2017-09-26

Huligansocialism

Man kan anklaga vänstern för mycket, men näppeligen för blygsamhet. Vänsterns spinndoktorer har sedan lång tid tillbaka skickligt utmålat sin ideologi som en kraft för godhet, anständighet och högstående moral. Detta är onekligen ganska kaxiga påståenden, givet att de framförs av en ideologi som inte bara orsakat svält, förtryck, fattigdom och hundratals miljoner människors död, utan därtill är härledd ur premissen att stöld av de pengar andra människor arbetat ihop är någonting bra och önskvärt.

För ett dagsfärskt exempel på vad för sorts depraverad kloakmoral vänstern egentligen håller sig med står Helle Klein, tidigare ledarskribent på Aftonbladet. I en tweet hyllar hon nämligen Henrik Arnstad – en "debattör" som, vore inte vår samtid så urspårad, alla skulle ta för den labile haverist han är – då denne hävdar att en moderat riksdagsledamot samarbetar med nazister för att tysta sina meningsmotståndare.

Det är en fullständigt hårresande anklagelse. Den är därtill avsevärt grövre, mer oanständig och mer hatisk än till exempel ett anonymt meddelande där någon kallas för könsord, och den är minst lika motbjudande omoralisk som att till exempel yttra ett grovt rasistiskt tillmäle.

Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt är bortom all anständighet. Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt borde vara lika stigmatiserande som att ropa "visa pattarna!" till en främmande kvinna på offentlig plats. Så är av någon fullständigt outgrundlig anledning emellertid inte fallet. Vänstern kommer inte bara undan med att bete sig som svin, den avkräver därtill högljutt mer anständighet från högerns sida.

"Kristersson måste stoppa extremisterna i M", utbrister den skenheliga huliganen Helle Klein indignerat i sin tweet. Om Ulf Kristersson har någon som helst självrespekt borde han i stället förklara för Helle Klein att hennes anklagelse är grotesk, och att det faktum att hon så ogenerat kastar ur sig den vittnar om en total brist på den anständighet hon och hennes lika genomfalska åsiktsfränder påstår sig vurma om.

Ulf Kristersson borde, kort sagt, på ett anständigt vis säga åt den fullständigt skrupelfria pissoardemagogen Helle Klein att hålla käft.

Läs även:
Fristad

2017-09-19

Manifest för en anständig höger

Då det är allmänt känt att kollektivism, tvång, inskränkt äganderätt och en planerad ekonomi är vad som erhålls om man utgår från en högerposition, och därefter fortsätter i tangentens riktning, är det av högsta betydelse att den anständiga högern alltid är på sin vakt mot den avgrundsdjupa nazistiska ondska som i varje givet ögonblick kan flamma upp i vilken moderat eller kristdemokrat som helst.

I dessa dagar, då såväl den intersektionella vetenskapens giltighet som mäns förmåga att amma ifrågasätts, är kunskapen om vad som utgör en anständig högerposition emellertid skrämmande låg, varför det är på sin plats att en gång för alla vill slå fast vad en anständig höger egentligen står för:
  • Den anständiga högern försvarar vänsterextremisters rätt att attackera och hota liberaler.
  • Den anständiga högern står upp för kriminellas rätt att trakassera sjukvårdspersonal och brandmän utan att detta resulterar i rättsliga följder, journalistisk granskning eller andra sorters reaktionär kritik.
  • Den anständiga högern brinner för ungdomsgängs ovillkorade rätt att vara högljudda, hotfulla, ägna sig åt skadegörelse och på annat sätt bete sig illa på bibliotek.
  • Den anständiga högern finner starka sympatier för kommunistiska massmördare med tiotals miljoner människoliv på sina samveten helt i sin ordning.
  • Den anständiga högern tar tydligt ställning för att terrorism bör relativiseras, och att terrorister bör ges förtur i bostadskön
  • Den anständiga högern står upp för män bosatta i miljonprogramsområdens rätt att behandla kvinnor som andra klassens människor.
  • Den anständiga högern finner skottlossningar på offentlig plats ett relativt oförargligt inslag i gatubilden, och avstår därför från att problematisera dessa.
  • Den anständiga högern avstår från att kritisera utvecklingen mot en europeisk superstat, styrd av högavlönade makthavare utan folkligt mandat.
  • Den anständiga högern står bakom tvångsfinansieringen av en statstelevision med tydlig vänsterprofil.
  • Den anständiga högern avstår från att rösta för sin egen politik i riksdagen.
Den höger som inte förmår leva upp till dessa självklara förhållningsregler för civiliserad mänsklig samvaro uppfyller inte grundläggande krav på anständighet, och bör därför inte heller släppas in i värmen.

