2019-07-15

Om den progressives oförmåga till självkritik

Ett av de mer utmärkande dragen hos den till synes brokiga skara av liberaler och socialdemokrater som idag utgör den progressiva rörelsens huvudfåra är kombinationen av långtgående historielöshet och en närmast total brist på samtidsförståelse. Detta yttrar sig såväl i en politisk analys så grund och materialistisk att man tror att endast ekonomiska frågor låter sig placeras in på höger-vänster-skalan som i en apokalyptisk och i många fall fullt genuin övertygelse om att en gammal Weimarrepubliksideologi som i över 70 år varit stendöd utgör ett akut hot.

Vad som kanske bättre än någonting annat åskådliggör företeelsen är dock den bland progressiva så utbredda övertygelsen om att det växande motståndet mot den rådande ordningen har uppstått ur tomma intet. Man finner detta motstånd så oförklarligt att man inte sällan hemfaller åt regelrätta konspirationsteorier, där förklaringen till att folket i tilltagande grad vänder ryggen åt partier man tidigare ställt sig bakom återfinns i Kreml eller bland kallhamrade demagogers systematiska desinformationskampanjer på internet. När det till synes oförklarliga skall förklaras känner fantasin inga gränser, varför den enda gemensamma nämnaren bland de många synnerligen fantasifulla förklaringsmodeller som på daglig basis lanseras är den totala frånvaron av självkritik.

Den grundmurade tilltron till att förklaringen inte kan återfinnas i det egna agerandet bottnar i det outtalade antagandet att den progressiva politiken inte har förändrats, utan att den egna hållningen till sin natur tvärtom är så konsekvent och oföränderlig att även progressiva 1700-talsfilosofer skulle ställa sig bakom den. Med detta synsätt framstår inte bara revolten som oförklarlig, utan också som ett plötsligt, smittsamt och synnerligen farligt utbrott av fullständigt obefogat missnöje. Denna inställning är inte bara ett symptom på hybris, utan också på närsynthet, minnesförlust och en kategorisk ovilja att se ens de mest uppenbara av samband.

På blott några årtionden har nämligen den progressiva ståndpunkten förändrats till oigenkännlighet. Det tidigare fokuset på klassanalys har övergått i öppet klassförakt, samtidigt som den vänster som tidigare dominerades av en strävsam arbetarklass idag domineras av en obildad och skatteförsörjd medelklass. En kamp för att ge människor möjligheter att utvecklas har övergått i en kamp för kravlösa bidragsutbetalningar, gränslös naivitet och ett regn av permanenta uppehållstillstånd. Vad som en gång var en osentimental syn på kriminalitet har förbytts i en föreställning om att brottslingar är offer som förtjänar allmänhetens sympati. Mediekritik har gått från att vara ett honnörsord till bli någonting suspekt och smutsigt. Tage Erlanders ord om att svenska folket lever i "en så oändligt mycket lyckligare lottad situation" än människor i etniskt heterogena länder har förbytts i en blind övertygelse om att nationalstaten till varje pris måste krossas. Och så vidare.

Såväl föreställningen om vad som utgör en progressiv linje som uppfattningen om i vilken riktning man bör färdas har med andra ord på relativt kort tid förändrats radikalt. Vad mer är, parallellt med detta har en tidigare föreställning om att riktningen skall avgöras i allmänna val fått stryka på foten till förmån för uppfattningen att en liten och synnerligen orepresentativ klick rekryterad från ett påfallande litet nätverk av professionella aktivister skall leda folket "framåt". De ständigt mer radikala nya riktningar som nu stakas ut avviker radikalt både från vad folket önskar och från vad som ligger i gemene mans intresse. I viss mån kan detta kompenseras genom den kontroll progressiva utövar över informationsflödet, men bara delvis. Klyftan mellan de egna vardagsupplevelserna och den rosenskimrande bild som utmålas av makthavarna vidgas för varje dag, varför missnöjet breder ut sig och en revolt mot den nya ordningen ser dagens ljus.

En sådan revolt är lika oundviklig som mekanismerna bakom den är uppenbara, men då de progressiva drivs av en nit som inte bara bär den religiösa iverns alla kännetecken, utan därtill är sprungen ur just religionen, är de fullständigt oförmögna att ta in detta. Fast förvissade om att orsakerna inte kan spåras till den egna hållningen, finner man dem därför med en uppblåst och kväkande paddas självgodhet annorstädes. Man finner omväxlande problemets orsaker i väljarnas okunnighet, i epidemisk rasism, i fientliga makters destabiliseringsförsök, i extremisters konspirationer och i plötsliga utbrott av vanföreställningar, men aldrig i kombinationen av det egna ogenerade folkföraktet och det faktum att man påtvingar allmänheten en politik denna inte önskar.

Denna oförmåga att se det uppenbara är inte bara ett symptom på hur oförmögna till kritiskt tänkande de krafter som ligger bakom en ordning som ständigt berömmer sig själv för att vara modern, vetenskaplig och ett värn mot ondskan egentligen är. Samma kategoriska ovilja att se det uppenbara utgör framför allt en ledtråd till varför man i likhet med så många andra ideologiskt förblindade rörelser genom historien ständigt uppvisar alltmer totalitära ambitioner.

2019-07-06

Flugornas herre i Grums

I en artikel som man på redaktionen för Hyresgästsföreningens tidning Hem & Hyra inte bara säkerligen redan bittert ångrar, utan också inom kort sannolikt kommer utöka med en ängslig och floskulös kommentar om att tidningen tar avstånd från rasism och står upp för alla människors lika värde, kan man sedan igår läsa om hur ett "barngäng" som visar sig utgöras av "barn till nyanlända" terroriserar ett bostadsområde i värmländska Grums. Barn misshandlas, kvinnor såväl trakasseras som blir spottade i ansiktet och den som protesterar får sopor intryckta i brevinkastet. Som svar på detta planerar polisen "ett informationsmöte med tolkar" till hösten – och tillägger att "det kan inte vänta".

Vad som beskrivs i artikeln är en verklighet som för varje dag blir fler och fler svenskars vardag. Grumsborna får inte bara betala en extrem invandringspolitik via skattsedeln, utan också genom en kringskuren vardag och att deras barns trygghet går förlorad. Det är mot denna bakgrund den strida strömmen av påståenden att mångkultur berikar och att "rasism" och "främlingsfientlighet" såväl utgör en oacceptabel inställning som ett akut problem som måste stävjas genom polisinsatser och fällande domar måste ses.

I bostadsområdet i Grums ligger bevisbördan för svepande påståenden av detta slag naturligtvis inte på de människor som får sin trygghet sönderslagen, utan på de makthavare som har förespråkat och genomdrivit den politik som gett upphov till detta. Talande nog är dock narrativet om den strukturella rasismen och den galopperande främlingsfientligheten så institutionaliserat att inte ens offren för slöddret i Grums vågar tala klarspråk. I stället bedyrar de att de "vill kunna bo här tillsammans" och påstår sig vara oroade av att folk börjar tänka i termer av "vi och dem". På Hyresgästföreningen, där man säger sig företräda hyresgästernas intressen, och där man med näbbar och klor skulle kämpa för deras rättigheter om de i stället vandaliserade sina lägenheter eller underlät att betala hyran, oroas man för att vad som pågår skall resultera i "vi mot dem-tänkande" och att grannar börjar "dra kopplingar mellan problemen och främlingsfientliga åsikter".

Hade de trakasserade hyresgästerna sagt någonting annat hade det naturligtvis inte blivit något reportage, och hade man från den lokala avdelningen av Hyresgästföreningen sagt någonting annat hade man naturligtvis från centralt håll blivit kastade till vargarna, samtidigt som deras påstådda rasism skulle blivit föremål för krigsrubriker i Dagens Nyheter. Ironiskt nog fångar dock, om än oavsiktligt, hänvisningarna till "vi mot dem-tänkande" och "främlingsfientliga åsikter" grundproblemet väldigt väl. Vad som får "barngänget" att ge sig på de boende, och vad som får deras patetiska ursäkter till föräldrar att titta åt ett annat håll, är nämligen just "vi mot dem-tänkande". Att situationen kunnat urarta till vad som närmast framstår som en uppsättning av Flugornas herre är en akut medvetenhet om att man själva tillhör en grupp, och offren en annan.

I den charlatananalys som ligger till grund för det rasismbegrepp som idag utgör en del av den västerländska statsideologin, finns dock inget utrymme för att förhålla sig till besvärande omständigheter av detta slag. Enligt denna så kallade analys, som sin uppenbara infantilitet till trots idag är universellt vedertagen inom etablissemanget, är främlingsfientlighet och strukturellt förtryck någonting som endast ljushyade kan utöva mot mörkhyade. Därför blir vita människors förmenta rasism en central faktor även när människor från andra världsdelar invandrar till Sverige, lever på de skattepengar som svenskar betalar in och därefter återgäldar tjänsten med våld och trakasserier.

Inom etablissemanget är man idag fullständigt oförmögna att på ett nyktert sätt förhålla sig till en verklighet som den som händelserna i Grums bara är det senaste spektakulära exemplet på. När frågor som denna lyfts har i stället samhällets auktoriteter under många år kontrat med att på fullt allvar påpeka att många människor uppskattar att äta pizza. Skulle någon av de trakasserade Grumsborna välja att ta det ansvar som såväl polis som förövarnas föräldrar vägrar ta, skulle däremot staten ingripa med full kraft (och då med synnerligen handfasta metoder och direkt, inte genom något informationsmöte till hösten), och det hela skulle ge upphov till artiklar i betydligt mer välkända publikationer än Hem & Hyra. Vad mer är, dessa artiklar skulle till skillnad från den nu aktuella inte gå som katten kring het gröt, utan samtliga vara variationer på temat de rasistiska bondtölparna i Grums måste straffas hårt!

Att detta är en pervers ordning är uppenbart. Att den trots detta år efter år kan fortgå är dock en nyttig påminnelse om vilket patetiskt och depraverat etablissemang som gömmer sig bakom alla de högtidliga och grötmyndiga floskler om samma etablissemangs förträfflighet vi dagligen matas med, och om hur lite det förtjänar någons respekt.

2019-07-05

Är anhöriginvandring bra för integrationen?

Begreppet "integration" avser i migrationspolitiska sammanhang i regel en process där en person som invandrat till Sverige kommer i arbete. Detta är en både väldigt tunn och missvisande definition av ordet integration, vilken blir uppenbart då man betänker att någon som inte talar svenska men såväl utövar hederskultur som förespråkar sharialagstiftning enligt detta synsätt kan vara fullt integrerad. Att ett så meningslöst integrationsbegrepp trots detta blivit allmänt vedertaget är i sig en mycket talande indikation på med vilken materialistisk, teknokratisk och rationalistisk utgångspunkt ett själlöst etablissemang förhåller sig till en process som i snabb takt radikalt omstöper hela länder och kulturer. Intressant nog finner man dock att integrationsbegreppet är i allra högsta grad missbrukat, även om man godtar denna definition av det.

