2018-08-28

Om röstfiske medelst lögner på arabiska

Rebecca Weidmo Uvells och Galaxia Elias avslöjande att en socialdemokratisk politiker spridit lögner om bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna på arabiska, har fått stor uppmärksamhet under dagen. Att inlägget därtill fått stor spridning i arabiskspråkiga fora gör att denna nyhet förtjänar betydligt större uppmärksamhet än såväl socialdemokratiskt valfläsk som hysteriska pseudodebatter om Hanif Balis twittrande.

Händelsen illustrerar på ett föredömligt sätt varför valinformation på språk som allmänheten inte talar är av ondo. När den breda allmänheten inte har möjlighet att bedöma textens rimlighetsnivå, ökar också sannolikheten för att grova lögner undslipper granskning. Inte ens i det nu aktuella fallet, där informationen i slutändan kom till allmänhetens kännedom, uteblev skadan. Informationen har redan fått stor spridning, och kommer sannolikt därför också påverka hur ett stort antal personer röstar.

Händelsen illustrerar därtill också med all önskvärd tydlighet varför den som inte behärskar det svenska språket ej heller bör ges rösträtt, ens i kommunala val. Den som inte kan följa med i samhällsdebatten, men däremot inhämtar sin information från källor som ovan nämnda, har ingenting i en vallokal att göra.

En sådan person har ingen aning om vad vederbörande lägger sin röst på, och blir därför lätt till en nyttig idiot för ytterst suspekta krafter. Icke-medborgare bör därför inte ha rätt att rösta ens i kommunalval, och den som inte behärskar det svenska språket bör därför över huvud taget inte komma på fråga när medborgarskap delas ut.

Sist, men inte minst, illustrerar händelsen faran med identitetspolitik och kvotering. Att Samer Mohialdeen, som tycks vara den person som använt en socialdemokratisk kanal för att sprida desinformationen, står på Socialdemokraternas lista i valet till kommunfullmäktige i Sävsjö, är bara ett exempel i raden på detta.

Några andra dagsaktuella exempel på företeelsen är de islamistiska extremisterna Mikail Yüksel och Muhammed Khorshid, som fram till nyligen varit riksdagskandidat för Centerpartiet respektive kommunfullmäktigekandidat för Folkpartiet. Andra exempel utgörs av den ökände tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan och den infamöse islamistiske riksdagsledamoten Abdirizak Waberi.

Det är knappast genom sina meriter, eller sitt stora engagemang för de respektive partiernas ideologi, som dylika krafter kunnat göra politisk kometkarriär. Att de kunnat göra politisk karriär beror på att man inom partierna fullständigt åsidosatt de måttstockar man vanligtvis tillämpar. Detta i syfte att på en och samma gång uppnå identitetspolitiskt satta mål och locka röster genom att rekrytera inflytelserika klanhövdingar.

Därmed har man inte bara signalerat att man inte för ett ögonblick drar sig för att hänge sig åt klassisk klientelism. Man har därtill klart och tydligt sänt ut budskapet att ni invandrare är så dumma att vi inte kan ställa samma krav på er som svenskar. Denna oförblommerade rasism har man därefter, under såväl grötmyndiga som högtravande former, förklarat är ett bevis på hur mycket man brinner för "alla människors lika värde".

2018-08-27

Om vad dreven mot Hanif Bali säger om den svenska samhällsdebattens mekanismer

Hanif Bali är en professionell partipolitiker, som mellan 2010 och 2014 använde sin plats i riksdagen för att rösta ja till allting den då för varje dag mer och mer samhällsfarlige Fredrik Reinfeldt bad honom att rösta ja till.

Jag nämner inte detta för att kritisera Hanif Bali, utan för att understryka hur ointresserad jag egentligen är av att försvara honom. Att jag ändå i ett flertal inlägg gjort just detta beror i första hand inte på omsorg om moderata riksdagsledamöter, utan på det genuina äckel jag känner inför de metoder som används för att försöka tysta honom, och bevekelsegrunderna bakom dessa.

Att de återkommande dreven mot Hanif Bali är ogrundade, smutsiga och hysteriska inser alla som faktiskt sätter sig in i dem. Dessvärre är gemene man inte särskilt insatt, varför flertalets bild av riksdagsledamoten sannolikt primärt formas av de tendentiösa krigsrubriker som gång på gång blir resultatet av sådana drev.

Detta är allvarligt av den enkla anledningen att lögner och groteska överdrifter från journalistkårens sida skapar en djupt felaktig bild av verkligheten. Hade man i detta begränsat sig till Hanif Bali, hade dock skadan överlag inte varit särskilt stor. Nu utgör de i stället dock snarast samtidsjournalistikens signum.

När SVT:s Agenda igår valde att summera ännu ett drev mot Bali med ett inslag på temat "Är moderaten Hanif Balis vapenbilder på sociala medier ett hot mot demokratin?", var detta ett väldigt bra exempel på de mekanismer som präglar företeelsen.

