2018-12-08

Om liberal demokrati och progressiv hegemoni

Begreppet "liberal demokrati" är till synes motsägelsefullt. På pappret är liberalismen en av de ideologier som ställer upp i de val som gör det möjligt för den liberala demokratin att kalla sig för just en "demokrati", men valen i fråga kan lika väl vinnas av partier som kallar sig för till exempel konservativa eller socialistiska. I ordagrann bemärkelse kan en stat därför, tycks det, endast utgöra en liberal demokrati så länge den håller val som alltid vinns av liberala partier.

Den skenbara paradoxen förklaras av att ordet "demokrati" i sammanhanget är en eufemism – hela poängen med en liberal demokrati är nämligen att förhindra att folkviljan får alltför stort genomslag. Ett betydligt mer beskrivande namn på företeelsen hade därför varit "begränsad demokrati", men dylika begrepp har på grunder man får misstänka i första hand varit marknadsföringstekniska aldrig fått fäste. Debattartiklar med budskap som "Hanif Bali hotar den begränsade demokratin" eller "Sverigedemokraterna utgör ett hot mot inskränkningarna av vår demokrati" hade, trots allt, inte nödvändigtvis fått sina avsändare att framstå i den bästa av dager i ett samhälle där varje barn får lära sig att demokrati är det finaste vi har.

De upplysningstänkare som myntade begreppet "liberal demokrati" hade dock de bästa av avsikter när de insisterade på att demokratin skulle vara just begränsad, nämligen att förhindra pöbelvälde. Häri återfinns också förklaringen till förledet "liberal". Upplysningstänkarna i fråga ville förhindra en ordning där majoriteten kunde förtrycka minoriteten, varför man i stället förespråkade en ordning där ett antal klassiskt liberala dygder som stark äganderätt, yttrandefrihet, låga skatter och frånvaron av paternalism skulle vara grundlagsstadgade, och därmed inte utan vidare kunna omkullkastas av väljarna. Den klassiskt liberala ordningen skulle, kort sagt, garanteras av konstitutionen, och inte gå att avskaffa på demokratisk väg.

Att avsikterna var de bästa förhindrade emellertid inte vad som bara kan kallas för ett spektakulärt fiasko. Sedan den liberala demokratins införande har äganderätten försvagats kraftigt, och under samma tid har skatterna därtill steg för steg höjts till nivåer man för bara något århundrade sedan hade funnit det omöjligt att ens föreställa sig, och som fått de skattehöjningar som historiskt lett till bondeuppror, krig och revolutioner att blekna i jämförelse. Detta bör dock inte tolkas som att de politiker som idag säger sig värna den liberala demokratin har övergivit grundtanken om att hindra folkviljan från att få genomslag.

Parallellt med att man köpt sig röster genom att införa exakt det rövarsamhälle den liberala demokratin var tänkt att skydda skattebetalarna mot, har man nämligen också frångått den liberala demokratins grundtanke genom att på andra områden föra en politik som inte efterfrågats av väljarna. Parallellt med att man försvagat äganderätten har man också försvagat yttrandefriheten. Kulturen har underställts statlig styrning, och paternalismens tentakler når numera ända in i skattebetalarnas säng- och barnkammare. Utöver att bedriva kulturkrig mot invånarna har man dessutom helt utan folkligt mandat tagit beslut om en migrationspolitik så extrem att den, om den tillåts fortsätta, inom några årtionden kommer ha gjort hela folk till minoriteter i sina egna länder.

Grundtanken om att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten har med andra ord fallit, och ersatts av ett system där man kombinerat det sämsta av två världar. Den liberala demokratin blivit en ordning som möjliggör för minoriteten att förtrycka majoriteten, trots att allmänna val hålls. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten idag ständigt hävdar är hotad. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten till varje pris vill upprätthålla. Det är denna ordning företrädare för den förtryckande minoriteten med sina brandtal, sin alarmism, sin propaganda och med sitt ständiga våld på sanningen vill lura den förtryckta majoriteten att ställa sig bakom.

