2019-12-20

Det attiska operativsystemet

Mina midvinterblotsfirande hedningar:

I begynnelsen var – åtminstone vad den västerländska människan beträffar – Attika. Såväl människan som högkulturen föregick visserligen den civilisation som växte fram i och runt Aten, men inte desto mindre representerade atenaren någonting nytt. Där vad vi idag kallar för schizofreni till och med bronsåldern (åtminstone om man får tro Julian Jaynes) hade utgjort människans normaltillstånd, var Aten en produkt av axialtiden. Den attiska människan utvecklade en rad nya mentala tekniker för att förstå både världen och sig själv, och resultatet blev att själva upplevelsen av att vara människa förändrades på djupet. Den cerebrala hårdvaran förblev visserligen oförändrad, men själva det mänskliga operativsystemet genomgick en radikal förvandling. Huruvida detta var en förändring till det bättre eller sämre är någonting som genom åren blivit föremål för en del mycket intressanta diskussioner, men oavsett vilket var det den människotyp vi själva tillhör som vid denna tid såg ljuset i Aten. Vad tunikeklädda attiska mjukvaruingenjörer utvecklade var det operativsystem som idag driver våra egna hjärnor, och därför också utgör en central och oskiljbar del av vår egen existens.

Till de mer intressanta och inflytelserika koncepten från denna era hör Platons föreställning om idévärlden. I denna andra värld, menade Platon, återfinns de eviga sanningar och perfekta former vi i vår egen blott kan skönja konturerna av. Detta synsätt har inte bara påtagligt präglat vår syn på geometrin, matematiken och logiken, utan i olika omgångar och genom olika idétraditioner också starkt kommit att influera kristendomen. Samma antika attiska föreställning återkommer därtill i lockelsen vi finner i bland annat konspirationsteorier och mysticism, och i förlängningen också i vår civilisations tendens att hemfalla åt blind rationalism. På gott och ont genomsyras vår kultur av arvet från Platon, och att detta arv överlevt de samhällskollapser, paradigmskiften och religiösa omvändelser som inträffat under dess 2400-åriga historia vittnar om att det under denna tid fortsatt att utöva ett sällsamt inflytande över oss.

Vad platonismen beskriver kan med fördel förstås som ett spänningsfält mellan det konkreta och det utomsinnliga. En människas världsbild definieras i mångt och mycket av hur hon positionerar sig i detta spänningsfält, och åt vilket håll hon vänder blicken. Här finns uppenbara paralleller till Evolas dikotomi mellan den telluriska (jordiska) och den solära andligheten, liksom till Spenglers indelning av civilisationer i apolloniska, magiska och faustiska. Där den solära andligheten och den faustiska civilisationen söker sig "uppåt" mot idévärlden, vänder sig i stället den telluriska andligheten och den apolloniska (samt delvis även den magiska, som representerar ett mellanting) civilisationen "nedåt". Idévärldens lockelse är intimt sammanbunden med den västerländska civilisationens uppgång, välstånd och vetenskapliga framsteg, men är också vad som fått denna civilisation att omfamna liberalismen, progressivismen och rationalismen. Vad som gjort vår civilisation framgångsrik blir därför i många fall omöjligt att entydigt skilja från vad som lett in den på dekadensens väg, vilket måhända också bidrar till den långtgående ideologiska förvirring vi idag överallt ser prov på.

Oavsett hur man faktiskt ser på den "uppåtriktade" kraft idévärldens lockelse har utgjort, är de implikationer vi finner när vi studerar moderniteten i ljuset av denna högst intressanta. Progressivismen betraktar alltjämt idévärlden som sin ledstjärna, någonting som inte minst den retorik man använder sig av för att övertyga andra om den egna ideologins förträfflighet vittnar om. Detta var länge också på gott och ont sant, och den klassiska liberalismens framgångar var i mångt och mycket produkten av detta. Att det är just drömmen om idévärlden som döljer sig bakom progressivismens centrala myt om framåtskridandet förmår dock inte dölja att denna ideologi idag snarare utgör en rörelse i motsatt riktning. Intresset för historien falnar, kulturen blir alltmer materialistisk, vetenskapen trängs undan av känslor, tidspreferensen ökar, såväl konsten som arkitekturen förfulas och man begränsar sina vyer snarare än vidgar dem. Kombinerar man därtill Spenglers perspektiv med Burnhams finner vi snart att vad den senare beskriver i Suicide of the West utgör den diametrala motsatsen till vad den tidigare såg i den ursprungliga faustiska civilisationen. Progressivismen beskriver idag en rörelse bort från idévärlden, bort från det solära och bort från det faustiska.

högerperspektivet ironiskt nog fläckvis ligger närmare det magiska än faustiska, och då den faustiska civilisationen periodvis varit praktiskt taget identisk med den liberala, är implikationerna för högerns del allt annat än okomplicerade. I vad som i grunden är en negativ utveckling finns också möjligheter, men varken Platons, Evolas eller Spenglers perspektiv låter sig obehindrat kombineras med något av de andra, och inget av dem förmår heller på egen hand täcka in alla i sammanhanget relevanta aspekter. Vad som dock inte går att förneka är hur central föreställningen om idévärlden faktiskt är, och hur svårt det är för oss att frigöra oss från den. Det går å ena sidan att spåra mycket av den röta vi idag ser breda ut sig i västvärlden till Platon, men skulle vi förkasta honom helt skulle det å andra sidan heller inte finnas någon västvärld kvar att försvara. Vi är alla Platons arvtagare, oavsett vad vi råkar tycka om den saken, och han är därtill central för förståelsen av såväl oss själva som vår egen historia. För att finna en väg framåt behöver vi kanske sluta fred med vår egen attiska natur, och göra det bästa av den på en och samma gång både formidabla och mycket förrädiska mjukvara som driver oss.

2019-12-16

Brexit, julvalet och kulturkriget

Mina koleriska conquistadorer i Amazonas som söker efter Eldorado:

Till de mer underhållande aspekterna av det uppror som på senare år utbrutit mot den progressiva hegemonin, hör de guldkorn man kan finna bland reaktionerna på händelser som det brittiska julvalet. Inom den alltmer radikaliserade nya klassen tog man helt enkelt inte arbetarklassväljarnas revolt särskilt väl, vilket som numera brukligt är har resulterat i några magnifika offentliga utbrott. På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting vill vi på förekommen anledning därför särskilt rekommendera våra läsare att beskåda hur parlamentarikern Lloyd Russell-Moyle likt en korsning mellan en tysk diktator och en påtänd dalek på valnatten håller ett förbittrat och obalanserat tal inför de närmast sörjande, samt hur corbynistan Grace Blakeley i stort sett på egen hand lyckas förvandla Good Morning Britain till en hönsgård så ovärdig och högljudd att även en bombräd framstår som en stillsam och meditativ upplevelse i jämförelse.