Inte nog med att de alarmistiska överorden började redan i frågeställningen, själva inslagets existens var dessutom i sig ett tämligen ovedersägligt bevis för att såväl objektiviteten som den journalistiska professionalismen lyser med sin totala frånvaro i nyhetsförmedlingen. Som grädde på moset fanns en väldresserad folkpartist på plats, som närmast spratt i sin iver att gå sina socialistiska domptörer till mötes.

Vad är då bevekelsegrunderna bakom dessa ynkliga men återkommande pseudodebatter? De varierar från aktör till aktör, även om olika agendor ibland naturligtvis sammanfaller. I folkpartisternas fall är sannolikt den primära drivkraften samma djupt liggande behov av att behaga vänstern som på 1970-talet yttrade sig i en folkpartistisk fäbless för löntagarfonder.

I journalisternas fall är det mer personligt. Hanif Bali drar sig inte bara för att påpeka när journalister far med osanning, utan har dessutom mage att med stor framgång tala direkt till sina väljare. På detta sätt förbigår han de de journalister som ser det som sin givna rätt att alltid agera mellanhand i kommunikationen mellan politiker och väljare, och gör dem därför delvis onödiga.

Att man inom journalistkåren avskyr Hanif Bali blir därmed fullt naturligt. Han inte bara ifrågasätter deras rätt att vilseleda, utan undergräver dessutom deras förmenta rätt att forma samhällsdebatten och ger sig därtill in på domäner de anser vara deras. I och med detta utmanar han på en och samma gång deras makt, prestige och födkrok. Egenintresset kan inte exemplifieras särskilt mycket tydligare än så.

Att man inom vänstern avskyr Hanif Bali minst lika starkt är ännu mindre konstigt. Vänsterns primära vapen i kampen för att erövra problemformuleringsprivilegiet har alltid varit mobbarens. Man har hånat, förlöjligat och förminskat sina motståndare med de mest oärliga metoder, och man har målmedvetet arbetat för att man själva skall bedömas med helt andra måttstockar än de som använts för att bedöma högern.

Hanif Balis stora brott har bestått i att han inte accepterat detta, utan tvärtom avslöjat skolgårdsmobbarmentaliteten för vad den är. Han har, kort sagt, vridit vänsterns viktigaste vapen ur händerna på dem, vilket av fullt naturliga skäl gjort dem livrädda för att andra skall följa efter. Det är därför de är så besatta vid honom, och det är därför de vill att han till varje pris skall tystas.

2018-08-26

När vikingar blir föremål för postmodern historierevisionism

'Hälften invandrare i vikingastad: ”Svensken finns inte genetiskt”'. Så lyder rubriken på en TT-artikel som häromdagen publicerades i bland annat Dagens Nyheter. Varför "nyheten" som sådan är felaktig har flera andra på ett föredömligt sätt redan redogjort för, men vad som är minst lika intressant är syftet bakom artikeln.

"Nyheten" i fråga är nämligen en del av ett mönster. Till en början yttrade detta sig i politiker och andra makthavare som gång på gång förringade och förnekade det svenska folket och den svenska kulturen. På senare år har argumentationen dock inte sällan tagit sig "vetenskapliga" former.

Amsagor om muslimska vikingar har fått stor medial spridning, trots att de inte hållit för närmare granskning utan snarare tjänat till att illustrera journalisternas personliga agendor. Dick Harrison har liknat dagens enorma inflöde av bidragsberoende asylinvandrare med forna tiders i jämförelse ytterst begränsade inflöde av arbetskraftsinvandrare med hett eftertraktade expertkunskaper Och så vidare.

Den nu aktuella artikeln är inget undantag, utan faller perfekt in i mönstret. Genom att utmåla sin aparta världsbild som vetenskap, hoppas man skapa akademisk legitimitet för vad som i själva verket är renodlad vänsteraktivism. Genom att presentera sitt agendasättande arbete som vetenskap och vetenskapsjournalistik, hoppas man ge den egna aktivismen en legitimitet den inte är i närheten att ha.

Syftet är inte bara att förnedra, förminska, demoralisera och undergräva. Syftet är också att förse dina överemotionella Facebookvänner och hjärntvättade kollegor runt fikabordet med till synes tung vetenskaplig ammunition, för att hjälpa dem vinna de diskussioner de med sina såväl usla argument som obefintliga sakkunskaper är dömda att förlora.

Huruvida metoden fortfarande faktiskt fungerar är idag minst sagt tveksamt. Vad den däremot tydligt vittnar om är hur man inom ett dekadent etablissemang gör allt för att klamra sig fast vid sina maktpositioner, och om hur den princip- och skamlöshet man är villig att hänge sig åt för att uppnå detta mål är total.

