Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.
I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrat sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.
Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida Säpo gjort sitt jobb eller inte. Uppenbart är dock att de, genom att fokusera på redan kända individer, i åtminstone det här fallet hade kunnat uppnå ett minst lika gott förebyggande resultat som genom massövervakning av allmänheten i stort. Vad som har hänt visar med andra ord inte på något utökat behov av massövervakning. Tvärtom är utspelen ett tecken på cynisk opportunism.
Ett annat exempel på detta är statsministerns agerande. När vidden av fredagens illdåd började stå klart sade statsministern att "S-kongressen är en underordnad fråga för mig. Jag värnar först och främst landet Sverige". Idag höll han på samma kongress ett tal i vilket han helt ogenerat fabulerade om regeringens stenhårda linje mot brottslingar och terrorister, och i vilket han ogenerat drog den ena valsen efter den andra om vilka kraftfulla åtgärder som har vidtagits under hans tid som statsminister.
Att detta var något Löfven gjorde med valet 2018 i åtanke behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att lista ut. Löfven såg en chans att framstå som landsfader – och passade då också tämligen skamlöst på att smida medan järnet var varmt. Att detta skedde samtidigt som uppmaningarna om att inte göra politik av det inträffade närmast stod som spön i backen var inget han behövde bekymra sig om, han visste nämligen mycket väl om att detta inte gällde hans egen sida.
Huruvida strategin kommer lyckas är än så länge en öppen fråga, men klart står redan att många idag tämligen ogenerat agerar efter den cyniska maximen om att aldrig låta en kris gå till spillo. Att vi i detta läge uppmanas att bemöta terrorismen med kärlek, snarare än med den högst befogade ilska och vrede de flesta torde känna, blir i ljuset av detta också ganska naturligt. Som av en händelse blir situationen nämligen så mycket mer hanterbar för makthavarna då.
Läs även:
Fristad
