2018-09-18

Om individualism, kollektivism och mångkulturalism

Individualism och kollektivism är både betydligt mer mångfacetterade och mindre dikotomiska begrepp än vad de flesta sannolikt är på det klara med. I dagligt tal får begreppet "individualism" ofta beteckna statsindividualism, som i själva verket är ett utslag av ett synnerligen kollektivistiskt tankesätt. Därtill finns en relativt utbredd föreställning om att en individualist är någon som inte är särskilt intresserad av att ha med andra att göra.

Detta leder tankarna fel. Individualister finner ofta stor glädje i det sociala utbytet med andra människor, samtidigt som den skenbara självständighet den kollektivistiskt motiverade statsindividualismen erbjuder ofta leder till isolering. Individualismen bör därför ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper skall vara självvalda, medan kollektivismen bör ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper än något som skall påtvingas människor ovanifrån.

I praktiken är det emellertid inte så enkelt heller. De flesta av oss har sannolikt någon gång upplevt den märkliga och starka känsla av gemenskap som kan drabba en när man möter andra svenskar i ett avlägset land. Det kanske mest intressanta med dylika upplevelser är det faktum att de svenskar man då känner en stark samhörighet med, påfallande ofta är personer man i normalfallet hade varit fullständigt ointresserad av att umgås med.

En diskussion med Joakim Andersen fick mig att tänka på detta i termer av vad man skulle kunna kalla för kontextberoende stamtillhörighet. Människors behov av social gemenskap kan ses som en stark drivkraft i ständig växelverkan med den alienation de känner inför det okända. När det främmande fullständigt dominerar ens omgivningar, blir de svenskar man av en slump stöter på direkt del av ens "stam". När däremot det välbekanta helt dominerar ens omgivningar, blir man i stället utan att ens tänka på det betydligt mer kräsen i sitt val av samma stam.

Vad som gör denna kontextberoende stamtillhörighet särskilt intressant idag, är de konsekvenser den får i en tid av såväl extrem invandringspolitik som statligt påbjuden mångkulturalism. I det fram till tämligen nyligen påfallande etniskt homogena Sverige var det lätt att vara individualist, av den enkla anledningen att man kunde välja sin stam efter eget huvud.

Idag, däremot, har såväl den svenska stadsbilden som det svenska kulturlivet förändrats så mycket att det främlingskap många upplever på daglig basis är påtagligt. Därmed förändras också mekanismerna bakom den upplevda stamtillhörigheten. Gemenskap blir plötsligt någonting som människor omedvetet i betydligt högre grad börjar finna bland människor som liknar dem, delar deras erfarenheter och talar som dem själva. Utan att de riktigt förstår detta själva, så börjar även hårdnackade individualister uppvisa uppenbart kollektivistiska drag.

En intressant illustration av detta utgörs av Rhodesia. De 300 000 vita rhodesierna var i många fall inte ens en generation fjärmade från Storbritannien, men utvecklade ändå (och då i synnerhet under bushkriget på 1970-talet) en stark och särpräglad rhodesisk identitet. Detta syns inte minst i populärkulturen. När deras släktingar i moderlandet lyssnade på The Beatles och Sex Pistols, lyssnade rhodesierna på John Edmond och Clem Tholet.

I The Msasas are Turning besjungs de gemensamma upplevelser av högveldens årstidsskiftningar som ytterst få britter hade någon erfarenhet av. I The Great White Tribe (notera ordvalet) beskrivs rhodesiernas erfarenheter av att vara en minoritet med plötslig status som internationell paria. I Shangani Patrol och The Last Word in Rhodesian hyllas nationalhjältarna Allan Wilson respektive Ian Smith. I Bridge of Steel och U.D.I. Song beskrivs de prestationer som var en källa till kollektiv stolthet.

Deras upplevelser under 1960- och 1970-talen gjorde, kort sagt, de hårdhudade och synnerligen anglosaxiska rhodesiska pionjärerna till kollektivister. Att en liknande trend idag kan skönjas i Sverige är inte konstigt, utan oundvikligt. Den som finner denna utveckling oönskad gör klokt i att fundera både en och två gånger på vad det är som driver den.

2018-09-17

Socialdemokraterna är inte främst ett parti för bidragstagare, utan för människor som lever på skattepengar

En påfallande intressant aspekt av årets riksdagsval är det faktum att valkretsen Stockholms kommun uppvisade ett väldigt annorlunda mönster än riket i övrigt. I denna valkrets tappade allianspartierna två mandat, samtidigt som de rödgröna partierna ökade med ett. Sammantaget stärkte vänstern med andra ord påtagligt sin position på högerns bekostnad i valkretsen, något som inte heller det faktum att Sverigedemokraterna ökade med ett mandat förändrar.

Många har uttryckt förvåning över detta, men faktum är att utvecklingen snarare gjort Sverige mer likt andra länder. Det normala i västvärlden är att invånarna i huvudstäder i betydligt högre grad röstar på vänsterpartier än vad landets befolkning som helhet gör. Att det förhållit sig annorlunda i Sverige bör snarare förstås som ännu en indikation i raden på hur mycket Sverige avviker från resten av världen.

Utvecklingen i Stockholms kommun sammanfaller dock med en annan trend. Det antyds allt oftare dessa dagar att Socialdemokraterna är ett parti för bidragstagare. Det ligger givetvis väldigt mycket i detta, men som generalisering leder lätt påståendet tankarna fel. Denna generalisering äger förvisso stora retoriska kvaliteter, men om det faktiskt är förståelse man är ute efter bör man inte förledas till att göra det riktigt så enkelt för sig.

Socialdemokraterna av idag bör i stället ses som ett parti för människor som lever på skattepengar. Dessa skattepengar betalas förvisso ofta ut i form av bidrag, men långt ifrån alltid. Dessa skattepengar betalas även ut i form av till exempel löner till LO-kollektivets mindre bemedlade (läs offentliganställda) medlemmar, garantipensioner och så kallade socialförsäkringar.

De betalas dock också ut i former vilkas sociala status är allt annat än låg. De betalas ut i form av höga löner till offentliganställda tjänstemän. De betalas ut i form av generaldirektörslöner. De betalas ut i form av stöd till NGO:er (eller rättare sagt quangos) som håller hela samhällsklasser med välavlönade jobb, samtidigt som de har fräckheten att påstå sig utgöra "civilsamhället". De betalas ut i form av vidlyftiga stöd till kulturinstitutioner, vilkas verksamheter det saknas en naturlig efterfrågan för. Och så vidare.

Vad som förenar utbetalningarna av den senare sorten är att förmånstagarna dels åtnjuter hög status, dels är kraftigt koncentrerade till Stockholm. De skattemedel som avsätts för ändamålet betalas av svenskar i hela landet, men används för att berika en progressiv elit i Stockholms innerstad.

Att socialismen är populär i centrala Stockholm är därför inte särskilt förvånande. Vad som däremot är förvånande, är att högbeskattade låginkomsttagare i till exempel Ragunda kommun går med på att betala bistånd till med svenska mått mätt lågbeskattade höginkomsttagare i Stockholm.

2018-09-15

Om vad Kristdemokraternas framgångar kan lära oss om att nå ut till verklighetens folk

Att avfärda Kristdemokraterna är till synes lätt. Partiet kryllar av företrädare med blödande hjärtan, som mer än gärna är generösa med andras pengar. Inte heller är partiet i närheten av att vara så konservativt som många av dess företrädare gärna vill utmåla det som. Skrapar man lite på ytan finner man dock att partiet är betydligt mer mångfacetterat än så.

I en gästledare i Svenska Dagbladet gör idag Johan Ingerö en påfallande intressant analys av partiets insats i valrörelsen. Ingerö kopplar det tidigare så uträknade partiets framgångar dels till att man faktiskt vågat göra sig obekväm i många frågor, dels till att den av identitetspolitik och nyvänsterideologi så anfrätta Millennial-generationen nu får konkurrens av den mer konservativa Generation Z.

Till de frågor Ingerö tar upp är jämställdhetspolitiken. Genom sina ställningstaganden på detta område har Kristdemokraternas retat gallfeber på socialliberaler, som syrligt svarat med att "[d]et är 2018, inte 1918". Med detta menar nämnda socialliberaler att en politik där familjer i högre grad får bestämma över sig själva, och i motsvarande lägre grad slipper styras av politiker, utgör en skräckvision.

För denna hållning har Kristdemokraterna dock belönats av väljarna. Man blev inte bara större än Folkpartiet, utan åtnjuter dessutom högre förtroende i jämställdhetsfrågor än både dem och Miljöpartiet. Man blev därtill större än båda partierna även bland unga och kvinnor.

Detta är långtifrån första gången partiet gjort ett överraskande bra val, och häri återfinns någonting lika viktigt som förbisett. När partiet har vunnit framgångar har man nämligen också gjort detta genom att faktiskt nå ut till vad Göran Hägglund en gång kallade för "verklighetens folk". Människor som, likt den breda majoriteten, ofta är både mer okunniga och ointresserade av politik än vad man i den politiskt intresserade klassen oftast förstår.

Kristdemokraternas formtoppar genom åren ger, annorlunda uttryckt, en mycket både fascinerande och lärorik inblick i vilka strängar man måste spela på för att nå ut till den breda allmänheten. Kristdemokraternas framgångar har inte varit resultatet av politiker som rabblat statistik eller hållit ideologiska brandtal. Kristdemokraternas framgångar har varit resultatet av fingertoppskänsla.

Dessa framgångar har infunnit sig när man inom ett på många sätt väldigt annorlunda parti lyckats hitta precis rätt anslag, och funnit precis de rätta knapparna att trycka på. Vad Kristdemokraterna visat är att den politiskt ointresserade och oinsatta massan är fullt möjlig att nå, bara man är villig att byta verktygslåda.

Partiet har lyckats med detta genom att vara annorlunda, genom ett stundom påfallande oortodoxt politiskt anslag och genom att vara äkta. Den som vill bekämpa de socialistiska, rationalistiska och progressiva idéerna bör av precis denna anledning studera partiet väldigt noga. Vad partiets framgångar vittnar om är existensen av en väldigt stor och i stort sett outnyttjad potential.

2018-09-12

Klientelism – ordet som både den breda allmänheten och memstridsbrigaderna behöver lära sig

Begreppet klientelism betecknar en maktrelation mellan två ojämlika parter, som utbyter tjänster och gentjänster med varandra. Något förenklat sker detta genom att patronen (härskaren) säkrar sin makt genom en maktbas av klienter (tjänare), som i utbyte mot lojalitet kompenseras med gåvor ur den skattkista patronen förfogar över i sin egenskap av härskare.