2018-08-22

Något om vad Uppdrag gransknings siffror egentligen innebär

I stort sett varje gång invandrares överrepresentation i brottslighet blir föremål för nyhetsrapportering, påpekas att de allra flesta invandrare inte begår brott. Detta är i sak helt riktigt. Det bör i sammanhanget förvisso påpekas att statistik framtagen 2005 av Brottsförebyggande rådet visar att till exempel över 23 % av invandrarna från Nordafrika hade varit misstänkta för brott, men inte ens i en grupp med en så hög överrepresentation handlar det om flertalet.

Problemet med dylika påpekanden är att de är förrädiska. För det första är det knappast något utbredd uppfattning att merparten av invandrarna begår brott, varför påpekanden av detta slag har ett subtilt men inte desto mindre ovedersägligt drag av halmdockeargumentation över sig. För det är det inte däri problemet består.

Problemet består i att en hög överrepresentation, i kombination med stor invandring, leder till kraftigt ökad brottslighet. Utrikes födda utgjorde redan 2010 53 % av de grova brottslingarna på svenska fängelser, vilket tillsammans med det faktum att invandrare idag utgör en majoritet av såväl arbetslösa som socialbidragstagare ger en fingervisning om migrationspolitikens långtgående negativa effekter.

Att de flesta invandrare inte begår brott betyder att en slumpmässigt utvald invandrare sannolikt inte är en brottsling. Detta låter måhända betryggande, men gruppens storlek i kombination med dess överrepresentation i brottslighet gör dels att sannolikheten att utsättas för brott ökar kraftigt, dels att gärningsmannen bakom ett slumpmässigt utvalt grovt brott sannolikt är en invandrare.

Kombineras Uppdrag gransknings dagsaktuella kartläggning av våldtäktsmäns ursprung med demografisk statistik, skulle resultatet av detta visa att de allra flesta invandrare inte gör sig skyldiga till våldtäkt. Vad granskningen dock visar är att drygt 80 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare. Vad detta rent praktiskt betyder är att migrationspolitiken resulterat i att risken att utsättas för överfallsvåldtäkt ökat till 500 % av vad den annars skulle ha varit.

När kvinnor är rädda för att utsättas för överfallsvåldtäkter är det med andra ord, krasst uttryck, till allra största del invandrare de är rädda för. Att den typiske invandraren inte är en våldtäktsman, förhindrar inte det faktum att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter kan knytas till just migrationspolitiken. Om det inte vore för invandringen, hade risken att utsättas för överfallsvåldtäkt endast varit en femtedel av vad den är idag.

I ljuset av detta tjänar påpekandet att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän mest som ett sätt att få huvudorsaken till ett problem att framstå som en marginalföreteelse. Att påpeka att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän blir i detta läge ett statistiskt knep för att utmåla migrationen som en i sammanhanget liten riskfaktor, när den i själva verket ligger bakom 80 % av fallen.

När de ekonomiska kostnaderna för migrationspolitiken diskuteras, påstås ofta att vi har råd att betala dem. Priset för denna politik betalas dock inte bara i reda pengar, utan också i det lidande brottsoffer som till exempel de kvinnor som utsätts för våldtäkt tvingas genomleva. Från politiskt håll har bedömningen uppenbarligen varit att "vi" har råd att betala även detta pris.

2018-08-21

Om Miljöpartiet, Hanif Bali och Mehmet Kaplan

"Mordhot mot journalister är inget skämt". Med denna groteska anklagelse riktad mot Hanif Bali valde Miljöpartiets Isabella Lövin igår att opportunt försöka stärka sitt sargade partis aktier. Hon var inte ensam.

Hennes språkrörskollega Gustav Fridolin släpptes tillfälligt ut ur den karantän som partiet i förebyggande syfte valt att placera den ytterst illa omtyckte politikern i under valrörelsen, för att kläcka ur sig ett grötmyndigt utspel om att det inte nog gick att överdriva allvaret i vad Hanif Bali hade gjort, att att dennes agerande var "livsfarligt för en demokrati". Den unge påläggskalven Lorentz Tovatt begick därefter debattartikel i form av ett grötmyndigt pekoral, till bristningsgränsen fullproppad med darr på rösten och melodramatiska hyperboler, med ungefär samma budskap.

Detta hade kanske kunnat ses som bakgrundsbrus i det allmänna apspelet, om det inte vore för Mehmet Kaplan. Det var nämligen Lövins, Fridolins och Tovatts parti som så sent som för fyra år sedan insisterade på att en Erdoğan-lojal välkänd islamist skulle släppas in i den svenska regeringen.

Varken Kaplans väldokumenterade aktivitet i islamistiska kretsar eller dennes famösa liknelse av jihadister med frivilliga i vinterkriget, avhöll Miljöpartiet från att föreslå Kaplan som bostadsminister. Vad mer är, efter att Mehmet Kaplans göranden kommit till allmän kännedom och denne därför hade tvingats avgå, fortsatte man från partiets toppgarnityrs sida att bedyra sitt förtroende för den vid det här laget ökände före detta ministern.

Det är detta unkna och islamismfaciliterande parti som nu väljer att från höga hästar ger sig på Hanif Bali över petitesser. Det hela är inte bara groteskt, utan också en påminnelse om att Mehmet Kaplans namn hittills har varit alldeles för frånvarande i valrörelsen.