Begreppet "liberal demokrati" betyder idag ingenting annat än "progressiv hegemoni". När den liberala demokratin påstås vara hotad, avses i själva verket att den lilla grupp progressiva som utan folkligt mandat för detta lyckats erövra makten, upplever sin egen maktposition som hotad. Vad som gömmer sig bakom orden är i själva verket det faktum att man inom en impopulär förtryckande minoritet är livrädda för att den majoritet man förtrycker skall få någonting att säga till om.

2018-12-06

Identitet, individualism och kollektivism

Den gängse debatten om identitet präglas av missförstånd, förenklingar, falska dikotomier, kognitiv dissonans och ett allmänt neurotiskt förhållningssätt till företeelsen i fråga. På den ena sidan återfinns den postmoderna vänster som, trots att den i regel förnekar såväl att den är postmodern som att den ägnar sig åt identitetspolitik, med näbbar och klor kämpar för att de identitetspolitiska idéerna skall genomsyra precis alla aspekter av samhället. På den andra sidan återfinns en höger där de mest uttalade kritikerna av identitetspolitiken tenderar att kalla sig för konservativa, men som i regel kritiserar identitetspolitiken med det i grund och botten väldigt progressiva argumentet att identitet är någonting oviktigt.

Identitet är emellertid allt annat än oviktigt. Till de mest uppenbara exemplen på detta hör att en sammanhållande identitet är av avgörande betydelse för att ett samhälle skall fungera någorlunda friktionsfritt, men betydelsen av identitet gör sig också ständigt påmind i vardagen. För svenskar bosatta eller på resa i utlandet kan mötet med andra svenskar vara en sällsamt stark upplevelse. I många delar av Sverige (inte minst i Stockholm) är lokalpatriotismen dessutom en väldigt viktig del av människors identitet. Identiteten fyller, kort sagt, en avgörande social funktion, vilket också gör den till en farlig kraft att försöka underminera.

Skrapar man lite på ytan finner man snabbt hur grunda de argument som framförs i debatten egentligen är. När progressiva hävdar att identitet är oviktigt motsägs detta inte bara av det faktum att deras egna bekantskapskretsar i stort sett aldrig ens är i närheten av att vara representativa för den samtida svenska stadsbilden, utan motsägs också av den samtida svenska stadsbilden som sådan. För alla invandrare som fortsätter klä sig i hemlandets klädsel även efter att de flyttat till Sverige, trots att de därmed också väljer att kraftigt distansera sig från majoritetssamhället, är identitet bevisligen inte oviktigt. Hade så varit fallet hade de i stället följt minsta motståndets lag, och anpassat sin klädsel till omgivningen.

Kritikernas i själva verket väldigt progressiva invändning mot identitetspolitiken uttrycks inte sällan som att man motsätter sig såväl högerns som vänsterns identitetspolitik, vilket är en väldigt förrädisk tankefigur. Att det finns avarter även på högerkanten behöver knappast påpekas, men den "identitetspolitik" man antyder att stora delar av högern håller sig med är i själva verket ett uttryck för någonting väsensskilt från vänsterperspektivet. I den mån högern fokuserar på identitet, bör detta främst förstås som en omsorg om vad som förenar och håller samman. Den identitetspolitik vänstern förfäktar är däremot en söndrande kraft. Dess syfte är att få olika undergrupper att odla distinkta identiteter, och den är därtill nära förknippad med en migrationspolitik som kraftigt bidragit till att undergräva sammanhållningen i samhället.

Här finns också en intressant koppling till frågan om individualism och kollektivism. Att det i första hand skulle vara kollektivister som värderar gruppidentiteter är någonting de flesta utgår från. Paradoxalt nog kan dock ett någorlunda homogent samhälle med en gemensam identitet vara viktigare för en individualist än en kollektivist, av den enkla anledningen att det kulturella avståndet mellan individualisten och de människor vederbörande behöver interagera med i sin vardag då blir förhållandevis litet. I ett samhälle som blivit heterogent till följd av invandring från väldigt annorlunda kulturer, ökar dock det kulturella avståndet mellan individualisten och en stor andel av befolkningen drastiskt. Detta ökar i sin tur också vederbörandes känsla av främlingskap inför omgivningen.