Enligt ett ofta upprepat påstående är ett så kallat generöst regelverk för anhöriginvandring "bra för integrationen". Detta påstående blir, då det yttras, aldrig föremål för några följdfrågor eller någon journalistisk granskning. Ej heller förklaras för vems integration denna anhöriginvandring skulle vara bra vilket, givet att detta som vi skall se till syvende och sist är det centrala, är extra anmärkningsvärt. Även i de fall någons integration kan tänkas underlättas av att vederbörandes anhöriga tillåts anhöriginvandra, innebär nämligen detta inte att integrationsproblemen minskar. I själva verket förhåller det sig med allra största sannolikhet precis tvärtom.

Enligt statistik som Statistiska centralbyrån inte gjort tillgänglig för allmänheten, men som Staffan Danielsson fick tillgång till då han i egenskap av riksdagsledamot vände sig till Riksdagens utredningstjänst, utgör andelen av vad som i rapporten benämns "flyktingar inkl. flyktinganhöriga" som efter 15 år i Sverige lyckas erhålla ett jobb motsvarande en heltidstjänst 34 procent. Det är här värt att notera att av dessa återfinns många i skattesubventionerade anställningar. Det är också värt att notera dels att dessa siffror primärt avser människor som invandrat under perioder av tämligen kravlös anhöriginvandring, dels att motsvarande siffra uppdelad på män och kvinnor landar på 40 respektive 28 procent. Det senare är intressant då man på goda grunder kan anta att gruppen "flyktingar" främst består av män, och att gruppen "flyktinganhöriga" främst består av kvinnor.

Låt oss dock för enkelhets skull, och för att göra en så generös tolkning som möjligt, förutsätta att siffrorna endast avser personer som har invandrat när dörren till anhöriginvandring varit stängd, och att 40 procent har kommit i heltidssysselsättning ("blivit integrerade") efter 15 år. Låt oss därefter anta att denna siffra ökar kraftigt till 50 procent när dörren till anhöriginvandring öppnas och en "flykting" får sällskap av en "flyktinganhörig". Detta innebär att det genomsnittliga antalet utan heltidsarbete som tillkommit till följd av att en "flykting" 15 år tidigare invandrat, ökar från 0,6 till 1,0 personer om dörren till anhöriginvandring öppnas. Såväl antalet som andelen icke-integrerade har därmed ökat, trots att möjligheterna till integration för den enskilde förbättrats.

Detta kan rent teoretiskt rent nationalekonomiskt vägas upp av att fler personer kommer i arbete och blir nettobetalare till skattesystemet. Då många av de sysselsättningstillfällen som skapats varit skattesubventionerade, då den tid även den genomsnittlige invandraren som till slut erhåller ett arbete gått arbetslös varit lång, och då även löntagare utgör en nettokostnad för staten om deras lön är låg, är ett sådant utfall dock högst osannolikt. Vad mer är, det faktum att anhöriginvandrare tenderar att vara kvinnor, och därmed ha en lägre sysselsättningsgrad, gör att verkligheten med allra största sannolikhet är betydligt mer ogynnsamt än i räkneexemplet ovan. Om kvinnliga anhöriginvandrare efter 15 år i Sverige har en sysselsättningsgrad på 28 procent blir i stället, allt annat lika, resultatet av att en manlig "flykting" och en kvinnlig "flyktinganhörig" invandrar så som i exemplet ovan att i genomsnitt 1,22 av dem 15 år senare fortfarande saknar ett heltidsarbete.

Att anhöriginvandring skulle vara bra för integrationen är med andra ord ett synnerligen tveksamt påstående. Att det ofta upprepade påståendet att så ändå är fallet trots detta inte resulterar i några följdfrågor ens i ett läge då integrationsproblemen är skriande, ger en ganska stark fingervisning om hur ihåligt de återkommande påståendena om att journalistkåren skulle vara professionell, objektiv och brinna för faktagranskning klingar.

2019-07-02

Den idealistiske medlöparen

Samma dag som en solbadande kvinna blev svårt misshandlad av en okänd gärningsmän då denne slog henne i bakhuvudet med en sten, resulterade två skottlossningar i att antalet ihjälskjutna i Stockholm 2019 efter bara ett halvår hade uppnått samma siffra som under helåret 2018. Parallellt med detta har artiklar om hur medelklassen drabbas av gängkriminaliteten och om hur medelklassens barn blivit lovligt byte för förhärdade kriminella inte bara fått stor spridning, utan också gett upphov till oräkneliga kommentarer om hur fruktansvärt detta är.

Merparten av de nyhetskonsumenter som reagerat med vrede och förstämning på både dessa nyheter och oräkneliga andra på samma tema, kommer dock när det kommer till kritan ge utvecklingen sin välsignelse. En anmärkningsvärt stor minoritet kommer rösta på partier som Miljöpartiet, trots att dessa med näbbar och klor kämpar för en politik som såväl leder till att problemen förvärras som att polisens möjligheter att bekämpa dem minskar. Närmare hälften kommer rösta på partier som yrvaket utlovar i bästa fall halvhjärtade åtgärder, men som trots detta kommer föra en politik som leder till problemen växer sig större. En stor majoritet kommer rösta på partier för vilka isoleringen av Sverigedemokraterna är någonting som prioriteras långt mycket högre än att göra någonting åt de problem som dessa väljare och Sverigedemokraterna är rörande eniga om är vederstyggliga.

Att en så stor majoritet röstar för en politik som på ett så slående sätt går rakt emot deras intressen är högst anmärkningsvärt, men också något som i ständigt tilltagande grad blivit en utmärkande egenskap för västerländska samhällen. En bidragande orsak har länge varit att den som varit missnöjd med utvecklingen saknat alternativ att rösta på, men detta är i de flesta länder inte längre sant. Inte desto möter man idag påfallande ofta personer som å ena sidan vältrar sig i fördomar och med glädje yttrar sådant som med lätthet skulle kunna få dem fällda i domstol, men som å den andra djupt föraktar Sverigedemokraternas väljare. Inom den breda massan lider man, tycks det, av en blockering som yttrar sig i en kategorisk vägran att se sambandet mellan utvecklingen och de val man själv gör.

Det hela härrör sannolikt ur omständigheten att precis de krafter som högst målmedvetet, och väl medvetna om alla de oräkneliga varningsklockor som under hela tiden har ringt, genomdrivit den politik som orsakat den destruktiva utvecklingen, trots detta ses som moraliska auktoriteter. Detta säger naturligtvis något allt annat än smickrande om gemene mans förmåga att ta ansvar för sitt eget handlande, men är måhända också någonting som är oundvikligt i en demokrati av flockdjur. Vad som har hänt är att en liten men hårdför progressiv minoritet konsekvent knuffat samhället i en riktning majoriteten har motsatt sig. Att detta inte resulterat i uppror förklaras av att förändringen skett såpass smygande att de flesta inte förstått vad som pågår, samt omständigheten att den pådrivande minoriteten haft närmast total makt över vilken information som nått allmänheten.

Ett belysande exempel på detta är nationalstaten. Allmänheten har i närtid inte haft någon som helst önskan om att denna skall avskaffas, men det har däremot den progressiva minoriteten haft. Ett arbete för att avskaffa nationalstaten har därför inletts, samtidigt som den progressiva minoriteten i händelse av att någon frågat högtidligt förklarat att ingen har för avsikt att avskaffa nationalstaten. När nationalstaten därefter har undergrävts så till den grad att det blivit lönlöst att förneka vad som pågår, förklarar den progressiva minoriteten i stället att Sverige alltid har varit ett invandrarland, och att de problem nationalstatens undergrävande har resulterat i alltid har funnits där.

Dessa rationaliseringar har idag upprepats så många gånger att man i den progressiva minoriteten själva har börjat tro på dem. Därför kan man i dagar som dessa, då konsekvenserna blivit synnerligen motbjudande, allt oftare se uppburna företrädare för den progressiva minoriteten beklaga sig över följderna av den utveckling politiken de själva insisterat på har utmynnat i. Då deras förmåga till dubbeltänk är outsinlig sätter de dock aldrig detta i samband med det egna handlandet, utan ser tvärtom detta som ett bevis på att de har rätt, och drar slutsatsen att lösningen på problemen är mer av den politik som orsakat dem. Någonting den auktoritetstroende majoriteten, trots att början på ett uppror idag kan skönjas, överlag tenderar att svälja.

Det kanske mest perversa av allt är dock det faktum att många som själva inte tillhör den progressiva minoriteten är så blint auktoritetstroende att de känner sig manade att med aggressiva metoder försvara denna, till exempel genom att "ta debatten vid fikabordet". När de gör detta är de i de allra flesta fall genuint övertygade om att de gör någonting gott, men vad de i själva verket gör är att villigt agera medlöpare åt en liten men synnerligen intolerant och fanatisk förtryckande minoritet.

2019-07-01

Progressivismen och minoritetsregeln

I augusti 2016 rönte den libanesisk-amerikanske mångsysslaren Nassim Nicholas Taleb stor uppmärksamhet då han gjorde ett kapitel ur sin kommande bok Skin in the Game tillgängligt för allmänheten. Under rubriken "The Most Intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" redogjorde Taleb för vad han kallade minoritetsregeln, med vilket avses att även en liten minoritet kan få stort genomslag för sina krav i de fall majoriteten kan tänka sig att anpassa sig till minoriteten samtidigt som motsatsen inte gäller. Resonemanget tar avstamp i att försäljningen av koscher- och halal-certifierad mat ofta vida överstiger andelen judar respektive muslimer i befolkningen, vilket förklaras med att det i regel är billigare att ta fram och framställa en produkt som accepteras av alla, än en produkt för majoriteten och en annan för minoriteten.

Med utgångspunkt i detta börjar Taleb kartlägga vad som, om vi tar honom på orden, är en fundamental sociologisk mekanism som under historien omformat hela samhällen och civilisationer. I texten argumenteras väldigt övertygande för hur minoritetsregeln varit avgörande när språk, religioner och kulturer kommit att uppnå en dominerande ställning, inklusive det förlopp som ledde till att Europa kristnandes. Enligt detta synsätt kan historien i mångt och mycket förstås som en evolutionär kamp mellan olika kulturella sedvänjor, i vilken de mest intoleranta inte bara alltid kommer att ha en stor fördel över konkurrenterna, utan där även en liten skillnad i intolerans över tid kommer att visa sig vara av avgörande betydelse.