Vad som gör dylika uttryck intressanta är att de blir alltmer hysteriska, alltmer skrikiga, alltmer genanta, alltmer ovärdiga, alltmer obalanserade och inte minst alltmer vanliga. Progressiva utmärkte sig länge för sitt självförtroende, sin självkontroll och sin självbelåtenhet, men vad vi nu allt oftare ser prov på är någonting väsensskilt från detta. Att progressiva allt oftare beter sig som utåtagerande barn vittnar om hur de upplever att marken gungar under deras fötter, och att de därtill allt oftare gör sig till åtlöje genom sina utbrott ger allt fler en inblick i den fanatism som genomsyrar deras föreställningsvärld. Annorlunda uttryckt, vad vi bevittnar är hur insikten om att den egna sidan riskerar att förlora på allvar börjar slå rot hos ett etablissemang bestående av idel dåliga förlorare.

Ett bättre tecken på att upproret faktiskt ger resultat är svårt att finna. Den progressiva hegemonin har varit beroende av auktoritetstro, respekt, rädsla och osjälvständighet, och när dessa den progressiva hegemonins grundpelare eroderas börjar snabbt hela bygget knaka högst betänkligt i fogarna. I ljuset av detta framträder också vägen framåt klarare än kanske någon gång tidigare. Vad vi behöver göra nu är att framkalla fler offentliga bunkerutbrott à la Russell-Moyles, och fler offentliga kattslagsmål à la Grace Blakeleys. Våra motståndare framstår ofta som oövervinnliga, men vad en simpel observation av deras reaktioner allt oftare vittnar allt tydligare om, är att en kombination av respektlöshet, olydnad, kaxighet och hånskratt kan få deras försvarsverk att falla som korthus.

2019-12-15

Om Thatcher och Johnson

Mina revolterande kortväxta kanarier:

När Margaret Hilda Thatcher 1979 valdes till Storbritanniens premiärminister var detta starten på ett paradigmskifte. I landet Thatcher tog över hade den utveckling mot en planekonomisk ordning som redan 1941 förutspåtts av James Burnham gått väldigt långt, men till skillnad från vad Burnham förutspått hade resultatet blivit stagnation och kaos. En desperat väljarkår gjorde i detta läge inte bara uppror, utan vågade sig också på ett mycket okarakteristiskt steg ut i det okända. Vad som följde på den konservativa valsegern har ofta beskrivits som en högervåg, men vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting kallar för den nyliberala reaktionen bör snarare förstås i termer av att nyliberalismen ersatte socialismen som managerklassens ideologi. Omvälvningarna som följde var inte resultatet av att det gamla etablissemanget tvingades bort från makten, utan av att det snabbt visade sig att vad Thatcher hade att erbjuda var en ordning som tillgodosåg managerelitens intressen betydligt bättre än den gamla.

Thatchers reformer fick hjulen att snurra igen, varför det nyss sinande flödet av skattepengar till den svältfödda statsapparaten och dess många klienter ånyo tog fart. Protesterna mot den nya ekonomiska ordningen var visserligen både många och högljudda, men när det kom till kritan också mest av symbolisk natur. Att den nya ordningen så smidigt kunde ersätta en både gammal och vedertagen sådan vittnar om att det inom etablissemanget snart uppstod en medvetenhet om att förändringen var nödvändig. Nyliberalismen utgjorde inte det gamla etablissemangets baneman utan tvärtom dess frälsare, och insikten om detta spred sig därför också snart över världen. Storbritannien blev en global förebild av ett slag landet vid denna tid inte hade kunnat göra anspråk på att utgöra på årtionden, och insikten om behovet av förändring visade sig i själva verket vara så långtgående att det ironiskt nog blev Olof Palme som under sina sista levnadsår påbörjade införandet av den nya ordningen i Sverige.

Nyliberalismen visade sig med tiden vara en på många sätt mycket tvivelaktig ordning, och att den såväl inom vänstern som "högern" så ofta förknippas med just högern är såväl felaktigt i sak som ett reellt problem. Vad som inte desto mindre gör den nyliberala reaktionen mycket intressant är det faktum att den illustrerar hur fort en radikal förändring kan ske, när denna erbjuder ett politiskt etablissemang som målat in sig i ett hörn en väg ut. 1979 pressades makthavarna både av akut resursbrist och uppdämd folklig vrede, och när Thatcher plötsligt visade dem en väg ut ur denna belägenhet eroderade snabbt ett motstånd som alla dessförinnan tagit för kompakt. När de brittiska väljarnas vågspel visade sig fungera, insåg snart också regeringar världen över att den väg Thatcher stakat ut följde minsta motståndets lag. Ställda inför denna nya verklighet hade man inget annat val än att kasta årtionden av idéproduktion och investerad politisk prestige i papperskorgen, för att i stället följa efter.

I den politiska vanskötsel som föregick den nyliberala reaktionen finner vi, intressant nog, flera paralleller till den politiska vanskötsel vi upplever idag. Där man på 1970-talet på politisk väg hade orsakat stagnation, arbetslöshet och resursbrist har man idag på politisk väg orsakat en akut brist på folkligt förtroende och inflytande. Etablissemanget har tagit sig rätten att på politisk väg radikalt omstöpa samhället genom massinvandring och kulturkrig, och i land efter land har väljarna därför börjat göra uppror. Valet av Donald Trump till amerikansk president har i sammanhanget getts väldigt stor uppmärksamhet, men frånvaron av en tydlig eller genomtänkt politisk agenda gör i kombination med de amerikanska väljarnas tendens att pendla mellan ytterligheter att vi i Trump finner föga hopp om en källa till varaktig förändring. Det missnöje som bar fram honom bör inte förringas, liksom inte heller hans respektlöshet gentemot media och det korrupta amerikanska etablissemanget i stort, men utsikterna för att Trump kommer spela en lika omvälvande roll som Thatcher får bedömas som relativt små.