2018-08-20

Skåda korporativismen

Hanif Bali är ännu en gång föremål för ett drev. Det började då Jan Björklund på klassiskt folkpartistiskt manér valde att hugga en alliansbroder i ryggen. Det accelererade därefter till ännu mer skruvade nivåer, när tidningsbranschen till regeringens stora förtjusning valde att öppet bli en regeringsallierad aktör i den valrörelse det formellt sett var denna branschs uppdrag att granska.

Det finns mycket att säga om detta, men en av de intressantare aspekterna är det faktum att skeendet ger en utmärkt inblick i den långtgående svenska korporativismens mekanismer. Vad vi har fått se prov på är nämligen hur ett antal små men mäktiga ingrupper i långtgående symbios håller varandra om ryggen.

Det är mindre än tre veckor kvar till ett val som ser ut att bli ytterst traumatiskt för det hittillsvarande etablissemanget. Den uppdämda vreden i väljarkåren går närmast att ta på, och frågorna som engagerar är så gott som samtliga direkt eller indirekt kopplade till en migrationspolitik så oansvarig att den blivit ett direkt existentiellt hot, samt en lika direkt osannolikt valhänt hantering av konsekvenserna av denna.

I detta läge flyttas plötsligt valrörelsens fokus till några oskyldiga inlägg på Twitter, ett forum där få väljare men många makthavare är aktiva. Detta är i sig ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Att inläggen därtill är skrivna av någon som mycket skickligt attackerat de institutionaliserade lögnerna som präglat den svenska offentliga debatten är naturligtvis ingen slump.

Vad de krafter som nu ännu en gång gör allt för att sänka Hanif Bali har gemensamt, är att de har allt att vinna på att han tystas. Det är deras lögner han punkterat, det är deras misslyckanden han satt fokus på och det är dem väljarna nu väljer ryggen. Det är deras karriärer som nu hänger löst, det är deras makt som nu glider dem ur händerna och det är deras plattformar som nu rasar som sandslott när tidvattnet drar in.

De har till synes haft olika agendor, de har till synes representerat helt olika maktsfärer och de har till synes varit varandras motståndare. På det stora hela har deras intressen dock sammanfallit. Politikerna har hållit de journalister som skulle granska dem med presstöd. Den journalistiska granskningen har gett politikernas lögner grönt ljus. Socialister och förmenta liberaler har varit överens om den förda politiken så när som på vad som skett på marginalen. Och så vidare.

Till syvende och sist har man haft betydligt mer gemensamt med varandra, än vad man haft med de människor som levt i den verklighet ens maktutövande har skapat. När det kom till kritan var politiker inte rädda för journalister, journalister inte rädda för politiker, de "liberala" politikerna inte rädda för socialister och socialister inte rädda för "liberaler".

Vad som skrämde dem var folket, och med hotet från folkviljan hängande över sig sprack också illusionen av att de representerade olika och motstridiga intressen som troll i solsken. Nu försöker man att medelst brösttoner och krigsrubriker ännu en gång lura folket att sluta upp bakom sina förtryckare, men utsikterna att lyckas minskar i snabb takt. Förtrollningen är bruten.

2018-08-18

Något om den socialliberala arrogansen och intoleransen

'Dagens nyheter inleder i dag onsdag en reklamkampanj med fokus på riksdagsvalet. I fem olika reklamfilmer kommer DN att slå ett slag för fakta – och mot åsiktsbubblor. ”Vi vill nå ut till den stora grupp svenskar som uppskattar kvalitetsjournalistik i en tid av växande polarisering”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.'

Ovanstående text, komplett med den felaktiga versaliseringen av tidningens eget namn, kunde man nyligen läsa i Dagens Nyheter. Flosklerna är de vanliga: "fakta", "filterbubblor", "källkritik", "kvalitetsjournalistik", et cetera. Allt detta från samma tidning som gjort sig ökänd för sina lögner om Sandviken, Carema, rasistiska brandmän från Boden, den pensionsräddande invandringen och signalspaning mot UD.

Tonen är bombastisk, upplägget mästrande, filmerna humorbefriade, och vad självinsikten beträffar lyser denna med sin totala frånvaro. Inte desto mindre är kampanjen intressant, av den enkla anledningen att den ger en inblick i den progressiva – och då särskilt den socialliberala – självbilden.

DN:s reklamkampanj är bara det senaste i en lång rad exempel på den paternalism, det folkförakt, den totala brist på självkritik och den inbilskhet som mer än något annat utmärker socialliberalismen. Inställningen kokar ned till en föreställning att om allmänheten bara får tillgång till korrekt information, så kommer folkets fullständigt irrationella motstånd mot de egna försöken att radikalt omstöpa samhället försvinna.