Världshistorien bjuder på åtskilliga exempel på företeelsen, men för en svensk läsarskara finns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Socialismen som sådan utgör idag ett tämligen talande exempel på företeelsen (även om detta inte nödvändigtvis alltid var fallet i denna ideologis barndom). På senare år har socialismens traditionella klientelistiska aspekter dock kommit att helt överskuggas av en ny.

I söndagens val var resultaten i utanförskapsområde efter utanförskapsområde som hämtade från de forna regimerna bakom järnridån. De bar tydlig vittnesbörd om en fullständigt artificiell ordning, som aldrig skulle uppstå i organiskt framväxta samhällen. Vad mer är, de personer vilkas avlagda röster skapat dessa resultat saknade inte sällan språkliga förutsättningar att över huvud taget följa den svenska samhällsdebatten.

Vilken innebörd detta haft i ett (med traditionellt blockpolitiska mått mätt) väldigt jämt val som söndagens tarvar ingen större fantasi för att förstå. Man behöver inte heller vara särskilt lagd åt det konspirationsteoretiska hållet för att misstänka att starka politiska krafter är väldigt belåtna med denna ordning, och därför inte heller ser någon anledning att göra någonting för att motverka den.

Vad det hela är ett uttryck för är en klientelism långt mycket mer omfattande än vi någonsin sett i Sverige i modern tid. Upplägget är enkelt: Patronerna tillhandahåller såväl generösa som kravlösa bidragsutbetalningar, och väljer därtill att se mellan fingrarna när såväl grovt kriminella som islamister flyttar fram sina positioner. I gengäld får de röster och makt.

"Klientelism" må vara ett begrepp som få är bekanta med, men är inte desto mindre ett synnerligen kärnfullt ord som fler behöver lära sig. Den dag det blir föremål för både upprepad användning och en rik flora av memer som direkt förstås i breda lager, är väldigt mycket vunnet. I samma ögonblick kommer nämligen legitimiteten för ett i grunden ruttet system också att undergrävas drastiskt.

2018-09-11

Jimmie Åkesson hade rätt i partiledardebatten

Vid en bedömning av ett utspel i form av ett påstående finns ett flertal parametrar att ta hänsyn till. Avsändarens ordval, framförandets finess, vad som är taktiskt, vad som är onödigt polemiskt, et cetera. När det kommer till kritan är dock en bedömningsgrund viktigare än alla andra – nämligen huruvida påståendet som sådant är sant.

När Jimmie Åkesson nyligen påstod att den höga arbetslösheten bland invandrare berodde på att "de passar inte in i Sverige" resulterade detta i en medial skandal, som därefter fullständigt överskuggade vad som annars kunde ha blivit en ytterst välbehövlig diskussion.

Åkessons ordval var – såvida det inte var extremt taktiskt – inte särskilt taktiskt. Det saknade den finess man kunde förvänta sig från ledaren för ett stort parti, inte minst för att det fullkomligen bad om att bli föremål för avsiktliga missförstånd. Inte desto mindre var uttalandet på det stora hela helt sant.

Vad Åkesson sade gäller naturligtvis långtifrån alla (vilket man också behöver vara extremt ogin i sin tolkning för att få det till att han menade), men det gäller tillräckligt många för att invandring i den skala vi idag bevittnar skall bli ett stort problem. Exemplen på detta är både många och uppenbara.

Den i genomsnitt ytterst låga utbildningsnivån bland asyl- och anhöriginvandrare gör att många av dem också passar ytterst dåligt in på en arbetsmarknad som den svenska. Stora kulturella skillnader gör att många invandrare har svårt att anpassa sig och lära sig de sociala koderna. I synnerhet som de kulturella skillnaderna i praktiken påfallande ofta yttrar sig i åsikter som allmänt anses fullständigt oacceptabla i ett västeuropeiskt land.

Denna friktion förstärks av att stödet för direkt islamistiska åsikter bland de personer som invandrat till ett sekulärt samhälle från länder i Mellanöstern och Nordafrika är betydligt större än vad de flesta är på det klara med. Ytterligare friktion uppstår då klanväldet förflyttas till ett tillitssamhälle med omfattande transfereringssystem.

Vad Åkesson satte fingret på är nyckeln till migrationspolitikens impopularitet, omfattande negativa konsekvenser och status som politisk varböld. Huruvida hans sätt att formulera detta var lämpligt kan diskuteras, men den som avfärdar budskapet som sådant har inte förstått någonting.

2018-09-08

Att islamismen frodas i Sverige beror på att mäktiga krafter vill ha det så

Det är inte bara i Miljöpartiet det kryllar av kryllar av islamister. Miljöpartiet må stå för såväl de mest spektakulära som de mest dagsaktuella exemplen på företeelsen, men faktum är att så gott som alla partier vid det här laget har låtit sig infiltreras av islamister i varierande omfattning.

Detta förklaras ofta med naivitet från politikernas sida, vilket i många fall naturligtvis är sant. I många fall handlar det dock om den totala motsatsen till naivitet, nämligen en makthunger och cynism av det slag endast den som är villig att sälja sin egen moder till organhandlare vanligtvis uppvisar. För det mest hårresande exemplet på detta står Socialdemokraterna.

År 1999 kom dåvarande socialdemokratiska Broderskapsrörelsen överens med Sveriges muslimska råd om att arbeta för att ge muslimer plats på de socialdemokratiska vallistorna. Avtalet var hemligt, från socialdemokratiskt håll ljög man länge ogenerat om att något sådant avtal inte fanns, och motparten var en organisation som såväl stod det Muslimska brödraskapet nära som leddes av en shariaförespråkare.

Detta är ingenting som Socialdemokraterna sedan dess lite diskret backat från. Tvärtom har Broderskapsrörelsen (numera omdöpta till Socialdemokrater för tro och solidaritet) sedan dess fördjupat sitt samarbete med islamistiska krafter, trots att samma samarbetet har kantats av en strid ström av (dock ofta påtagligt underrapporterade) skandaler.

Många frågar sig idag varför problemen med islamism ständigt tonas ned i Sverige. Varför faran med islamistisk terror ständigt förringas, samtidigt som den fara en handfull blekfeta nazister utgör kontinuerligt genererar krigsrubriker. Varför det gång på gång kan avslöjas att islamismen göds med skattepengar, utan att bidragskranen stängs. Varför IS-terrorister erbjuds förtur i bostadskön, i stället för att bli föremål för rättsliga åtgärder. Varför allt detta, trots att uppgifterna är numera är välbelagda, så sällan ger några djupare avtryck i samhällsdebatten.

Svaret är i ljuset av Socialdemokrater för tro och solidaritets framfart tämligen uppenbart. Att islamismen frodas i Sverige beror på att mäktiga krafter vill ha det så. De politiska partierna i allmänhet, och det Socialdemokratiska partiet i synnerhet, har beredvilligt låtit sig infiltreras av islamister, i förhoppningen om att detta skall ge avkastning i form av röster och politisk makt.

Denna röta går djupt, och kommer fortsätta alldeles oavsett utfallet i söndagens val. Därför är det upp till oss att ständigt bilda opinion mot denna vederstyggliga hållning. Det är upp till oss att aldrig försitta en chans att påtala hur vidrig detta är, och att aldrig någonsin erkänna de krafter som vill bibehålla denna vidriga ordning som de moraliska auktoriteter de själva kräver att bli erkända som.

2018-09-04

Min röst i valet 2018

Jag har engagerat mig betydligt mer än vad som varit hälsosamt i årets val. När valrörelsen är över kommer jag behöva genomgå ett längre reningsbad för att bli fri från all den smutsiga partipolitiska logik man ofrånkomligen internaliserar när man kastar sig in i ett sådant spel, men kanske kommer det ändå ha varit värt det. Min drivkraft har nämligen varit att göra allt jag kunnat för att bidra till att sänka Socialdemokraterna.

Att krossa den socialdemokratiska hegemonin är långtifrån tillräckligt för att få till stånd en förbättring av läget i Sverige, men väl en nödvändig förutsättning. Det råder ingen brist på andra dåliga partier, och åtskilliga katastrofala beslut har fattats när Socialdemokraterna suttit i opposition. När det kommer till kritan är det dock under socialdemokratiskt styre som svenskarna blivit ett folk av brutna och sönderbeskattade värdegrundszombies som starkt identifierar sig med sina egna förtryckare.

Det är dessutom Socialdemokraternas starka ställning som gjort oppositionen så strykrädd att den inte ens förmår stå för sina egna värderingar. Vad mer är, det är Socialdemokraternas kravlösa bidragsutbetalningar som gjort Sverige till en gigantisk magnet för asylinvandring, någonting som därtill förstärkts av den naiva och ytterst destruktiva internationalism som odlats under politiker som Olof Palme, Pierre Schori och Margot Wallström.

Sedan Sverigedemokraterna lagt sig väldigt nära Moderaterna i den ekonomiska politiken, finns nu ett drygt 54-procentigt stöd i riksdagen för skattesänkningar. Detta stöd kommer bli ännu större efter valet, och lär med allra största sannolikhet utgöra en stabil riksdagsmajoritet under lång tid framöver. Att Sveriges trots detta har en skattehöjande och socialdemokratiskt ledd regering, och ett det dessutom är ett fullt möjligt scenario att denna fortsätter leda landet även nästa mandatperiod, är en vederstyggelse.

Av de partier som sannolikt kommer sitta i riksdagen under nästa mandatperiod är Sverigedemokraterna det med den minst dåliga politiken. Mina invändningar mot partiet är oräkneliga, men i ett läge då massinvandringen växt till ett direkt existentiellt hot, blir en restriktiv migrationspolitik (och då helst i form av ett totalstopp för vidare asyl- och anhöriginvandring) den fråga som överskuggar alla andra. Nämnda invändningar blir då därför också sekundära.

Sverigedemokraterna kommer dock inte lyckas med detta på egen hand, åtminstone inte under den kommande mandatperioden. Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Annie Lööf och Jan Björklund kommer under inga omständigheter hjälpa dem, och Socialdemokraterna skulle med glädje sälja ut Sverige till Abu Bakr al-Baghdadi om detta lät partiet klamra sig fast vid makten. Därmed återstår i praktiken bara Moderaterna.

Av de någorlunda realistiska valutfallen är en moderat enpartiregering som gör upp med de övriga allianspartierna om den ekonomiska politiken, och som skärper migrationspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna, det minst dåliga alternativet. Sannolikheten för ett sådant utfall ökar med ett bra valresultat för Moderaterna, och minskar därför av samma anledning också med ett dåligt.

Efter mycket vånda har jag därför bestämt mig för att rösta på Moderaterna i årets riksdagsval. Jag kommer göra det utan entusiasm, och risken att jag bittert får ångra mitt val är allt annat än försumbar, men inte desto mindre är det min bedömning att detta är det minst dåliga val jag som väljare i nuläget kan göra.