I stället är det på Thatchers hemmaplan vi 40 år efter hennes legendariska första valseger finner embryot till någonting som kan visa sig bli lika omvälvande. Bakom Boris Johnsons mycket övertygande seger i det brittiska julvalet ligger inte en respektlös makthavares förmåga att kanalisera ett ofokuserat missnöje, utan tvärtom en mycket genomtänkt politisk strategi. Under Johnsons ledning har Tories kommit att arbeta mycket målmedvetet för att framstå som ett parti för folket. Man har ställt sig tydligt till höger i de frågor som rör kulturen och nationen samtidigt som man rört sig till vänster i frågor som rör ekonomi, och därmed också erbjudit väljarna vad som åtminstone till synes utgör ett tydligt alternativ till det gängse progressiva erbjudandet. För detta belönades man med en valseger nästan lika förkrossande som den Thatcher vann efter Falklandskriget.

Huruvida detta främst bör förstås som ett gäng kallhamrade makthavares skickliga förmåga att utnyttja strömningar i opinionen, snarare än någonting som förebådar verklig förändring, är i nuläget ytterst oklart. Boris Johnson är i grund och botten inte bara en övertygad liberal utan också en mycket skicklig och manipulativ maktspelare, och den som inte vill riskera att bli besviken gör klokt i att inta en skeptisk snarare än hoppfull hållning. Inte desto mindre har Johnson nu fått folkets stöd för en linje som, om han inte genomför den, drastiskt lär minska hans möjligheter att bli återvald. Vad mer är, om det bland nuvarande tungviktare över huvud taget finns någon som har självständigheten, modet, mandatet och den pondus som krävs för att på allvar bryta med den etablerade ordningen, är Johnson den i stort sett enda tänkbara kandidaten.

Om Boris Johnson väljer att slå in på en radikalt ny väg, och om denna skulle visa sig framgångsrik, har han också goda möjligheter att starta en dominoeffekt liknande den Thatcher satte igång 1979. En sådan dominoeffekt skulle inte leda till att några eliter störtades, och den skulle inte heller på djupet förändra de faktiska maktförhållandena i samhället. Få makthavare skulle följa efter av ideologisk övertygelse eller utifrån en uppfattning om rätt och fel, men många är däremot de makthavare som skulle skynda sig att följa efter i syfte att rädda det eget skinnet. När röken väl lagt sig skulle samma korrupta makthavare som idag alltjämt utgöra samhällets elit, men deras ideologi skulle ha förändrats till någonting som inte längre hotade deras egen ställning, och som därför också var mindre destruktiv för samhället i stort.

Huruvida detta faktiskt är vad som nu är på väg att hända i Storbritannien är allt annat än självklart, och den misstänksamme bör tills vidare betrakta alla den brittiska regeringens utspel och löften med väldigt stor skepsis. I den mån man hoppas på förändring, utgör dock utgången av det brittiska valet det kanske mest hoppfulla tecknet på länge. Såväl skeptiker som hoppfulla har med med andra ord goda skäl att noga följa hur situationen utvecklas framöver.

2019-12-13

Näringslivet och högern

Mina koleriska operafantaster i Iquitos:

Den numera vilande branschorganisationen Almega Asylboendeföretagen utgör ett mycket talande exempel på hur invandring kan vara väldigt lönsamt för näringslivet. Denna lönsamhet har dock ingenting att göra med den produktion av värde liberaler tenderar att likställa allt privat företagande med, utan verksamheten är tvärtom värdeförstörande. Medlemsföretagens verksamhet har lett till kostnader som vida överstigit de eventuella vinsterna då den underlättat för makthavarna att fortsätta en destruktiv och mycket kostsam invandringspolitik, varför den tjänst som producerats också varit till uppenbar nackdel både för ekonomin och samhället i stort. Att medlemsföretagens ägare trots detta kunnat skära guld med täljkniv beror på att hela branschens existens bygger på statliga subventioner av en verksamhet som på egen hand aldrig hade kunnat uppnå lönsamhet. Detta gör verksamheten till den diametrala motsatsen till den gängse bilden av företagande, men i boksluten och redovisningen syns ingenting av detta. Skillnaden mellan företag som skapar respektive förstör värde är när det kommer till kritan konceptuell, inte juridisk. Det flagranta exempel på detta som Almega Asylboendeföretagen och organisationens medlemmar utgör tenderar dock att skymma någonting mycket större, nämligen att den för allmänheten så destruktiva invandringspolitiken är positiv för näringslivet överlag.

När svenska politiker uttalar sig om den ekonomiska utvecklingen föredrar de i regel att tala om hur mycket BNP har förändrats under en viss tidsperiod, och inte om hur BNP per capita har utvecklats. Detta har en mycket enkel förklaring, nämligen att invandringen till Sverige gör att befolkningen växer med runt en procent om året, vilket i sin tur gör att tillväxten mätt i BNP tenderar att överstiga tillväxten mätt i BNP per capita med en procentenhet. För politiker och andra makthavare med ett intresse av att skönmåla läget är detta ett mycket praktiskt sätt att vilseleda allmänheten. För allmänheten är dock skillnaden mellan de båda mätetalen dramatisk, då en procents tillväxt kan vara skapligt om tillväxten i fråga avser BNP per capita, men innebära ökad arbetslöshet eller höjda skatter om det är BNP som avses. För näringslivet, däremot, är BNP per capita ett tämligen ointressant mått. Vad som påverkar ett företags möjligheter att höja sin vinst är i sammanhanget utvecklingen för den totala bruttonationalprodukten.

Att utomeuropeisk invandring missgynnar (den inhemska) befolkningen ekonomiskt beror på att invandrarna sänker den genomsnittliga produktiviteten, samtidigt som deras närvaro gör att konsumtionen av välfärdstjänster ökar. Av denna anledning pressas BNP per capita nedåt, men samma utveckling utmynnar ironiskt nog också (åtminstone på kort sikt) i att den totala bruttonationalprodukten ökar. För att hålla invandrarna med offentligt finansierade bostäder, bidrag och välfärdstjänster måste den offentliga sektorn i praktiken ofta antingen ta av sina reserver, höja skatterna eller låna, vilket leder till ökad omsättning av pengar. Detta får till följd att BNP totalt sett ökar, vilket i sin tur resulterar i att näringslivet gynnas. Handlare får fler kunder, byggföretag anlitas för att bygga bostäder och skolor, den offentliga sektorn behöver köpa in mer förbrukningsmaterial och så vidare. Resultatet blir vad som rent ekonomiskt inte går att skilja från keynesianska stimulanser, och även om dessa urholkar de framtida tillväxtmöjligheterna leder de på kort sikt till att företagen i sina kvartalsrapporter kan uppvisa stigande vinster och börskurser.