2017-09-17

Gästinlägg: Henrik Sundström om kyrkovalet

Denna text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den tilltagande vänstervridningen inom svenska kyrkan har inte undgått någon. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om saken.

När jag gick ur kyrkan i anledning av detta förra året, så skrev jag en liten insändare om det i lokaltidningen. Jag har aldrig skrivit något någonsin, ens i riksmedia, som har givit ett sådant gensvar. Folk ringde, e-postade, skrev små fina kort med rosor på, och tackade för att jag hade tagit bladet från munnen. Uppenbart har folk i gemen retat sig storligen på att en överhetskyrka nu har ersatts av en annan.

Sådant är läget när Svenska kyrkan går in i valrörelse. Huvudfrågan har med lätthet gjorts till kyrkans vänstervridning. I ena ringhörnan finns en vänster, som huvudsakligen låter sig representeras av Socialdemokraterna.

Vänsterdebattörer av olika tyngd har haft som officiell inriktning att de har bejakat att kyrkan numera har en vänsterprofil. De har stått upp för att de tycker att detta är riktigt. Greider, naturligtvis, har till och med gått så långt som att mena att det kristna budskapet i sig är vänster och att urkyrkan var kommunistisk.

Socialdemokraterna som parti har dock inte vågat ta det språnget fullt ut. I en valrörelse som i mångt och mycket handlar om kyrkans själ, har man valt att kommunicera en helt annan fråga - avgiftsfrihet för kyrkans barnaktiviteter. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är rädda för de djupa hugg in i SAP-leden som kyrkans vänstervidning kan leda till. De vill undvika en direkt konfliktlinje S-SD där S uppfattas företräda biskoparna.

I den andra ringhörnan finns en brokig skara. Till att börja med finns ett antal nomineringsgrupper, som är fristående från de politiska partierna. Gemensamt för dem är att de vill att de traditionella partierna ska lämna kyrkan i fred. Tyvärr förenas de också av en fullständig oförmåga till politisk kommunikation.

Den nomineringsgrupp som skulle ha kunnat tjäna mest på valrörelsens konfliktlinje är nog Frimodig kyrka, en milt reaktionär och mer bibeltrogen hop. Men för en vanlig Svensson är det omöjligt att veta vad som i praktiken skiljer Frimodig kyrka från någon av de andra grupperna utan koppling till partier, som Öppen kyrka eller POSK, eftersom grupperna inte företräds av några språkrör som folk känner till och att valmaterialet är skrivet på ett församlingsinternt kodspråk som ingen Svensson förstår.

De flesta borgerliga partier har valt att distansera sig från kyrkovalet, men har kvar partinära nomineringsgrupper. De kan säkert hämta röster från trogna partister, men distanseringen från moderpartierna innebär också här en förlust av möjlighet till effektiv politisk kommunikation. Någon kraft att räkna med kommer de inte att vara.

Kvar står SD. Jag själv hade för ett år sedan svårt att ens föreställa mig att de skulle dominera en valrörelse så totalt. De har inte bara haft tur, de har också haft en närmast brottslig brist på effektivt motstånd. Det mediala upplägget har varit ett marxistinfluerat biskopsetablissemang som har varit vant vid att kunna göra som de vill utan motstånd, mot en blond tjej som ser ut och uppträder som en konfirmandledare (Julia Kronlid i SVT Opinion).