Jag har full förståelse för att andra gör en annan bedömning, och har inga planer på att göra mig till en del av den skitstorm som just nu drabbar en del av mina vänner för att de gör ett annat val. Om någon har starka invändningar mot min egen bedömning, är jag av ungefär samma anledning helt ointresserad av att ta del av dessa.

Missa för övrigt inte min medverkan i söndagens radio bubb.la.

2018-08-28

Om röstfiske medelst lögner på arabiska

Rebecca Weidmo Uvells och Galaxia Elias avslöjande att en socialdemokratisk politiker spridit lögner om bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna på arabiska, har fått stor uppmärksamhet under dagen. Att inlägget därtill fått stor spridning i arabiskspråkiga fora gör att denna nyhet förtjänar betydligt större uppmärksamhet än såväl socialdemokratiskt valfläsk som hysteriska pseudodebatter om Hanif Balis twittrande.

Händelsen illustrerar på ett föredömligt sätt varför valinformation på språk som allmänheten inte talar är av ondo. När den breda allmänheten inte har möjlighet att bedöma textens rimlighetsnivå, ökar också sannolikheten för att grova lögner undslipper granskning. Inte ens i det nu aktuella fallet, där informationen i slutändan kom till allmänhetens kännedom, uteblev skadan. Informationen har redan fått stor spridning, och kommer sannolikt därför också påverka hur ett stort antal personer röstar.

Händelsen illustrerar därtill också med all önskvärd tydlighet varför den som inte behärskar det svenska språket ej heller bör ges rösträtt, ens i kommunala val. Den som inte kan följa med i samhällsdebatten, men däremot inhämtar sin information från källor som ovan nämnda, har ingenting i en vallokal att göra.

En sådan person har ingen aning om vad vederbörande lägger sin röst på, och blir därför lätt till en nyttig idiot för ytterst suspekta krafter. Icke-medborgare bör därför inte ha rätt att rösta ens i kommunalval, och den som inte behärskar det svenska språket bör därför över huvud taget inte komma på fråga när medborgarskap delas ut.

Sist, men inte minst, illustrerar händelsen faran med identitetspolitik och kvotering. Att Samer Mohialdeen, som tycks vara den person som använt en socialdemokratisk kanal för att sprida desinformationen, står på Socialdemokraternas lista i valet till kommunfullmäktige i Sävsjö, är bara ett exempel i raden på detta.

Några andra dagsaktuella exempel på företeelsen är de islamistiska extremisterna Mikail Yüksel och Muhammed Khorshid, som fram till nyligen varit riksdagskandidat för Centerpartiet respektive kommunfullmäktigekandidat för Folkpartiet. Andra exempel utgörs av den ökände tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan och den infamöse islamistiske riksdagsledamoten Abdirizak Waberi.

Det är knappast genom sina meriter, eller sitt stora engagemang för de respektive partiernas ideologi, som dylika krafter kunnat göra politisk kometkarriär. Att de kunnat göra politisk karriär beror på att man inom partierna fullständigt åsidosatt de måttstockar man vanligtvis tillämpar. Detta i syfte att på en och samma gång uppnå identitetspolitiskt satta mål och locka röster genom att rekrytera inflytelserika klanhövdingar.

Därmed har man inte bara signalerat att man inte för ett ögonblick drar sig för att hänge sig åt klassisk klientelism. Man har därtill klart och tydligt sänt ut budskapet att ni invandrare är så dumma att vi inte kan ställa samma krav på er som svenskar. Denna oförblommerade rasism har man därefter, under såväl grötmyndiga som högtravande former, förklarat är ett bevis på hur mycket man brinner för "alla människors lika värde".

2018-08-27

Om vad dreven mot Hanif Bali säger om den svenska samhällsdebattens mekanismer

Hanif Bali är en professionell partipolitiker, som mellan 2010 och 2014 använde sin plats i riksdagen för att rösta ja till allting den då för varje dag mer och mer samhällsfarlige Fredrik Reinfeldt bad honom att rösta ja till.

Jag nämner inte detta för att kritisera Hanif Bali, utan för att understryka hur ointresserad jag egentligen är av att försvara honom. Att jag ändå i ett flertal inlägg gjort just detta beror i första hand inte på omsorg om moderata riksdagsledamöter, utan på det genuina äckel jag känner inför de metoder som används för att försöka tysta honom, och bevekelsegrunderna bakom dessa.

Att de återkommande dreven mot Hanif Bali är ogrundade, smutsiga och hysteriska inser alla som faktiskt sätter sig in i dem. Dessvärre är gemene man inte särskilt insatt, varför flertalets bild av riksdagsledamoten sannolikt primärt formas av de tendentiösa krigsrubriker som gång på gång blir resultatet av sådana drev.

Detta är allvarligt av den enkla anledningen att lögner och groteska överdrifter från journalistkårens sida skapar en djupt felaktig bild av verkligheten. Hade man i detta begränsat sig till Hanif Bali, hade dock skadan överlag inte varit särskilt stor. Nu utgör de i stället dock snarast samtidsjournalistikens signum.

När SVT:s Agenda igår valde att summera ännu ett drev mot Bali med ett inslag på temat "Är moderaten Hanif Balis vapenbilder på sociala medier ett hot mot demokratin?", var detta ett väldigt bra exempel på de mekanismer som präglar företeelsen.

Inte nog med att de alarmistiska överorden började redan i frågeställningen, själva inslagets existens var dessutom i sig ett tämligen ovedersägligt bevis för att såväl objektiviteten som den journalistiska professionalismen lyser med sin totala frånvaro i nyhetsförmedlingen. Som grädde på moset fanns en väldresserad folkpartist på plats, som närmast spratt i sin iver att gå sina socialistiska domptörer till mötes.

Vad är då bevekelsegrunderna bakom dessa ynkliga men återkommande pseudodebatter? De varierar från aktör till aktör, även om olika agendor ibland naturligtvis sammanfaller. I folkpartisternas fall är sannolikt den primära drivkraften samma djupt liggande behov av att behaga vänstern som på 1970-talet yttrade sig i en folkpartistisk fäbless för löntagarfonder.

I journalisternas fall är det mer personligt. Hanif Bali drar sig inte bara för att påpeka när journalister far med osanning, utan har dessutom mage att med stor framgång tala direkt till sina väljare. På detta sätt förbigår han de de journalister som ser det som sin givna rätt att alltid agera mellanhand i kommunikationen mellan politiker och väljare, och gör dem därför delvis onödiga.

Att man inom journalistkåren avskyr Hanif Bali blir därmed fullt naturligt. Han inte bara ifrågasätter deras rätt att vilseleda, utan undergräver dessutom deras förmenta rätt att forma samhällsdebatten och ger sig därtill in på domäner de anser vara deras. I och med detta utmanar han på en och samma gång deras makt, prestige och födkrok. Egenintresset kan inte exemplifieras särskilt mycket tydligare än så.

Att man inom vänstern avskyr Hanif Bali minst lika starkt är ännu mindre konstigt. Vänsterns primära vapen i kampen för att erövra problemformuleringsprivilegiet har alltid varit mobbarens. Man har hånat, förlöjligat och förminskat sina motståndare med de mest oärliga metoder, och man har målmedvetet arbetat för att man själva skall bedömas med helt andra måttstockar än de som använts för att bedöma högern.

Hanif Balis stora brott har bestått i att han inte accepterat detta, utan tvärtom avslöjat skolgårdsmobbarmentaliteten för vad den är. Han har, kort sagt, vridit vänsterns viktigaste vapen ur händerna på dem, vilket av fullt naturliga skäl gjort dem livrädda för att andra skall följa efter. Det är därför de är så besatta vid honom, och det är därför de vill att han till varje pris skall tystas.

2018-08-26

När vikingar blir föremål för postmodern historierevisionism

'Hälften invandrare i vikingastad: ”Svensken finns inte genetiskt”'. Så lyder rubriken på en TT-artikel som häromdagen publicerades i bland annat Dagens Nyheter. Varför "nyheten" som sådan är felaktig har flera andra på ett föredömligt sätt redan redogjort för, men vad som är minst lika intressant är syftet bakom artikeln.

"Nyheten" i fråga är nämligen en del av ett mönster. Till en början yttrade detta sig i politiker och andra makthavare som gång på gång förringade och förnekade det svenska folket och den svenska kulturen. På senare år har argumentationen dock inte sällan tagit sig "vetenskapliga" former.

Amsagor om muslimska vikingar har fått stor medial spridning, trots att de inte hållit för närmare granskning utan snarare tjänat till att illustrera journalisternas personliga agendor. Dick Harrison har liknat dagens enorma inflöde av bidragsberoende asylinvandrare med forna tiders i jämförelse ytterst begränsade inflöde av arbetskraftsinvandrare med hett eftertraktade expertkunskaper Och så vidare.

Den nu aktuella artikeln är inget undantag, utan faller perfekt in i mönstret. Genom att utmåla sin aparta världsbild som vetenskap, hoppas man skapa akademisk legitimitet för vad som i själva verket är renodlad vänsteraktivism. Genom att presentera sitt agendasättande arbete som vetenskap och vetenskapsjournalistik, hoppas man ge den egna aktivismen en legitimitet den inte är i närheten att ha.

Syftet är inte bara att förnedra, förminska, demoralisera och undergräva. Syftet är också att förse dina överemotionella Facebookvänner och hjärntvättade kollegor runt fikabordet med till synes tung vetenskaplig ammunition, för att hjälpa dem vinna de diskussioner de med sina såväl usla argument som obefintliga sakkunskaper är dömda att förlora.

Huruvida metoden fortfarande faktiskt fungerar är idag minst sagt tveksamt. Vad den däremot tydligt vittnar om är hur man inom ett dekadent etablissemang gör allt för att klamra sig fast vid sina maktpositioner, och om hur den princip- och skamlöshet man är villig att hänge sig åt för att uppnå detta mål är total.

2018-08-22

Något om vad Uppdrag gransknings siffror egentligen innebär

I stort sett varje gång invandrares överrepresentation i brottslighet blir föremål för nyhetsrapportering, påpekas att de allra flesta invandrare inte begår brott. Detta är i sak helt riktigt. Det bör i sammanhanget förvisso påpekas att statistik framtagen 2005 av Brottsförebyggande rådet visar att till exempel över 23 % av invandrarna från Nordafrika hade varit misstänkta för brott, men inte ens i en grupp med en så hög överrepresentation handlar det om flertalet.

Problemet med dylika påpekanden är att de är förrädiska. För det första är det knappast något utbredd uppfattning att merparten av invandrarna begår brott, varför påpekanden av detta slag har ett subtilt men inte desto mindre ovedersägligt drag av halmdockeargumentation över sig. För det är det inte däri problemet består.