Identitetspolitikens fokus på allt snävare gruppidentiteter, däremot, är en social mekanism synnerligen snarlik den man ser inom mer traditionella subkulturer. De inblandande ser i regel detta som ett utslag av individualism, men för en utomstående är graden av kollektivism inom de respektive grupperna inte sällan slående. Kraven på likriktning är så stora att man sluter sig samman i grupper där alla klär sig likadant, konsumerar samma kultur och har identiska åsikter. Kollektiven i fråga må vara små och många till antalet, men utgörs inte desto mindre av just kollektiv – av och för människor med kollektivistiska värderingar.

Den gängse synen på individualism och kollektivism är starkt präglad av att människor är flockdjur som intalat sig själva att de fötts som oskrivna blad. I själva verket är så gott som alla i någon mening kollektivister. Individualism utgör inte kollektivismens motsats, utan bör förstås som ett visst mått av avvikelse från den kollektivistiska normen. Vad mer är, kollektivismen å sin sida odlas sällan i abstraktionens allomfattande Kollektiv, utan i ett flertal mindre och begränsade kollektiv av likasinnade. Kollektivister må förespråka allomfattande kollektiva lösningar och allomfattande kollektiv finansiering, men de kollektiv de själva trivs i och söker sig till är ytterst sällan öppna för alla.

Att identitet är någonting viktigt för människor blir i ljuset av detta också fullt naturligt. Vad som i själva verket utgör det konstiga, är det faktum att en identitet idag allmänt förväntas vara inkluderande och välkomnande även gentemot de människor som i sina val av uttryckssätt och beteende tydligt markerar att de vill distansera sig från den.

2018-12-04

Medelklassanalys

Högern har sällan intresserat sig för klassanalys, och det har historiskt också funnits goda anledningar till detta. Dels har man inte delat vänsterns analys av klassernas betydelse, dels har man haft en helt annan syn än vänstern på vad som varit problem, goda incitament, orsak och verkan i sammanhanget. Detta har måhända resulterat i att högerns bild av klassernas betydelse alltid varit en smula simplistisk, men å andra sidan har hållningen sannolikt ur ett rent taktiskt perspektiv varit sund. (Erfarenheten visar trots allt att det sällan gått bra för högern då denna börjat anpassa sig till vänsterns problemformulering...)

Att även vänstern dessa dagar närmast helt skrotat klassanalysen borde dock mana till eftertanke. Att man från vänsterhåll inte längre tycks finna klassbegreppet användbart är ett tecken på att någonting har förändrats. Detta förklaras inte sällan med att vänsterns behövde finna ett nytt övergripande narrativ efter Sovjetunionens fall, men detta är enligt mitt sätt att se på saken att göra det väl enkelt för sig. Att man övergav klassanalysen sammanföll nämligen med någonting annat och i sammanhanget betydligt mer intressant, närmare bestämt att den traditionella klassindelningen började bli inaktuell.

Arbetarklassen existerar fortfarande som kulturell grupp, men som ekonomisk grupp är den idag i stort sett sammanvuxen med medelklassen. Omfördelningspolitik, låglönejobbens avskaffande och de allt högre kraven på kvalifikationer även för arbetaryrken har kraftigt minskat den ekonomiska klyftan mellan dessa båda tidigare distinkta klasser, och arbetare med högre lön än många tjänstemän är idag någonting allt annat än ovanligt. Samtidigt har medelklassen proletariatiserats i sin syn på kultur, konsumtion och sparande, vilket har minskat klyftan ytterligare.

De relevanta klasserna idag utgörs därför av överklassen, medelklassen och prekariatetet (läs socialbidragstagarna). Den arbetarklass som tidigare stått i fokus för vänstern finns knappt längre med i bilden, vilket med allra största sannolikhet är den primära anledningen till att vänstern också övergivit klassanalysen. Dess fokus ligger nu i stället på prekariatet, men då man inom detta i regel inte arbetar över huvud taget, har också vänsterns traditionella begreppsapparat i vilken arbetet står i centrum blivit oanvändbar.

Att klassanalysen inte längre passar vänsterns syften bör dock inte förstås som att den blivit irrelevant, utan som att den börjat ge resultat som är besvärande för vänstern. I själva verket är klassanalysen mer angelägen än någonsin. Vad den börjat visa är nämligen att den nya breda medelklassen via skattsedeln får stå för såväl prekariatets bidragsförsörjning som det ymniga och pålitliga flöde av statliga pengar som resulterat i att svågerkapitalister i allt högre grad blivit den nya överklassen.

