Är Donald Trump en ny Ronald Reagan? Många har påstått detta, och lika många har aggressivt avfärdat liknelsen. Gemensamt för båda sidor är emellertid att de tenderar att basera sina argument på en felaktig bild av Trump och/eller Reagan, varför så gott som alla som uttalat sig i frågan haft fel.
Vad som gjorde Ronald Reagan till den ikoniska president han gått till historien som var inte någon särskilt god politik, utan hans karisma och ledaregenskaper. Reagan gick 1980 till val på en närmast libertariansk politisk plattform, men som president förde han en politik som ökade statens omfång, utgifter och skuldsättning.
Att Reagans tid i Vita huset trots detta blev en succé berodde i mångt och mycket på att han återgav USA – och i förlängningen också västvärlden – självförtroendet. USA var före Reagans tillträde djupt sargat och splittrat efter Vietnamkriget, Watergate och oljekriserna. Det nationella självförtroendet var i botten, och det är ingen slump att katastroffilmer och konspirationsteorier var stapelvaror i populärkulturen under denna tid.
På pappret var Jimmy Carter i detta läge en utmärkt kandidat att hela USA, men i praktiken skulle problemen bara komma att förvärras under dennes tid vid makten. I stället skulle det bli en osannolik (och enligt åtskilliga samtida förståsigpåare direkt olämplig) kandidat som till slut bröt den onda cirkeln, nämligen Reagan.
Reagan, å sin sida, framstod på pappret som helt fel person för uppdraget, men visade sig vara som klippt och skuren för det. Reagan upplevdes som trygg och mänsklig. Reagan utstrålade självförtroende. Reagan, uppvuxen som han var under knappa omständigheter, förkroppsligade den amerikanska drömmen. Reagan var rolig. Reagan vägrade att kompromissa med den kommunism så många andra konstant ursäktade.
Det är knappast något slump att protestsångerna under Reagans tid vid makten ersattes av positiv och maffigt producerad musik. Det är knappast någon slump att filmerna om dystopier, katastrofer och statliga konspirationer under denna tid ersattes av betydligt glättigare produktioner. Det är ej heller knappast någon slump att de tidigare så dominerande mörka nyanserna kom att konkurreras ut av pastellfärger.
Rent kulturellt innebar detta ofta en förändring till det sämre, men symboliken går inte att ta miste på. USA, och västvärlden i sin helhet, återfick självförtroendet, något som förmodligen också bidrog till att ekonomin förbättrades kraftigt vid denna tid. Ronald Reagan gav människor hoppet åter, när de som mest behövde det.
Det är här jämförelsen med Donald Trump blir intressant. Trump representerar inte, vilket många av hans anhängare tycks tro, en kompromisslös högerpolitik. Trump står inte för vad som i en amerikansk kontext kallas för konservatism, det vill säga en återgång till konstitutionens principer om en stat betydligt mindre än dagens. Tvärtom, Donald Trumps politiska plattform kokar ned till protektionism, stora underskott och keynesianska stimulanser.
Det är dock inte denna linje som tagit Donald Trump till Vita huset. Ej heller skiljer han sig i detta avseende speciellt mycket från Barack Obama eller Hillary Clinton. Vad som gjort Trump till Fenomenet Donald Trump är den totala brist på respekt han visat den hyperprogressiva ordning som idag inte bara håller stora delar västvärlden i ett järngrepp, utan därtill bedriver ett fullskaligt kulturkrig mot vanliga människor.
Till mångas förvåning är denna linje inte något Trump har övergivit efter valrörelsen. Ett talande exempel på detta fick vi igår, när hans pressekreterare Sean Spicer närmast läxade upp journalistkåren under en presskonferens. Tidningarna fylls nu av artiklar om hur skadligt, farligt och förödande detta är, och vi förväntas allihop att okritiskt instämma i detta och bekymra oss för att demokratin är hotad.
Själv fann jag det i stället uppfriskande. Den progressiva ordningens företrädare, och inte minst den notoriskt vänstervridna journalistkåren, har inte dragit sig det minsta för att själva ljuga, vilseleda och med andra högst tvivelaktiga metoder såsom vuxenmobbning få sin vilja fram. Att Donald Trump inte stillatigande accepterar detta, utan tvärtom går till motattack, är alldeles oavsett vad man anser om honom i övrigt någonting positivt.
Att detta utmålas som fruktansvärt av just de krafter som länge ostört kunde agera marodörer i den offentliga debatten är inte det minsta förvånande, för de ser nu sitt viktigaste vapen vridas dem ur händerna. Det finns emellertid ingen anledning för någon som inte ställer sig bakom deras progressiva agenda att instämma i den alarmistiska klagosången.
Om Trump faktiskt lyckas bryta det problemformuleringsprivilegium dessa progressiva ångvältar så länge ägt, och under de senaste åren ogenerat använt sig av för att göra livet surt för den breda allmänheten, har han alla möjligheter att gå till historien som en ny Reagan. En ny Reagan är nämligen inte något man blir på sin ekonomiska politik, utan genom psykologi.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4