När det stora krig som inleddes 1914 till allas förvåning visade sig bli en utdragen affär, tvingades de krigförande ländernas politiker snart inledda omfattande experiment med partiell planekonomi för att kunna fortsätta det folkmord på unga män och pojkar de hade inlett.
För att kunna möjliggöra år efter år av masslakt räckte det inte med att plundra medborgarna på deras besparingar, utan politikerna ställde dessutom hela det privata näringslivet till krigsmaskineriets förfogande. Efter Versaillesfreden blev dessa planekonomiska krigsreformer till stora delar kvar, och när det första världskriget avlöstes av det andra kom marknadsekonomin att trängas tillbaka ytterligare.
Vi lever idag, mer än 100 år efter det första världskrigets utbrott, i mångt och mycket fortfarande med de "tillfälliga" avsteg från marknadsekonomin som infördes till följd av denna barbariska konflikt. Det är också värt att notera att den kommandoekonomi som då tillämpades i Tyskland var så långtgående att den utgjorde en stor inspirationskälla för en då landsflyktig rysk radikal vid namn Vladimir Iljitj Lenin.
En av den tyska generalstabens många krigsåtgärder var sommartid, någonting som infördes 1916 med syftet att spara kol. Flera andra länder, däribland såväl Sverige som kejsardömets Tysklands fiender, följde snart efter. Till skillnad från i fallet med många av de andra "tillfälliga" krigslagarna blev dock sommartiden kortvarig. Efter krigsslutet återgick man till normaltid, och i Sveriges fall blev åtgärden så impopulär att man inte ens upprepade experimentet 1917.
Efter detta dröjde det ändå till 1970-talet (i Sveriges fall, ända till 1980) innan klåfingriga politiker ännu en gång började se det som en statlig kärnuppgift att störa människors dygnsrytm. Även denna gång var det ambitionen att spara energi som åberopades, och ursprungligen var åtgärden även denna gång "tillfällig". Den här gången blev dock sommartiden permanent, trots att det råder stor osäkerhet kring huruvida åtgärden ens leder till några energibesparingar.
Fenomenet sommartid tjänar på många sätt som ett utmärkt exempel varför progressivismen och den närbesläktade rationalismen alltid leder fel. Man börjar med en idé som ser bra ut på pappret, i synnerhet som man redan från början utgår från att världen är mycket mindre komplex än den är. Man utnyttjar sedan en yttre omständighet för att genomdriva denna idé i praktiken, och man vägrar därefter att backa när de önskade resultaten uteblir.
De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder inte bara till stress och irritation. De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder inte bara till att människor försover sig eller missar viktiga tider. De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder till att människor dör. Det hela framstår dock för den rationalistiskt lagde som en bra idé på pappret, vilket för den rationalistiskt lagde också är gott nog.
Så länge vi fortsätter att ge sådana människor makt över oss, kommer sommartiden också bli kvar. Detsamma gäller naturligtvis även alla de åtskilliga betydligt mer skadliga ingrepp i vår frihet de också sett det som ett moraliskt imperativ att genomdriva.
DN1,
Exp1,
Ab1