Med tiden kommer nya företag startas av entreprenörer som vill vara med och dela på den växande kakan, men innan dessa kan öppna portarna har de gamla aktörerna hunnit tjäna mycket pengar på det ökade kundunderlaget. När de nya företagen väl är på plats har ännu fler personer hunnit invandra, vilket har fått vinstmöjligheterna att öka ytterligare. Att denna utveckling leder till att BNP per capita pressas nedåt är ur näringslivets synvinkel irrelevant, då man inom detta inte intresserar sig för den enskilda kundens köpkraft utan för den totala försäljningen. Vad mer är, även om vissa företagare drabbas negativt av utvecklingen rör detta sig primärt om mindre aktörer. För näringslivets stora och inflytelserika drakar, däremot, övervinner i allmänhet fördelarna de eventuella nackdelarna med råge.

Vi finner därmed att näringslivets ofta väldigt invandringspositiva hållning inte primärt förklaras av feghet, utan av ett cyniskt egenintresse. Att företagens PR-avdelningar och näringslivets intresseorganisationer kryllar av aktivister är inte så mycket resultatet av infiltration, som av att de båda grupperingarna har gemensamma intressen. Aktivisterna i fråga kan visserligen många gånger vara lika idealistiska som näringslivstopparna som anställt dem är cyniska, men inte desto mindre delar man en gemensam agenda. Vad mer är, inom båda grupperna gynnas man också personligen av alliansen. Aktivisternas idealism må vara äkta, men den blir i och med samarbetet också såväl mycket lönsam som en naturlig karriärväg. Ju högre den egna lönen blir, ju mer status man uppnår och ju tjusigare titlar man kan pryda sitt visitkort med, desto mer flytande blir också gränsen mellan idealism och cynism. Den idealistiska position man utgick från fungerar dock som ett sätt att rationalisera den alltmer kallhamrade cynism man uppvisar, och den framgångsrika karriären får den förmenta idealisten att se sig själv som ett levande exempel på att altruism är lönsamt.

Den utbredda föreställningen att näringslivet och högern står på samma sida visar sig i ljuset av detta vara en mycket dålig ledstjärna. I en tid då socialismen var på uppgående och samhällsdebatten dominerades av helt andra frågor var ofta en allians mellan högern och näringslivet till gagn för båda parter, men idag är situationen en helt annan. Näringslivets intressen har alltmer kommit att sammanfalla med den liberala vänsterns, och den liberala vänstern har i sin tur i högern alltid sett en fiende långt mycket farligare än socialismen. Av gammal vana fortsätter dock stora delar av högern att identifiera sig med och försvara ett näringsliv vars intressen alltmer divergerar från de egna. I och med detta undergräver man inte bara sin egen ställning, utan stöter dessutom bort många av dem som idag utgör potentiella allierade.

2019-12-07

Från Girolamo Savonarola till Nancy Pelosi

Mina skuggor på grottväggen:

1494 lyckades en munk vid namn Girolamo Savonarola efter en uppgörelse med den invaderande franske kungen Karl VIII överta makten i Florens. En republik utropades, varpå Savonarola – vars svavelosande predikningar hade gjort honom till en välkänd figur i staden redan före maktövertagandet – lovade de fattiga frihet, att korruptionen inom kyrkan skulle slås ned och att Florens skulle bli det nya Jerusalem. Vad detta betydde i praktiken var en teokrati i vilken det mesta som Savonarola ansåg skadligt förbjöds, och där man i sin iver att bekämpa det moraliskt fördärvliga regelbundet och offentligt lät bränna stora mängder böcker, konstverk, kläder, speglar och musikinstrument på Piazza della Signoria. När Savonarola 1497 bannlystes av Rodrigo Borgia började dock kontrollen över situationen glida den maktspelande munken ur händerna, och 1498 blev han först fängslad, därefter torterad och slutligen också hängd. Efter att hans kvarlevor bränts spreds askan i Arnofloden, så att det inte skulle finnas någon grav för hans anhängare att hedra honom vid.

Savonarola var dock ett tidigt exempel på en personlighetstyp som går igen i historien. Personlighetstypen i fråga anser sig representera det goda och sanna, men utmärker sig för en utomstående betraktare i stället för sin glädjelöshet, intolerans, blinda fanatism och besatthet vid renhet. Vad Savonarola en gång kämpade för i Florens var ingenting annat än vad Jean Cauvin kämpade för i Genève, vad Cotton Mather (chefsideologen bakom de ökända häxprocesserna i Salem) kämpade för i Massachusetts Bay Colony, vad Maximilien Robespierre kämpade för i revolutionens Frankrike och vad Ruhollah Khomeini kämpade för i Iran. Man behöver dock varken vända sig till historien eller Mellanöstern för att finna exempel på denna strömning. Även den som öppnar en dagsfärsk tidning eller följer en dagsfärsk nyhetssändning möts av samma föreställningar som en gång i tiden mötte de florentinare som samlats på Piazza della Signoria för att åse fåfänglighetens symboler brinna, om än i en mer subtil och raffinerad form.

För ett mycket talande exempel på detta stod nyligen det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi. På en fråga från en reporter om hon hatade Donald Trump svartnade talmannens ögon, varpå hon med med en fanatikers blick och domedagspredikants utstrålning först ventilerade sin avsky för presidenten, och därefter förklarade att hon inte hatar någon. Pelosis kroppsspråk var såväl robotaktigt som obegripligt (hon illustrerade till exempel företeelsen vapenvåld genom att demonstrativt visa upp sin guldklocka), och hennes resonemang var mekaniskt, krystat, kryddat med klyschor samt innehöll en mycket märklig bisats om att hennes "vi" var mycket stolta över de illegala invandrare som anlänt till USA som minderåriga. Enligt talmannen själv var hennes hjärta så fullt av kärlek att hon bad för presidenten, men vad tittaren såg var en hatisk, förgrämd och obalanserad makthavare förmedla negativa känslor snarare än ett sammanhängande verbalt budskap.

