2018-09-30

Att förstå den samtida liberalismen

I detta inlägg kommer begreppet "liberalism" användas i betydelsen "socialliberalism", trots att denna användning på många sätt är allt annat än oproblematisk. Inlägget kommer också hänvisa till den GAL-TAN-skala som inte bara utgör en synnerligen falsk dikotomi, utan som därtill är i stort sett helt okänd utanför Sverige. Detta då inlägget utgör en metakommentar till den gängse samtidsdebatten, som i egenskap av sådan också kommer ansluta sig till dennas terminologi.
På bloggen Den Prefererade Fienden har en mig veterligen ny debattör i dagarna gjort premiär med ett läsvärt inlägg, vars övergripande budskap är att för liberalen så återfinns fienden alltid till höger.

Det är värt att notera att även högern själv ofta använder order "höger" i den bemärkelse de liberaler skribenten beskriver gör ovan. Denna användning går dock stick i stäv med det tvådimensionella politiska spektrum som på senare år allt oftare kommit att användas, och där den så kallade GAL-TAN-dimensionen får komplettera den politiska höger-vänster-skalan. Med detta synsätt återfinns den "höger" som åsyftas i stycket ovan över huvud taget inte på en position på den ekonomiska höger-vänster-skalan, utan på en position närmare TAN än GAL i den andra dimensionen.

Denna distinktion kan tyckas överflödig, då vad som faktiskt avses med "höger" i regel med all önskvärd tydlighet framgår av kontexten. I fallet med liberalismen är dock så inte nödvändigtvis fallet. Att liberaler med sådan frenesi och regelbundenhet använder ordet "höger" som ett skällsord beror inte på att man står till vänster om till exempel Moderaterna i ekonomiska frågor (i själva verket förhåller det sig ofta precis tvärtom), utan på att liberaler med begreppet "höger" menar någonting annat än vad folk i allmänhet gör.

GAL-TAN utgör för den samtida liberalen den primära politiska dimensionen, och den egna självbilden är uppbyggd kring det faktum att man själva står fast rotade i en GAL-position. Med "liberal" menar man "GAL", och med "höger" menar man "TAN". Detta utgör för liberalen den primära konflikten, och det motstånd man under sina bättre dagar stundom förmår att uppbåda mot de socialistiska krafterna, bör ses som något man snarast inkorporerat i det liberala förhållningssättet som en eftertanke.

Det är därför svenska liberaler idag föredrar fortsatt socialism, fortsatta inskränkningar av (den förvisso högst problematiska) "valfriheten", en fortsatt företagarfientlig politik och fortsatt flumskola, framför ett borgerligt maktövertagande i utbyte mot en åtstramad migrationspolitik. Det är därför man är så villig att prioritera en fortsatt ansvarslös migrationspolitik, i kombination med en paternalistisk och statligt påbjuden mångkulturalism, framför alla sina övriga hjärtefrågor. Liberalen är i många fall sannolikt knappt själv medveten om denna synnerligen aparta prioritering. Liberalen följer primärt bara sin ryggmärgsreflex att kategoriskt motsätta sig allting som för honom luktar höger.

Den världsbild den så kallade GAL-positionen representerar, kokar i själva verket ned till en närmast tvångsmässig progressiv vilja till förändring, i kombination med en fäbless för rationalistiska angreppssätt. För liberalen är det av underordnad betydelse vart detta leder honom. Det har stundom lett till att man arbetat för att socialisera näringslivet, stundom till ett passionerat stöd för gerillaledare med förkärlek för att skjuta ned civila flygplan, och stundom till att man med frenetisk iver använt samhället som laboratorium i sina vårdslösa experiment med mångkulturalism.

För liberalen utgör den progressiva och rationalistiska hållningen som sådan ett självändamål. Vilka former detta tar varierar, och vilka konsekvenser detta får är irrelevant. Det centrala i sammanhanget är att hållningen som sådan utgör det livselixir och den drivkraft som håller den liberala passionen vid liv. I den mer försiktiga och empiristiska hållning som däremot utmärker högern, finner man däremot ett akut hot denna livsstil. Därför allierar man sig också hellre med socialister, än bidrar till att ge samma höger ökat genomslag.

2018-09-29

Om det förljugna kosmopolitiska narrativet

Det finns gott om högst vitala kosmopolitiska miljöer runtom i världen. På åtskilliga av kontinentens akademier kommer influenserna från alla möjliga länder, och mötena mellan kulturer är legio. I Luxemburg talar man ett språk på jobbet och ett annat på fritiden, samtidigt som man läser tidningen på ett tredje. I Portugal är inte bara invandrarna från det forna imperiets kolonier med svenska mått mätt påfallande välintegrerade i samhället, därtill är den sittande premiärministern en kvartsindier med rötter i Goa.

I Sverige är det högsta mode att både bekänna sig till och hylla kosmopolitismen. Det faktiska innehåll som begreppet fylls med tenderar dock att vara synnerligen påvert. När begreppet används syftar detta så gott som alltid på ett eller annat sätt till att försvara och/eller avdramatisera konsekvenserna av den förda migrationspolitiken, men klyftan mellan teori och praktik är i regel avgrundsdjup.

Hänvisningarna till det kosmopolitiska syftar till att framkalla den känsla av glamour och flärd en musikal i London, en burrito i New York eller en drink på en takterass i Singapore förknippas med i det allmänna medvetandet. De svenska realiteter man vill skönmåla medelst detta begrepp, utmärks emellertid ytterst sällan av samma glamour och flärd. I den mån en sådan koppling över huvud taget kan göras handlar detta så gott som alltid om mat, såsom libanesisk meze, sushi tillagad av icke-japaner eller den obeskattade falafel DN:s politiske redaktör Per Svensson brukar köpa i Malmö – men inte heller om så mycket mer än så.