Att vad som beskrivs har långtgående implikationer för ett samhälle med ambitionen att vara mångkulturellt är uppenbart, någonting som Taleb också själv påpekar i tämligen oinlindade ordalag. Vad Taleb däremot endast tangerar är de konsekvenser minoritetsregeln får för den politiska dynamiken även i ett i övrigt homogent samhälle. Dessa konsekvenser är dock i allra högsta grad av intresse av den enkla anledningen att det västerländska samhället rymmer en i allra högsta grad inhemsk minoritet som inte desto mindre är synnerligen intolerant, som fullständigt dominerar samhällsutvecklingen och vars rötter som av en händelse utan svårigheter också direkt kan spåras till en mycket kärv gren av kristendomen – nämligen progressivismen.

Den ständiga vänstervridning av Västerlandet i form av en utveckling mot ett ständigt mer förryckt samhälle som enligt progressivismens förkämpar menar utgör en obruten kedja av framsteg, kan med andra ord förstås i termer av att en intolerant minoritet steg för steg påtvingat majoriteten en samhällsutveckling denna inte har efterfrågat. Vad mer är, att progressivismen enligt egen utsago utgör en ideologi som utmärker sig för just tolerans blir särskilt ironiskt, inte bara för att alla som haft nöjet att bli föremål för de progressiva översterprästernas vrede av egen erfarenhet vet hur ihåligt detta klingar, utan framför allt för att progressivismen i ljuset av detta bäst förstås som den ideologi som för närvarande leder en uråldrig kamp om vem som är mest intolerant.

Progressivismens intolerans begränsar sig emellertid till vad den uppfattar som dess inre fiender. När det kommer till dess faktiska rivaler om vad som utgör den mest intoleranta ståndpunkten visar den däremot inte bara prov på omfattande tolerans, utan riktar också primärt sin intolerans gentemot de krafter som påtalar det destruktiva i detta. Om inte detta förändras är, åtminstone om man får tro Taleb, progressivismen dömd att gå under tillsammans med den kultur den idag dominerar.

2019-06-26

Progressivism som institutionaliserad svaghetsdyrkan

Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.
Matt 5:2-12

Ett användbart perspektiv för den som vill förstå progressivismen är att betrakta denna ideologi som institutionaliserad svaghetsdyrkan. Med detta avses inte, som många tror, att progressivismen förordar solidaritet med och hjälp till svaga människor, utan att denna vår tids stora överideologi håller svaghet, hjälplöshet, osjälvständighet och karaktärslöshet för ideal. Många spårar sannolikt detta till socialismen, då denna position ofta är något som utmärker socialistiska partier av idag. Denna hållning är dock förhållandevis ny, och traditionellt har socialismen sina oräkneliga brister till trots tvärtom idealiserat den starka människan, någonting som inte minst framgår av den socialistiska estetiken. I stället bör denna svaghetsdyrkans rötter sökas i kristendomen, protestantismen och socialliberalismen.

Den svaghet progressivismen idealiserar behöver inte vara fysisk, tvärtom anses ofta själslig svaghet i kombination med okontrollerad kroppslig styrka utgöra en särskilt behjärtansvärd kombination. En människa som erbjudits möjlighet efter möjlighet utan att ta vara på dem, betraktas närmast som helig då hon tar sig rätten att "hämnas" för de misslyckanden hon skyller på andra. En bedragare som ljuger om sin ålder för att erhålla asyl anses som mer skyddsvärd än den som talar sanning. Att ifrågasätta de personer som reser till Sverige från länder med gott om enkla jobb för att tigga, då dessa hävdar att det enda alternativet är svält, trots att de bevisligen överlevde även före ett EU-fördrag plötsligt möjliggjorde sådana resor, blir till blasfemi. Föräldrar som utsätter sina barn för livsfara då de hoppas skaffa sig ekonomiska fördelar genom att utvandra till Västvärlden upphöjs till martyrer. Och så vidare.

Behovet av svaghet är så omättligt att man slentrianmässigt inte bara skapar offer även där inga finns, utan också gör förövare till offer. Företeelsen gör även stora avtryck i språket, vilket märks inte minst i det frekventa bruket av stundom närmast parodiskt sentimentala adjektivkonstruktioner som utsatta, särskilt utsatta, ömmande och synnerligen ömmande. Grupp efter grupp fråntas agens och fastslås vara offer för förtrycksstrukturer som förklarar deras oförmåga att ta hand om sig själva, brist på hyfs, antisociala beteende eller grova kriminalitet. Detta blir i många fall snart också till en självuppfyllande profetia, då offerskapet utgör något så eftersträvansvärt att även många tidigare stolta människor snabbt anpassar sig till de incitament som skapas.

Mot denna bakgrund får inte bara progressivismens ovilja att ingripa mot och bestraffa grova brott plötsligt en förklaring. Mot denna bakgrund blir också demoniseringen av kärnfamiljen, självtillräckliga människor och den som har fräckheten att vägra se sig som ett offer, trots att denne via någon av sina grupptillhörigheter är klassad som ett sådant, begriplig. I ett samhälle som dyrkar svaghet blir det faktum att så få på allvar vågar kritisera en politik som inte bara är uppenbart skadlig, utan också direkt patologisk, någonting fullt naturligt. Ett sådant samhälle blir till en plats där samvetsgrannhet, pålitlighet, ärlighet och hederlighet inte är eftersträvansvärda egenskaper, vilket i sin tur också förklarar varför svensk offentlighet alltmer framstår som en tävling om vem som kan inta den mest ansvarslösa och amoraliska hållningen.

2019-06-24

Om höger-vänster-skalan som vår tids dualism

Att analysera världen i termer av motsatspar – eller mer korrekt dualismer – är sannolikt en djupt rotad mänsklig instinkt. Dessa dualismer har inte bara haft olika namn i olika epoker och kulturer, formats av varierande paradigm och präglats av vem som skrivit historieböckerna, utan har också under historiens gång omväxlande varit grundade i såväl det högst handfasta som det strikt metafysiska. Exemplen är legio, men till några av de mer välkända hör yin och yang, kropp och själ, Shiva och Shakti, ljus och mörker, gott och ont samt våg och partikel. Parallellerna mellan dessa dualismer är många, och den som så önskar kan säkert formulera ett starkt argument för att de samtliga varit ett uttryck för att åskådliggöra en och samma grundläggande egenskap hos universum. I vår egen tid och vårt eget kulturella sammanhang manifesterar sig, utan att särskilt många förstår detta, en närbesläktat dualism i höger-vänster-skalan.

Detta kan tyckas ironiskt, då höger-vänster-skalan idag i regel är djupt missförstådd av såväl de som kallar sig höger som de som kallar sig vänster, men inte desto mindre kastar ett sådant synsätt ljus över de osunda skeenden och ideologiska konflikter som präglar vår egen tid. Denna dualism avviker dock från många andra dualismer i ett centralt avseende, nämligen att den är asymmetrisk. Metoder, retorik och ordval som är godkända då de används av vänstern utgör grova övertramp då de tillämpas av högern. Vad mer är, om inte den övergripande utvecklingen – om än så bara lokalt – uppvisar en tydlig trend mot en rörelse vänsterut, anses detta utgöra ett hotfullt avsteg från den naturliga ordningen att svaret obönhörligen blir väldigt aggressivt.

Ibland är de sätt på vilka denna dualism yttrar sig relativt uppenbara. Höger representerar till exempel ordning, tradition, självständighet och styrka där vänster representerar kaos, normupplösning, beroende och svaghet. Mellan andra motsatspar låter sig denna kategorisering i höger och vänster vid första inblick inte göras. Då man börjar söka efter motsatspar som uppvisar samma asymmetri som den som utmärker dualismen höger-vänster finner man dock någonting intressant, nämligen att ett flertal sådana motsatspar dels existerar, dels tenderar att vara intimt sammankopplande med konflikter som utan vidare låter sig placeras in på höger-vänster-skalan. Till de mer okontroversiella bland dessa hör land och stad. Till de mer känsliga hör maskulinitet och femininitet, inhemskt och utländskt, vita och svarta människor, Occidenten och Orienten samt kristendom och islam.

Detta är i sig nödvändigtvis varken någon logisk eller given indelning. Huruvida till exempel Västerlandet i sak är mer höger än Orienten är allt annat än självklart, i synnerhet som man åtminstone på vissa områden utan vidare kan konstatera att så inte är fallet. Vad som i sammanhanget är intressant är däremot det faktum att landet, mannen, Västerlandet och kristendomen indirekt identifieras med högern, samtidigt som staden, kvinnan, Orienten och islam lika indirekt identifieras med vänstern. I och med denna identifikation "ärver" dessa företeelser också den asymmetri som präglar höger-vänster-dualismen. Mot denna bakgrund blir det fashionabelt för välbeställda innerstadsbor att kokettera med sitt förakt för människor på landsbygden. Mot denna bakgrund kan Ecce Homo belönas med både hyllningar och en plats i en svensk domkyrka samtidigt som Muhammedkarikatyrer fördöms och motiven bakom dem misstänkliggörs. Mot denna bakgrund blir vita män till en fullt legitim måltavla för yttranden som skulle utmynna i utfrysning och åtal om de riktades mot svarta kvinnor. Och så vidare.

Denna identifikation av motsatspar med en höger- respektive vänsterståndpunkt är någonting som, alldeles oavsett huruvida denna identifikation är stringent eller ej, idag genomsyrar varje aspekt av samhällsutvecklingen. I egenskap av sådan är den inte bara användbar för den som vill förstå sin patologiska samtid, utan också för den som hoppas åstadkomma någonting bättre.

2019-06-22

Whighistoria som illusionsnummer

Johan Norberg har idag liknats vid doktor Pangloss så många gånger att Norberg själv häromåret kände sig manad att ta statsradion till hjälp för att, om än i förtäckta ordalag, försvara sig mot anklagelsen. Att Norberg i detta försvar såväl påpekar att han nyligen gett ut en bok med namnet Framsteg som hänvisar till ett verk med namnet Enlightenment Now tycks vid första anblick bekräfta snarare än vederlägga anklagelsen, i synnerhet när man betänker att ursprunget till den fiktive filosofens namn är ett grekiskt ord med den ungefärliga betydelsen pladdrig. Om man bortser från att Norberg tycks blanda ihop nidbilden Pangloss med dennes förlaga Leibniz när han hävdar att "Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas", tangerar försvarstalet dock någonting högst relevant, nämligen det faktum att Norberg ironiskt nog är en debattör som står revolutionsinspiratören Voltaire betydligt närmare än Leibniz.