Någon insikt om att välinformerade och bildade personer faktiskt kan komma till helt andra slutsatser än socialliberalismens, finns det över huvud taget inte något spår av förståelse för. Det är endast det obildade folkets vanföreställningar, menar man, som leder till att de egna radikala idéerna möter motstånd. Den irrationella oppositionen måste därför krossas.

Det hela hade naturligtvis varit komiskt, vore det inte för den stora skada som socialliberaler har åsamkat samhället tillsammans med likasinnade. Att ett gäng valhänta akademiker helt utan markkontakt, och som kanske mer än någon annan grupp utgör ett skolboksexempel på begreppet filterbubbla, skulle vara de bäst lämpade att leda folket är löjeväckande.

Föreställningen att ett gäng Pangloss-liberaler vilkas idéer har åsamkat skenande laglöshet, gigantiska kostnader för skattebetalarna, hätsk polarisering och tilltagande olikhet inför lagen, skulle vara de bäst lämpade att leda landet är ett surrealistiskt skämt. Föreställningen att samma världsfrånvända idéer som resulterat i att tillitssamhället har eroderats och att islamister kunnat ta plats i de fina salongerna skulle utgöra den enda vägens politik, kräver en närmast unik form av dumhet för att kunna slå rot.

Det kanske mest hårresande exemplet på hur avgrundsdjup klyftan mellan socialliberal teori och verklighet är, är dock den socialliberala föreställningen om att den egna rörelsen skulle utmärkas av tolerans. Om det är något den arrogans som dagligen publiceras på socialliberala opinionsplattformar vittnar om, är detta den monumentala bristen på just tolerans. Man inte bara saknar förståelse för hur andra inte kan dela de egna åsikterna, man likställer det praktiskt taget med ett sjukdomstillstånd att inte göra det.

Socialliberaler har många förtjänster. De läser böcker, de går på teater, de fungerar ofta utmärkt som samhällskunskapslärare på landets gymnasier och de gör sig väl i små skyddade verkstäder. Socialliberalens totala brist på markkontakt, självinsikt och inblick i vad som driver människor i gemen, gör dock att de bör hållas så långt från alla former av maktpositioner som möjligt. Från den sortens plattformar är det enda de kan bidra med att orsaka andra människor skada.

2018-08-17

Om att skaka hand i fria och ofria samhällen

Tidigare i veckan tilldömdes en kvinna, som efter att hon hade vägrat ta en potentiell arbetsgivare i hand inte fick jobbet hon sökte, till 40 000 kronor i skadestånd av Arbetsdomstolen. Många har med full rätt reagerat starkt på detta, men frågan om varför domen är fel förtjänar ett lite djupare resonemang.

I sammanhang som detta hörs ofta argument på temat i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand. Detta resonemang är dock precis lika fel som Arbetsdomstolens. Att slippa ta andra människor i hand är en grundläggande rättighet. Ett samhälle där man tvingas ta personer man genuint avskyr eller som inte sköter sin personliga hygien i hand, är ett repressivt och ytterst obehagligt samhälle.

När man vägrar att ta en annan människa i hand måste man dock vara beredd att betala ett pris för detta. Att vägra skaka hand med andra människor är en rättighet, vilket däremot den förmenta rätten att alltid gå skadefri när man vägrar att ta någon i hand inte är. Den som under en anställningsintervju vägrar att skaka motpartens hand uppvisar inte bara ett utpräglat asocialt beteende, utan väljer dessutom att göra detta i en situation då det av yttersta vikt att göra ett gott intryck.

Det är tillåtet att såväl vara klädd i smutsiga kläder som att lukta illa. Få skulle dock ifrågasätta en arbetsgivare som valde att inte anställa någon som dök upp stinkande och klädd i trasiga kläder på en anställningsintervju. Att en arbetsgivare väljer att inte anställa någon som i stället manifesterar sitt asociala beteende genom att vägra skaka hand, är ett utslag av princip samma sociala mekanism.

Rätten till att uppvisa asocialt beteende av detta slag, utan att det medför några oönskade konsekvenser, påstås idag ofta omfattas av religionsfriheten. Det är ett nonsensargument. Den som av religiösa skäl inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet, har alla möjligheter att också slippa detta. Personen kan välja att arbeta för religionsfränder, eller för arbetsgivare som inte insisterar på att skaka de anställdas hand.

I det aktuella fallet har religionsfriheten dock omtolkats som en positiv rättighet, det vill säga en frihet som ger den enskilde rätt att kräva av andra att de anpassar sig till vederbörandes religion. Att Arbetsdomstolen gjort en sådan tolkning av Europakonventionen säger betydligt mer om Arbetsdomstolen och den politiska kontext denna verkar i, än vad det säger om religionsfriheten.

Arbetsdomstolen är emellertid inte den enda statliga institution som har agerat huvudlöst i fallet. Om den handskakningsvägrande kvinnan själv drivit fallet, hade hon också blivit tvungen att betala rättegångskostnaderna i händelse av friande dom. Att stämma arbetsgivaren hade därmed utgjort en såpass stor personlig risk, att hon sannolikt också hade avstått. I det nu aktuella fallet drevs dock fallet av den ökända Diskrimineringsombudsmannen, varför kvinnan kunde ta fallet till domstol helt utan personlig risk.