Den kosmopolitism man så ofta hyllar har, kort sagt, väldigt lite med den på politisk väg förändrade svenska stadsbilden att göra, utan utgör i praktiken snarare dess diametrala motsats. Det är City of Westminster, Greenwich Village, Orlando och Hollywood – samt en och annan glorifierad lekplats i Asien – som utgör sinnebilden av det kosmopolitiska, inte Biskopsgården, Rosengård och Husby. Det är där, och inte i Araby, Vivalla eller Tjärna Ängar, som man på den skolengelska man intalar sig knappt går att skilja från den inföddes, vill beställa en IPA eller Cosmopolitan utan att säga "please".

Detta för oss till det andra problemet med det svenska kosmopolitism-begreppet, nämligen det faktum att detta helt kretsar kring det engelska språket. Begreppet innefattar "beer", men inte "cerveja", "sör" eller "pivo", och därtill vanligtvis inte heller "please", "por favor" eller "s'il vous plaît". Kort sagt, begreppet innefattar en rudimentär kunskap i det engelska språket, ett ointresse för resmålets kultur och historia samt en påtaglig okunskap om den grundläggande artighet man förväntas leva upp till ute i den stora värld som man inför sina vänner älskar att påpeka att man känner sig hemma i.

Det finns två primära anledningar till detta. Den första är att svenskens bild av vad som är kosmopolitiskt är en produkt av den amerikanska populärkulturen. Allt sedan svenskarna fick blodad tand för denna kulturyttring, så har de också undermedvetet odlat bilden av sig själva som ett anglosaxiskt folk. Deras bild av det kosmopolitiska är formad av Hollywood, och i vänsterprogressiva filmskapares verk har de också funnit en uppsättning narrativ som liknat dem de svenska makthavarna matat dem med.

Dessa produkter av Hollywood har dock gett dem en väldigt snäv bild av världen utanför de anglosaxiska länderna, och en väldigt skev bild av tillvaron i dem. Detta har skapat en situation där svenskar tror sig förstå amerikaner och britter, men utan att faktiskt göra det. Detta har i sin tur skapat en falsk känsla av gemenskap, som dock tenderar att börja krackelera i samma stund den på allvar möter verkligheten bortom turistfällorna.

Detta gäller inte bara "den obildade massan", utan i minst lika stor utsträckning den kulturelit som tenderar att tänka på den breda allmänheten som en sådan. En snabb titt på kultursidorna avslöjar att det inte bara är från engelskklingande namn och engelskspråkiga publikationer som inspirationen hämtas. En sådan avslöjar därtill att även samtidens kulturella referenser är både anglosaxiska och populärkulturella, samt därtill ofta så banala att de kretsar kring företeelser som The Handmaid's Tale.

Den andra anledningen till att denna falska bild av kosmopolitismen fått fäste, är den utbredda rotlöshet som brett ut sig sig i det korporativistiska, civilsamhälleslösa, statsindividualistiska och passiviserande samhälle som blivit resultatet av den socialdemokratiska politiken. De naturliga banden mellan människor har slagits sönder, samtidigt som kulturen blivit både genompolitiserad och artificiell, varför människor trängtar efter en mening och ett sammanhang deras samhälle inte längre erbjuder dem. I detta läge framstår då för många Hollywoods tillrättalagda bild av den stora världen utanför som något som kan tillhandahålla dem detta.

Drömmen om det kosmopolitiska kan därför sägas utgöra ett tunt lager fernissa som omsluter vad som i själva verket är ett tomrum inom svensken. Av denna anledning fungerar det kosmopolitiska narrativet utmärkt som PR-verktyg, när man inom etablissemanget vill försöka skönmåla konsekvenserna av den migrationspolitik man genomdrivit över huvudet på folket.

2018-09-28

Preussens hämnd

Efter andra världskriget upphörde det bara några årtionden tidigare så mäktiga Preussen till synes att existera. Det egentliga Preussen uppgick i Polen och Sovjetunionen, fristatens västliga delar blev till nya förbundsländer i Västtyskland och det forna kungadömets politiska hjärtland i Brandenburg införlivades i den sovjetiska marionettstaten Östtyskland.

Preussens saga kunde i och med tyckas vara all, men detta vore en förhastad slutsats att dra. Under årtiondena som följde skulle tvärtom den preussiska traditionen komma att fortsätta sitt segertåg genom världen, inklusive genom de länder som besegrat och styckat upp landet.

Det var i Preussen som den företeelse vi idag tänker på som staten föddes. Tidigare stater hade i regel snarast varit medel för att nå specifika mål, som till exempel att skydda Rom, att samla en nation under ett styre, att garantera en härskare som Ludvig XIV makt och rikedom, eller som baser för härförare. I Preussen kom dock staten under 1800-talet att utvecklas till ett självändamål, tillika en organisk enhet med eget liv och egen inre logik.

Det var i Preussen såväl socialförsäkringarna som den progressiva beskattningen först såg dagens ljus. Det var i Preussen tron på de välgörande regleringarna föddes, vilket med tiden ledde till omfattande korporativism. Det var bland preussiska intellektuella som synen på människan som kugge i statsmaskineriets tjänst växte sig stark. Det var i den preussiska idédebatten som grundvalarna till de totalitära ideologierna (av vilka flera också skulle komma att formuleras i just Preussen) lades.

Det var också i Preussen det moderna universitetsväsendet uppstod. Detta beskrivs ofta som ett av preussarnas stora bidrag till civilisationen, men det finns goda skäl att problematisera denna bild. Den preussiska universitetsmodellen krattade inte bara manegen för de progressiva och rationalistiska idéerna på hemmaplan. I takt med att denna modell exporterades till land efter land, ledde detta också till att samma strömningar gavs skyddade verkstäder världen över – inte sällan med förödande konsekvenser som följd.