Vad Norberg hänger sig åt är i själva verket inte panglossianism utan whighistoria, det vill säga tron på att progressiv politik ständigt leder mänskligheten mot nya framsteg. Begreppet härrör som förledet antyder från Storbritannien, men samma föreställning är idag utbredd västvärlden över. I Sverige manifesterar sig företeelsen i den ofta upprepade lögnen att socialdemokratin gjorde ett fattigt land rikt, i Centerpartiets paroll Framåt! samt i socialliberala opinionstexter i allmänhet och den egenkäre Per Svenssons navelskådande kåserier i synnerhet. Det finns ett korn av sanning i detta så till vida att den klassiskt liberala kampen för bland annat äganderätt och stabila institutioner en gång i tiden bidrog till att sätta igång en spektakulär materiell välståndsökning. Då den progressiva politiken sedan länge inte bara övergett den klassiska liberalismens principer, utan idag dessutom verkar i diametralt motsatt riktning, var det dock också länge sedan whighistorian förmådde leva upp till de grandiosa anspråken.

Att det materiella välståndet ökat under de senaste 100 åren har inte skett tack vare den progressiva politiken utan trots denna, och förklaras i stället av teknikutveckling och ökad kunskapsackumulation. Under tidigare epoker gick kunskap ofta förlorad, då människans samlade landvinningar inom ett område inte sällan återfanns i blott en handfull handskrivna kopior av en bok vilka lätt kunde gå förlorade i bränder, uppror eller ottomanska erövringar. I en tid då det däremot är lätt att duplicera och sprida information går värdefull kunskap ytterst sällan förlorad, vilket i praktiken betyder att mänsklighetens samlade vetande endast kan öka. I en sådan epok bidrar ironiskt nog den ökande entropi som tidigare resulterade i att kunskap gick förlorad i stället till att kunskap sprids och blir tillgänglig för fler, även i de fall då det är den uttalade ambitionen att så inte skall ske.

Annorlunda uttryckt, när välståndet har nått en viss kritisk massa äntrar de evolutionära processer som ständigt driver livet mot högre komplexitet också civilisationens domäner. Den ständigt ökande mängden kunskap mänskligheten tillskansat sig omsätts i nya innovationer som i sin tur, så länge de inte utmynnar i kärnvapenkrig eller någon annan form av högteknologisk kataklysm, omsätts i ökande materiellt välstånd. Det är denna process som utmynnat i de materiella framsteg progressiva politiker som Harold Wilson, Pierre Trudeau, Olof Palme, Annika Strandhäll, Jean-Claude Juncker, ceciliorna Malm- och Wikström samt Robert Mugabe hävdar är frukterna av deras egen klokskap. Vad mer är, den materiella välståndsökningen förutsätts – även i de fall då denna i reella termer har uteblivit – utan att några belägg framförs för detta vara ett bevis på den progressiva ståndpunktens överlägsenhet även i sociala, kulturella och andra i huvudsak icke-materiella frågor.

Whighistorian är således att betrakta som ett avancerat politiskt illusionsnummer, där en utveckling som i bästa fall är oberoende av den progressiva politiken, och i praktiken så gott som alltid bromsas av progressiv politik, tas till intäkt för att legitimera samma progressiva politik, även på områden där inte någonting som ens påminner om en korrelation kan skönjas. När en liberal opinionsskribent skriver ännu en floskelspäckad krönika om att den historiska välståndsökningen utgör ett ovedersägligt bevis på det nödvändiga i mer repression, mer bidragsdriven invandring, fler kriminaliserade uttryck, mer centralplanering av medborgarnas familjeliv och att den politiska klassen med en ångvälts självgodhet bör köra över folkviljan, ägnar sig vederbörande i själva verket åt politiskt bedrägeri.

Vad de progressiva översteprästerna gör är att använda det ekonomiska överskott som skapas då civilisations samlade kunskap ökar till att påtvinga samhället en ständigt mer destruktiv politik, och därefter hävda ett omvänt orsakssamband. Detta uppdiktade orsakssamband tas sedan till intäkt för att en synnerligen dysfunktionell politik inom områden som invandring, jämställdhet och utbildning skulle utgöra en förträfflig hållning som endast extremister kan motsätta sig. Det whighistoriska paradigmet är således inte bara baserat på en lögn, utan därtill en synnerligen förrädisk och direkt farlig sådan.

2019-06-18

GAL-TAN-skalans försåtliga syfte

Att även statsvetare i sina analyser idag frekvent hänvisar till den i utlandet helt okända GAL-TAN-skalan är en väldigt talande indikation på hur anemiskt det offentliga samtalet har blivit, och i vilken sorglig elits händer människor valt att lägga sina öden. Den så kallade GAL-TAN-skalan utgör nämligen inte någon ny ideologisk skiljelinje, utan är (om man bortser från dess propagandavärde som GOD-OND-skala) identisk med den klassiska höger-vänster-skalan minus delar av dennas ekonomiska aspekter. En klassisk högerposition i icke-ekonomiska frågor har alltid utgjort ett ställningstagande som moderna statsvetare skulle kategorisera som TAN, och på samma sätt skulle en modern statsvetare instinktivt kategorisera en återfödd Robespierre eller Lenin, om en sådan plötsligt äntrade den samtida politiska arenan, som GAL.

GAL-TAN-skalans plötsliga uppkomst är med andra ord konsekvensen av en slående historielöshet. I egenskap av sådan är den dock också en högst signifikant värdemätare på ett materialistiskt, ytligt och hedonistiskt samhälle där kulturjournalistik reducerats till skrikig tonårsradikalism, där traditioner bespottas, där erfarenhet föraktas samtidigt som ungdomens brist på sådan förväxlas med visdom, och där rebellen blivit synonym med den som mest aggressivt trummar ut etablissemangets budskap. I ett samhälle av sådant själsligt armod blir det också fullt naturligt att reducera höger-vänster-skalan till en axel mellan Annie Lööfs gränslösa snabbmatshedonism och Gudrun Schymans lika gränslösa bidragsbackanaler.

Det problem GAL-TAN-skalan konstruerats för att lösa är den besvärande omständigheten att etablissemangets skörbjuggskult inte visat sig vara förankrad i folkdjupet. Den revolt mot Instagrampolitiken som utbrutit låter sig inte placeras på någon punkt mellan Annie Lööf och Gudrun Schyman, varför den åderlåtna politiska modellen begåvats med en andra dimension, uppspänd mellan en punkt kallad GAL någonstans på den axel som separerar Annie Lööf från Gudrun Schyman, och en punkt kallad TAN någonstans i nedervärlden. Förutom att möjliggöra en klassificering av motståndet tjänar denna nya artificiella dimension ett annat försåtligt syfte, nämligen att utmåla en klassisk högerposition som någonting utomrumsligt som såväl journalister som myndigheter utan vidare kan fördöma samtidigt som de till synes förhåller sig strikt objektiva till både högerns och vänsterns positioner.

Det är också mot denna bakgrund man bör förstå de patologiska positioner vad som i dagligt tal kallas "högern" och "vänstern" idag intar. "Vänstern" inte bara koketterar med sitt förakt för arbetarklassen, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är generösa bidrag till människor som vill snylta på andras arbete. "Högern" intar inte bara en position i invandringsfrågan som leder till att skatter höjs samtidigt som välfärden försämras, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är att skattepengar skall regna över svågerkapitalister. Såväl inom "högern" som "vänstern" har man, annorlunda uttryckt, intagit positioner som för det första till stora delar utgör motsatsen till vad man själva påstår sig kämpa för, och för det andra till stora delar sammanfaller med vad som brukade vara en nidbild av den egna ståndpunkten.

Medan denna pseudodebatt mellan "högern" och "vänstern" pågår, gnuggar den kaoskult den klassiska liberalismen med tiden utvecklats till sina händer. I det politiska klimat som skapats har den tillskansat sig fritt spelrum, och till skillnad från både "högern" och "vänstern" vet den precis vem dess fiende är. Det finns en väldigt konkret anledning till att liberalens röst dryper av gift varje gång ordet "höger" yttras – nämligen att det är arvfienden man talar om. Av samma anledning har liberalen också alltid överseende med de snedsteg från vänsterhåll man inte för en sekund tolererar när de kommer från höger. För liberalen är socialisten endast en vänsterbroder som gått en aning vilse, i värsta fall förvisso ett irritationsmoment, men i bästa fall också en naturlig allierad.

Det är detta som alltid utgjort den huvudsakliga konfliktlinjen mellan höger och vänster. Den felaktiga uppfattningen att vänstern utgörs av socialismen och att högern utgörs av en allians mellan konservativa och liberaler är grundad i omständigheten att spelplanen under några årtionden tillfälligt förändrades i samband med kalla kriget. Sedan Sovjetunionens fall har den naturliga ordningen dock återställts, någonting som inte minst vinterns svenska regeringsbildning var en synnerligen pedagogisk inblick i. Liberaler förstår till skillnad från de flesta andra detta mycket väl. De vet att såväl socialismen som den "höger" som de samregerat med inom ramen för Alliansen är domesticerade och oskadliggjorda. Vad som däremot får dem att tugga fradga är en renässans för en höger som vågar vara höger på riktigt.

2019-06-11

Myten om den klassiske liberalen

Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av "framåt", men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut. Att John Lockes och Adam Smiths en gång till synes så vitala liberalism med tiden kommit att förvandlas till en nedbrytande skörbjuggskult företrädd av uttolkare som Erik Ullenhag är en fullständigt naturlig konsekvens av detta grundläggande sakförhållande, och den som påstår att ett parti som Liberalerna inte lever upp till sitt namn har därför också fel. Partinamnet rymmer till skillnad från vad många tror över huvud taget ingen motsägelse, utan säger tvärtom någonting mycket grundläggande om vad liberalismen egentligen är. Vad som däremot rymmer en högst påtaglig motsägelse är det faktum att så många liberaler som påstår sig företräda den klassiska liberalismen såväl sluter upp bakom dylika partier som delar gängse liberalers fientliga inställning till högern.

Motsägelsen består i det faktum att den klassiska liberalismen med samtida mått mätt är ärkereaktionär. För den klassiska liberalismen skulle den samtida oförmågan att upprätthålla lag och ordning, de låga straffen, den slapphet med vilken jihadister bemöts, skolans omfattande ideologiska uppfostringsambitioner och det faktum att samhället i snabb takt omformas av en skattefinansierad invandring som till sin natur drivs av bidrag, framstå som en vederstygglig ordning. I den mån samtida liberaler som påstår sig representera den klassiska liberalismen över huvud taget kritiserar denna ordning är deras kritik dock påfallande ljum, och även i den mån de kan förmås att framföra halvhjärtad kritik sluter de när det kommer till kritan alltid upp bakom denna ordning, emedan de alltid ser de alternativ högern erbjuder som en mycket större ondska.