Flera myndigheter, lagstiftare och tjänstemän har därmed aktivt arbetat för att få den fällande domen till stånd. En dom som går helt emot såväl det svenska folkets som svenska näringslivets intressen. En dom som stärker islamister, inskränker äganderätten och förnedrar det svenska folket.

Kort sagt, domen är ännu ett exempel på hur stora delar av den svenska statsapparatens verksamhet går ut på att driva en politik som går helt på tvärs med skattebetalarnas intressen. Att det av Arbetsdomstolen fastslagna skadeståndet därtill motsvarar en tredjedel av det belopp Rakhmat Akilov dömdes att betala föräldrarna till Ebba Åkerlund, är en mycket belysande inblick i hur makthavarna egentligen ser på rättvisa, brottsoffer och människovärdet.

Det är de politiker som skapat denna fullständigt perversa ordning som nu hoppas på att ni skall ge dem förtroende att fortsätta vanstyra landet. Du har i skrivande stund drygt tre veckor på dig att reflektera över hur du egentligen ställer dig till deras erbjudande.

2018-08-15

Löfven ser väljarna som idioter

"Vad fan håller ni på med?" Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven nyligen den senaste vågen av bilbränder.

Under andra omständigheter hade statsministerns svordom måhända kunnat vara uppfriskande. Nu är dock bakgrunden att politikerna inte bara har misskött och förvärrat de bakomliggande frågorna i decennier, utan dessutom öst invektiv, misstänkliggöranden och förakt över medborgarna varje gång dessa haft mage att ifrågasätta den härskande klassens sätt att hantera frågorna.

Löfvens utspel klingar därför inte bara falskt. Att det dessutom kommer med endast några veckor kvar till ett val som med allra största sannolikhet kommer bli en katastrof för hans parti, gör uttalandet till ett regelrätt ifrågasättande av svenska folkets intelligens. Inte desto mindre förtjänar Löfvens retoriska fråga ett svar, eftersom ett seriöst svar på frågan säger väldigt mycket om de bakomliggande problemen.

Vad bilbrännarna håller på med är nämligen att reagera på de extremt onaturliga incitament politikerna har skapat. Politikerna har skapat ett samhälle där ansvar inte utkrävs, där brottslingar går fria från straff och där vandaler lyfts fram som hjältar av skattefinansierade organisationer. Kort sagt, bilbrännarna håller på med exakt det man kan förvänta sig att en politik som dagens skall locka samhällets slödder att ägna sig åt.

"Vad fan håller ni på med?" är med andra ord inte en fråga som bör riktas till bilbrännarna, utan till politikerna. Frågan har ett enkelt svar, även i detta fall: De missköter sitt jobb. De driver, närmare bestämt, en synnerligen destruktiv politik, som aktivt motarbetar det svenska folkets intressen, men som aktivt gynnar de mest destruktiva elementen i samhället.

Detta är emellertid inte det enda exemplet på att Löfven, i sina försök att framstå som ansvarsfull i frågan, spottar de vid det här laget redan hårt prövade svenskarna i ansiktet. Direkt efter att han ställt sin numera rikskända svordomsladdade fråga kom nämligen nästa förolämpning, i form av påståendet att "[s]amhället kommer alltid agera hårt på det här".

Alla som inte levt under en sten de senaste åren vet att detta är osant. "Samhället" (ett ord som då socialdemokrater använder det alltid betyder staten) agerar nämligen inte alls hårt "på det här". Tvärtom så ser inte bara "samhället" mellan fingrarna, utan letar därtill aktivt ursäkter som befriar gärningsmännen från personligt ansvar. Några timmar efter Löfvens uttalande fick vi dessutom facit – polisen valde att inte gripa någon, utan nöjde sig med att prata med gärningsmännen samt föra orossamtal med föräldrar.

Som om inte detta var nog valde därtill ett antal makthavare på vänsterkanten att fullständigt bombardera oss med en kavalkad av bisarra konspirationsteorier. Samma personer som annars gång på gång, och med teatraliskt rynkade pannor, talar om faran med faktaresistens och vikten av faktagranskning, valde kort sagt att hellre komma ut som fullfjädrade rättshaverister, än att erkänna att den politik de högljutt förordat som den enda möjliga ännu en gång hade misslyckats.

Något av det mest vansinniga som påstås i Sverige dessa dagar är att det skulle vara oroväckande att man inom etablissemanget förlorat så mycket respekt och legitimitet. Påståendet är helt förryckt, av den enkla anledningen att det svenska etablissemangets auktoriteter håller så låg kvalitet att de varken förtjänar respekt eller legitimitet, utan tvärtom förakt. Att en vaktavlösning underifrån nu är på gång är inte oroväckande, utan ett sundhetstecken.