Hade Pelosis utspel varit en enskild företeelse hade detta måhända kunnat avfärdas som ett olycksfall i arbetet, men talmannens märkliga utbrott var i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Över hela västvärlden har progressiva vaknat upp till en verklighet där de förvisso fortfarande bestämmer det mesta, men där en allt större del av befolkningen vänder sig bort från dem till följd av att de påtvingar allmänheten ett samhälle denna inte vill ha. Progressiva har visat sig fullständigt oförmögna att hantera denna frånvaro av hörsamhet. Att få sin vilja fram är inte gott nog för dem, de kräver också folkets lydnad, respekt och kärlek, och när de inte längre får detta faller fasaden och deras sanna natur visar sig. Nancy Pelosis utbrott är ett uttryck för samma typ av radikaliseringsprocess som utmärker bland annat socialliberala ledarsidor. För varje dag blir vad som skrivs alltmer kliniskt befriat från varje spår av humor och självdistans. För varje ny upplaga blir tonen alltmer fradgastinn. För varje ny text blir föraktet och hatet som lyser igenom mellan raderna alltmer naket. För varje ny analys förklaras en allt större del av såväl befolkningen i stort som de politiska motståndarna vara Djävulens hantlangare. För varje ny motgång blir både den intolerans man ventilerar och den önskan att underkuva folket man uttrycker alltmer oförblommerad. För varje ny kritisk röst som hörs känner man sig inte bara alltmer obunden av verkligheten och alltmer förvissad om sin egen ofelbarhet, utan börjar också alltmer uppvisa ett beteende som för tankarna till ett skadat djurs aggressiva men allt annat än rationella reaktioner.

För den som vill känna sin motståndare är Nancy Pelosis filmade utbrott ovärderligt. Av hennes blick, ord och kroppsspråk framgår tydligt vad det egentligen är hon representerar. Enligt progressiva själva drivs de av kärlek till både människor och sanningen, men i det halvannan minut långa klippet framgår en betydligt mindre tillrättalagd bild. Vad vi ser är inte bara en företrädare för en både korrupt och oduglig elits hätska utfall mot en befolkning som börjat göra uppror. Vad vi också får är en inblick i den maktpolitiska föreställningsvärld ur vilken vår tids dominerande narrativ om rasism, könsroller, diskriminering, intersektionalitet, påverkansoperationer och falska nyheter är sprungna. Av denna inblick blir det uppenbart att parallellerna till det sena 1400-talets Florens är betydligt större än den progressiva retoriken om de egna bevekelsegrunderna vanligtvis låter påskina.

2019-12-04

Om jordbruk och innerstadsliberalism

Mina fonografentusiaster i Vermont:

När litteraturen och filmen söker levandegöra primitiva samhällen sker detta inte sällan genom att man låter dessa samhällens invånare tala i metaforer. Till de mer klichéartade av dessa hör begrepp som eldvatten och järnhäst, men berättartekniken har inte bara använts i skildringar av indianer, utan talande nog också många gånger av författare som utan att uttryckligen redogöra för detta vill förmedla en helt och hållet fiktiv folkspillras primitiva status till läsaren. När en romankaraktär börjar beskriva den teknologi han för första gången kommer i kontakt med i termer av på en och samma gång såväl naiva som experimentella sammansättningar av enkla ordstammar, tenderar detta att omedelbart göra läsaren på det klara med att det är en vilde vi möter. Vad få dock reflekterar över är det faktum att detta förment primitiva språk inte skiljer sig nämnvärt från hur vi själva talar. Vårt eget språk kryllar av metaforer, vi använder ständigt ord i överförd bemärkelse och de importer från grekiskan och latinet varje bildad människa sätter en stolthet i att krydda sitt tal med är i regel ingenting annat än just sammansättningar av enkla ordstammar, eller ibland också direkt naivistiska metaforer. Prognos betyder lära framåt, androgyn betyder mankvinna och subtil betyder underväv. Magnetism betyder sten från Magnesien och elektricitet har den ungefärliga betydelsen bärnstenskraft.

Mot denna bakgrund blir den gängse användningen av ordet "borgerlig" högintressant av flera skäl. Ordet används i dagligt tal som en synonym för höger, men bör i ett ideologiskt perspektiv tvärtom förstås som synonymt med liberal. Om att så är fallet vittnar i själva verket tydligt begreppets etymologi, då den ursprungliga betydelsen av ordet borgerlig är stadsbo. Liberalismen har genom historien mer än kanske någonting annat varit en ideologi för just stadsbor, och högerns intressen har ofta stått i direkt motsättning till den nya och med tiden alltmer inflytelserika klass som vuxit fram i de svällande städernas. Där högern ägde mark var liberalerna jordlösa, och bodde inte sällan också i bostäder de hyrde snarare än ägde. Där liberalernas intressen med tiden alltmer kom att sammanfalla med den växande statens, kom högerns intressen med tiden att i stället alltmer divergera från centralmaktens.

Högerns och vänsterns koppling till land respektive stad är idag inte alls lika given eller tydlig som den en gång var, men den är heller inte överspelad. Man finner alltjämt att de invånarna i större städer tenderar stå långt till vänster om befolkningen som helhet, och även om högern idag är välrepresenterad i de stora städerna samtidigt som vänstern är välrepresenterad utanför dem, uppstår inte sällan konflikter när de båda världarna möts. Till syvende och sist är den progressiva överideologin just stadens ideologi, eller för att vara ännu mer exakt, innerstadens ideologi. Att så är fallet var under 1900-talet alla gånger inte helt uppenbart, men inte desto mindre speglar detta en både långvarig och ökande trend som utan svårigheter låter sig spåras tillbaka ända till medeltiden.

Synen på jordbruk är måhända inte det mest brännande exemplet på detta, men inte desto mindre ett mycket symbolladdat sådant. När det svenska jordbruket kvävs under regleringar och skatter är detta ett utslag av liberal innerstadspolitik, och de värden som i och med detta går förlorade är sådana som uppskattas av främst högern. När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar. Segerfeldts syn på svenskt jordbruk är, givet den ståndpunkt och det ideologiska arv har representerar, helt och hållet rationell. När länder betraktas som ytor för näringsverksamhet, när de värden som ger människan ett sammanhang har rationaliserats bort och när den mänskliga existensen reducerats till en fråga om ekonomism och rationalism, blir också förakt eller likgiltighet för svenskt jordbruk en naturlig hållning.