Ingen debattör har heller på ett trovärdigt sätt kunnat ge biskopsmotståndarena fel i den grundläggande premissen. Kyrkan själv ägnar sig åt PR-arbete av den högsta klassen som pengar kan köpa. Till exempel köper man en opinionsundersökning som ska visa att mer än 98% av medlemstappet beror på vänstervridningen.

Vid midnatt inatt beräknas ett första resultat vara klart. Jag skulle inte äta upp min högra sko, men jag skulle bli synnerligen förvånad om SD kommer in under 30% av rösterna. Snälla, låt mig bli förvånad.

2017-09-14

Och värdegrunden skälvde

När Annie Lööf kallade Ayn Rand för "en av 1900-talets största tänkare" vållade detta ett smärre utbrott av panik i det socialistiska Sverige. Vad få vet är emellertid att Annie Lööfs bild av Ayn Rand inte är formad av de böcker vi vanligtvis förknippar med denna författare, utan av en samling verk som nådde vår värld via en portal till ett parallellt universum som kortvarigt öppnades av ett par kontroversiella Harvardforskare under 1970-talet.

Författaren till de verk Annie Lööf har tagit del av (i första hand Atlas Stood Absolutely Still, eller Och värdegrunden skälvde som boken kom att heta i svensk översättning) föddes 1905 som Alisa Zinovjevna Rosenbaum i den novgorodska huvudstaden Aleksandrograd. Hon var en hängiven kommunist och revolutionär, som gjorde spikrak karriär i den novgorodska rådsrepublikens underrättelsetjänst. 1925 skickades hon till Amerika för att sprida revolutionen, där hon under sitt nom de guerre Ayn Rand snabbt gjorde sig ett namn som författare och filosof.

Huvudpersonen i Och värdegrunden skälvde från 1957 är James Taggart, en respekterad politbyråmedlem som en dag av en slump får veta att hans syster Dagny gjort gemensam sak med reaktionärerna Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld. De tre kontrarevolutionärerna arbetar oförtrutet för att störta den socialistiska regeringen, och James Taggart gör det därför till sin livsuppgift att hindra dem från att åstadkomma det politiska kaos de hoppas uppnå.

Till en början synes uppgiften James Taggart övermänsklig. Den lömska trion har sina tentakler överallt, och alla James försök att stoppa dem går om intet. James slungas ned i avgrundsdjup förtvivlan. Precis när allt ser som mörkast ut finner han dock en allierad i John Galt.

I bokens första halva är Galt en mytologisk figur. I takt med att brödköerna, de inställda tågavgångar och den energibrist de tre antagonisternas härjningar åsamkar tilltar lavinartat, ökar också förekomsten av Galt-relaterad graffiti. Banderoller med budskap som "Ingen eldsvåda stoppar John Galt från att gå till arbetet!" pryder nedbrända propagandaministerier, arbetsregleringsinstitut och genusmyndigheter.

James Taggart tar för givet att denne John Galt är en fiktiv gestalt, en det socialistiska industrisamhällets Paul Bunyan. En natt då James, efter att han försökt dränka sina sorger, bokstavligt talat finner sig själv i rännstenen, kommer dock John Galt till hans räddning. I en legendarisk passage håller Galt ett passionerat tal, en händelse som återger James Taggart självförtroendet då han som mest behöver det.

Därefter är kontrarevolutionärernas öde beseglat. De trenne terroristernas subversiva verksamhet stoppas, och snart finner de sig också på flykt. James Taggart uppnår hjältestatus, och hans visioner vinner genklang i partiet. Samma dag som de tre terroristerna infångas blir det James som får äran att avisera ett omfattande reformprogram av skattehöjningar och nya regleringar.

Boken har, i det universum den skrevs, inspirerat oräkneliga progressiva politiker som brunnit för att ställa andras liv till rätta och att skydda de sittande maktetablissemangen. Att Annie Lööf låtit sig besjälas av dess budskap visar att framgången mycket väl kan komma att upprepas även här.
Exp1, Exp2, Exp3, SvD1, SvD2, DN1, DN2, SVT1