Avvecklandet av Preussen 1945 hade en tydlig symbolisk dimension. I det allmänna medvetandet representerade Preussen i mångt och mycket (om än inte helt rättvist) nazismen, och att den forna fristaten nu upphörde att existera uppfattades därför som passande. Vad västmakterna då knappast anade var att den preussiska statsbildningen 70 år senare skulle utgöra den västerländska normen, och att inte heller de egna länderna skulle visa sig vara immuna.

Idag har den preussiska idén om en välfärdsstat segrat även i de en gång så frihetliga anglosaxiska länderna. Progressiv beskattning är så vanligt, att det är platt skatt som anses utgöra det radikala undantaget. Akademin har radikaliserats så till den grad att "intellektuell" idag världen över närmast blivit till synonymt med "radikal vänsteraktivist", och amerikanska universitetsstudenter av idag får inte sällan Preussens på sin tid så radikala akademiker att framstå som söndagsskoleelever i jämförelse.

De progressiva idéer som slog rot i Preussen står idag starkare än någonsin. Den regleringsiver och den korporativism som grundlades där, är idag både starkare och mer självklara i Amerikas förenta stater än vad de någonsin var i Bismarcks Preussen. Slaget om västvärlden vanns, kort sagt, av samma Preussen som man 1945 trodde att man en gång för alla hade oskadliggjort.

2018-09-27

Om Birger Schlaug, Annie Lööf och den nya världsordningens rymdödlor

Birger Schlaug är på sitt sätt en ganska intressant debattör. Det tidigare språkrörets analyser är stundom intelligenta och djuplodande, stundom far out på klassiskt miljöpartistiskt och socialistiskt manér, vilket gör att man aldrig riktigt vet vad man har honom. En egenhet som onekligen äger sin charm i en samtid i övrigt så präglad av en deprimerande förutsägbarhet.

Schlaugs senaste bidrag till samtidsanalysen är en debattartikel, i vilken det tidigare språkröret tillsammans med partivännen MaLou Lindholm väljer att attackera Annie Lööf över den senares medlemskap i Trilaterala kommissionen och kopplingar till Bilderberggruppen. Detta har, föga förvånande, fått läsarna att mangrant organisera sig i två distinkta läger med diametralt olika syn på om huruvida Schlaug har rätt eller inte.

Schlaugs brandfackla till text är fullspäckad med bevis på att det tidigare språkröret inte är i närheten av så skarp i sin analys som han själv tror. Även om man bortser från Schlaugs lovord till Lööfs huvudlösa hållning i migrationsfrågan, är han till stora delar väldigt fel ute. Ett av de mest uppenbara exemplen på detta är att han antyder att Ayn Rand skulle ha varit en förkämpe för svågerkapitalism.

Ayn Rand hade fel om mycket. Hon var till exempel inte bara en fullfjädrad rationalist, utan lät därtill tesen om den vederstyggliga modernistiska arkitekturens förträfflighet utgöra det centrala temat i en av sina romaner (ironiskt nog vanligtvis utgiven med omslag i art déco). Den som faktiskt gjort sig omaket att läsa Ayn Rand, kan dock inte för en sekund betvivla att svågerkapitalism var någonting hon innerligt avskydde.

Det är emellertid inte referensen till Ayn Rand som gjort texten till en snackis, utan referenserna till Trilaterala kommissionen och Bilderberggruppen. Båda är föremål för omfattande konspirationsteorier, varför kritik av den typ som Schlaug framför lätt får ett löjets skimmer över sig. Att automatiskt avfärda kritik av dylika organisationer som rena konspirationsteorier är dock att göra det väl lätt för sig. Organisationerna utgör förvisso näppeligen några hemliga loger där sinistra krafter i lönndom gör upp om världens öde, samtidigt som en get offras till Högre Makter. Detta innebär dock inte att de är fullständigt oskyldiga.

Organisationerna kan ses som ett utslag av en politisk subkultur. De utgör med allra största sannolikt nätverk och miljöer där makthavare med redan från början dålig markkontakt bekräftar varandras världsbilder och dunkar varandras ryggar. Att utmåla detta som fullständigt oproblematiskt i en kontext där en djup klyfta öppnat sig mellan medborgare och politiker i praktiskt taget varenda land i västvärlden, och där folkets respektive politikernas analys av läget på marken ständigt divergerar alltmer från varandra, är djupt ohederligt.

Problemet med Schlaugs invändningar är inte att han kritiserar detta, utan att hans förståelse är bristfällig. Han kritiserar förvisso med rätta svågerkapitalismen inom till exempel bankväsendet, men skyller plakatpolitiskt denna på "nyliberalism", och inte på de oligopolfrämjande regleringar och den keynesianska penningpolitik som utgör de egentliga orsakerna. Inte heller förstår han att Annie Lööfs – för honom välkomna – hållning i migrationspolitiska frågor, är ett utlopp för precis samma "nyliberalism" som den han kritiserar.

Den miljö Schlaug kritiserar är inte pro-market, utan pro-business (en distinktion som det tidigare språkröret uppenbarligen inte förstår). I de kretsar han kritiserar Lööf för att verka är svågerkapitalismen, oligopolen och korporativismen norm. Keynesiansk penningpolitik har skapat gigantiska rikedomar bland insiders, regleringar skyddar gamla aktörer från konkurrens från uppstickare, och produktion ses mest som en tråkig men dessvärre nödvändig förutsättning för att hålla huvudstädernas finanscentra vid liv.