Den liberala synen på jordbruk är dock inte bara oförenlig med en högerposition, utan utgör därtill ett mycket talande exempel på den diametrala motsatsen till vad en högerhållning innebär. För högern har det öppna kulturlandskapet ett tydligt egenvärde, varför högern också instinktivt finner utspel om att det inte behövs några svenska bönder motbjudande. I praktiken befinner sig dock stora delar av den skara som påstår sig utgöra högern mentalt i gränslandet mellan högern och liberalismen, varför många av dem visserligen vänder sig mot vad Segerfeldt säger, men i praktiken resonerar likadant när de väl befinner sig i affären. I stället för att köpa svenskt kött köper man irländskt, och inte sällan gör man också detta präglade av liberalismens närmast religiösa syn på frihandel. Måhända resonerar man också att man gärna skulle vilja köpa svenskt, men att man av rent principiella skäl inte vill betala det prispåslag den svenska jordbrukspolitiken innebär.

Den jordbrukspolitik som slår undan benen på det svenska jordbruket är ett problem, både principiellt och rent praktiskt. I reda pengar rör det sig dock om tämligen försumbara belopp, och priset för den besparing det innebär att köpa utländska jordbruksprodukter är långtgående negativa externaliteter som går ut över just det som högern instinktivt värderar mycket högt. Den liberala synen på jordbruk är resultatet av en dekadent, steril, blodfattig och människofientlig grundfilosofi, och i den mån högern i handling – om än inte i ord – ansluter sig till denna i syfte att spara vad som när det kommer till kritan är en spottstyver varje månad, har man själva också sjunkit till samma nivå.

2019-11-30

Om arbetsmoral och livegenskap

Mina narvalskrigare:

Till de frågor alla borde ställa sig, men som anmärkningsvärt få över huvud taget reflekterar över, hör varför vi arbetar så mycket. Västvärldens befolkning åtnjuter idag ett materiellt överflöd tidigare generationer knappt ens hade kunnat föreställa sig, och den tid vi lägger på att säkra vårt grundläggande behov av föda är i det närmaste försumbar. I stället lägger människor sin vakna tid på att tjäna ihop till föremål de inte behöver, statusattiraljer och att byta ut sådant som fungerar. Denna konsumtion marknadsförs som att sätta guldkant på den tid människor inte arbetar, men när denna tid väl infinner sig är de inte sällan för trötta för att bry sig. Människor tror sig visserligen ofta ha ont om pengar, men när man skärskådar deras ekonomi finner man inte desto mindre att merparten av deras utgifter utmärker sig för sin ytterst ringa marginalnytta, och att den upplevda bristen på pengar i regel bottnar i att de tenderar att prioritera onödig konsumtion framför livets nödtorft. Vad mer är, man finner också att korrelationen mellan denna upplevda brist på pengar och faktisk inkomst är påfallande svag.

Att ökat välstånd skulle omsättas i mer fritid togs länge för någonting självklart, men sedan 1960-talet har trenden snarare gått i motsatt riktning. Hemmafruar blir betraktade med stor misstänksamhet, att människor arbetar deltid ses som ett politiskt misslyckande och att barn redan i späd ålder bör lämnas in till offentliga storbarnkammare tas för en självklarhet. Detta hade kunnat vara påkallat om de pengar människor tjänade på sitt myckna arbetande faktiskt hade skänkt dem glädje eller trygghet, men då de i stället lägger dessa på att köpa saker de inte använder, och som kort därefter och i stort sett oanvända förpassas till redan överfulla vindar och källarförråd, infinner sig i stället frågan varför människor så oreflekterat lägger en så stor andel av sin utmätta tid på arbete. Att vårt samhälle utmärker sig för att dess invånare arbetar mycket mer än de behöver är i själva verket högst anmärkningsvärt, och minst lika anmärkningsvärt är att detta så sällan ens blir föremål för diskussion.

Från vänsterdemagogiskt håll hörs visserligen då och då förströdda krav på sextimmarsdag, men dessa bör snarast förstås i termer av trötta och symboliska försök att upprätthålla bilden av vänstern som ett alternativ för arbetarklassen. Vad mer är, i den mån man faktiskt tar dessa utspel på allvar finner man snabbt att de inte är grundade i en systemkritisk hållning, utan tvärtom ackompanjeras av orealistiska löften om bibehållen månadslön. Att man själva gärna vill framställa sig som ett radikalt och nytänkande alternativ, förmår inte dölja det faktum att man inte lyckats frigöra sig från den i samhället så förhärskande föreställningen att konsumtion är vad som ger livet mening. I ett läge där utrymmet för samhällskritik är närmast obegränsat visar sig i stället önsketänkande vara det bästa den förment radikala vänstern har att erbjuda.

Både frågan om varför vi arbetar så mycket och frågan om varför kritiken av detta lyser med sin frånvaro besvaras dock i samma ögonblick man betänker vilka som tjänar på status quo. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också utsikterna att göra sig en förmögenhet på handel med aktier försämras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också möjligheterna att parasitera på andra minska. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också svårigheterna att betala ränta på de skulder som ligger till grund för det keynesianska ekonomiska paradigmet öka drastiskt. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också politikernas möjligheter att köpa sig röster kringskäras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle det också bli uppenbart att västvärldens pensionssystem är organiserade som pyramidspel. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också det överskott som finansierar invandringspolitiken snabbt försvinna. Kort sagt, det finns inte en makthavare för vilken en framtid där vi arbetar mindre inte är en skräckvision.

För en mycket intressant motbild till det liberala narrativ som ligger till grund för den rådande synen på arbete står antikens Aten och Rom. Städerna kom under renässansen och upplysningen att bli sinnebilden av den civilisation av fria människor som gått förlorad, men intressant nog höll sig båda dessa civilisationer med slavar. Just slaveriet hade rentav varit förutsättningen för den civilisation och frihet renässanstänkare och upplysningsfilosofer hoppades återupprätta, varför även någon som Rousseau tvingades konstatera att verklig frihet måhända inte var möjlig utan slaveri. I just denna omständighet återfinns i själva verket en mycket pikant historisk ironi, då vår egen tillvaro hade tett sig outhärdlig för de fria männen i Aten och Rom. Att vi arbetar långt mycket mer än vi faktiskt behöver hade i deras ögon gjort oss till skolboksexempel på människor präglade av slavmentalitet. Där vi i dem ser slavägare, skulle de i oss se slavar.