Problemet består i att en hög överrepresentation, i kombination med stor invandring, leder till kraftigt ökad brottslighet. Utrikes födda utgjorde redan 2010 53 % av de grova brottslingarna på svenska fängelser, vilket tillsammans med det faktum att invandrare idag utgör en majoritet av såväl arbetslösa som socialbidragstagare ger en fingervisning om migrationspolitikens långtgående negativa effekter.

Att de flesta invandrare inte begår brott betyder att en slumpmässigt utvald invandrare sannolikt inte är en brottsling. Detta låter måhända betryggande, men gruppens storlek i kombination med dess överrepresentation i brottslighet gör dels att sannolikheten att utsättas för brott ökar kraftigt, dels att gärningsmannen bakom ett slumpmässigt utvalt grovt brott sannolikt är en invandrare.

Kombineras Uppdrag gransknings dagsaktuella kartläggning av våldtäktsmäns ursprung med demografisk statistik, skulle resultatet av detta visa att de allra flesta invandrare inte gör sig skyldiga till våldtäkt. Vad granskningen dock visar är att drygt 80 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare. Vad detta rent praktiskt betyder är att migrationspolitiken resulterat i att risken att utsättas för överfallsvåldtäkt ökat till 500 % av vad den annars skulle ha varit.

När kvinnor är rädda för att utsättas för överfallsvåldtäkter är det med andra ord, krasst uttryck, till allra största del invandrare de är rädda för. Att den typiske invandraren inte är en våldtäktsman, förhindrar inte det faktum att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter kan knytas till just migrationspolitiken. Om det inte vore för invandringen, hade risken att utsättas för överfallsvåldtäkt endast varit en femtedel av vad den är idag.

I ljuset av detta tjänar påpekandet att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän mest som ett sätt att få huvudorsaken till ett problem att framstå som en marginalföreteelse. Att påpeka att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän blir i detta läge ett statistiskt knep för att utmåla migrationen som en i sammanhanget liten riskfaktor, när den i själva verket ligger bakom 80 % av fallen.

När de ekonomiska kostnaderna för migrationspolitiken diskuteras, påstås ofta att vi har råd att betala dem. Priset för denna politik betalas dock inte bara i reda pengar, utan också i det lidande brottsoffer som till exempel de kvinnor som utsätts för våldtäkt tvingas genomleva. Från politiskt håll har bedömningen uppenbarligen varit att "vi" har råd att betala även detta pris.

2018-08-21

Om Miljöpartiet, Hanif Bali och Mehmet Kaplan

"Mordhot mot journalister är inget skämt". Med denna groteska anklagelse riktad mot Hanif Bali valde Miljöpartiets Isabella Lövin igår att opportunt försöka stärka sitt sargade partis aktier. Hon var inte ensam.

Hennes språkrörskollega Gustav Fridolin släpptes tillfälligt ut ur den karantän som partiet i förebyggande syfte valt att placera den ytterst illa omtyckte politikern i under valrörelsen, för att kläcka ur sig ett grötmyndigt utspel om att det inte nog gick att överdriva allvaret i vad Hanif Bali hade gjort, att att dennes agerande var "livsfarligt för en demokrati". Den unge påläggskalven Lorentz Tovatt begick därefter debattartikel i form av ett grötmyndigt pekoral, till bristningsgränsen fullproppad med darr på rösten och melodramatiska hyperboler, med ungefär samma budskap.

Detta hade kanske kunnat ses som bakgrundsbrus i det allmänna apspelet, om det inte vore för Mehmet Kaplan. Det var nämligen Lövins, Fridolins och Tovatts parti som så sent som för fyra år sedan insisterade på att en Erdoğan-lojal välkänd islamist skulle släppas in i den svenska regeringen.

Varken Kaplans väldokumenterade aktivitet i islamistiska kretsar eller dennes famösa liknelse av jihadister med frivilliga i vinterkriget, avhöll Miljöpartiet från att föreslå Kaplan som bostadsminister. Vad mer är, efter att Mehmet Kaplans göranden kommit till allmän kännedom och denne därför hade tvingats avgå, fortsatte man från partiets toppgarnityrs sida att bedyra sitt förtroende för den vid det här laget ökände före detta ministern.

Det är detta unkna och islamismfaciliterande parti som nu väljer att från höga hästar ger sig på Hanif Bali över petitesser. Det hela är inte bara groteskt, utan också en påminnelse om att Mehmet Kaplans namn hittills har varit alldeles för frånvarande i valrörelsen.

2018-08-20

Skåda korporativismen

Hanif Bali är ännu en gång föremål för ett drev. Det började då Jan Björklund på klassiskt folkpartistiskt manér valde att hugga en alliansbroder i ryggen. Det accelererade därefter till ännu mer skruvade nivåer, när tidningsbranschen till regeringens stora förtjusning valde att öppet bli en regeringsallierad aktör i den valrörelse det formellt sett var denna branschs uppdrag att granska.

Det finns mycket att säga om detta, men en av de intressantare aspekterna är det faktum att skeendet ger en utmärkt inblick i den långtgående svenska korporativismens mekanismer. Vad vi har fått se prov på är nämligen hur ett antal små men mäktiga ingrupper i långtgående symbios håller varandra om ryggen.

Det är mindre än tre veckor kvar till ett val som ser ut att bli ytterst traumatiskt för det hittillsvarande etablissemanget. Den uppdämda vreden i väljarkåren går närmast att ta på, och frågorna som engagerar är så gott som samtliga direkt eller indirekt kopplade till en migrationspolitik så oansvarig att den blivit ett direkt existentiellt hot, samt en lika direkt osannolikt valhänt hantering av konsekvenserna av denna.

I detta läge flyttas plötsligt valrörelsens fokus till några oskyldiga inlägg på Twitter, ett forum där få väljare men många makthavare är aktiva. Detta är i sig ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Att inläggen därtill är skrivna av någon som mycket skickligt attackerat de institutionaliserade lögnerna som präglat den svenska offentliga debatten är naturligtvis ingen slump.

Vad de krafter som nu ännu en gång gör allt för att sänka Hanif Bali har gemensamt, är att de har allt att vinna på att han tystas. Det är deras lögner han punkterat, det är deras misslyckanden han satt fokus på och det är dem väljarna nu väljer ryggen. Det är deras karriärer som nu hänger löst, det är deras makt som nu glider dem ur händerna och det är deras plattformar som nu rasar som sandslott när tidvattnet drar in.

De har till synes haft olika agendor, de har till synes representerat helt olika maktsfärer och de har till synes varit varandras motståndare. På det stora hela har deras intressen dock sammanfallit. Politikerna har hållit de journalister som skulle granska dem med presstöd. Den journalistiska granskningen har gett politikernas lögner grönt ljus. Socialister och förmenta liberaler har varit överens om den förda politiken så när som på vad som skett på marginalen. Och så vidare.

Till syvende och sist har man haft betydligt mer gemensamt med varandra, än vad man haft med de människor som levt i den verklighet ens maktutövande har skapat. När det kom till kritan var politiker inte rädda för journalister, journalister inte rädda för politiker, de "liberala" politikerna inte rädda för socialister och socialister inte rädda för "liberaler".

Vad som skrämde dem var folket, och med hotet från folkviljan hängande över sig sprack också illusionen av att de representerade olika och motstridiga intressen som troll i solsken. Nu försöker man att medelst brösttoner och krigsrubriker ännu en gång lura folket att sluta upp bakom sina förtryckare, men utsikterna att lyckas minskar i snabb takt. Förtrollningen är bruten.

2018-08-18

Något om den socialliberala arrogansen och intoleransen

'Dagens nyheter inleder i dag onsdag en reklamkampanj med fokus på riksdagsvalet. I fem olika reklamfilmer kommer DN att slå ett slag för fakta – och mot åsiktsbubblor. ”Vi vill nå ut till den stora grupp svenskar som uppskattar kvalitetsjournalistik i en tid av växande polarisering”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.'

Ovanstående text, komplett med den felaktiga versaliseringen av tidningens eget namn, kunde man nyligen läsa i Dagens Nyheter. Flosklerna är de vanliga: "fakta", "filterbubblor", "källkritik", "kvalitetsjournalistik", et cetera. Allt detta från samma tidning som gjort sig ökänd för sina lögner om Sandviken, Carema, rasistiska brandmän från Boden, den pensionsräddande invandringen och signalspaning mot UD.

Tonen är bombastisk, upplägget mästrande, filmerna humorbefriade, och vad självinsikten beträffar lyser denna med sin totala frånvaro. Inte desto mindre är kampanjen intressant, av den enkla anledningen att den ger en inblick i den progressiva – och då särskilt den socialliberala – självbilden.

DN:s reklamkampanj är bara det senaste i en lång rad exempel på den paternalism, det folkförakt, den totala brist på självkritik och den inbilskhet som mer än något annat utmärker socialliberalismen. Inställningen kokar ned till en föreställning att om allmänheten bara får tillgång till korrekt information, så kommer folkets fullständigt irrationella motstånd mot de egna försöken att radikalt omstöpa samhället försvinna.

Någon insikt om att välinformerade och bildade personer faktiskt kan komma till helt andra slutsatser än socialliberalismens, finns det över huvud taget inte något spår av förståelse för. Det är endast det obildade folkets vanföreställningar, menar man, som leder till att de egna radikala idéerna möter motstånd. Den irrationella oppositionen måste därför krossas.

Det hela hade naturligtvis varit komiskt, vore det inte för den stora skada som socialliberaler har åsamkat samhället tillsammans med likasinnade. Att ett gäng valhänta akademiker helt utan markkontakt, och som kanske mer än någon annan grupp utgör ett skolboksexempel på begreppet filterbubbla, skulle vara de bäst lämpade att leda folket är löjeväckande.

Föreställningen att ett gäng Pangloss-liberaler vilkas idéer har åsamkat skenande laglöshet, gigantiska kostnader för skattebetalarna, hätsk polarisering och tilltagande olikhet inför lagen, skulle vara de bäst lämpade att leda landet är ett surrealistiskt skämt. Föreställningen att samma världsfrånvända idéer som resulterat i att tillitssamhället har eroderats och att islamister kunnat ta plats i de fina salongerna skulle utgöra den enda vägens politik, kräver en närmast unik form av dumhet för att kunna slå rot.

Det kanske mest hårresande exemplet på hur avgrundsdjup klyftan mellan socialliberal teori och verklighet är, är dock den socialliberala föreställningen om att den egna rörelsen skulle utmärkas av tolerans. Om det är något den arrogans som dagligen publiceras på socialliberala opinionsplattformar vittnar om, är detta den monumentala bristen på just tolerans. Man inte bara saknar förståelse för hur andra inte kan dela de egna åsikterna, man likställer det praktiskt taget med ett sjukdomstillstånd att inte göra det.

