud taget. Det var först när Svenska Dagbladets Per Gudmundson i dagarna på ledarplats gick till botten med det hela som det kom till allmänhetens kännedom.

Ironiskt nog har med andra ord de debattörer som i falsett och gång på gång hävdar att den liberala demokratin är hotad helt rätt i detta. Problemet är bara att samma debattörer inte finner dessa hot det minsta problematiska, så länge den politik de själva förespråkar inte ligger i riskzonen.
DN1, Exp1, Exp2

2016-12-03

Alice Bah Kuhnke och den svenska kulturrevolutionen

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Under sin tid som högavlönad makthavare har Bah Kuhnke inte bara låtit skattepengar regna över diktaturförespråkade och terrorvänliga krafter. Hon har därtill arbetat hårt för att stärka den postmarxistiska identitetspolitikens ställning, och har under uppsluppna former bjudit in ökända islamister för att vara med och utforma regeringens politik.

Alice Bah Kuhnke har dock inte nöjt sig med detta. Alice Bah Kuhnke är i skrivande stund i full färd med att ombilda ett flertal svenska museer till postmoderna propagandacentraler. Som om inte detta vore illa nog jobbar Bah Kuhnkes departement dessutom för högtryck med att införa ett åsiktsvillkorat presstöd.

Om Alice Bah Kuhnke hade begått ett eller två misstag av den här typen hade detta måhända kunnat avfärdas som olycksfall i arbetet, men faktum är att dessa "misstag" går som en röd tråd genom hennes politiska gärning. I ett land där man ständigt mekaniskt hänvisar till floskler som "värdegrund", "alla människors lika värde" och "liberal demokrati", har Bah Kuhnke ostört kunna göra karriär genom att förespråka något som liknar särlagstiftning, genom att stärka extremister och genom att arbeta för en värdegrund värdig en totalitär och allt annat än liberal diktatur.

I veckan var det så dags igen. Efter att ha läst en anekdotisk och emotionell text, författad av en likaledes emotionell kändis, hotade Bah Kuhnke med att börja censurera Facebook. Detta för att försöka stoppa spridningen av "falska nyheter", då dessa enligt Bah Kuhnke och hennes medieexpert (det vill säga den emotionelle kändisen) var ett stort problem under det amerikanska presidentvalet.

Att falska nyhetsartiklar är en realitet, och att dessa ibland får stor spridning, är välbelagt. Referensen till det amerikanska presidentvalet är emellertid en fingervisning om att det inte är sanningshalten som sådan som är det upplevda problemet, utan det faktum att många av de artiklar som fick stor spridning var positiva till Donald Trump, och att många av dem tog upp den korruption som lyste med sin totala frånvaro i de etablerade mediernas rapportering om Hillary Clinton.

Vad mer är, om det faktiskt vore lögnerna Bah Kuhnke ville åt, och om den lagstiftning hon nu hotar med skulle ha införts redan 2010, skulle Facebook ha behövt förbjuda delning av åtskilliga av de artiklar som spridits av bland annat hennes emotionelle medieexpert de senaste åren, helt enkelt för att dessa utgjorts av rena lögner.

Gissningsvis skulle dock artiklar om asylinvandringens lönsamhet och Hillary Clintons snövita samvete inte omfattas av Bah Kuhnes nya censurlagar, även om dessa blev verklighet. Vad Bah Kuhnke vill åt är nämligen inte osanningar som sådana, utan de artiklar som inte är förenliga med den Kulturkampf hon själv ägnar sig åt. Huruvida artiklarna i fråga är sanna eller falska är i sammanhanget inte särskilt viktigt.

Sist men inte minst är det värt att notera hur de flesta som förfasas över den mediepolitiska utvecklingen i Ungern och Polen nu gäspar när i princip samma sak händer på hemmaplan. Det är en skrämmande men tydlig påminnelse om hur utbrett stödet för Alice Bah Kuhnkes kulturrevolutionära linje egentligen är.

Läs även:
Motpol
Exp1, Exp2