Här finner vi ett värdefullt perspektiv på den gängse synen på arbete, och den i sammanhanget så anmärkningsvärda omständigheten att människor sätter en stolthet i att stiga upp ur sängen även när vintermörkret är som mest kompakt, trots att de innerst inne vet att detta gynnar bedragare och parasiter i långt högre utsträckning än det gynnar dem själva. Den stolthet och ironiskt nog också frihet människor finner i att kasta bort sina liv på arbete, samtidigt som de som av en händelse omges av en kultur i vilken framgång mäts i förmåga till konsumtion, tenderar att göra människor blinda för det uppenbara, nämligen att de framlever sina dagar i självpåtagen livegenskap.

2019-11-26

Om åsiktskorridorer, åsiktsmurar och åsiktsvakuum

Mina vargbarn från Alba Longa:

Till de mer intressanta egenskaperna hos vad som ofta benämns som "åsiktskorridoren" hör att den rymmer såväl Fidel Castro som Mao Zedong, men varken António de Oliveira Salazar eller Viktor Orbán. Det ideologiska manöverutrymme som avses med metaforen är med andra ord inte på något sätt smalt, så som antyds av efterledet "korridor", utan tvärtom mycket brett. Den som öppet hyllar Stalin får visserligen räkna med att bli kritiserad för detta, men kritiken i fråga kommer inte vara av ett slag som är vare sig socialt eller professionellt stigmatiserande, och den som utforskar den vänstra delen av den påstådda korridoren finner i själva verket inte ens vid synnerligen långväga expeditioner någonting annat än öppen planlösning. Inte desto utmärks det praktiskt taget oändligt stora utrymmet av att det är begränsat, närmare bestämt av en mur som omöjliggör tillträde till hela det landskap som ligger till höger om den politiska mitten, sånär som på en ytterst smal remsa.

Rent konkret innebär detta att när begrepp som högerextremism och högerpopulism används är vad avsändaren varnar för i regel varken extremism eller populism i egentlig bemärkelse, utan högerideologier som sådana. Det finns visserligen krafter som både betraktas som höger och i stort sett legitima, men dessa representerar antingen ståndpunkter på den ytterst smala remsan till höger om den politiska mitten eller vad som de facto är liberala vänsterpositioner. Vad den så kallade åsiktskorridorens geometri i själva verket säger oss, är att vi lever i ett samhälle där i stort sett hela den högra planhalvan i praktiken är förbjuden mark. Vad som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva samhället är dess närmast totala intolerans för allting som så mycket som ens påminner om högeråsikter.

Även högerideologier kan givetvis förekomma i tappningar som också för en objektiv betraktare ter sig som extrema, men den funktion dessa spelar utgör inte på något sätt en spegelbild av deras vänsterextrema motsvarigheters. Där högerextremismen är utstött och marginaliserad bjuds vänsterextremismen in i maktens finrum. Där högerextremismen granskas nitiskt flyger vänsterextremismen under radarn. Där högerextremismens funktion främst är den som halmdocka och bogeyman, fungerar vänsterextremister i praktiken som etablissemangets torpeder. Precis som i de många diktaturer där man håller sig med paramilitära grupper som maktens institutioner visserligen pliktskyldigt fördömer, men i praktiken inte ingriper mot annat än förstrött och högst motvilligt, har vänsterextremismen visat sig vara ett oumbärligt verktyg för det progressiva etablissemanget.

Vad man i det progressiva samhället kallar för höger-vänster-skalan är i själva verket en axel mellan de två vänsterideologierna liberalism och socialism. Vad mer är, den socialism man återfinner i det progressiva samhället är sedan 1980-talet kraftigt försvagad, och idag närmast att betrakta som socialliberal. Det vakuum den frånvarande högern lämnat efter sig har resulterat i begreppsförvirring, och ibland också fått till följd att delar av högerns tankegods oväntat återkommit som strömningar inom den radikala vänstern. I den grå liberala dimman har inte sällan de stora slagen stått mellan liberaler som tror sig vara höger och liberaler som tror sig vara socialister, och när den riktiga högern i detta läge till alla liberalers fasa upplever en renässans är det just bland den arbetarklass som hamnat i korselden denna ofta funnit sitt starkaste stöd.

Centralt i sammanhanget är det faktum att liberalismen på en och samma gång är västvärldens både mest misslyckade och lyckade ideologi. Liberalismen har uppnått hegemonisk ställning, men till priset av att den i praktiken övergivit allt den klassiska liberalismen stod för (eller påstod sig stå för). Bakom liberalismens centrala myt om en värld som ständigt blir bättre döljer sig en verklighet där skatterna ökat till nivåer ingen trodde var möjliga, där regelbördan ständigt ökar, där friheten för den enskilde ständigt minskar och där staten ständigt växer sig större. Berättelsen om liberalismen är i själva verket berättelsen om hur liberaler ständigt undergrävt just det som liberalismen framhåller som sina största framgångar. Den klassiska liberalismens värderingar är masken bakom vilken den egentliga liberalismen gömmer sig, och den egentliga liberalismen är liktydig med en vittrande kraft bakom vilken återfinns både religiösa föreställningar och starka klassintressen.

Det är också här vi återfinner förklaringen till liberalismens till synes så oresonliga avsky för högern. I socialismen finner liberaler en kraft med en snarlik vittrande verkan, men i högern finner den i stället en motkraft som strävar efter att i värsta fall förhindra och i bästa fall bromsa den utveckling man själv eftersträvar. Liberaler kan, om än både motvilligt och misstänksamt, samarbeta med högern i den mån denna håller sig inom den smala remsan till vänster om muren som avgränsar den så kallade åsiktskorridoren från no-go-zonen höger därom. Den höger som inte accepterar dessa premisser kommer dock obönhörligen – och med rätta – kategoriseras som en fiende.

2019-11-23

Om managersamhället och dess skattepolitik

Mina grovhuggna urnudier:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att beskattning, för att travestera en känd brittisk kolonialist, bör vara låg, platt och synlig. En del sträcker sig ännu längre och hävdar att att skatt inte bör vara över huvud taget, men detta är ett sidospår man inte bör förirra sig alltför djupt in på. Hoppes hövdingar kommer att utkräva skatt, Moldbugs moguler kommer att utkräva skatt, anarkokapitalisternas aristokrater kommer att utkräva skatt och minarkisternas modesta marginalskatter kommer successivt öka tills de åter når nuvarande nivåer. De enda som inte kommer utkräva skatt är ironiskt nog de kommunistiska kamraterna, vilket dock torde vara till föga tröst för den libertarian som råkar vara född bakom en järnridå. Att hävda att skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle är visserligen att hemfalla åt både plattityder och slavmentalitet, men inte desto mindre är skatt någonting som är.