Socialliberaler har många förtjänster. De läser böcker, de går på teater, de fungerar ofta utmärkt som samhällskunskapslärare på landets gymnasier och de gör sig väl i små skyddade verkstäder. Socialliberalens totala brist på markkontakt, självinsikt och inblick i vad som driver människor i gemen, gör dock att de bör hållas så långt från alla former av maktpositioner som möjligt. Från den sortens plattformar är det enda de kan bidra med att orsaka andra människor skada.

2018-08-17

Om att skaka hand i fria och ofria samhällen

Tidigare i veckan tilldömdes en kvinna, som efter att hon hade vägrat ta en potentiell arbetsgivare i hand inte fick jobbet hon sökte, till 40 000 kronor i skadestånd av Arbetsdomstolen. Många har med full rätt reagerat starkt på detta, men frågan om varför domen är fel förtjänar ett lite djupare resonemang.

I sammanhang som detta hörs ofta argument på temat i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand. Detta resonemang är dock precis lika fel som Arbetsdomstolens. Att slippa ta andra människor i hand är en grundläggande rättighet. Ett samhälle där man tvingas ta personer man genuint avskyr eller som inte sköter sin personliga hygien i hand, är ett repressivt och ytterst obehagligt samhälle.

När man vägrar att ta en annan människa i hand måste man dock vara beredd att betala ett pris för detta. Att vägra skaka hand med andra människor är en rättighet, vilket däremot den förmenta rätten att alltid gå skadefri när man vägrar att ta någon i hand inte är. Den som under en anställningsintervju vägrar att skaka motpartens hand uppvisar inte bara ett utpräglat asocialt beteende, utan väljer dessutom att göra detta i en situation då det av yttersta vikt att göra ett gott intryck.

Det är tillåtet att såväl vara klädd i smutsiga kläder som att lukta illa. Få skulle dock ifrågasätta en arbetsgivare som valde att inte anställa någon som dök upp stinkande och klädd i trasiga kläder på en anställningsintervju. Att en arbetsgivare väljer att inte anställa någon som i stället manifesterar sitt asociala beteende genom att vägra skaka hand, är ett utslag av princip samma sociala mekanism.

Rätten till att uppvisa asocialt beteende av detta slag, utan att det medför några oönskade konsekvenser, påstås idag ofta omfattas av religionsfriheten. Det är ett nonsensargument. Den som av religiösa skäl inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet, har alla möjligheter att också slippa detta. Personen kan välja att arbeta för religionsfränder, eller för arbetsgivare som inte insisterar på att skaka de anställdas hand.

I det aktuella fallet har religionsfriheten dock omtolkats som en positiv rättighet, det vill säga en frihet som ger den enskilde rätt att kräva av andra att de anpassar sig till vederbörandes religion. Att Arbetsdomstolen gjort en sådan tolkning av Europakonventionen säger betydligt mer om Arbetsdomstolen och den politiska kontext denna verkar i, än vad det säger om religionsfriheten.

Arbetsdomstolen är emellertid inte den enda statliga institution som har agerat huvudlöst i fallet. Om den handskakningsvägrande kvinnan själv drivit fallet, hade hon också blivit tvungen att betala rättegångskostnaderna i händelse av friande dom. Att stämma arbetsgivaren hade därmed utgjort en såpass stor personlig risk, att hon sannolikt också hade avstått. I det nu aktuella fallet drevs dock fallet av den ökända Diskrimineringsombudsmannen, varför kvinnan kunde ta fallet till domstol helt utan personlig risk.

Flera myndigheter, lagstiftare och tjänstemän har därmed aktivt arbetat för att få den fällande domen till stånd. En dom som går helt emot såväl det svenska folkets som svenska näringslivets intressen. En dom som stärker islamister, inskränker äganderätten och förnedrar det svenska folket.

Kort sagt, domen är ännu ett exempel på hur stora delar av den svenska statsapparatens verksamhet går ut på att driva en politik som går helt på tvärs med skattebetalarnas intressen. Att det av Arbetsdomstolen fastslagna skadeståndet därtill motsvarar en tredjedel av det belopp Rakhmat Akilov dömdes att betala föräldrarna till Ebba Åkerlund, är en mycket belysande inblick i hur makthavarna egentligen ser på rättvisa, brottsoffer och människovärdet.

Det är de politiker som skapat denna fullständigt perversa ordning som nu hoppas på att ni skall ge dem förtroende att fortsätta vanstyra landet. Du har i skrivande stund drygt tre veckor på dig att reflektera över hur du egentligen ställer dig till deras erbjudande.

2018-08-15

Löfven ser väljarna som idioter

"Vad fan håller ni på med?" Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven nyligen den senaste vågen av bilbränder.

Under andra omständigheter hade statsministerns svordom måhända kunnat vara uppfriskande. Nu är dock bakgrunden att politikerna inte bara har misskött och förvärrat de bakomliggande frågorna i decennier, utan dessutom öst invektiv, misstänkliggöranden och förakt över medborgarna varje gång dessa haft mage att ifrågasätta den härskande klassens sätt att hantera frågorna.

Löfvens utspel klingar därför inte bara falskt. Att det dessutom kommer med endast några veckor kvar till ett val som med allra största sannolikhet kommer bli en katastrof för hans parti, gör uttalandet till ett regelrätt ifrågasättande av svenska folkets intelligens. Inte desto mindre förtjänar Löfvens retoriska fråga ett svar, eftersom ett seriöst svar på frågan säger väldigt mycket om de bakomliggande problemen.

Vad bilbrännarna håller på med är nämligen att reagera på de extremt onaturliga incitament politikerna har skapat. Politikerna har skapat ett samhälle där ansvar inte utkrävs, där brottslingar går fria från straff och där vandaler lyfts fram som hjältar av skattefinansierade organisationer. Kort sagt, bilbrännarna håller på med exakt det man kan förvänta sig att en politik som dagens skall locka samhällets slödder att ägna sig åt.

"Vad fan håller ni på med?" är med andra ord inte en fråga som bör riktas till bilbrännarna, utan till politikerna. Frågan har ett enkelt svar, även i detta fall: De missköter sitt jobb. De driver, närmare bestämt, en synnerligen destruktiv politik, som aktivt motarbetar det svenska folkets intressen, men som aktivt gynnar de mest destruktiva elementen i samhället.

Detta är emellertid inte det enda exemplet på att Löfven, i sina försök att framstå som ansvarsfull i frågan, spottar de vid det här laget redan hårt prövade svenskarna i ansiktet. Direkt efter att han ställt sin numera rikskända svordomsladdade fråga kom nämligen nästa förolämpning, i form av påståendet att "[s]amhället kommer alltid agera hårt på det här".

Alla som inte levt under en sten de senaste åren vet att detta är osant. "Samhället" (ett ord som då socialdemokrater använder det alltid betyder staten) agerar nämligen inte alls hårt "på det här". Tvärtom så ser inte bara "samhället" mellan fingrarna, utan letar därtill aktivt ursäkter som befriar gärningsmännen från personligt ansvar. Några timmar efter Löfvens uttalande fick vi dessutom facit – polisen valde att inte gripa någon, utan nöjde sig med att prata med gärningsmännen samt föra orossamtal med föräldrar.

Som om inte detta var nog valde därtill ett antal makthavare på vänsterkanten att fullständigt bombardera oss med en kavalkad av bisarra konspirationsteorier. Samma personer som annars gång på gång, och med teatraliskt rynkade pannor, talar om faran med faktaresistens och vikten av faktagranskning, valde kort sagt att hellre komma ut som fullfjädrade rättshaverister, än att erkänna att den politik de högljutt förordat som den enda möjliga ännu en gång hade misslyckats.

Något av det mest vansinniga som påstås i Sverige dessa dagar är att det skulle vara oroväckande att man inom etablissemanget förlorat så mycket respekt och legitimitet. Påståendet är helt förryckt, av den enkla anledningen att det svenska etablissemangets auktoriteter håller så låg kvalitet att de varken förtjänar respekt eller legitimitet, utan tvärtom förakt. Att en vaktavlösning underifrån nu är på gång är inte oroväckande, utan ett sundhetstecken.

2018-08-06

Nyliberalism är oförenligt med en fri marknad

Begreppet "nyliberalism" är dåligt definierat. En del använder det som en synonym för libertarianism, andra använder det som ett skällsord för allt till höger om Maj Britt Theorin. Den mest relevanta innebörden torde dock vara en ekonomisk politik i Milton Friedmans anda, och det är i den betydelsen begreppet kommer att användas nedan.

Nyliberalismen delar mycket tankegods med den klassiska liberalismen och libertarianismen, men har också utvecklat ett antal egenheter som är tämligen unika för denna. Till dessa hör vad Milton Friedman själv kallade för vouchers, och som på modern politisk svenska ofta kallas för -peng (till exempel skolpeng). Något förenklat går detta ut på att skattesubventionerad statlig verksamhet läggs ut på entreprenad till privata aktörer.

Till nyliberalismens försvar skall sägas att en sådan ordning har fördelar, jämfört med om verksamheten hade förblivit i statlig regi. Till dessa hör att valfriheten ökar, att konkurrens uppstår och att såväl kvaliteten som effektiviteten därför ofta blir högre. Allt detta kan dock bara räknas som fördelar så länge alternativet är att verksamheterna förblir skattefinansierade och utförs av staten – jämfört med en fri marknad kommer en sådan ordning att fungera sämre.

En av de mer uppenbara nackdelarna med upplägget är att det skapar osunda incitament. Med en nyliberal politik blir högskattestaten inte längre näringslivets fiende, utan tvärtom dess kassako. Blir möjligheterna för privata aktörer att bli rika på att leverera tjänster till staten stora, blir plötsligt ett skattetryck som det svenska någonting bra ur stora delar av näringslivets perspektiv.

Vad mer är, att systemet dessutom tenderar att leda till att de statliga verksamheterna fungerar bättre än vad de annars hade gjort, resulterar då också i ökad legitimitet för de socialistiska krafterna. Ironiskt nog visar sig därmed den av vänstern så demoniserade nyliberalismen med andra ord i mångt och mycket vara ett system som tjänar vänstern betydligt bättre än vad det tjänar högern.

Så länge de verksamheter som läggs ut på entreprenad är sådana som medborgarna trots allt värdesätter, uteblir dock den riktiga skadan. Att skattefinansierade skolor och vårdcentraler sköts i privat regi leder visserligen till att en pseudomarknad skapas, där allmänheten tvångsansluts som betalande kunder, och där politiker bestämmer såväl tillgången som priset, men de tjänster som utförs är till syvende och sist sådana som hade efterfrågats även på en fri marknad.

När aktörer som Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson ger sig in i svängen visar sig dock nyliberalismens skadlighet med full kraft. Det pärlband av skatteslukande asylboenden och HVB-hem dessa aktörer blivit rika på att driva, utgör till skillnad från skolor och vårdinrättningar nämligen inte någon värdeskapande verksamhet.