2018-08-06

Nyliberalism är oförenligt med en fri marknad

Begreppet "nyliberalism" är dåligt definierat. En del använder det som en synonym för libertarianism, andra använder det som ett skällsord för allt till höger om Maj Britt Theorin. Den mest relevanta innebörden torde dock vara en ekonomisk politik i Milton Friedmans anda, och det är i den betydelsen begreppet kommer att användas nedan.

Nyliberalismen delar mycket tankegods med den klassiska liberalismen och libertarianismen, men har också utvecklat ett antal egenheter som är tämligen unika för denna. Till dessa hör vad Milton Friedman själv kallade för vouchers, och som på modern politisk svenska ofta kallas för -peng (till exempel skolpeng). Något förenklat går detta ut på att skattesubventionerad statlig verksamhet läggs ut på entreprenad till privata aktörer.

Till nyliberalismens försvar skall sägas att en sådan ordning har fördelar, jämfört med om verksamheten hade förblivit i statlig regi. Till dessa hör att valfriheten ökar, att konkurrens uppstår och att såväl kvaliteten som effektiviteten därför ofta blir högre. Allt detta kan dock bara räknas som fördelar så länge alternativet är att verksamheterna förblir skattefinansierade och utförs av staten – jämfört med en fri marknad kommer en sådan ordning att fungera sämre.

En av de mer uppenbara nackdelarna med upplägget är att det skapar osunda incitament. Med en nyliberal politik blir högskattestaten inte längre näringslivets fiende, utan tvärtom dess kassako. Blir möjligheterna för privata aktörer att bli rika på att leverera tjänster till staten stora, blir plötsligt ett skattetryck som det svenska någonting bra ur stora delar av näringslivets perspektiv.

Vad mer är, att systemet dessutom tenderar att leda till att de statliga verksamheterna fungerar bättre än vad de annars hade gjort, resulterar då också i ökad legitimitet för de socialistiska krafterna. Ironiskt nog visar sig därmed den av vänstern så demoniserade nyliberalismen med andra ord i mångt och mycket vara ett system som tjänar vänstern betydligt bättre än vad det tjänar högern.

Så länge de verksamheter som läggs ut på entreprenad är sådana som medborgarna trots allt värdesätter, uteblir dock den riktiga skadan. Att skattefinansierade skolor och vårdcentraler sköts i privat regi leder visserligen till att en pseudomarknad skapas, där allmänheten tvångsansluts som betalande kunder, och där politiker bestämmer såväl tillgången som priset, men de tjänster som utförs är till syvende och sist sådana som hade efterfrågats även på en fri marknad.

När aktörer som Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson ger sig in i svängen visar sig dock nyliberalismens skadlighet med full kraft. Det pärlband av skatteslukande asylboenden och HVB-hem dessa aktörer blivit rika på att driva, utgör till skillnad från skolor och vårdinrättningar nämligen inte någon värdeskapande verksamhet.

Vårdcentraler och skolor kostar mycket pengar, men de tillför också ekonomin något. När en vårdcentral gör en sjuk person frisk skapas värden. När en skola ger en elev en utbildning skapas också värden (åtminstone i den mån eleven längre fram faktiskt får nytta av utbildningen). Med nyliberal politik kan de värden som skapas förvisso (till skillnad från på en fri marknad) vara lägre än kostnaderna, men de utgör inte desto mindre värden. Karlssons och Johanssons verksamheter skapar dock inga som helst värden, de förstör värden.

Dessa verksamheter kostar skattebetalarna gigantiska belopp, men tillför i regel ingenting som människor själva hade varit beredda på att betala för på en fri marknad. Tvärtom förblir den genomsnittlige asylinvandraren en utgift för skattebetalarna, även långt efter att vederbörande lämnat de faciliteter aktörer som Karlsson och Johansson driver.

Därmed har staten skapat kraftiga incitament för att ägna sig åt en form av företagande som endast resulterar i förluster för finansiärerna. Detta utgör den diametrala motsatsen till den ordning som utmärker en fri marknad.

2018-08-03

Institutionaliserade lögner flyger under faktagranskarnas radar


Samtidens många tafatta försök till faktagranskning säger betydligt mer om samtiden som sådan, än om det som faktagranskas. Man försöker faktagranska åsikter, man använder faktagranskning för att sprida desinformation, och vad till exempel den så kallade genusvetenskapen beträffar lyser faktagranskningen med sin totala frånvaro.

Det är emellertid inte bara postmoderna styggelser som den så kallade genusvetenskapen som flyger under radarn. Även de många förljugna socialistiska narrativ som varje svensk matats med sedan barnsben är immuna, eftersom till och med de journalister som faktiskt försöker göra ett bra jobb är så marinerade i dessa att de tar dem för sanning. Till och med oppositionen tenderar att tro på dem.

Tweeten ovan sammanfattar två omhuldade socialdemokratiska lögner som i stort sett hela Sverige svalt med hull och hår. Dels, menar man, krävs det bibehållet skatteuttag eller skattehöjningar för att lösa de Utmaningar™ Sverige har att hantera. Dels, påstås det, riktar sig de skattesänkningar Moderaterna föreslår mot de rikaste.