I denna miljö står nationalstaten lågt i kurs. I denna miljö befinner man sig ljusår ifrån de glesbygdsbor vilkas hembygd blir till en avstjälpningsplats för en migrationspolitik av den sort Annie Lööf förespråkar. I denna miljö står man avsevärt närmare varandra, än vad man står väljarna i sina respektive hemländer. I denna miljö innebär den rekordomsättning av skattemedel en ansvarslös migrationspolitik tar i anspråk fantastiska möjligheter till att bli rik på mannen på gatans bekostnad.

Annie Lööfs enligt Birger Schlaug så föredömliga hållning i migrationsfrågan är ett utslag av allt detta. Problemet är bara att han i just detta fall delar hennes mål (om än inte bevekelsegrunder), varför hans kritik fullständigt skjuter bredvid målet. En seriös debatt om detta vore dock besvärande för alla inblandade, varför till och med Schlaug själv torde föredra att diskussionen spårar ur i anklagelser om samröre med rymdödlor i stället.

2018-09-26

Den socialistiska usurperingen av den svenska allmogens kultur och tankevärld

Så sent som för 100 år sedan var Sverige ett påfallande frihetligt land. Människor var stolta, självständiga och satte stort värde på att inte ligga andra till last. Idag har detta vänts till sin totala motsats. Människor har låg självrespekt, ser ned på självständiga medmänniskor, identifierar sig med staten och mjölkar mer än gärna varje bidragssystem de har möjlighet till. Därtill uppvisar de en skrämmande låg förmåga till självständigt tänkande, och låter sig i stället med frapperande okritiskhet dras med i den ena vågen av masshysteri efter den andra.

Hur kunde det då bli så? Hur kunde en så revolutionärt skeende inträffa, utan att någon knappt förstod vad som hände? Hur kunde en djupt rotad kultur på så kort tid så drastiskt förändras i grunden, samtidigt som motståndet lyste med sin närmast totala frånvaro? Svaret på samtliga dessa frågor är sannolikt att den svenska socialismens tidiga företrädare mycket skickligt inte bara lyckades klä sitt budskap i allmogens språk, utan dessutom lika skickligt lyckades kapa den svenska kulturens sociala mekanismer.

Den socialdemokratiska ideologin utgjorde i grunden allmogekulturens diametrala motsats, men lyckades inte desto mindre utmåla sig själv som en rörelse som passade som hand i handske med denna. Allmogens dygder utmålades som socialdemokratiska sådana. Allmogens strävsamhet utmålades som arbetarens. Allmogens strävan efter självständighet utmålades som socialistens. Allmogens hederskodex om att inte ligga andra till last, utmålades som likvärdig med den fackanslutnes ambitioner.

På detta sätt vändes ett samhälle där människor kände stor tillit till varandra, till ett samhälle där människor kände stor tillit till stat och politiker. Den konsensuskultur som präglade allmogens mellanmänskliga förbindelser, vändes till servilitet visavi staten och makthavarna. Viljan att göra rätt för sig vändes till viljan att betala höga skatter. Allmogens stolthet och vilja till självständighet och att inte ligga andra till last, vändes till en bred uppslutning bakom statsindividualismen. Och så vidare.

Genom att steg för steg omtolka allmogekulturen med socialistiska glasögon, lyckades man på bara ett femtiotal år vända allmogekulturen till sin totala motsats. Förfarandet var lömskt, cyniskt och förrädiskt, men också mycket skickligt utfört. Sveriges moderna historia går sannolikt inte att förstå utan detta i åtanke, och det är denna usurpering av allmogen och dess kultur och tankevärld vi idag har att kämpa mot om vi skall få till stånd en förändring.

2018-09-25

Om generaliseringar, fördomar och överlevnad

Genom att generalisera utifrån det partikulära har människan funnit naturens lagar, beräknat universums ålder med slående hög precision och byggt en tekniskt avancerad civilisation där ingen behöver vare sig frysa eller gå hungrig. Förmågan att generalisera har, kort sagt, visat sig vara en av människans allra mest värdefulla förmågor.

Förmågan att generalisera utifrån det partikulära har även varit av yttersta vikt i mellanmänskliga förehavanden. Förmågan att snabbt kunna generalisera utifrån korta observationer av andra individers ansiktsuttryck, hållning, kroppsform och attityd har varit av avgörande betydelse för både överlevnad och fortplantning genom mänsklighetens och däggdjurens historia.

Ibland har dessa observationer givetvis lett fel, men överlag har förmågan till att göra sannolikhetsbedömningar utifrån generaliseringar varit oumbärligt när det kommit till att smidigt kunna hantera mötet med främlingar. Genom att snabbt kunna göra en rimlighetsbedömning av vem som är en fiende, och vem som är en potentiell allierad, pålitlig kompanjon eller lämplig livspartner, och därefter snabbt anpassa sitt beteende därefter, har människor kunnat undvika fatala misstag.

De individer som saknat förmågan till snabba generaliserar har således haft en stor nackdel jämfört med alla som varit lyckliga att besitta samma förmåga. Förmågan att generalisera har därför utgjort en uppenbar evolutionär fördel, och av denna anledning också blivit till en central komponent i människans tankemönster.

Denna extremt viktiga förmåga beskrivs idag dock i regel som någonting negativt. Generaliseringar avfärdas som "fördomar" av samma rationalister som även i andra sammanhang tenderar att tro att människans biologi är någonting man utan vidare kan bortse från. En viktig överlevnadsmekanism, som än idag är av central betydelse för att till exempel undvika våld, avfärdas som någonting irrationellt och oönskat.

Den idag så trendiga tron på den "icke-fördomsfulla" människan är dock lika naiv som tron på att våra "fördomar" gör mer skada än nytta. Detta innebär inte att man okritiskt bör bejaka sina förutfattade meningar. Generaliseringar fungerar bättre ju mer faktisk erfarenhet man inkorporerar i dem, och att generalisera bör ses som ett sätt att snabbt skaffa sig en snabb överblick, snarare än en bra grund för en permanent bedömning. Har man lång tid på sig att göra en bedömning av en annan människa, tjänar man också i regel på att finkalibrera sin bild av vederbörande utifrån de intryck som följer på det första.