Den bland mången anhängare av högern djupt rotade aversionen mot klassanalysen går i detta läge från att utgöra en sund försvarsmekanism till att bli en svaghet, som definitivt inte tjänar medelklassens intressen. Tvärtom gör oviljan att använda sig av det verktyg klassanalysen erbjuder medelklassen blind för det faktum att den konstant plundras av både bidragstagare och bidragsentreprenörer. Precis detta ligger också i såväl vänsterns som svågerkapitalisternas intresse, vilket också förklarar varför klassbegreppet numera lyser med sin närmast totala frånvaro i den gängse samhällsdebatten.

2018-12-03

Peter Kadhammars känsla för snömos

Aftonbladets Peter Kadhammar är en på många sätt både skarpsynt och osentimental betraktare av sin samtid. Han drar sig inte för att kritisera de svenska myndigheternas milt uttryckt slappa bemötande av unga brottslingar. Han noterar luttrat att spektakulära mord blivit så vanliga att de knappt längre har nyhetsvärde. Han lägger koleriskt ut texten om att postmodernismen är humbug och att vänstern, med hans egna ord, blivit "idioter".

Kadhammar efterlyser fler poliser i Husby och förfäras över resultatet av mångkulturalismen. Kadhammar förespråkar integration medelst "tuffa metoder", och brusar upp när han möter invandrare som väntar på att de stekta sparvarna skall komma flygande. När hans fotografs bil blir sönderslagen och länsad, konstaterar Kadhammar lakoniskt att detta skett i samband med en reportageresa till en Göteborgsförort för att undersöka vad som får en bostadsrättsförening att omgärda sin egendom med såväl staket som taggtråd. För säkerhets skull kryddar Kadhammar därtill sin repertoar med närmast reaktionära utläggningar om massturismens förkastlighet och den modernistiska arkitekturens vederstygglighet.

Så långt, så väl – den garvade journalisten Kadhammar uppvisar betydligt mer probleminsikt än den stora majoriteten av sina branschkollegor, och förmår dessutom förmedla denna med såväl ett mått av bister humor som gravitas. Problemet uppstår när Kadhammar lägger ut texten om det politiska etablissemang som krattat manegen för den utveckling han i reportage efter reportage kritiserar och förfäras över. När Kadhammar gör detta blir nämligen hans slutsats att Jimmie Åkesson är en "rikskverulant", och att Annie Lööf och Jan Björklund är hjältar för att de motsatt sig honom genom att rösta emot Ulf Kristersson(!) som statsminister. Ja, faktum är att resultatet av riksdagsomröstningen, enligt Kadhammar, rentav bör ses som en "triumf för demokratin".

Att en journalist drar fåvitska slutsatser är i sig ingenting särskilt anmärkningsvärt, utan tvärtom någonting vi blivit väldigt vana vid. Problemet är inte att vad Kadhammar säger är korkat, utan att han drar korkade slutsatser trots att han har probleminsikt. I detta är Kadhammar inte ensam, företeelsen är tvärtom utbredd även långt utanför journalistkåren. Fenomenet yttrar sig i att människor som till synes tagit av sig skygglapparna och insett att utvecklingen är på väg käpprätt åt helvete, blir som handlingsförlamade inför varje öppning att faktiskt göra något åt saken.

I skarpt läge blir de, likt ett rådjur som irrat upp sig på vägbanan i novembermörkret, och vars uppsyn i helljusets sken blir närmast parodiskt fåraktigt, fullständigt paralyserade. De surt förvärvade insikterna om situationens allvar är plötsligt som bortblåsta. Kvar finns bara betingade reflexer och den oemotståndliga frestelsen att godhetssignalera. Därför missar man också gång på gång de möjligheter som erbjuds att faktiskt vända den utveckling man förfasas över, och därför fortgår samma destruktiva utveckling också år efter år med oförminskad styrka.