Bristen på faktagranskning av dylika påståenden illustrerar väldigt väl det totala haveri som döljer sig bakom det förmenta vurmande för sanningen den så kallade faktagranskningen hävdar sig vara ett utlopp för. Dessa bägge påståenden är nämligen, trots att de gång på gång upprepas utan att någon som helst faktagranskning av dem sker, falska.

Påståendet att en bibehållen högskattepolitik är nödvändig för att lösa Sveriges problem är en barnlek att falsifiera. Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Trots detta är sjukvårdsköerna långa, polisen kraftigt underdimensionerad, försvaret anorektiskt och skolan ett fiasko. Sveriges problem är inte en följd av att staten har ont om pengar, utan av usla prioriteringar och vanskötsel.

Vad Moderaternas förslag till skattesänkningar beträffar, så handlar dessa om en ökad progressivitet i skattesystemet. Såväl tidigare som nu föreslagna jobbskatteavdrag förstärker skillnaden i skattesats mellan låg- och höginkomsttagare. Detta är inte ett utslag av klassisk högerpolitik, utan tvärtom en ganska ängslig anpassning av den borgerliga politiken till en linje som Socialdemokraterna har arbetat för i närmare 100 år.

Att Socialdemokraterna trots detta motsätter sig upplägget beror på att det medför att det totala skatteuttaget sänks. När Socialdemokraterna själva har förstärkt progressiviteten i skattesystemet har de nämligen i stället gjort detta genom att höja det samlade skatteuttaget.

Socialdemokraterna är givetvis fullt medvetna om att det främst är arbetarklassen som gynnas av nya jobbskatteavdrag, och de är också i allra högsta grad medvetna om att det inte handlar om en skattesänkning "för de som har mest". De är, kort sagt, fullt medvetna om att vad de högljutt basunerar ut är en skamlös lögn.

Vad de vill uppnå är dock någonting helt annat, nämligen att undvika ett scenario där politikernas möjligheter att styra människor genom att roffa åt sig frukterna av deras arbete minskar. För varje skattesänkning försvagas politikernas makt, och för varje skattesänkning ökar medborgarnas frihet. För en makthungrig socialdemokrat som inget hellre vill än att lägga sig i hur mannen på gatan lever sitt liv, är en sådan utveckling ett mardrömsscenario.

Om det går bra att på Rainman-manér faktagranska Hanif Balis användning av ordet "abnormt", och om det går bra att snabbinkalla forskare att kritisera sverigedemokratiska valfilmer, borde givetvis också faktagranskning av de lögner som utgör Socialdemokraternas själva raison d'être ske. Detta görs dock inte.

Att så är fallet beror på att man inom den svenska journalistkåren är så blinda för sina egna vänsteråsikter och -sympatier, att man faktiskt tror sig rapportera objektivt när man i själva verket kolporterar socialistisk ideologi.

2018-08-01

Om kulturkrockar och provokationer

Företeelser som hijab, namnet "Jihad" och böneutrop kan i många fall vara helt okomplicerade i muslimska länder. De är (eller kan åtminstone vara) en del av den gängse kulturen, och är i många fall tämligen befriade från någon djupare ideologisk betydelse.

När samma företeelser kommer till västvärlden får de dock en helt annan laddning, eftersom den kulturella kontexten då också blir en helt annan. Hijaben blir en signal om att man värnar sin särart, och inte vill smälta in i det omgivande samhället. Omgivningens första association till namnet "Jihad" blir islamistisk terror. Böneutrop blir en signal om att den muslimska församlingen vill markera revir på andras bekostnad.

Kulturella uttryck som dessa blir, när de förflyttas till västvärlden, kort sagt en provokation. En sådan provokation behöver inte nödvändigtvis vara avsiktlig (även om den också med en välvillig tolkning röjer en brist på finess och förmåga att läsa av situationen), men är inte desto mindre en form av provokation.

För samtidens makthavare är medborgarnas negativa reaktioner på sådana provokationer någonting man till varje pris vill misstänkliggöra och undantrycka. Därmed försöker samma makthavare dock som så många gånger tidigare bygga sitt idealsamhälle utan att ta hänsyn till den mänskliga naturen.

Ett socialt (men däremot inte nödvändigtvis juridiskt) tryck på att anpassa sig till det omgivande samhället är, den högljudda retoriken till trots, inte någonting unket, utan någonting sunt. Det är en av de sociala mekanismer som möjliggjort fredlig samvaro mellan människor, och därmed i förlängningen civilisationen som sådan.

Man kan naturligtvis på etiska grunder tycka att det inte borde vara så, men inte desto mindre är det så det är. Att aktivt ignorera detta, och i stället försöka bygga en utopi utan någon hänsyn tagen till den mänskliga naturen, är ett experiment dömt att sluta illa.