Så länge människor förblir människor, kommer de emellertid också att fortsätta generalisera. Om man som makthavare finner samma förmåga att generalisera obehaglig, är det i princip enda man kan göra åt saken att undvika att omforma samhället i en riktning där folk i allt högre grad behöver återfalla på generaliseringar för att kunna fungera i sin vardag.

Anser man sig däremot vara ett offer för andras fördomar, finns det också i regel en hel del man kan göra för att själv motverka detta. Till det mest uppenbara hör att inte i onödan bejaka de stereotyper eller förstärka de beteenden som man själv finner det olustigt att andra finner olustiga.

2018-09-18

Om individualism, kollektivism och mångkulturalism

Individualism och kollektivism är både betydligt mer mångfacetterade och mindre dikotomiska begrepp än vad de flesta sannolikt är på det klara med. I dagligt tal får begreppet "individualism" ofta beteckna statsindividualism, som i själva verket är ett utslag av ett synnerligen kollektivistiskt tankesätt. Därtill finns en relativt utbredd föreställning om att en individualist är någon som inte är särskilt intresserad av att ha med andra att göra.

Detta leder tankarna fel. Individualister finner ofta stor glädje i det sociala utbytet med andra människor, samtidigt som den skenbara självständighet den kollektivistiskt motiverade statsindividualismen erbjuder ofta leder till isolering. Individualismen bör därför ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper skall vara självvalda, medan kollektivismen bör ses som ett uttryck för grundsynen att gemenskaper än något som skall påtvingas människor ovanifrån.

I praktiken är det emellertid inte så enkelt heller. De flesta av oss har sannolikt någon gång upplevt den märkliga och starka känsla av gemenskap som kan drabba en när man möter andra svenskar i ett avlägset land. Det kanske mest intressanta med dylika upplevelser är det faktum att de svenskar man då känner en stark samhörighet med, påfallande ofta är personer man i normalfallet hade varit fullständigt ointresserad av att umgås med.

En diskussion med Joakim Andersen fick mig att tänka på detta i termer av vad man skulle kunna kalla för kontextberoende stamtillhörighet. Människors behov av social gemenskap kan ses som en stark drivkraft i ständig växelverkan med den alienation de känner inför det okända. När det främmande fullständigt dominerar ens omgivningar, blir de svenskar man av en slump stöter på direkt del av ens "stam". När däremot det välbekanta helt dominerar ens omgivningar, blir man i stället utan att ens tänka på det betydligt mer kräsen i sitt val av samma stam.

Vad som gör denna kontextberoende stamtillhörighet särskilt intressant idag, är de konsekvenser den får i en tid av såväl extrem invandringspolitik som statligt påbjuden mångkulturalism. I det fram till tämligen nyligen påfallande etniskt homogena Sverige var det lätt att vara individualist, av den enkla anledningen att man kunde välja sin stam efter eget huvud.

Idag, däremot, har såväl den svenska stadsbilden som det svenska kulturlivet förändrats så mycket att det främlingskap många upplever på daglig basis är påtagligt. Därmed förändras också mekanismerna bakom den upplevda stamtillhörigheten. Gemenskap blir plötsligt någonting som människor omedvetet i betydligt högre grad börjar finna bland människor som liknar dem, delar deras erfarenheter och talar som dem själva. Utan att de riktigt förstår detta själva, så börjar även hårdnackade individualister uppvisa uppenbart kollektivistiska drag.

En intressant illustration av detta utgörs av Rhodesia. De 300 000 vita rhodesierna var i många fall inte ens en generation fjärmade från Storbritannien, men utvecklade ändå (och då i synnerhet under bushkriget på 1970-talet) en stark och särpräglad rhodesisk identitet. Detta syns inte minst i populärkulturen. När deras släktingar i moderlandet lyssnade på The Beatles och Sex Pistols, lyssnade rhodesierna på John Edmond och Clem Tholet.

I The Msasas are Turning besjungs de gemensamma upplevelser av högveldens årstidsskiftningar som ytterst få britter hade någon erfarenhet av. I The Great White Tribe (notera ordvalet) beskrivs rhodesiernas erfarenheter av att vara en minoritet med plötslig status som internationell paria. I Shangani Patrol och The Last Word in Rhodesian hyllas nationalhjältarna Allan Wilson respektive Ian Smith. I Bridge of Steel och U.D.I. Song beskrivs de prestationer som var en källa till kollektiv stolthet.

Deras upplevelser under 1960- och 1970-talen gjorde, kort sagt, de hårdhudade och synnerligen anglosaxiska rhodesiska pionjärerna till kollektivister. Att en liknande trend idag kan skönjas i Sverige är inte konstigt, utan oundvikligt. Den som finner denna utveckling oönskad gör klokt i att fundera både en och två gånger på vad det är som driver den.

2018-09-17

Socialdemokraterna är inte främst ett parti för bidragstagare, utan för människor som lever på skattepengar

En påfallande intressant aspekt av årets riksdagsval är det faktum att valkretsen Stockholms kommun uppvisade ett väldigt annorlunda mönster än riket i övrigt. I denna valkrets tappade allianspartierna två mandat, samtidigt som de rödgröna partierna ökade med ett. Sammantaget stärkte vänstern med andra ord påtagligt sin position på högerns bekostnad i valkretsen, något som inte heller det faktum att Sverigedemokraterna ökade med ett mandat förändrar.

