2018-03-06

Om när Jimmie Åkesson stod upp för alla människors lika värde, och indignationen detta fick er att känna

Den nionde mars 2011 möttes Jimmie Åkesson och Centerpartiets dåvarande partiledare Maud Olofsson i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige. Föremålet för denna debatt var en av Åkesson signerad debattartikel, som vid denna tidpunkt hade väckt stor uppmärksamhet.

Debatten är intressant ur många perspektiv, inte minst när man tittar på den så här sju år senare. Maud Olofsson hävdar vid upprepade tillfällen att Jimmie Åkesson i sin debattartikel hade dragit alla muslimer över en kam, vilket han oavsett om man håller med honom i sak eller ej faktiskt inte hade gjort. Programledaren Marianne Rundström tar därtill inte bara tydligt Olofssons sida, utan antyder dessutom att invandrares överrepresentation i brottslighet skulle vara en myt. Och så vidare.

Vad som idag återigen gör denna nästan sju år gamla debatt dagsaktuell är dock någonting helt annat, nämligen det faktum att den nu infamösa centerpartistiska nämndemannen Ebtisam Aldebes man Mahmoud Aldebe diskuterades. Aldebe var då liksom nu nämligen inte bara en högljudd förespråkare för särlagstiftning (läs sharia), utan hade därtill bara något år tidigare varit centerpartistisk riksdagskandidat. Detta trots att hans islamistiska åsikter länge hade varit välkända.

När Åkesson påtalade detta synnerligen anmärkningsvärda sakförhållande, viftade samma Olofsson som några år tidigare hade försvarat Aldebes hustru då denna kritiserades för att företräda exakt samma linje som sin make, nonchalant bort saken. Därefter övergick Olofsson till att hävda att Åkesson inte stod upp för "alla människors lika värde".

Det finns anledning att gräva djupare i detta. "Alla människors lika värde" torde visserligen vara en av de mest sönderanvända flosklerna i den svenska samhällsdebattens historia, men bortom de oreflekterade och lätt maniska ständiga upprepningarna av denna fras återfinns någonting viktigt. Frasen "alla människors lika värde" är nämligen i grund och botten den förenklade, lätt förvanskade och lökigt paketerade formen av en central västlig idétradition, nämligen principen om likhet inför lagen.

Fenomenet särlagstiftning är inte bara oförenligt med likhet inför lagen. Vad mer är, särlagstiftning utgör i det närmaste själva antitesen till denna princip. Vad Olofsson gjorde sig skyldig till var med andra ord inte att haspla ur sig floskler, utan att påstå att någonting var ett exempel på sin absoluta motsats.

Det krävs ingen större filosofisk bildning för att inse detta tämligen elementära sakförhållande, men inte desto mindre lär det ha varit ytterst få som 2011 vare sig kritiserade eller reflekterade över detta. Tvärtom, vi kan med till visshet gränsande sannolikhet utgå från att Maud Olofsson fick mycket beröm för sin insats, och att man inom det svenska etablissemanget närmast mangrant tyckte att hon med stor slagkraftighet hade satt Jimmie Åkesson på plats.

Idag är emellertid precis samma personer som 2011 satt och nickade förnumstigt åt Olofssons kontradiktioner mäkta upprörda över den nu riksökända Solna-domen. Det borde de inte vara. Solnadomen är en fullt naturlig konsekvens av att de själva så länge var mer än villiga att ställa sig bakom makarna Aldebes särlagstiftningsambitioner, så länge bara Jimmie Åkesson motsatte sig detta.

De idag så upprörda har själva krattat manegen för paret Aldebes särlagstiftningsagenda. De borde rannsaka sig själva, i stället för att offentligt posera med den avsky för domen de nu påstår att de känner.