De högeralternativ till den rådande ordningen de med liberalens mest grundmurade ryggmärgsreflex därmed förkastar, utgör dock ironiskt nog i regel en hållning som står den klassiska liberalismen betydligt närmare än den de själva ställer sig bakom. Vad de därmed själva röjer är att de har vänt den klassiska liberalismen ryggen. I valet mellan en restriktiv invandringspolitik och en stort inflöde av invandrare som primärt lockas av utsikterna till höga bidrag, väljer den förment klassiske liberalen det senare. När en myndighet för att främja positiva rättigheter hotas av nedläggning rycker den förment klassiske liberalen ut till dess försvar. När skolan, de statliga medierna och statsapparaten ogenerat används för att indoktrinera allmänheten, väljer den förment klassiske liberalen inte bara att ställa sig på de statligt avlönade kulturkrigarnas sida, utan därtill att förlöjliga den höger som protesterar. Och så vidare.

Allt detta är naturligtvis precis vad man skulle kunna förvänta sig av en gängse liberal. Det är dock en hållning som aktivt bidrar till att ytterligare undergräva den klassiska liberalismens ideal. Den förment klassiske liberalens påstått klassiskt liberala hållning visar sig därmed inte bara vara en läpparnas bekännelse, utan också någonting som står i direkt motsatsförhållande till de faktiska omständigheterna. I valet mellan det den förment klassiske liberalen kallar "sossigt" och någonting som faktiskt skulle innebära att man ånyo närmade sig den klassiska liberalismens ideal, väljer den förment klassiske liberalen det "sossiga". Inte bara ibland, utan ofelbart och med ett urverks precision.

Den förment klassiske liberalen utgör därmed inte en förkämpe för den klassiska liberalismen, utan tvärtom en aktiv motståndare till denna. Vad mer är, den förment klassiske liberalen visar genom sitt instinktiva och kategoriska avståndstagande från allting som kommer högerifrån, trots att detta i regel skulle innebära en återgång till mer klassiskt liberala värden, att vederbörande står väldigt nära Erik Ullenhag men mycket långt från Adam Smith. Den förment klassiskt liberala hållningen visar sig därmed vara blott en tom pose, helt utan koppling till verkligheten. Den förment klassiskt liberala hållningens syfte är blott att upprätthålla illusionen av den egna hållningen som någonting mer spännande, rebelliskt, anrikt och ädelt än vad den faktiskt är.

2019-06-07

Om lagen om hets mot folkgrupp i ljuset av James Burnham

I sin mycket läsvärda klassiker Suicide of the West från 1964 hävdar James Burnham att västvärlden, i bjärt kontrast till vad de flesta tror, är en civilisation på tillbakagång, och att liberalismen har en central roll i denna process. Burnham är visserligen själv tydlig med att vad han kallar för "liberalism" är en amerikansk benämning, som i andra delar av världen går under namn som "progressivism" och "socialdemokrati", men intressant nog har de amerikanska och europeiska liberalismbegreppen sedan boken skrevs kommit att konvergera så till den grad att det inte längre är lönt att upprätthålla någon åtskillnad mellan dem. Detta är i sig en ledtråd om hur klarsynt den mening i bokens sista kapitel, i vilken Burnham sammanfattar sitt kärva budskap, egentligen är:

"Liberalism is the ideology of Western suicide. When once this initial and final sentence is understood, everything about liberalism—the beliefs, emotions and values associated with it, the nature of its enchantment, its practical record, its future—falls into place."

De delar av boken som handlar om kommunismen har visserligen åldrats mindre väl, men trots detta ger just omständigheten att Burnhams referenser till "liberalismen" 55 år efter boken tillkomst inte längre behöver ändras i översättning, en fingervisning om hur framsynt hans beskrivning egentligen var. Ett annat tecken på detta är ironiskt nog att delar av boken med tiden har blivit svårbegripliga, då just det förfall som beskrivs i verket har resulterat i att den som läser det idag inte längre delar vad som för den första utgåvans läsare var självklara referensramar. I själva verket var de tecken på förfall Burnham 1964 kunde identifiera påfallande svaga, jämfört med de former samma förfall har tagit sig sedan dess.

Det är värt att notera att när Burnham identifierar liberalismen som det västerländska självmordets ideologi, så menar han inte att liberalismen är samma utvecklings orsak. Vad han i stället menar är att liberalismen till sin natur är palliativ, och att dess funktion är att fungera som en trösterik rationalisering av ett förlopp där västerlandet går en spengleriansk undergång till mötes. Enligt undertecknad har Burnham på denna punkt åtminstone delvis fel, något som inte minst den oförblommerade och långtgående grad av destruktivt politiskt vansinne som idag är vad som så uppenbart driver utvecklingen talar för.

Inte desto mindre talar just detta vansinne inte bara för att Burnham på det stora hela hade rätt. Det överensstämmer därtill så till den grad med vad han 1964 skrev, att det är tveksamt om han ens själv förstod hur rätt han hade. På punkt efter punkt kan utvecklingen sedan 1964 förklaras med vad Burnham då observerade. Ett tidigt exempel på detta kom redan 1968, och sedan dess har utvecklingen bara accelererat. I ljuset av Burnham blir de hätska attackerna på traditioner, normer, nationalstaten, manligheten samt lag och ordning plötsligt begripliga. Ett särskilt belysande exempel på detta återfinns dock i lagen om hets mot folkgrupp, och i en vidare bemärkelse också i vänsterns alltmer aggressiva försök att undergräva sina meningsmotståndares möjligheter att uttrycka sina tankar.

Lagen om hets mot folkgrupp påbjuder kodifierad olikhet inför lagen. Att attackera någon för vederbörandes hudfärg, etnicitet eller religion är inte bara lagligt, utan därtill fashionabelt, så länge hudfärgen i fråga är vit, etniciteten i fråga är västlig och religionen i fråga är kristendomen. I den mån hudfärgen, etniciteten eller religionen är en annan, utgör dock detta inte bara någonting som anses socialt oacceptabelt, utan därtill någonting som i en domstol kan ge högst kännbara straff. Olikheten inför lagen är med andra ord inte godtycklig, utan syftar tvärtom till att göra det fullt möjligt att angripa väst, samtidigt som västs möjlighet att försvara sig både kriminaliseras och stigmatiseras. Att denna utveckling överensstämmer med Burnhams observation är inte bara uppenbart, utan blir därtill i ljuset av att det progressiva etablissemanget alltjämt fortsätter hålla den djurplågande "Näthatsgranskaren" under armarna så övertydligt att det är tveksamt huruvida Burnham ens själv 1964 hade kunde föreställa sig en så patologisk utveckling.

Detta gäller dock inte bara vad som är tillåtet i strikt juridisk bemärkelse, utan i ännu högre grad vad som är socialt accepterat. Att skända koranen eller framställa avbildningar av Muhammed är visserligen (ännu) inte olagligt, men den som gör det kan kallt räkna med universella fördömanden, snedvriden rapportering och social utfrysning. Att på motsvarande sätt ge sig på kristna eller västerländska symboler, är däremot i progressiva kretsar någonting av det mest fashionabla man kan göra. Även i de fall då den som företräder en antivästlig hållning inte erbjuds några juridiska fördelar jämfört med den som företräder en västlig, är med andra ord spelreglerna tydligt utformade på ett sätt som ger den antivästliga hållningen ett uppenbart överläge.

Burnham blir i ljuset av detta nästan kusligt profetisk. Suicide of the West är i själva verket inte bara en av 1900-talets viktigaste böcker, utan är dessutom till skillnad från merparten av de titlar om vilka samma sak kan sägas påfallande lättläst. Den erbjuder inte bara ett flertal nycklar som är ovärderliga för den som vill förstå sin samtid, utan hjälper också läsaren att se en kvävande och anemisk liberal hegemoni för vad den är. I egenskap av sådan utgör boken obligatorisk läsning för var och en som gör anspråk på att företräda en relevant högerposition

2019-06-02

Om moderniteten som protestantisk teokrati

Det finns få personer den moderna och progressiva människan identifierar sig så lite med som en medlem av Livets Ord, Knutby Filadelfiaförsamling eller Svenska kyrkans fria synod. Att man i en sådan livsåskådning finner en motpol till den egna hållningen beror inte enkom på att man själv, i egenskap av en modern människa med förnuftsbaserade värderingar är ateist, utan minst lika mycket på att man finner dessa människor dogmatiska, stela, indoktrinerande, auktoritetstroende, humorbefriade, osjälvständiga, hämmade och ovilliga att ifrågasätta invanda föreställningar.

I denna nedlåtande hållning återfinns spår av en högst relevant kritik av protestantismen. Vad den moderna och progressiva människan dock är notoriskt oförmögen att ta in, är att det är just bland progressiva och moderna människor man idag i detta avseende finner de mest kompromisslösa protestanterna av alla. I bjärt kontrast till den egna bilden av sig själva som öppensinnade, ohämmade och förnuftssökande individualister står nämligen den komprometterande omständigheten att man, i sin kamp för att sprida den progressiva modernitetens evangelium, agerar precis som de mest nitiska, hårdföra och oförsonliga av protestanter alltid har gjort.

En snabb utblick över den progressiva moderniteten avslöjar i själva verket, för den som vet att känna igen tecknen, att protestantismen står starkare än någonsin. Toleransen för kättare är mindre än på mycket länge, och den frenesi med vilken man bekämpar dem är identisk med den hätskhet religiösa fanatiker alltid bekämpat avfällingar. Att man talar om "värdegrund" förhindrar inte att vad som avses är katekes. Det aggressiva grupptryck man utövar i syfte att få dissidenter att rätta in sig i ledet, är identiskt med den sociala kontrollmekanism Erik von Kuehnelt-Leddihn identifierade som en av protestantismens mest utmärkande egenskaper. Den oreflekterade lätthet med vilken människor delas in i goda och onda, utan att ens några pliktskyldiga försök till nyanseringar görs, bär alla den kompromisslösa protestantismens kännetecken. Till och med den oförblommerade eskatologin finns där för alla att se, komplett med ett förhållningssätt så religiöst att man föredrar meningslösa men spektakulära ritualer framför de åtgärder som faktiskt kan förhindra den undergång man menar står för dörren.

Vad det hela säger oss är inte bara att protestantismen har format den progressiva moderniteten mer än vad de flesta är beredda att medge. Vad det hela framför allt säger oss är att de många hänvisningarna till förnuft, sekularism och evidens bara är en tunn fernissa bakom vilken en fullfjädrad teokrati döljer sig. Att den progressiva moderniteten av sina kritiker stundom liknats vid en sekt har därför också en väldigt enkel förklaring, nämligen att den i grund och botten fungerar precis som just en protestantisk sekt. Vad som i första hand skiljer denna sekt från de sekter den moderna och progressiva människan älskar att skaka på huvudet åt, är att hon själv råkar vara en entusiastisk medlem av den, och därför inte förmår se det uppenbara.