Många har uttryckt förvåning över detta, men faktum är att utvecklingen snarare gjort Sverige mer likt andra länder. Det normala i västvärlden är att invånarna i huvudstäder i betydligt högre grad röstar på vänsterpartier än vad landets befolkning som helhet gör. Att det förhållit sig annorlunda i Sverige bör snarare förstås som ännu en indikation i raden på hur mycket Sverige avviker från resten av världen.

Utvecklingen i Stockholms kommun sammanfaller dock med en annan trend. Det antyds allt oftare dessa dagar att Socialdemokraterna är ett parti för bidragstagare. Det ligger givetvis väldigt mycket i detta, men som generalisering leder lätt påståendet tankarna fel. Denna generalisering äger förvisso stora retoriska kvaliteter, men om det faktiskt är förståelse man är ute efter bör man inte förledas till att göra det riktigt så enkelt för sig.

Socialdemokraterna av idag bör i stället ses som ett parti för människor som lever på skattepengar. Dessa skattepengar betalas förvisso ofta ut i form av bidrag, men långt ifrån alltid. Dessa skattepengar betalas även ut i form av till exempel löner till LO-kollektivets mindre bemedlade (läs offentliganställda) medlemmar, garantipensioner och så kallade socialförsäkringar.

De betalas dock också ut i former vilkas sociala status är allt annat än låg. De betalas ut i form av höga löner till offentliganställda tjänstemän. De betalas ut i form av generaldirektörslöner. De betalas ut i form av stöd till NGO:er (eller rättare sagt quangos) som håller hela samhällsklasser med välavlönade jobb, samtidigt som de har fräckheten att påstå sig utgöra "civilsamhället". De betalas ut i form av vidlyftiga stöd till kulturinstitutioner, vilkas verksamheter det saknas en naturlig efterfrågan för. Och så vidare.

Vad som förenar utbetalningarna av den senare sorten är att förmånstagarna dels åtnjuter hög status, dels är kraftigt koncentrerade till Stockholm. De skattemedel som avsätts för ändamålet betalas av svenskar i hela landet, men används för att berika en progressiv elit i Stockholms innerstad.

Att socialismen är populär i centrala Stockholm är därför inte särskilt förvånande. Vad som däremot är förvånande, är att högbeskattade låginkomsttagare i till exempel Ragunda kommun går med på att betala bistånd till med svenska mått mätt lågbeskattade höginkomsttagare i Stockholm.

2018-09-15

Om vad Kristdemokraternas framgångar kan lära oss om att nå ut till verklighetens folk

Att avfärda Kristdemokraterna är till synes lätt. Partiet kryllar av företrädare med blödande hjärtan, som mer än gärna är generösa med andras pengar. Inte heller är partiet i närheten av att vara så konservativt som många av dess företrädare gärna vill utmåla det som. Skrapar man lite på ytan finner man dock att partiet är betydligt mer mångfacetterat än så.

I en gästledare i Svenska Dagbladet gör idag Johan Ingerö en påfallande intressant analys av partiets insats i valrörelsen. Ingerö kopplar det tidigare så uträknade partiets framgångar dels till att man faktiskt vågat göra sig obekväm i många frågor, dels till att den av identitetspolitik och nyvänsterideologi så anfrätta Millennial-generationen nu får konkurrens av den mer konservativa Generation Z.

Till de frågor Ingerö tar upp är jämställdhetspolitiken. Genom sina ställningstaganden på detta område har Kristdemokraternas retat gallfeber på socialliberaler, som syrligt svarat med att "[d]et är 2018, inte 1918". Med detta menar nämnda socialliberaler att en politik där familjer i högre grad får bestämma över sig själva, och i motsvarande lägre grad slipper styras av politiker, utgör en skräckvision.

För denna hållning har Kristdemokraterna dock belönats av väljarna. Man blev inte bara större än Folkpartiet, utan åtnjuter dessutom högre förtroende i jämställdhetsfrågor än både dem och Miljöpartiet. Man blev därtill större än båda partierna även bland unga och kvinnor.

Detta är långtifrån första gången partiet gjort ett överraskande bra val, och häri återfinns någonting lika viktigt som förbisett. När partiet har vunnit framgångar har man nämligen också gjort detta genom att faktiskt nå ut till vad Göran Hägglund en gång kallade för "verklighetens folk". Människor som, likt den breda majoriteten, ofta är både mer okunniga och ointresserade av politik än vad man i den politiskt intresserade klassen oftast förstår.

Kristdemokraternas formtoppar genom åren ger, annorlunda uttryckt, en mycket både fascinerande och lärorik inblick i vilka strängar man måste spela på för att nå ut till den breda allmänheten. Kristdemokraternas framgångar har inte varit resultatet av politiker som rabblat statistik eller hållit ideologiska brandtal. Kristdemokraternas framgångar har varit resultatet av fingertoppskänsla.

Dessa framgångar har infunnit sig när man inom ett på många sätt väldigt annorlunda parti lyckats hitta precis rätt anslag, och funnit precis de rätta knapparna att trycka på. Vad Kristdemokraterna visat är att den politiskt ointresserade och oinsatta massan är fullt möjlig att nå, bara man är villig att byta verktygslåda.

Partiet har lyckats med detta genom att vara annorlunda, genom ett stundom påfallande oortodoxt politiskt anslag och genom att vara äkta. Den som vill bekämpa de socialistiska, rationalistiska och progressiva idéerna bör av precis denna anledning studera partiet väldigt noga. Vad partiets framgångar vittnar om är existensen av en väldigt stor och i stort sett outnyttjad potential.

2018-09-12

Klientelism – ordet som både den breda allmänheten och memstridsbrigaderna behöver lära sig

Begreppet klientelism betecknar en maktrelation mellan två ojämlika parter, som utbyter tjänster och gentjänster med varandra. Något förenklat sker detta genom att patronen (härskaren) säkrar sin makt genom en maktbas av klienter (tjänare), som i utbyte mot lojalitet kompenseras med gåvor ur den skattkista patronen förfogar över i sin egenskap av härskare.