2018-12-02

Marken under deras fötter

1980-talet (och i viss mån även 1990-talet) beskrivs inte sällan som en tid då högern segrade. Med Ronald Reagan i Vita huset och Margaret Thatcher i 10 Downing Street följde en våg av avregleringar och skattesänkningar över västvärlden som dels fick ekonomin på fötter igen, dels fick den undergångsstämning som hade rått allt sedan 1970-talet att övergå i optimism. Detta har man inom högern allt sedan dess sett som sin stora triumf, och detta är vad man allt sedan dess ständigt hoppas kunna återupprepa om man bara lyckas vinna nästa val.

På många sätt är detta närmast att likna vid en livslögn. Vad som hade hänt under 1970-talet var att högerns progressiva motståndare reglerat ekonomin till stagnation, höjt skatterna långt bortom Lafferkurvans maximum och gått så långt i sitt kulturkrig att människors hopp om framtiden undergrävts. Vad som framstod som ett enda långt segertåg för högern handlade i själva verket om att en vänster som insåg att den kört i diket tog ett steg tillbaka för att omgruppera. När högern så väl hade fått hjulen att snurra igen – och därmed också på nytt säkrat inflödet av skattepengar till staten – återupptog den nu utvilade och vederkvickta vänstern kampen.

1980-talet var, annorlunda uttryckt, i bästa fall en tid då vänstern tvingades till en tillfällig taktisk reträtt. De högerdebattörer som tror att vänstern praktiskt taget besegrades under den så kallade nyliberala eran lurar sig själva. För vänstern var 1980-talet ett tillfälligt bakslag, som man sedan lång tid tillbaka omsorgsfullt lärt sig läxan av. 1980-talet utgjorde förvisso ett hack i kurvan, men ingen trendbrott. De progressiva har sedan dess återtagit den mark de under denna tid förlorade, och att högern lyckades gjuta nytt liv i ekonomin är någonting som i första hand gagnade vänstern.

Progressivismen har med andra ord aldrig varit hotad på allvar. Den har lidit bakslag, men sett över lite längre tid har den hela tiden vunnit mer och mer mark. När progressiva alarmistiskt har hävdat att "den liberala demokratin" (det vill säga den progressiva hegemonin) varit hotad, har detta påstående haft ungefär lika mycket bäring som om någon hade påstått att en läckande holländsk skyddsvall riskerade att tränga tillbaka havet. Ända fram till nyligen, det vill säga.

De progressiva har genom alla tider odlat föreställningen att de utgjort den modiga minoriteten som heroiskt kämpar mot den mycket starkare övermakten, men i själva verket har man under samma tid också sett sitt maktmonopol som någonting självklart. Att man på sistone börjat uppträda alltmer rabiat blir i ljuset av detta väldigt intressant. Den progressiva makthegemonin hade fram till för några år sedan, trots de enstaka tillfälliga bakslagen, egentligen inte utmanats på allvar en enda gång under efterkrigstiden. Att vi under senare år inte desto mindre fått bevittna hur tidigare närmast parodiskt städade liberaler plötsligt börjat tugga fradga och fräsa likt skadade djur, bör i ljuset av detta förstås som att de lika plötsligt börjat uppleva att marken under deras fötter är i gungning.

Anledningen till detta kan sammanfattas Nigel Farage, Donald Trump, Jair Bolsonaro, Viktor Orbán, Jarosław Kaczyński, Matteo Salvini och, på hemmaplan, Jimmie Åkesson. De strömningar och rörelser som återfinns bakom dessa namn är i regel allt annat än perfekta, och i flera fall finns synnerligen goda skäl att vara kritiska till deras politiska linje. Ingen av dem är emellertid i närheten av att leva upp till de hyperboliska skräckvisioner media dessa dagar konstant pumpar ut, och i de flesta fall tenderar de att stå för en avsevärt mindre destruktiv politisk linje än den de ersatt eller hoppas kunna ersätta.

Att det progressiva etablissemanget utmålar detta som att 1930-talet ånyo står för dörren saknar inte bara täckning i verkligheten, utan bör framför allt tolkas som ett tecken på desperation. De progressiva makthavare vilkas politik på senare år börjat bli akut samhällsfarlig, har abrupt vaknat upp i en värld i vilken de inte längre kan ta sitt maktmonopol för givet. De befinner sig nu i svår chock, och deras alltmer obalanserade och hätska utfall mot såväl motståndare som människor i största allmänhet är en direkt följd av detta.