Men, invänder då kanske någon, den moderna och progressiva människan är ju i regel en ateist! Invändningen är i sak helt korrekt, och det faktum att ett trossystem som delas av ateister beskrivs i termer av religion kan vid första anblick förefalla paradoxalt. Att den progressiva modernitetens dogmer är kliniskt rensade från varje spår av Gudsbegreppet förtar dock inte det faktum att religionen i fråga är både kristen och protestantisk. Resultatet av att, precis som Richard Dawkins så länge förespråkat, avskaffa en gud till, har inte blivit ett icke-religiöst samhälle, utan tvärtom ett samhälle fullständigt omedvetet om att det genomsyras av en av de mest fanatiska och humorbefriade former av kristendom som någonsin har existerat.

2019-05-28

Om frihandel som självändamål

Den samtida vurmen för frihandel framstår för många som någonting i våra tider så ovanligt som en seger för sunda värderingar. I en tid då liberalismen till synes har muterat till någonting helt annat än vad den en gång var, har en av den klassiska liberalismens och libertarianismens mest centrala principer inte bara oväntat tagits till heders igen, utan därtill fått en starkare ställning än kanske någonsin tidigare. Detta betraktas idag allmänt som en viktig och avgörande seger för högern, någonting som dock är en missuppfattning grundad på en väldigt ytlig analys.

Det första man bör notera är att frihandel blott är en av den klassiska liberalismens grundprinciper. De debattörer och makthavare som idag hävdar att frihandel är en självklar liberal princip, tenderar i själva verket att behandla den klassiska liberalismens teser som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka som man vill. Samma personer som idag närmast slentrianmässigt utmålar frihandelskritiker som extremister, accepterar i regel utan vidare inte bara fiatvalutor, utan går dessutom ofta i bräschen när andra av den klassiska liberalismens grundprinciper som äganderätt, yttrandefrihet och organisationsfrihet urholkas på politisk väg. Skrapar man lite på ytan visar sig den förment liberala renlärigheten inte bara vara ytterst selektiv, utan därtill någonting man kombinerar med att i de flesta andra frågor utmåla radikala avsteg från den klassiska liberalismens mest grundläggande principer som någonting önskvärt.

Det andra man bör notera är att vad vi idag kallar för "frihandel" näppeligen är en ordning så fri som namnet antyder. Bakom begrepp som "frihandelsavtal" gömmer sig extremt långa och allt annat än förbehållslösa dokument, framförhandlade i lönndom och utom insyn, som i själva verket utgör avtal för reglering av handel. Den ordning som stipuleras av dessa avtal må ofta vara mindre ofri än den ordning som föregått dem, men inte desto mindre utgör en sådan ordning någonting som starkt avviker från det klassiskt liberala idealet om frihandel. Av denna anledning har just klassiska liberaler inte sällan också tillhört sådana avtals mest högljudda kritiker.

Av betydligt större intresse är dock någonting helt annat, nämligen att den klassiska liberalismens argument för frihandel är strikt ekonomistiska. Om att frihandel på det rent makroekonomiska planet leder till ökad rikedom råder inga tvivel. Detta innebär dock inte att frihandel i alla lägen per definition är någonting önskvärt. För det första bortser det makroekonomiska synsättet helt från att konsekvenserna på det lokala planet i vissa fall kan vara helt förödande. För det andra bortser den som intar det strikt ekonomistiska perspektivet från alla aspekter av den mänskliga tillvaron som inte kan mätas i pengar. Det hade till exempel varit vansinne av Polen att våren 1939 teckna ett frihandelsavtal med Tyskland som möjliggjorde kraftigt ökad export av krigsmateriel till grannen i väster.

Om de säkerhetspolitiska aspekterna av frihandel säger den klassiska liberalismen ingenting. Detsamma gäller ett flertal andra aspekter som är av central betydelse när frihandelns fördelar skall vägas mot dess nackdelar. Storskalig import av jordbruksprodukter leder inte bara till försämrad livsmedelssäkerhet, utan också till att stora naturvärden går förlorade. Att flytta fabriker till länder där produktionskostnaderna är lägre kan leda till såväl omfattande industrispionage, social omvälvning, kulturell utarmning, indirekt stöd till en fientlig makts väpnade styrkor samt externaliteter som betalas av människor världen över. Det ekonomistiska argumentet täcker i själva verket endast en liten del av frihandelns konsekvenser, låt vara att dessa tenderar att sammanfalla med just de konsekvenser som såväl är lättast att räkna på som de man i en andefattig och materialistisk era tenderar att stirra sig blind på.

Den närmast religiösa dogmen om frihandel avslöjas därmed för vad den är, nämligen sinnebilden av en vänsterhållning. Föreställningen om att frihandel under alla omständigheter är någonting önskvärt är produkten av en rigid och rationalistisk inställning, baserad på en extremt förenklad modell av verkligheten där det inte finns några andra värden än de strikt ekonomiska. Samtidigt är det uppenbart att det finns stora fördelar med internationell handel, och att skyhöga tullmurar i många fall skulle få direkt förödande konsekvenser. Frihandel bör därför ses som ett ideal, men ett sådant som måste vägas mot andra. Då dessa ideal ofta står i direkt motsättning till varandra, lämpar sig dock frågan om hur fördelar skall vägas mot nackdelar synnerligen illa för rationalistisk teoribildning av den sort som har den bombastiska ambitionen att erbjuda det korrekta och enda renläriga svaret på allt.

Förmår man inte se detta, befinner man sig dock i gott sällskap. Vad man då gör är nämligen ingenting mindre storslaget än att begå samma misstag som i stort sett varje vänstertänkare i världshistorien har begått före en själv.

2019-05-21

Om den konstruerade främlingen och återgången till det förnationalistiska tillståndet

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en "basket of deplorables", var detta ingenting som sades i ett vakuum. Tvärtom är yttranden av detta slag idag legio, och även en tämligen förhärdad misantrop som undertecknad kommer allt oftare på sig själv med bli direkt illa till mods av det hämningslösa förakt gentemot arbetarklassen och landsbygdsbor som man inom den progressiva kasten numera både öppet och stolt koketterar med.

En utmärkande egenskap för detta förakt är att föremålet för det är människor som betraktas som väsensskilda från den egna gruppen. Sättet föraktet framförs på röjer inte bara en nedlåtande attityd, utan även en betraktare vars blick är den med vilken man betraktar någonting som inte är riktigt mänskligt. Hållningen påminner om den i bästa fall roade, och i värsta fall direkt äcklade, zoologens eller viktorianske antropologens. Vad man betraktar är till synes inte en människa med vilken man delar språk och kultur, utan en fullständigt främmande varelse.

I viss mån speglar naturligtvis detta en uråldrig sanning, nämligen att olika samhällsskikt utmärker sig för sina egna sociolekter och subkulturer. I modern tid har dock dessa skillnader länge varit av sekundär betydelse, och överskuggats av att man även mellan dessa skikt delat språk och – till följd av geografisk närhet – såväl erfarenheter som kulturella referensramar med varandra. Detta har skapat en gemensam identitet som svetsat människor samman, och som i förlängningen också skapat en gemensam klan eller stam.

Vad det hämningslösa och idag så fashionabla progressiva föraktet mer än någonting annat är ett utlopp för, är en ambition att lämna denna gemensamma identitet bakom sig. Genom att retroaktivt utse etablerade begrepp till nedsättande epitet, genom att själv alltmer börja signalera vem man vill uppfattas som genom användandet av kodord, och genom att avsiktligt förstärka de skillnader som alltid funnits när det kommer till nöjen, kulturella preferenser och konsumtionsmönster, har man aktivt och avsiktligt vidgat vad som tidigare varit en spricka till en djup klyfta.

I takt med att klyftan blivit djupare har också den gemensamma identiteten försvagats, ända tills de båda grupper som nu är tydligt uppdelade på varsin sida av den börjat sluta uppfatta sig som en och samma stam. Förmågan och viljan till empati börjar inskränka sig till den egna gruppen, och för den progressive som vet sig ha moralen på sin sida, börjar människorna bortom den mentala klyfta man själv i allra högsta grad varit med om att skapa i tilltagande grad framstå som just en "basket of deplorables".

När samhörigheten väl har eroderats och en främling har skapats, ligger som hos alla flockdjur föraktet och hatet nära till hands. I syfte att vidga klyftan ytterligare, börjar det i detta skede också framstå som alltmer lockande att – om inte i praktiken, så i alla fall med en läpparnas bekännelse – uppta faktiska främlingar i den egna stammen, då detta blir ett effektivt sätt att förstärka främlingskapet ytterligare. Det är sannolikt också i ljuset av detta de idag så vanliga referenserna till begrepp som "vita män" bör förstås.

Vad man i och med detta lyckats uppnå är en återgång till ett förnationalistiskt tillstånd, där stamtillhörigheten primärt avgörs av klass och kast, snarare än av just nationalitet. Till skillnad från vad som var fallet före nationalismen, förenas idag dock i väldigt hög utsträckning de olika kasterna av nationalstatens gemensamma institutioner, allmänningar, transfereringssystem, lagar och sociala konventioner, varför vad som då fungerade förhållandevis väl nu ger upphov till våldsam friktion. Vad mer är, den kastchauvinism som nu tillämpas är så ohämmad att den även får de flesta radikala nationalister att framstå som måttfulla i jämförelse. Den nidbild av nationalismen man sällan försitter ett tillfälle att kritisera, speglar i själva verket bara vad man själv ogenerat ägnar sig åt, fast på grundval av en annan stamtillhörighet än den nationella.

Att den egna chauvinismen är både djupt motbjudande, hatisk och farlig, utgör dock för den progressive inget problem. Då den varken kan kopplas till nationalitet eller ras blir den, med den progressives fäbless för ytliga och emotionella analyser, till en fullt legitim hållning. Att man till skillnad från den stora merparten av västvärldens nationalister leker med just de krafter som gång på gång visat sig vara väldigt farliga, förblir därför någonting som inte ens den som ständigt och tvångsmässigt hänvisar till 1930-talet reflekterar över för en sekund.

2019-05-19

Om vikten av att inte vara en renlärig libertarian, eller: Operationen gick bra men patienten dog

Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen. Jag hade vid tillfället i fråga inte möjlighet att utveckla mitt på en och samma gång både ärligt menade och avsiktligt provokativa påstående, och när jag sedan började fundera på hur jag bäst kunde svara, slog det mig att detta med fördel kunde göras i form av en offentligt text.

Att liberalismen är en vänsterideologi är inte en åsikt, utan ett väletablerat historiskt faktum. Liberalismens en gång självskrivna ställning som vänsterideologi återspeglas inte bara i liberala organisationsbeteckningar som Venstre och Sveriges vänsterpressförening. Detta följer också per definition, då det var just omständigheten att liberaler satt till vänster i den revolutionära nationalförsamlingen som en gång i tiden gav upphov till begreppet som sådant. Libertarianismen är inte bara en gren av liberalismen, utan därtill i mångt och mycket ett försök att gå tillbaka till liberalismens rötter. Av denna anledning kan man också på tämligen goda grunder hävda att libertarianismen (eller åtminstone den liberalism libertarianismen försöker återskapa) är en väldigt god kandidat till titeln som alla senare vänsterideologiers urmoder. Ett sådant resonemang hade måhända kunnat framstå som en meningslös akademisk övning, vore det inte för att denna omständighet har återverkningar på en debatt som fortfarande pågår.