Världshistorien bjuder på åtskilliga exempel på företeelsen, men för en svensk läsarskara finns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Socialismen som sådan utgör idag ett tämligen talande exempel på företeelsen (även om detta inte nödvändigtvis alltid var fallet i denna ideologis barndom). På senare år har socialismens traditionella klientelistiska aspekter dock kommit att helt överskuggas av en ny.

I söndagens val var resultaten i utanförskapsområde efter utanförskapsområde som hämtade från de forna regimerna bakom järnridån. De bar tydlig vittnesbörd om en fullständigt artificiell ordning, som aldrig skulle uppstå i organiskt framväxta samhällen. Vad mer är, de personer vilkas avlagda röster skapat dessa resultat saknade inte sällan språkliga förutsättningar att över huvud taget följa den svenska samhällsdebatten.

Vilken innebörd detta haft i ett (med traditionellt blockpolitiska mått mätt) väldigt jämt val som söndagens tarvar ingen större fantasi för att förstå. Man behöver inte heller vara särskilt lagd åt det konspirationsteoretiska hållet för att misstänka att starka politiska krafter är väldigt belåtna med denna ordning, och därför inte heller ser någon anledning att göra någonting för att motverka den.

Vad det hela är ett uttryck för är en klientelism långt mycket mer omfattande än vi någonsin sett i Sverige i modern tid. Upplägget är enkelt: Patronerna tillhandahåller såväl generösa som kravlösa bidragsutbetalningar, och väljer därtill att se mellan fingrarna när såväl grovt kriminella som islamister flyttar fram sina positioner. I gengäld får de röster och makt.

"Klientelism" må vara ett begrepp som få är bekanta med, men är inte desto mindre ett synnerligen kärnfullt ord som fler behöver lära sig. Den dag det blir föremål för både upprepad användning och en rik flora av memer som direkt förstås i breda lager, är väldigt mycket vunnet. I samma ögonblick kommer nämligen legitimiteten för ett i grunden ruttet system också att undergrävas drastiskt.

2018-09-11

Jimmie Åkesson hade rätt i partiledardebatten

Vid en bedömning av ett utspel i form av ett påstående finns ett flertal parametrar att ta hänsyn till. Avsändarens ordval, framförandets finess, vad som är taktiskt, vad som är onödigt polemiskt, et cetera. När det kommer till kritan är dock en bedömningsgrund viktigare än alla andra – nämligen huruvida påståendet som sådant är sant.

När Jimmie Åkesson nyligen påstod att den höga arbetslösheten bland invandrare berodde på att "de passar inte in i Sverige" resulterade detta i en medial skandal, som därefter fullständigt överskuggade vad som annars kunde ha blivit en ytterst välbehövlig diskussion.

Åkessons ordval var – såvida det inte var extremt taktiskt – inte särskilt taktiskt. Det saknade den finess man kunde förvänta sig från ledaren för ett stort parti, inte minst för att det fullkomligen bad om att bli föremål för avsiktliga missförstånd. Inte desto mindre var uttalandet på det stora hela helt sant.

Vad Åkesson sade gäller naturligtvis långtifrån alla (vilket man också behöver vara extremt ogin i sin tolkning för att få det till att han menade), men det gäller tillräckligt många för att invandring i den skala vi idag bevittnar skall bli ett stort problem. Exemplen på detta är både många och uppenbara.

Den i genomsnitt ytterst låga utbildningsnivån bland asyl- och anhöriginvandrare gör att många av dem också passar ytterst dåligt in på en arbetsmarknad som den svenska. Stora kulturella skillnader gör att många invandrare har svårt att anpassa sig och lära sig de sociala koderna. I synnerhet som de kulturella skillnaderna i praktiken påfallande ofta yttrar sig i åsikter som allmänt anses fullständigt oacceptabla i ett västeuropeiskt land.

Denna friktion förstärks av att stödet för direkt islamistiska åsikter bland de personer som invandrat till ett sekulärt samhälle från länder i Mellanöstern och Nordafrika är betydligt större än vad de flesta är på det klara med. Ytterligare friktion uppstår då klanväldet förflyttas till ett tillitssamhälle med omfattande transfereringssystem.

Vad Åkesson satte fingret på är nyckeln till migrationspolitikens impopularitet, omfattande negativa konsekvenser och status som politisk varböld. Huruvida hans sätt att formulera detta var lämpligt kan diskuteras, men den som avfärdar budskapet som sådant har inte förstått någonting.

2018-09-08

Att islamismen frodas i Sverige beror på att mäktiga krafter vill ha det så

Det är inte bara i Miljöpartiet det kryllar av kryllar av islamister. Miljöpartiet må stå för såväl de mest spektakulära som de mest dagsaktuella exemplen på företeelsen, men faktum är att så gott som alla partier vid det här laget har låtit sig infiltreras av islamister i varierande omfattning.

Detta förklaras ofta med naivitet från politikernas sida, vilket i många fall naturligtvis är sant. I många fall handlar det dock om den totala motsatsen till naivitet, nämligen en makthunger och cynism av det slag endast den som är villig att sälja sin egen moder till organhandlare vanligtvis uppvisar. För det mest hårresande exemplet på detta står Socialdemokraterna.

År 1999 kom dåvarande socialdemokratiska Broderskapsrörelsen överens med Sveriges muslimska råd om att arbeta för att ge muslimer plats på de socialdemokratiska vallistorna. Avtalet var hemligt, från socialdemokratiskt håll ljög man länge ogenerat om att något sådant avtal inte fanns, och motparten var en organisation som såväl stod det Muslimska brödraskapet nära som leddes av en shariaförespråkare.