Det vore synnerligen dumdristigt att räkna ut progressivismen. Dess makt är fortfarande stor, och den har genom århundradena inte bara visat prov på både synnerligen stor överlevnadsförmåga, utan också en förmåga till kallhamrad brutalitet. Inte desto mindre tycks de progressiva krafterna idag vara på väg att tappa kontrollen över utvecklingen, och de alltmer valhänta, hätska och desperata utfallen tyder på att inte har en aning om hur de skall agera för att återta initiativet.

I allra bästa fall går den progressiva eran nu mot sitt slut (ett i min bedömning dessvärre väldigt osannolikt scenario). I värsta fall återtar de progressiva krafterna inom en inte alltför avlägsen framtid kontrollen. Mer sannolikt än något av dessa alternativ är måhända att vad vi nu ser är en repris av 1980-talet, vars bestående resultat blir att de progressiva får backa i några enstaka men centrala frågor. Oavsett vilket är det nu viktigt att smida medan järnet är varmt, och att göra det mesta av det fönster som har öppnat sig. Några råd på vägen skulle kunna vara att fokusera på den stora grupp i grund och botten välvilligt inställda konservativa som ännu inte riktigt förstått situationens allvar, att undvika onödiga falangstrider och att inte bete sig på ett sätt som stöter bort fler än det vinner över.

2018-12-01

Om civilisation, frihet och hedonism

Utan civilisation är frihet ett tämligen meningslöst begrepp. På pappret har måhända en individ i ett samhälle av jägare-samlare stor frihet att bryta med stammen och gå sin egen väg, men i praktiken skulle detta drastiskt minska vederbörandes möjligheter till överlevnad. I ett samhälle där marginalerna är ytterst små, är frihet helt enkelt en lyx den enskilde inte har råd med. Den som vill överleva måste rätta in sig i ledet, det vill säga underkasta sig såväl ledarens auktoritet som stammens normer. Alternativet är att leva den korta återstoden av sitt liv som fredlös och hungrig.

Det är emellertid inte bara de knappa resurserna och frånvaron av lagstyre som gör att den förcivilisatoriska människan lämpar sig illa för frihet. Frihet kräver ansvarstagande individer, men den förcivilisatoriska människan utmärker sig i stället för sin höga benägenhet att hemfalla åt våld och för sin höga tidspreferens. Den ociviliserade människan är, annorlunda uttryckt, inte mogen att hantera frihet. Detta för oss till en av frihetens stora paradoxer, nämligen att kollektivismen, auktoritarismen och paternalismen historiskt sannolikt varit helt centrala för att skapa den civilisation som gjort friheten möjlig.

När frihetsbegreppet diskuteras är resonemangen så gott som alltid principiella och dogmatiska, och detta oavsett om det är negativ eller positiv frihet som förespråkas. Liberaler, socialister och libertarianer har olika syn på vad frihet är, men tenderar att vara eniga om att den frihet de förespråkar är självklar. Detta är ett utslag av en påfallande rationalistisk syn på vad frihet är. Den frihet och den individualism människor idag uppskattar, försvarar och kräver mer av, har i mångt och mycket blivit möjliga närmast som en biprodukt av vad som delvis varit en ytterst problematisk historisk utveckling.

Till de mer uppseendeväckande exemplen på detta hör centralstyrets och nationalstatens införande. Denna utveckling utraderade lokala kulturer, försvagade dialekterna och ledde till att hela språk dog ut, men fick också till följd att klantillhörigheten kunde utökas till att omfatta hela (den nya) nationen. Detta bidrog i sin tur till att såväl individualismen som friheten (i vid bemärkelse) blev uppnåeliga i en omfattning de tidigare inte hade varit. Förklaringen till detta återfinns inte främst i naturrättsliga resonemang, utan i en kombination av ökat välstånd och oförutsedda konsekvenser.