Den klassiska liberalismen uppstod i Storbritannien, och kom att få en dominerande ställning efter vad som (i ett närmast skrattretande exempel på tillämpad whighistorieskrivning) fått namnet "den ärorika revolutionen". Det var under den nya ordning som därefter växte fram som marknadsekonomin, religionsfriheten, de negativa friheterna och den industriella revolutionen – det vill säga just de värden som libertarianer (och ironiskt nog också neoreakationärer) brukar tala sig varma för – slog rot. De jakobituppror som skakade det efterrevolutionära Storbritannien utgjorde ett påtagligt hot mot denna mer eller mindre libertarianska ordning, och det liberala svaret blev, talande nog, bland annat omfattande kulturell repression riktad mot de landsändar som hade varit drivande i upproren.

När tretton av de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 gjorde uppror var detta i mångt och mycket en konsekvens av att de inte fann den brittiska liberalismen vänsterradikal nog. Den ordning som under landets första år rådde i Amerikas förenta stater kan närmast betraktas som anarkokapitalistisk, och när landet 1789 fick en ny konstitution som av libertarianer ofta brukar framhållas som en kraftig vänstervridning, var detta i själva verket en högerreaktion i syfte att upprätta en ordning något mer lik den kungliga. Samma år utbröt också den franska revolutionen, som ursprungligen var ett försök att införa den anglosaxiska liberalismen i Frankrike. När snöbollen väl var i rullning kom landet snart att utvecklas i en betydligt mer radikal riktning, men inte desto mindre skulle de nu tre liberala traditionerna komma att korsbefrukta och influera varandra, varför även mycket av den franska liberalismens idégods med tiden blivit till liberal kanon.

Det är ur denna tradition som libertarianismen, på gott och ont, är sprungen. Mycket av vad den fört med sig är idag närmast omöjligt att föreställa sig en tillvaro utan, men annat har med tiden också visat sig högst problematiskt. I den mån en saudisk oligark vill finansiera wahhabistiska moskéer i Sverige med sina egna pengar, saknar till exempel libertarianismen medel att försvara sig. Utifrån libertarianismens fokus på äganderätt, religionsfrihet och negativa rättigheter går det inte att förbjuda någonting sådant, även om man på förväg vet att konsekvenserna kommer bli destruktiva och destabiliserande. En del libertarianer drar därför slutsatsen att saudiskfinansierade wahhabistiska moskéer inte är något problem, andra argumenterar för att finansieringen bör strypas på grunder som till sin natur dels inte är libertarianska, dels står i konflikt med libertarianismens grundprinciper.

Det är i sammanhanget tämligen uppenbart att det är den förstnämnda gruppen som företräder den renläriga libertarianismen, och i den sistnämnda man finner en avvikelse från denna. Slutsatsen man bör dra av detta är dock inte att man till varje pris måste stå upp för den renläriga libertarianismen, utan tvärtom att libertarianismen ibland leder väldigt fel. Libertarianismen kan till exempel utifrån sina egna premisser stoppa en oönskad och destruktiv folkvandring om denna primärt är driven av bidrag, men inte annars. I ett nordeuropeiskt, homogent och förhållandevis isolerat samhälle kan den renläriga libertarianismen sannolikt fungera väl som rättesnöre även in absurdum, men i globaliseringens tidevarv visar sig ideologin allt oftare sakna konstruktiva svar på vad som nu blivit till ödesfrågor.

Det är här libertarianismens vänsterursprung gör sig påmint, emedan den kompromisslösa och renläriga libertarianismen i detta läge blir till ett rent självskadebeteende. Huruvida man väljer att hantera detta genom att förkasta, omtolka eller göra avsteg från libertarianismen är sekundärt, så länge man inte insisterar på renlärighet till varje pris. Renlärighet är i detta läge inte en dygd, utan en destruktiv och fyrkantig hållning à la talesättets operationen gick bra men patienten dog. Att den renläriga hållningen är just renlärig, är dock omöjligt att förneka. Denna omständighet säger måhända någonting mindre smickrande om libertarianismen som sådan, men det gör definitivt inte renlärighet till ett självändamål.

2019-05-17

Surf grimoire med Per Svensson

Den 16 maj 2019 skulle komma att gå till historien som ett epokgörande datum i den svenska opinionsjournalistiken. Stärkt inte bara av sina tidigare succéer med experimentella ledarkrönikor, utan också av det faktum att han själv var chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, och därmed också ytterst ansvarig för att bedöma vilka alster som uppfyllde de högt ställda kvalitetskraven, beslöt sig Per Svensson för att ännu en gång låta populasen ta del av hans klokskap.

Som den vanemänniska han var, valde Svensson att ännu en gång begagna sig av en litterär form han själv ansåg sig bemästra till fulländning – nämligen vad som i den anglosaxiska världen kallades för stream of consciousness. Med vad han själv trodde var en självsäker, solbränd, blond och muskulös kalifornisk surfares grace kastade han sig ut på de subtila språknyansernas bränningar, och att elaka tungor därefter skulle komma att påstå att han i full fart med detta mest hade liknat en panikslagen och akut självmedveten älg som försökt dansa wienervals, kan utan vidare avfärdas som ljusskygga krafters försök till förtal av en stor konstnär.

Det är en förfärad Per Svensson som inleder sin text. Under de rigorösa studier han med både koncentrerad ansiktsmuskulatur och allvarlig blick, men också med ett lekfullt intellektuellt leende på läpparna, har ägnat sig åt i sitt eget bibliotek, har han funnit att Carl von Linné gjort sig skyldig till brott mot 2010-talets värdegrund, och vad värre är, att brottet har begåtts på latin! Svensson finner dock tröst i den förmildrande omständigheten att von Linné trots detta förmådde uppskatta månaden maj. En månad då hästkastanjer enligt Svensson utmärker sig som mer färggranna än självaste prunus-släktet, och då syrenerna doftar inte likt parfym, utan likt psilocybin och lysergsyradietylamid.

'Den brittiska romantiske poeten John Keats är för tillfället kanske mest känd för att Ben Whishaw har spelat honom i "Bright star", en kärleksfilm regisserad av Jane Campion', fortsätter därefter Svensson i vad som inte bara är en mycket elegant övergång, utan också en påminnelse om att han, förutom att vara en stor litteraturkännare, också hade en osviklig känsla för det folkliga. Kanske är det dock inte främst Keats ande som svävar över Svenssons produktion, utan Yeats dito. Vad som mer än någonting annat kännetecknade den legendariske ledarskribentens gärning var nämligen att den med åren kom att förkroppsliga devisen the centre cannot fold.

"Naturen är en bok vi människor gemensamt författar", konstaterade Svensson både poetiskt och djupsinnigt, och drog därefter utifrån detta slutsatsen att hans samtid mer påminde om upplevelsen av att drabbas av grå starr, än den av visionen av blixtar som (tillsammans med ljudet av tordön) återges av en avancerad högtalare. Via en graciös metafor där det onödigt långa liknas vid ett snabeldjurs utsträckta proboscis-parti också får fungera som ännu en brygga mellan de olika strömningarna i författarens medvetande, landar texten därefter i Cornwall. Utflykten syftar inte bara till att påminna läsaren om att det finns alternativ till de mer plebejiska turistdestinationerna, utan möjliggör därtill för Svensson att mot en bakgrund av surfromantik lägga ut texten om corvidæ-släktet. En utläggning som därtill mycket elegant anknyter till hans tidigare konstaterande att "[k]ulturen slår naturen", men att det samtidigt är "svårt att säga vad som är vad".

Huruvida Svenssons resa till Cornwall hade företagits med flyg, eller på annat sätt resulterat i koldioxidutsläpp, framgår inte av texten, men det är oavsett vilket med Cornwall i åminne han till sist drabbas av sin stora insikt – nämligen att en liter bensin inte kostar mer än en halv kopp latte. Implikationerna av detta överlåts som en övning till läsaren, men en rimlig tolkning är att de glesbygdskverulanter som i sin arbetspendling vid denna tid inte sällan gjorde av med 200 liter bensin per månad borde ha reflekterat över att kostnaden för detta inte överskred utgifterna för de 100 koppar sugrörslatte de varje månad köpte i hembyns espressobar. Genom att på detta eleganta vis väva in in den lilla människans vardag i de stora skeendena, bevisade Svensson ännu en gång att han tillhörde gräddan av svenska stilister.

2019-05-16

Två timmar framåt och trettio år tillbaka

Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning. Rhodesias brott bestod i omvärldens ögon i att landet vidhöll en ståndpunkt som visserligen inte längre ansågs acceptabel, men som inte desto mindre hade varit just detta i en dåtid så nära att merparten av landets kritiker själva hade minnen av den. Påståendet att Rhodesia skulle ha stått emot tidsandan under trettio år var dock under hela landets upprorstid en överdrift. När Rhodesia den 11 november 1965 utropade sin självständighet rörde det sig inte ens om tio.

1945 hade Sydrhodesia tillhört andra världskrigets segrarmakter. 1953 hade landet setts som en liberal motvikt till det Sydafrika där Nationalistpartiet fem år tidigare kommit till makten till följd av ökande folkligt missnöje med den i utlandet så beundrade Jan Smuts. Det var först efter att Ghana 1957 som första brittiska koloni i Afrika beviljats självständighet som Rhodesias ställning började ifrågasättas på allvar, men därefter kom också utvecklingen att gå väldigt fort. Fler och fler brittiska kolonier i Afrika blev självständiga, och ett alltmer misstänksamt USA införde i tysthet ett vapenembargo mot Centralafrikanska federationen i vilken Sydrhodesia då ingick. När samma federation 1963 slutligen upplöstes, drogs Sydrhodesia redan med en tilltagande pariastämpel.

Det var mot denna bakgrund premiärminister Edgar Whitehead 1959 inledde förhandlingar med London om full formell självständighet för den allt sedan 1923 självstyrande kolonin. När kaos bröt ut i det nyss självständiga Kongo kunde rhodesierna med egna ögon åse den strida ström av belgare som tog sig över gränsen till Centralafrikanska federationen, på sin flykt från våldet i vad som nyss hade varit en blomstrande koloni. Sydrhodesia började i snabb takt alltmer framstå som en ö av stabilitet i ett hav av kaos, men väljarna insåg att risken för att våldet skulle sprida sig söderut var högst påtaglig, varför kraven på ett nytt politiskt ledarskap med åren skulle komma att växa sig allt starkare.