Vårdcentraler och skolor kostar mycket pengar, men de tillför också ekonomin något. När en vårdcentral gör en sjuk person frisk skapas värden. När en skola ger en elev en utbildning skapas också värden (åtminstone i den mån eleven längre fram faktiskt får nytta av utbildningen). Med nyliberal politik kan de värden som skapas förvisso (till skillnad från på en fri marknad) vara lägre än kostnaderna, men de utgör inte desto mindre värden. Karlssons och Johanssons verksamheter skapar dock inga som helst värden, de förstör värden.

Dessa verksamheter kostar skattebetalarna gigantiska belopp, men tillför i regel ingenting som människor själva hade varit beredda på att betala för på en fri marknad. Tvärtom förblir den genomsnittlige asylinvandraren en utgift för skattebetalarna, även långt efter att vederbörande lämnat de faciliteter aktörer som Karlsson och Johansson driver.

Därmed har staten skapat kraftiga incitament för att ägna sig åt en form av företagande som endast resulterar i förluster för finansiärerna. Detta utgör den diametrala motsatsen till den ordning som utmärker en fri marknad.

2018-08-03

Institutionaliserade lögner flyger under faktagranskarnas radar


Samtidens många tafatta försök till faktagranskning säger betydligt mer om samtiden som sådan, än om det som faktagranskas. Man försöker faktagranska åsikter, man använder faktagranskning för att sprida desinformation, och vad till exempel den så kallade genusvetenskapen beträffar lyser faktagranskningen med sin totala frånvaro.

Det är emellertid inte bara postmoderna styggelser som den så kallade genusvetenskapen som flyger under radarn. Även de många förljugna socialistiska narrativ som varje svensk matats med sedan barnsben är immuna, eftersom till och med de journalister som faktiskt försöker göra ett bra jobb är så marinerade i dessa att de tar dem för sanning. Till och med oppositionen tenderar att tro på dem.

Tweeten ovan sammanfattar två omhuldade socialdemokratiska lögner som i stort sett hela Sverige svalt med hull och hår. Dels, menar man, krävs det bibehållet skatteuttag eller skattehöjningar för att lösa de Utmaningar™ Sverige har att hantera. Dels, påstås det, riktar sig de skattesänkningar Moderaterna föreslår mot de rikaste.

Bristen på faktagranskning av dylika påståenden illustrerar väldigt väl det totala haveri som döljer sig bakom det förmenta vurmande för sanningen den så kallade faktagranskningen hävdar sig vara ett utlopp för. Dessa bägge påståenden är nämligen, trots att de gång på gång upprepas utan att någon som helst faktagranskning av dem sker, falska.

Påståendet att en bibehållen högskattepolitik är nödvändig för att lösa Sveriges problem är en barnlek att falsifiera. Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Trots detta är sjukvårdsköerna långa, polisen kraftigt underdimensionerad, försvaret anorektiskt och skolan ett fiasko. Sveriges problem är inte en följd av att staten har ont om pengar, utan av usla prioriteringar och vanskötsel.

Vad Moderaternas förslag till skattesänkningar beträffar, så handlar dessa om en ökad progressivitet i skattesystemet. Såväl tidigare som nu föreslagna jobbskatteavdrag förstärker skillnaden i skattesats mellan låg- och höginkomsttagare. Detta är inte ett utslag av klassisk högerpolitik, utan tvärtom en ganska ängslig anpassning av den borgerliga politiken till en linje som Socialdemokraterna har arbetat för i närmare 100 år.

Att Socialdemokraterna trots detta motsätter sig upplägget beror på att det medför att det totala skatteuttaget sänks. När Socialdemokraterna själva har förstärkt progressiviteten i skattesystemet har de nämligen i stället gjort detta genom att höja det samlade skatteuttaget.

Socialdemokraterna är givetvis fullt medvetna om att det främst är arbetarklassen som gynnas av nya jobbskatteavdrag, och de är också i allra högsta grad medvetna om att det inte handlar om en skattesänkning "för de som har mest". De är, kort sagt, fullt medvetna om att vad de högljutt basunerar ut är en skamlös lögn.

Vad de vill uppnå är dock någonting helt annat, nämligen att undvika ett scenario där politikernas möjligheter att styra människor genom att roffa åt sig frukterna av deras arbete minskar. För varje skattesänkning försvagas politikernas makt, och för varje skattesänkning ökar medborgarnas frihet. För en makthungrig socialdemokrat som inget hellre vill än att lägga sig i hur mannen på gatan lever sitt liv, är en sådan utveckling ett mardrömsscenario.

Om det går bra att på Rainman-manér faktagranska Hanif Balis användning av ordet "abnormt", och om det går bra att snabbinkalla forskare att kritisera sverigedemokratiska valfilmer, borde givetvis också faktagranskning av de lögner som utgör Socialdemokraternas själva raison d'être ske. Detta görs dock inte.

Att så är fallet beror på att man inom den svenska journalistkåren är så blinda för sina egna vänsteråsikter och -sympatier, att man faktiskt tror sig rapportera objektivt när man i själva verket kolporterar socialistisk ideologi.

2018-08-01

Om kulturkrockar och provokationer

Företeelser som hijab, namnet "Jihad" och böneutrop kan i många fall vara helt okomplicerade i muslimska länder. De är (eller kan åtminstone vara) en del av den gängse kulturen, och är i många fall tämligen befriade från någon djupare ideologisk betydelse.

När samma företeelser kommer till västvärlden får de dock en helt annan laddning, eftersom den kulturella kontexten då också blir en helt annan. Hijaben blir en signal om att man värnar sin särart, och inte vill smälta in i det omgivande samhället. Omgivningens första association till namnet "Jihad" blir islamistisk terror. Böneutrop blir en signal om att den muslimska församlingen vill markera revir på andras bekostnad.

Kulturella uttryck som dessa blir, när de förflyttas till västvärlden, kort sagt en provokation. En sådan provokation behöver inte nödvändigtvis vara avsiktlig (även om den också med en välvillig tolkning röjer en brist på finess och förmåga att läsa av situationen), men är inte desto mindre en form av provokation.

För samtidens makthavare är medborgarnas negativa reaktioner på sådana provokationer någonting man till varje pris vill misstänkliggöra och undantrycka. Därmed försöker samma makthavare dock som så många gånger tidigare bygga sitt idealsamhälle utan att ta hänsyn till den mänskliga naturen.

Ett socialt (men däremot inte nödvändigtvis juridiskt) tryck på att anpassa sig till det omgivande samhället är, den högljudda retoriken till trots, inte någonting unket, utan någonting sunt. Det är en av de sociala mekanismer som möjliggjort fredlig samvaro mellan människor, och därmed i förlängningen civilisationen som sådan.

Man kan naturligtvis på etiska grunder tycka att det inte borde vara så, men inte desto mindre är det så det är. Att aktivt ignorera detta, och i stället försöka bygga en utopi utan någon hänsyn tagen till den mänskliga naturen, är ett experiment dömt att sluta illa.

2018-07-31

Mer om de österrikiska och keynesianska tillväxtbegreppen

Som nyligen påpekades i ett tidigare inägg är det naturliga tillståndet enligt den österrikiska ekonomiska skolan inte inflation, utan deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att priset på en given vara sjunker med tiden.

Detta är inte bara relaterat till tillväxt, utan är på många sätt den enda meningsfulla definitionen av tillväxt. Att samma limpa bröd som år 1800 krävde avsevärt mer tid, fler arbetstimmar och större åkerarealer att framställa idag kan produceras mycket mer effektivt, är ett väldigt gott mått på de framsteg som gjorts sedan dess.

I många fall är de produkter vi köper idag dock inte likvärdiga med de konsumenterna köpte år 1800. Dels har helt nya produktkategorier tillkommit, dels har den ökade ekonomiska standarden resulterat i att vi idag förväntar oss bättre produkter. De livsmedel vi köper idag håller ofta avsevärt högre kvalitet än de som konsumerades för 200 år sedan, eftersom även de fattigaste idag har råd med bättre produkter än vad som var standard då.

Ett talande exempel på denna utveckling är de framsteg som gjorts på elektronikens område. En revolutionerande utveckling har gjort att nya och bättre produkter ständigt ersätter gamla, utan att konsumenterna behöver betala mer än tidigare. Detta är ekonomisk tillväxt i dess absolut renaste form, ett slående exempel på hur det ekonomiska välståndet ökar.

Den keynesianska ekonomiska teorin är emellertid blind för detta. När keynesianska ekonomer beräknar inflationen gör man detta genom att studera hur priset på en "korg" med varor utvecklas över tiden. Eftersom bland annat just elektroniska produkter med tiden försvinner från marknaden och ersätts med nya och förbättrade sådana, byts åtskilliga av produkterna i "varukorgen" med tiden ut mot nya i motsvarande prisklass.

Av denna anledning har de tidiga och relativt sett primitiva datorer och telefoner som återfanns i varukorgen 1990 steg för steg bytts ut mot sådana konsumenterna föredrar idag. Detta har dock gjorts utan att hänsyn tagits till att de senare versionerna motsvarat betydligt mer avancerade produkter. När en tidig mobiltelefon successivt bytts ut mot mer och mer avancerade modeller, för att idag representeras av en modern smartphone, har detta gjorts utifrån antagandet att produkterna varit likvärdiga ur konsumentperspektiv.

Denna dramatiska teknikutveckling kommer inte synas i några tillväxtsiffror. Den teknologiska utveckling som gjort att gamla och föråldrade produkter successivt ersatts med nya, har också möjliggjort att de nya produkterna kunnat lanseras på ungefär samma prisnivå som de gamla. Försäljningen av ett exemplar av en ny produkt av en viss typ, kommer därför inte bidra mer till BNP än vad dess föregångare gjorde då denna släpptes på marknaden.

Att ständigt mer avancerade produkter ersätter tidigare och sämre sådana i den "varukorg" som används för att beräkna inflationen, innebär däremot att den prisjämförelse som görs blir missvisande. När priserna på varukorgar från två år jämförs, kommer detta göras utan att hänsyn tas till att produkterna i den senare varukorgen är mer avancerade.

Hade varukorgarna innehållit samma produkter hade flera av produkterna i den senare korgen varit billigare än vad de var ett år tidigare, av den enkla anledningen att föråldrade produkter hade gått ned i pris i takt med att nya modeller släppts. Detta hade också gett helt andra inflationssiffror.

Vad som därmed sker är att man "kvittar" teknologisk utveckling mot den av österrikarna förutspådda naturliga deflationen, som trots centralbankernas idoga arbete för att urholka värdet på valutorna fortfarande är en högst reell kraft. Vad som därmed återstår är ett tillväxtbegrepp som, något raljant uttyck, är ett mått på hur mycket förbränningen av olja har ökat sedan förra året.