Att denna utveckling varit av godo framhålls idag från både höger och vänster. Vad få däremot reflekterar över är vari denna frihet och individualism egentligen består. Det är här värt att notera att den utveckling som skisseras ovan har stärkt både de negativa och de positiva friheterna. Att människors möjligheter att bejaka sin negativa frihet ökat, har därtill i första hand inte handlat om vad de fått tillåtelse att göra, utan om vad de fått råd att göra. Att utnyttja sin frihet och odla sin individualism handlar i mångt och mycket om att bryta mot normer. Att bryta mot normer skapar alltid ett visst mått av social friktion, vilket resulterar i ett vänskapsband utmanas och möjligheterna till samarbete begränsas. Detta kan vara lönsamt i längden, då beteendet kan utmynna i till exempel nya uppfinningar och bättre institutioner, men på kort sikt är beteendet alltid förenat med en kostnad.

Denna kostnad är inte, som så ofta antas, ett utslag av institutionaliserad ofrihet, utan tvärtom en både central och nödvändig del av friheten. Kostnaden i fråga är snarast att betrakta som en social återkopplingsmekanism, som avhåller människor från att använda sin frihet på ett sätt som är destruktivt för samhället. I takt med att individualismen till sin natur blivit alltmer hedonistisk, samtidigt som även det positiva frihetsbegreppet flyttat fram sina positioner, ses denna kostnad dock i allt högre grad som någonting oönskat. En ny konsensus om att på politisk väg avskaffa denna kostnad har därför utkristalliserat sig inom etablissemanget. (En konsensus som ironiskt nog även tenderar att gälla de fall då den normbrytande handlingen faktiskt är olaglig.)

Av denna anledning bör man som frihetligt lagd inte bara vara på sin vakt mot det positiva frihetsbegreppet, utan även mot den okritiska och sorglösa syn på frihet som många klassiska liberaler, nyliberaler och livsstilslibertarianer tenderar att hålla sig med. I dessa kretsar tenderar man att närmast reflexmässigt hävda att allting som är tillåtet också bör vara socialt accepterat. Vad mer är, man tenderar också att hävda att allting som bör vara tillåtet i ett samhälle präglat av fullständig negativ frihet, också bör vara tillåtet i ett samhälle som det vi lever i idag. Att den långtgående positiva frihet som präglar det senare samhället gör att beteendet i fråga då kan leda till omfattande negativa konsekvenser för de skattebetalare som tvingas bekosta dessa positiva rättigheter, väljer man inte sällan att fullständigt bortse från.

Att betrakta även en negativ frihet som någonting som aldrig bör vara behäftat med någon form av kostnad, är att missförstå vad frihet är. För det första är både möjligheten att aktivt utnyttja sin frihet och möjligheten att bejaka sin individualism att betrakta som möjligheten till en lyx, som den som hänger sig åt denna lyx måste vara beredd att betala priset för. För det andra återfinns i praktiken många friheter i gränslandet mellan de negativa och de positiva, och utmärkande för dessa är att de i många fall fungerar bättre ju mer måttfullt de utnyttjas. Inte sällan utgörs en central del av dessa friheters sociala funktion av det faktum att människor vet att de kan utnyttja sig av dem, samtidigt som det sociala trycket* ofta får dem att uppvisa stor återhållsamhet när de faktiskt gör det.

Att i detta läge sanktionera det normbrytande beteendet, gör då att denna frihet snart utnyttjas så till den grad att den i det allmänna medvetandet börjar betraktas som någonting negativt, destruktivt och dekadent. I förlängningen leder detta till bakslag i form av att friheten begränsas, och att vad som tidigare i sin egenskap av den av allmänheten sällan utnyttjade potentialen att kunna göra någonting olämpligt utgjort en viktig social säkerhetsventil, därmed försvinner. Den hedonistiska livsåskådningen bidrar därför inte till att stärka friheten, utan tvärtom till att försvaga och undergräva den.


* Här invänder måhända någon grötmyndig och domesticerad viktigpetter triumfatoriskt att detta kan tolkas som att jag också borde anse att den så kallade åsiktskorridoren är någonting bra och uppbyggligt. Så hade kunnat vara fallet om denna åsiktskorridor varit resultatet av en sund, organisk, spontan och långsam social utveckling. Så är dock inte fallet, utan den är i stället resultatet av masspsykoser som på kort tid piskats upp inom ett litet, mäktigt och synnerligen artificiellt progressivt etablissemang besjälat av att erodera just sunda sociala mekanismer.