Edgar Whitehead hade 1958 utsetts till premiärminister efter att hans företrädare Garfield Todd avsatts under en uppslitande intern strid i United Federal Party (UFP). Whiteheads framgångar i förhandlingarna med London blev dock blygsamma, varför UFP förlorade valet 1962 mot det nybildade Rhodesian Front. Den nya regeringen under Winston Field hade en utmärkt förhandlingsposition gentemot Storbritannien, då både de brittiska och sydrhodesiska regeringarnas godkännande krävdes för att federationen skulle kunna upplösas, och Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) skulle kunna få den självständighet London hade lovat dem. I slutändan valde dock den av britterna hårt ansatte Field att inte spela ut sitt trumfkort. Några månader efter federationens upplösande avsattes han därför av sitt eget parti, varpå Ian Smith kom till makten.

När regeringen Smith halvannat år senare ensidigt utropade Rhodesia självständigt blev resultatet inte bara fördömanden och sanktioner, utan också att Ian Smith i omvärldens ögon blev sinnebilden för den reaktionäre rasisten. Humphrey Gibbs, den av den rhodesiska regeringen nu avskedade guvernören, blev däremot utanför Rhodesia till en hjältefigur då han vägrade lämna sin post. Högt i kurs stod också den tidigare premiärministern Garfield Todd, som kategoriskt fördömde den nya regeringen. Även de tidigare (sydrhodesiska och/eller federala) premiärministrarna Edgar Whitehead, Godfrey Huggins och Roy Welensky kom i omvärlden att bli väldigt uppskattade för sin kritik av Ian Smith.

Bortsett från Todd förespråkade dock ingen av dessa någonting som ens liknade en snabb övergång till majoritetsstyre. Inte ens Ian Smiths nemesis, den brittiske premiärministern Harold Wilson, ansåg detta vara realistiskt. Vad mer är, trots att Garfield Todd hörde till den nya regeringens mest högljudda kritiker, och trots att han med tiden skulle komma att omsätta denna kritik i att göra sin egen gård till en fristad för terrorister, hade hans egen regering varit mindre progressiv än Smiths. Då han tidigare även varit en hätsk kritiker av sin reforminriktade efterträdare och partivän Whitehead, är det inte osannolikt att hans inställning åtminstone delvis bottnade i en bitterhet över att ha blivit avsatt som premiärminister.

I slutändan fick varken Smith eller hans kritiker som de ville. Till och med Todd, som länge gav Zimbabwes regering sitt helhjärtade stöd, fick kort före sitt frånfälle se sig förnedrad av Robert Mugabe sedan den nya regeringens övergrepp och vanstyre gjort även honom till en uttalad kritiker. Den snabba övergång till majoritetsstyre som förkastats av den starkt vänsterinriktade Labourpolitikern Harold Wilson, blev däremot verklighet under den konservativa ikonen Margaret Thatcher. Under de 23 år som gått sedan Ghanas självständighet, hade tidsandan förändrats så radikalt att även järnladyns legendariska högerhållning i sammanhanget utgjorde en position till vänster om alla de övriga aktörernas respektive utgångspunkter.

En sådan förflyttning hade varit anmärkningsvärd, även om den hade tagit skämtets trettio år på sig. Vad mer är, Ian Smith och hans idag så ökända regering representerade inte en rörelse åt höger. Han stod inte ens still, utan bara bromsade en rörelse som även i Rhodesia fortsatte åt vänster. Detta är en omständighet som högern, oavsett vad man råkar tycka om Smith och hans regering, behöver reflektera över de vidare implikationerna av. Inte minst som Brexitförhandlingarna mellan London och Bryssel alltmer framstår som ett förvridet eko av 1960-talets förhandlingar mellan London och Salisbury, fast denna gång med London i rollen som den svagare parten.

2019-05-13

Den progressiva lynchmobben

I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Huruvida en sådan fördelning är någonting önskvärt eller ej är i sak någonting kan man ha olika åsikter om, men Arpis utspel utgjordes trots att det var kryddat med ett flertal värdeomdömen inte i första hand av åsikter, utan av kalla fakta.

När hela helvetet strax därefter med deprimerande förutsägbarhet bröt loss, lyste de sakliga invändningarna med lika deprimerande förutsägbarhet därför med sin frånvaro. Vad de fradgatuggande kritikerna i stället snabbt riktade in sig på var att Arpi hade använt sig av begreppet "globalister". Detta var, som Arpi med en närmast omänsklig tålmodighet gång på gång sakligt själv påpekade, en i sammanhanget både etablerad och relevant term. Lika ointresserade som de var av att sakligt bemöta vad Arpi faktiskt hade skrivit, var dock den progressiva lynchmobben av att förhålla sig till denna omständighet. När DN:s evigt grötmyndige chefredaktör i detta läge passade på att ge sig in "debatten" genom att insinuera att Arpi skulle vara antisemit, resulterade därför också hans allt annat än belevade inhopp i en strid ström av ryggdunkningar från bland annat riksdagsledamöter och liberala ledarskribenter.

Att åtminstone en liberal ledarskribent därefter följde upp sin delning av chefredaktörens lågvattenmärke med att dela en tämligen apart rapport om "Hoten och hatkampanjerna mot oberoende opinionsbildare" utgjorde inte bara en ironi av kosmiska mått, utan också en synnerligen nyttig påminnelse om varför Arpis formulering om "dagens mjuka totalitärer" var en i allra högsta grad pregnant sådan. Att en etablerad debattör får löpa gatlopp över ett välformulerat debattinlägg utan att någonting som ens vagt påminner om en saklig invändning mot hans resonemang framförs, eller varför personer som själva kallar sig för "socialister" mangrant ställer sig bakom en ordning som gör stora delar av arbetarklassen till förlorare, vore nämligen annars omöjligt att förstå.

Vad Arpi påpekade har många påpekat före honom. Vad som gör reaktionerna särskilt intressanta i just det här fallet är att Arpi är en etablerad debattör, med en både etablerad och tung opinionsredaktion som plattform. Händelseförloppet utgör i ljuset av detta en synnerligen pedagogisk inblick i hur intoleranta och rabiata den progressiva ordningens förkämpar är. Att de kritiseras av någon som undertecknad är illa nog, men att bli kritiserade av någon som Arpi är för dem någonting fullständigt oacceptabelt. De tål inte kritik, de tål inte motstånd, de tolererar inte att en etablerad debattör som inte delar deras agenda uttrycker detta öppet, och de är beredda att gå över lik för att kväsa oppositionen.

När detta mål skall uppnås finns inga regler, inga krav på saklighet eller anständighet och inga otillåtna metoder. För dem utgör ett debattinlägg som Arpis en pesthärd som måste försättas i karantän. För dem utgör blotta möjligheten till att samhälle som, om så bara i begränsad omfattning, vänder globalismen, mångkulturalismen och målet om en europeisk superstat ryggen en vederstyggelse. För dem utgör varje hinder på vägen mot vad de kallar för "framsteg" en avvikelse från den Gudomliga Planen. För dem utgör ett samhälle där Arpis utspel omsätts i praktisk politik en kosmisk anomali där tiden går bakåt, och som därigenom hotar hela universums fortsatta existens.

Det är denna världsbild, och denna upplevelse av att utkämpa ett heligt krig mot "bakåtsträvarna", som utgör själva definitionen av en vänsterståndpunkt. Det är denna sorts blinda fanatism som högern har att bekämpa. Den "höger" som intalar sig att det är möjligt att kompromissa med fanatiker av detta slag, och att det bästa är att sitta still i båten under tiden som det stormar kring Arpi, lurar inte bara sig själv. En sådan "höger" går dessutom fanatikernas ärenden.

2019-05-10

Det kamouflerade tyranniet

Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats. Den tillhandahåller en skola där studieovana samt elever i behov av lugn, ro och disciplin slås ut på löpande band. Den berövar barn och unga på en trygghet som borde vara deras mest grundläggande rättighet. Och så vidare.

När småfolket protesterar mot detta möts de dock inte av förståelse, utan av hån, demonisering, klassförakt och stundom också rättsliga åtgärder. Att de som uttrycker sig hårdast inte sällan också är människor med både bittra och högst personliga erfarenheter av progressivismens konsekvenser, framgår sällan när de fördöms offentligt. Vad mer är, samtidigt som rätt offer som attackeras av rätt förövare kan räkna med att bli föremål för oräkneliga nyhetsinslag, ministerutspel och ledartexter, bemöts de betydligt vanligare fallenfel offer attackeras av fel förövare med både största möjliga tystnad och en total frånvaro av de i andra sammanhang så fashionabla hudfärgsanalyserna.

Vi förväntas tycka pensionärer som skriver av sig sin frustration efter att de blivit misshandlade är dåliga människor. Vi förväntas hånskratta åt arbetarklassens barns dialekt och språkbruk då de berättar om sina dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället. Vi förväntas se ned på de ungdomar som, samtidigt som deras vänner blir knivrånade, vägrar ta överhetens förkunnelser om postkolonialism och strukturell rasism på allvar. Vi förväntas tycka det är moraliskt högstående när makthavare bosatta på adresser där boendepriserna skyddar dem från politikens konsekvenser spyr galla över de människor som måste bo i den verklighet de skapat.

Vi förväntas, kort sagt, ta överhetens parti mot småfolket. Vi förväntas avfärda den som säger sanningen som förkastlig, samtidigt som vi förväntas sluta upp bakom ett etablissemang som driver en politik som är dålig för mannen på gatan. Vi förväntas tycka det faktum att allt fler på alltmer lösa grunder ställs inför skranket för att ha ventilerat sina åsikter offentligt är ett tecken på framsteg. Vi förväntas ta parti för välavlönade makthavare som skönmålar, och mot vanliga människor som berättar om sina personliga erfarenheter. Vi förväntas tycka det är sunt när journalister hellre granskar de vanliga medborgare som kritiserar de makthavare som både skönmålar och för en politik som är dålig för dem, än föremålet för kritiken i fråga.

Detta säger någonting väldigt intressant om det progressiva samhället, nämligen hur påfallande likt det är just de samhällen som progressiva själva mest frenetiskt brukar framhålla som avskräckande exempel. Det finns naturligtvis i många fall en gradskillnad, men i grund och botten är de mekanismer det progressiva samhället använder sig av för att skydda makten från folket i stort sett identiska med de mekanismer som varje tyranni i världshistorien använt sig av för att uppnå samma syfte. Att detta inte bara gäller politikerna, utan även etablissemanget i stort, bara understryker hur uppenbar parallellen är. För den som börjar betrakta det progressiva samhället genom denna lins, blir också mycket som tidigare framstått som ofattbart plötsligt fullt begripligt.