Ett sådant mått är måhända relevant för en keynesiansk skuldekonomi där räntekostnaderna hela tiden ökar, men det är ett ytterst dåligt mått på faktisk välståndsökning

2018-07-30

Migrationen, matematiken och verkligheten

Begreppet Eurabia betecknar en tilltänkt framtid där den inhemska befolkningen blivit en minoritet i Europa (eller delar av Europa) till följd av omfattande asylinvandring. Scenariot har vid upprepade tillfällen avfärdats som en myt, med motiveringen att de utlandsfödda inte kommer hamna i majoritetsställning ens om de högsta migrationsprognoserna skulle slå in.

Huruvida detta stämmer i sak är numera högst osäkert, givet de senaste årens migrationsvolymer, men även om man godtar detta är resonemanget förrädiskt. Den tvärsäkra utsagan bygger nämligen på det outtalade antagandet att asylinvandrarnas barn föds som fullt integrerade européer. Detta antagande stämmer dock mycket dåligt överens med verkligheten.

Verkligheten är att den ohållbart stora migrationen, de kravlösa bidragen och segregationen gör att den andra generationen föds in i ett Skuggsverige där svenskan är marginaliserad, svenska värderingar inte råder och kulturen är Mellanösterns.

Den andra generationens skolresultat är inte sällan katastrofala, överrepresentationen i brottslighet är hög, språkkunskaperna ofta undermåliga, man samarbetar inte med det svenska rättsväsendet och islamistisk radikalisering i gruppen är ett högst reellt problem.

Sedan det tidigare migrationsnarrativet rämnade 2015 odlas en myt om att den svenska migrationspolitiken idag är ytterst återhållsam. Detta är en lögn. Enligt Migrationsverkets förväntas i år 79 000 personer ansöka om asyl eller att få anhöriginvandra. 2017 beviljades totalt över 55 000 antingen asyl, eller beviljades uppehållstillstånd som anhöriga till personer som fått asyl.

Om denna nivå håller i sig kommer över två miljoner ur dessa grupper att invandra till Sverige de närmaste fyra decennierna. Tillsammans med personer som tidigare invandrat, dessas barn och personer som har invandrat eller kommer invandra till Sverige illegalt, närmar vi oss då en population så stor att "konspirationsteorin" om Eurabia börjar bli en realitet.

Ett sådant Sverige kommer vara förändrat till oigenkännlighet. Tilliten kommer vara slagen i spillror, islamister och klanhövdingar kommer vara politiska maktfaktorer, det välfärdssamhälle som vänstern håller för heligt kommer vara en ekonomisk omöjlighet och en regelrätt polisstat kommer vara nödvändig om lag och ordning skall kunna upprätthållas.

Detta är, märk väl, inte vilda spekulationer eller någon domedagsprofetia. Det är vad som med matematisk nödvändighet kommer inträffa såvida inte en synnerligen radikal omläggning av migrationspolitiken sker snart (helst igår). De politiker, debattörer och makthavare som påstår någonting annat ägnar sig åt önskedrömmar och fria fantasier, och bör av just denna anledning hållas så långt borta från varje form av reellt inflytande det över huvud taget bara är möjligt.

2018-07-29

Om österrikisk och keynesiansk ekonomisk tillväxt

När kapitalismen kritiseras med till synes tunga argument, finner man inte sällan att det i själva verket är följderna av regleringar och marknadsingrepp som orsakat de problem som åberopas. Samma sak kan sägas om den idag från politiskt håll institutionaliserade keynesianismen.

En påfallande ofta förbisedd österrikisk observation är att det normala inte är inflation, utan tvärtom deflation. Produktivitetsökningar orsakade av vetenskapliga framsteg leder med tiden till sjunkande produktionskostnader, varför det naturliga är att en given vara blir billigare med tiden. Den som är tålmodig nog att skjuta ett inköp på framtiden, belönas därför också med ett lägre pris.

Detta är en i grund och botten sund ordning då den skapar incitament för sparande och kapitalackumulering, vilket i sin tur är förutsättningar för entreprenörskap. Precis detta ses dock som någonting negativt av keynesianer, då den senare skolan i varje givet ögonblick hoppas skapa tillväxt genom att tidigarelägga så mycket konsumtion som möjligt.

Av denna anledning är inflation (det vill säga en politik för att medvetet urholka pengarnas värde) för keynesianen inte bara någonting acceptabelt, utan någonting önskvärt. Genom att på politisk väg tillse att medborgarnas besparingar ständigt minskar i värde, hoppas man hålla sparandet lågt och konsumtionen hög.

En sådan strategi kan naturligtvis, då den först införs, skapa en temporär ekonomisk uppgång. Uppgången är emellertid just temporär, och på längre sikt blir effekten den direkt motsatta. Kapitalackumulation försvåras, vilket leder till minskat entreprenörskap och att nya oligopol växer fram. Detta leder i sin tur i förlängningen till minskat välstånd.

Att keynesianismen trots detta blivit normaltillståndet beror på att den passar den politiska klassen. Keynesianska stimulanser passar den politiker, vars sikte är inställt på ett val som mest några år bort, som hand i handske. Genom nya keynesianska stimulanser kan man dopa ekonomin nog för att vinna nästa val, och vad de negativa effekterna på lite längre sikt beträffar, är detta någon annans problem.

Där den österriskiska skolan är ett ekonomiskt system för låg tidspreferens, är keynesianismen med andra ord ett system där hög tidspreferens aktivt belönas. Detta skadar i förlängningen i stort sett alla, men har trots detta institutionaliserats då ett sådant system gynnar den cyniska politiska klassens synnerligen kortsiktiga intressen.

Detta får ett antal synnerligen intressanta effekter, inte minst ur miljö- och arbetsrättsperspektiv. Ur österrikiskt perspektiv skulle de ständiga effektivitetsökningarna till exempel inte bara kunna omsättas i såväl förkortad arbetstid (någonting som historiskt redan har skett flera gånger). De skulle också kunna omsättas i en minskad eller icke-ökande förbrukning av resurser och energi, med alla de miljöeffekter detta skulle medföra.

För keynesianen är en sådan utveckling dock någonting som måste undvikas till varje pris. Keynesianismen strävar nämligen inte bara efter att skapa tillväxt genom inflation, utan också genom att låna till konsumtion. Den keynesianska ekonomin är därför högbelånad, och för att kunna betala de ständigt ökade räntekostnaderna som följer på detta blir en form av tillväxt som ständigt kräver mer resurser ett måste.

Här blottläggs en avgörande skillnad i hur den österrikiska skolan och keynesianismen betraktar tillväxt. För österrikaren är tillväxt en effektivitetsförbättring, det vill säga att det krävs mindre resurser för att tillverka en given produkt. För keynesianen är däremot tillväxt ett tillstånd där mängden resurser som omsätts i ekonomin ständigt ökar.

Keynesianismen bidrar därför inte bara till minskat entreprenörsskap, fattigare konsumenter, pyramidspelsliknande ekonomiska upplägg och våldsamma konjunkturväxlingar. Keynesianismen bidrar också till just den stress och miljöbelastning som dess förespråkare i sin outsinliga visdom därefter håller kapitalismen ansvarig för.

2018-07-21

Om synen på fakta i postmodernismens tidevarv

Mitt i rådande våg av vänsterextremism har fakta och rationalitet blivit honnörsord. Det hela är naturligtvis ytterst motsägelsefullt, då det stora och statligt påbjudna intresset för postmoderna företeelser som genusvetenskap och intersektionalitet i grund och botten är produkten av ett samhälle som förkastat just fakta, rationalitet och evidens.

För en intelligentsia vars kapacitet till dubbeltänk och kognitiv dissonans är omvittnad utgör detta emellertid inte något problem. Parallellt med att pseudovetenskapen flyttat in permanent på universiteten skall allting (utom pseudovetenskapen) faktagranskas. Denna faktagranskning sker emellertid med en ångvälts subtilitet och en flodhästs fingertoppskänsla.

Att strikt hålla sig till fakta, evidens och rationalitet är av yttersta vikt i just vetenskapliga sammanhang. Den vetenskapliga metoden har inte bara visat sig fungera, den har lett till revolutionära framsteg. Vad mer är, även de personer som påstår sig vara kritiska till den visar sig i praktiken alltid förlita sig på den när det faktiskt gäller.

Inte ens en normkritisk genusvetare skulle vilja sätta sig i ett flygplan konstruerat enligt postmoderna principer, få sin el levererad från en postmodern transformatorstation eller vara utelämnad till ett postmodernt fjärrvärmeverk en svinkall februarinatt. Att det därtill inte finns någon marknad för postmodernt framtagna smartphones, läsplattor eller datorer är också synnerligen talande.

När det däremot kommer till individens inre liv är fakta i många fall tämligen meningslöst. För att ta ett exempel så är det ur denna mening i regel fullständigt meningslöst att försöka utreda huruvida Gud, gudar, änglar, demoner, andar, astralprojektion, reinkarnation, telepati, troll, tomtar eller utomjordingar faktiskt existerar i någon objektiv mening.

Människor är irrationella djur, och för många människor erbjuder tron på någon av ovan nämnda företeelser en högst reell känsla av mening. Den människa som faktiskt upplever att livet erbjuder mening är en lycklig människa, och att försöka frånta en människa vad som ger hennes liv mening är en grym handling. Det hela må framstå som irrationellt, men som jämförelse kan påpekas att även människors sexdrift och de uttryck denna tar sig ofta befinner sig synnerligen långt från det till synes rationellas domäner.

Någonstans mellan vetenskapen och individen återfinns samhället. För samhället är fakta och det rationella viktiga, men otillräckliga, verktyg. Aktörerna i ett samhälle är inte rationella och logiska varelser, utan irrationella djur med djuriska drifter. Att dessa irrationella djur mot alla odds lyckats forma en civilisation är en fantastisk bedrift.

Denna civilisation går dock i praktiken inte att förstå, analysera, styra eller omforma utifrån vad som till synes är rationellt. Denna civilisation har uppstått ur kaos, och de institutioner som gjort den möjlig har historiskt vanligtvis fått fäste först efter att man testat oräkneliga andra och funnit att dessa inte fungerat, eller fungerat sämre.

På samma sätt som en lösning på trekroppsproblemet gäckar fysikerna, gäckar civilisationens mekanismer människans fattnings- och beräkningsförmåga. Problemet är för komplext för att kunna analyseras utifrån vetenskapliga metoder. Man kan hitta fungerande förklaringsmodeller för vissa specialfall, men en generell lösning står sannolikt inte att finna.