Detta är ingenting som Socialdemokraterna sedan dess lite diskret backat från. Tvärtom har Broderskapsrörelsen (numera omdöpta till Socialdemokrater för tro och solidaritet) sedan dess fördjupat sitt samarbete med islamistiska krafter, trots att samma samarbetet har kantats av en strid ström av (dock ofta påtagligt underrapporterade) skandaler.

Många frågar sig idag varför problemen med islamism ständigt tonas ned i Sverige. Varför faran med islamistisk terror ständigt förringas, samtidigt som den fara en handfull blekfeta nazister utgör kontinuerligt genererar krigsrubriker. Varför det gång på gång kan avslöjas att islamismen göds med skattepengar, utan att bidragskranen stängs. Varför IS-terrorister erbjuds förtur i bostadskön, i stället för att bli föremål för rättsliga åtgärder. Varför allt detta, trots att uppgifterna är numera är välbelagda, så sällan ger några djupare avtryck i samhällsdebatten.

Svaret är i ljuset av Socialdemokrater för tro och solidaritets framfart tämligen uppenbart. Att islamismen frodas i Sverige beror på att mäktiga krafter vill ha det så. De politiska partierna i allmänhet, och det Socialdemokratiska partiet i synnerhet, har beredvilligt låtit sig infiltreras av islamister, i förhoppningen om att detta skall ge avkastning i form av röster och politisk makt.

Denna röta går djupt, och kommer fortsätta alldeles oavsett utfallet i söndagens val. Därför är det upp till oss att ständigt bilda opinion mot denna vederstyggliga hållning. Det är upp till oss att aldrig försitta en chans att påtala hur vidrig detta är, och att aldrig någonsin erkänna de krafter som vill bibehålla denna vidriga ordning som de moraliska auktoriteter de själva kräver att bli erkända som.

2018-09-04

Min röst i valet 2018

Jag har engagerat mig betydligt mer än vad som varit hälsosamt i årets val. När valrörelsen är över kommer jag behöva genomgå ett längre reningsbad för att bli fri från all den smutsiga partipolitiska logik man ofrånkomligen internaliserar när man kastar sig in i ett sådant spel, men kanske kommer det ändå ha varit värt det. Min drivkraft har nämligen varit att göra allt jag kunnat för att bidra till att sänka Socialdemokraterna.

Att krossa den socialdemokratiska hegemonin är långtifrån tillräckligt för att få till stånd en förbättring av läget i Sverige, men väl en nödvändig förutsättning. Det råder ingen brist på andra dåliga partier, och åtskilliga katastrofala beslut har fattats när Socialdemokraterna suttit i opposition. När det kommer till kritan är det dock under socialdemokratiskt styre som svenskarna blivit ett folk av brutna och sönderbeskattade värdegrundszombies som starkt identifierar sig med sina egna förtryckare.

Det är dessutom Socialdemokraternas starka ställning som gjort oppositionen så strykrädd att den inte ens förmår stå för sina egna värderingar. Vad mer är, det är Socialdemokraternas kravlösa bidragsutbetalningar som gjort Sverige till en gigantisk magnet för asylinvandring, någonting som därtill förstärkts av den naiva och ytterst destruktiva internationalism som odlats under politiker som Olof Palme, Pierre Schori och Margot Wallström.

Sedan Sverigedemokraterna lagt sig väldigt nära Moderaterna i den ekonomiska politiken, finns nu ett drygt 54-procentigt stöd i riksdagen för skattesänkningar. Detta stöd kommer bli ännu större efter valet, och lär med allra största sannolikhet utgöra en stabil riksdagsmajoritet under lång tid framöver. Att Sveriges trots detta har en skattehöjande och socialdemokratiskt ledd regering, och ett det dessutom är ett fullt möjligt scenario att denna fortsätter leda landet även nästa mandatperiod, är en vederstyggelse.

Av de partier som sannolikt kommer sitta i riksdagen under nästa mandatperiod är Sverigedemokraterna det med den minst dåliga politiken. Mina invändningar mot partiet är oräkneliga, men i ett läge då massinvandringen växt till ett direkt existentiellt hot, blir en restriktiv migrationspolitik (och då helst i form av ett totalstopp för vidare asyl- och anhöriginvandring) den fråga som överskuggar alla andra. Nämnda invändningar blir då därför också sekundära.

Sverigedemokraterna kommer dock inte lyckas med detta på egen hand, åtminstone inte under den kommande mandatperioden. Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Annie Lööf och Jan Björklund kommer under inga omständigheter hjälpa dem, och Socialdemokraterna skulle med glädje sälja ut Sverige till Abu Bakr al-Baghdadi om detta lät partiet klamra sig fast vid makten. Därmed återstår i praktiken bara Moderaterna.

Av de någorlunda realistiska valutfallen är en moderat enpartiregering som gör upp med de övriga allianspartierna om den ekonomiska politiken, och som skärper migrationspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna, det minst dåliga alternativet. Sannolikheten för ett sådant utfall ökar med ett bra valresultat för Moderaterna, och minskar därför av samma anledning också med ett dåligt.

Efter mycket vånda har jag därför bestämt mig för att rösta på Moderaterna i årets riksdagsval. Jag kommer göra det utan entusiasm, och risken att jag bittert får ångra mitt val är allt annat än försumbar, men inte desto mindre är det min bedömning att detta är det minst dåliga val jag som väljare i nuläget kan göra.

Jag har full förståelse för att andra gör en annan bedömning, och har inga planer på att göra mig till en del av den skitstorm som just nu drabbar en del av mina vänner för att de gör ett annat val. Om någon har starka invändningar mot min egen bedömning, är jag av ungefär samma anledning helt ointresserad av att ta del av dessa.

Missa för övrigt inte min medverkan i söndagens radio bubb.la.