Av denna anledning är det i det generella fallet storhetsvansinne att inbilla sig att en bättre civilisation kan framtvingas på politisk väg. Mindre förbättringar kan visserligen ibland åstadkommas genom mindre justeringar, och relativt stora förbättringar kan åstadkomma genom att anamma det som på annat håll visa sig fungera. Varje försök att på revolutionär väg radikalt omstöpa samhället utifrån rationalistiska principer är dock ett utslag av megalomani, som med väldigt stor sannolikhet kommer sluta illa.

Den andra sidan av myntet är att många institutioner, regler och normer i samhället kan förefalla både omotiverade och irrationella, men inte desto mindre fylla en högst viktig funktion. Sambandet mellan vad de faktiskt åstadkommer, och vad vi kan föreställa oss att de fyller för funktion, kan vara omöjligt att fastslå på förhand, och att avskaffa eller förändra dem kan därför få synnerligen oönskade effekter som ingen hade räknat med.

Av denna anledning är en övertro på det rationella och vad som förenklat kallas för fakta i politiska och samhällsrelaterade sammanhang inte bara dåligt, det är direkt farligt. Civilisationen är osannolik, oöverblickbar och ömtålig, och den som tro sig förstå de mekanismer som möjliggör den lider av hybris.

2018-06-18

All-inclusive på Limhamn, tio rum och kök

Malmö kommun har en lång och anrik tradition av experimentella bostadsaffärer. Att man nu vill köpa ett gathus på Limhamn och göra om detta till en tiorumsvilla för en "hemlös" (läs bidragsberoende och invandrad) storfamilj är bara den senaste installationen i följetongen Malmö behandlar den krympande andelen kommuninvånare som inte åker snålskjuts på andra som smuts.

Det finns mycket att invända mot det ekonomiska, principiella och symboliska i att en fattig kommun köper ett gatuhus på attraktiva Limhamn för att göra om det till en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj utan närmare anknytning till staden. Den diskussionen förs dock redan, och sannolikt har kommunpolitikernas planer redan resulterat i att bägaren runnit över för ett stort antal malmöbor.

Det kanske mest intressanta i sammanhanget är dock någonting annat, nämligen att Sydsvenskans artikel förklarar politikernas beslut att tillhandahålla en tiorumsvilla för en bidragsberoende familj med att "[n]ormen säger att varje barn ska ha tillgång till ett eget rum". Det är ett synnerligen anmärkningsvärt sakförhållande.

I villaområdet där jag växte upp fanns det familjer där barn delade rum. Två barn till en bekant med synnerligen gott om pengar delar rum. Ett eget rum är naturligtvis vad de allra flesta barn själva skulle föredra, men ett eget rum är vare sig någon rättighet eller självklarhet, ens i familjer med god ekonomi. Tvärtom är att dela rum med ett syskon någonting fullständigt naturligt.

Sannolikt delar relativt många barn i Malmö rum med varandra, trots att deras föräldrar arbetar och själva bekostar sitt boende. Att i detta läge, och till en kostnad av 45 600 skattekronor per månad, tillhandahålla en tiorumsvilla på Limhamn åt en bidragsberoende invandrarfamilj så att alla familjens barn skall kunna få ett eget rum, är bortom magstarkt.

Att svenska politiker påstår att man anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå, samtidigt som detta pågår, är ett skolboksexempel på de ogenerade lögner som skattebetalarna dagligen matas med. Sverige är och förblir ett avsevärt mer attraktivt land för asylsökande än så gott som samtliga andra EU-länder, av just de anledningar som framgår i artikeln.

Att familjen i fråga bosatt sig i Sverige beror näppeligen på att de lockats av det svenska vädret eller funnit den svenska kulturen så lik den egna. Att familjen befinner sig i Sverige beror med till visshet gränsande sannolikhet på att man tagit sig från södra till norra Europa lockade av de svenska politikernas gränslösa generositet med andras pengar.

Malmöpolitikernas agerande är ett skolboksexempel på varför detta är ett synnerligen rationellt agerande från migranternas sida. Att däremot agera som malmöpolitikerna, eller som de väljare som faktiskt fortfarande har förtroende för dem, är dock allt annat än rationellt. Det är tvärtom fullständigt huvudlöst.

2018-06-12

Om kostnaden för den socialdemokratiska valkampanjen, och hur denna belastar din privatekonomi

När Socialdemokraterna i slutet av 2017 lade sin budgetproposition för valåret 2018, avsattes totalt 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar till valfläsk.

Det bör i sammanhanget poängteras att detta bara var en liten del av partiets röstköp, då hela upplägget med Sveriges skyhöga skatter kokar ned till att köpa röster åt Socialdemokraterna för andras pengar. Inte desto mindre är de 40 miljarder skattekronorna ett närmast övertydligt exempel på hur ett visst parti använder statens våldsmonopol till att skaffa sig fördelar i en valrörelse, varför det finns goda skäl att titta lite närmare på hur mycket 40 miljarder kronor egentligen är.

Utslaget per person bosatt i Sverige motsvarar beloppet 3 900 kr/år eller 330 kr/månad. Bland dessa återfinns emellertid ett antal personer helt utan egen privatekonomi (till exempel spädbarn), varför dessa siffror ger en tämligen skev bild av hur mycket den socialdemokratiska valkampanjen egentligen belastar gemene mans privatekonomi.

Slås kostnaden för valkampanjen i stället ut över alla som är 18 år eller äldre landar kostnaden i stället på cirka 5 000 kr/år eller drygt 400 kr/månad. Ännu intressantare siffror erhålls om man slår ut beloppet på de personer som faktiskt betalar kostnaden, nämligen personer i sysselsättning. I det senare fallet landar siffran på knappt 8 600 kr/år, eller drygt 700 kr/månad*.

Hade de skattepengar som regeringen i år använder till valfläsk i stället använts till att sänka skatten på arbete, hade med andra ord varje svensk löntagare utan vidare kunnat få en genomsnittlig skattesänkning på 700 kronor i månaden. Detta utan att statens ekonomi hade påverkats negativt jämfört med nu.

I stället använder dock regeringen dessa pengar till att försöka köpa sig ytterligare fyra år vid makten. Att det mesta tyder på att detta försök till fullständigt ogenerat röstköp kommer misslyckas, trots att det belopp som avsatts för ändamålet är gigantiskt, är en seger för anständigheten.


* Bland statistiken över personer i sysselsättning återfinns även många personer i bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, varför kostnaden per egentlig arbetstagare blir ännu högre.

2018-06-04

Om jobbskatteavdragen och kampen om arbetarklassväljarna

Den socialdemokratiska valrörelsen har utvecklats till en katastrof. Den primära orsaken till detta är invandringen, vilket inte bör förvåna någon eftersom i princip allt i den svenska politiken idag på ett eller annat sätt handlar om invandringen. Verkligheten har sent omsider kommit ikapp politikerna. Den migrationspolitik som man så länge kom förbluffande lindrigt undan med att gravt missköta, blev till slut en pesthärd som nu krossar politiska karriärer, drömmar och partier.

Invandringen är dock inte den enda orsaken bakom att Sverigedemokraterna nu övertar Socialdemokraternas roll som arbetarklassens parti. En annan viktig bidragande orsak är sannolikt skattetrycket, även om detta är något som Socialdemokraterna med sin magnifika avsaknad av både fingertoppskänsla och markkontakt inte klarar av att se.

Den första indikationen på detta fick vi redan 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval, och detta i mångt och mycket genom att locka över väljare från ärkefienden. Genom att lansera sig som ett parti för arbetarklassen, och med jobbskatteavdraget som huvudnummer, lyckades man störta Socialdemokraterna från makten.

Socialdemokraterna försitter inte en chans att utmåla jobbskatteavdraget som "skattesänkningar för de rika", men vad jobbskatteavdraget i själva verket gjorde var att öka progressiviteten i skattesystemet. Den redan stora skillnaden i skattesats för en "knegare" och en överläkare ökade ytterligare, vilket gjorde arbetare i de lägre inkomstklasserna till de främsta vinnarna på reformen.

Hade Socialdemokraterna varit emot denna ordning hade de i stället förespråkat platt skatt, men blotta tanken på en sådan ordning är i själva verket ett rött skynke för partiet. Socialdemokraterna verkar för progressiv skatt eftersom sådan leder till att "rika" får betala en högre skattesats är "fattiga". Vad Moderaterna gjorde var att förstärka denna ordning.

Huruvida detta var ett exempel på bra högerpolitik kan förstås diskuteras, men det i sammanhanget intressanta är att reformen gynnade arbetarklassen. 2010 blev inte bara alliansregeringen omvald, utan Moderaterna gjorde ett succéval. Moderaterna var på väg att vinna kampen om arbetarklassen, men försatte denna gyllene chans till följd av att man misskötte samma migrationsfråga som nu blivit Socialdemokraternas varböld.

När Moderaterna 2014 gjorde ett dåligt val berodde detta på att väljarna övergav partiet för Sverigedemokraterna. Sannolikt var de väljare man då förlorade ungefär samma väljare man åtta år tidigare hade vunnit från Socialdemokraterna. Inte osannolikt rörde sig detta om arbetarklassväljare som 2006 upplevde sig som parasiterade på av Socialdemokraterna, och som 2014 upplevde sig dels som parasiterade på av den migrationspolitiska gökungen i statens budget, dels allmänt förolämpade av ett politiskt etablissemang som behandlade dem som smuts.

När Sverigedemokraterna nu i upptakten till valet 2018 är på väg att överta Socialdemokraterna som arbetarklassens parti är det, trots vad de hysteriska socialdemokratiska megafonerna desperat vrålar ur sig, inte något marknadsliberalt systemskifte man förespråkar. Tvärtom är det en väldigt traditionell socialdemokratisk politik man går till val på.

Från sverigedemokratiskt håll kommer dock inte några förslag om avskaffade jobbskatteavdrag, man ställer sig tvärtom positiva till fler sådana. För en socialdemokrat förefaller detta förmodligen obegripligt, men faktum är att det är fullständigt logiskt. Sverigedemokraterna har nämligen förstått vad den betongfyllda socialdemokratiska politrukhjärnan inte har förmått ta in, nämligen att jobbskatteavdrag är något som gynnar arbetarklassen.

Jobbskatteavdragen är i själva verket helt i linje med en traditionell socialdemokratisk politik. De gör låginkomsttagare till en särskilt gynnad grupp, och de gör – relativt sett – höginkomsttagare till förlorare. Det är en högst naturlig linje att driva för ett parti som vill vinna arbetarklassens röster, och Sverigedemokraterna är smarta nog att inse detta.

Socialdemokraterna, däremot, låser sig för varje år mer och mer vid en politik som gör arbetarklassen till förlorare. Den analytiska förmågan i det döende partiet är idag dock så grund, att man trots detta inte för sina liv kan förstå vad det är som händer när man likt paralyserade fågelholkar ser sig bli akterseglade av den så förhatliga uppstickaren.