I ljuset av detta kan värnskattens nära förestående avskaffande vid första anblick framstå som ett steg i rätt riktning. När värnskatten går i graven blir beskattningen något mindre progressiv, samtidigt som marginalskatterna går ned. Problemet är att värnskatten avskaffas av en regering som för det första finner andra sätt att höja skatterna på, och för det andra för en invandringspolitik som leder till höjda kommunalskatter. Vad Annie Lööf kallar för "liberal reformpolitik" är med andra ord en politik som leder till att de flesta får höjd skatt, samtidigt som skattebetalarna får räkna med att den samhällsservice deras skattepengar är tänkta att bekosta försämras. Mot denna bakgrund utgör det faktum att samma regering samtidigt sänker skatten för ett fåtal inte ett steg i rätt riktning, utan vad som med rätta kommer uppfattas som en provokation.

Ser man till vilka det faktiskt är som betalar värnskatt blir det hela ännu mer intressant. Till skillnad från vad den internsocialdemokratiska potemkinoppositionen hävdar, betalas värnskatt nämligen inte av "de rika". I Sverige betalar de rika varken statlig skatt eller värnskatt, utan i värsta fall en platt skatt på 30 procent. De rika utgör i själva verket med Socialdemokraternas goda minne ett skattefrälse, men då det ligger i såväl socialdemokraters som andra politikers intresse att den breda massan hålls så ovetande om detta som möjligt blir saken ytterst sällan föremål för debatt. I den socialdemokratiska retoriken likställs därför "de rika" med de löntagare som betalar den värnskatt regeringen inom kort ämnar avskaffa. Vad som inte desto mindre gör det intressant att just denna grupp belönas med en skattelättnad samtidigt som de flesta andra drabbas av höjd skatt, är det faktum att denna grupp till stor del består av managers.

Bland vinnarna på värnskattens avskaffande finns talande nog många av de otaliga nya chefer Karolinska universitetssjukhuset har rekryterat parallellt med att produktiviteten gått ned och kostnaderna gått upp så mycket att man nu tvingas varsla vårdpersonal. Det är heller inte någon särskilt långsökt gissning att många av de förmenta altruister som läser och omskrivs i tidskriften Aktuell Hållbarhet hör till de svenskar som efter årsskiftet får sänkt skatt, och pikant nog återfinns bland dessa även många av de mest ihärdiga förespråkarna för de skattehöjningar som samtidigt kommer drabba resten av befolkningen. En annan grupp inom vilken många kommer få sänkt skatt är de Our Legacy-klädda rättvisekrigare i Midsommarkransen som röstar på Vänsterpartiet, det vill säga just det parti vars stöd till slut blev avgörande för att värnskatten skulle kunna avskaffas.

Om någon skulle fråga våra hipstervänner i Midsommarkransen vad de tycker om den skattesänkning som nu väntar dem, skulle merparten av dem med allra största sannolikhet kategoriskt förneka att denna var någonting de önskade sig. Inte desto mindre kommer de bli föremål för den, vilket är symptomatiskt för hur managersamhället fungerar. Inom managerklassen tenderar man att tro på de egna utfästelserna om att den hållning man representerar är altruistisk, men som av en händelse visar det sig i managersamhället gång på gång likväl vara just managerklassen som står som vinnare när dammet lägger sig. Managersamhället är större än den enskilda managern, och dess institutioner har under lång tid formats för att tillvarata managerklassens intressen. Den bland managers så utbredda föreställningen att det är rättvisepatos som driver den egna klassen bär i själva verket vittnesbörd om vilken högspecialiserad snyltare managern är.

Att värnskatten avskaffas är därför ingen anledning att ge regeringen beröm, även i den mån man själv gynnas av detta eller på rent principiella grunder motsätter sig höga och progressiva skatter. Tvärtom bör högern utnyttja det gyllene tillfälle att fördjupa klyftan mellan Socialdemokraterna och arbetarklassen som nu öppnar sig. Ju oftare den systemlojala arbetarklassen påminns om att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet belönar dem för deras trohet med högre skatter, sämre välfärd, klassförakt, laglöshet och nöjet att se frukterna av det egna arbetet slussas vidare till svågerkapitalister och folk som inte vill arbeta, desto bättre.

2019-11-20

Att frigöra sig från liberalismen

Mina psykonauter:

Vad även få av progressivismens mest fräna kritiker till fullo förmår ta in, är hur långtgående världen de lever i har formats av liberalismen. Det liberala tankegodset inte bara genomsyrar samhället, utan gör sig också gällande där människor minst anar det. Den liberala hegemonin är så total att även när två personer med till synes diametralt motsatta uppfattningar möts i en kraftmätning, företräder de inte sällan båda två varsin i grund och botten liberal ståndpunkt. I en debatt mellan nationalister och globalister är det i själva verket förespråkare av två varianter av en och samma liberala homogeniseringstendens som möts, och det enda som skiljer de båda ståndpunkterna åt är om det är enskilda nationer eller hela världen som bör underkastas homogenisering. Vad som däremot förenar de båda idétraditionerna är uppfattningen att klassers och regioners särdrag bör uppgå i en större och gemensam helhet.

Ett särskilt intressant exempel på detta finner vi i synen på djur och natur. Något tillspetsat finner vi på ena sidan en "vänster" av åsikten att landsbygden bör göras om till naturreservat, och med en syn på bönder som sadistiska djurplågare. På den andra sidan finner vi en "höger" med grundinställningen att djur och natur osentimentalt bör exploateras för vinnings skull. Båda dessa inställningar är dock i grunden liberala, och går utan större svårigheter att spåra till Första mosebok och Herrens uppmaning till människorna att "uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden." Efter reformationen och Luthers uppmaning till personliga bibeltolkningar har vissa kommit att tolka detta som att naturen är människans att göra vad hon vill med, medan andra har tolkat samma ord som att människan har ett gudomligt uppdrag som skapelsens förvaltare.

Båda dessa tolkningar har med tiden upptagits i olika liberala strömningar, och även om de personer som idag uttalar dem ofta stoltserar med sin ateism, och även om de båda ståndpunkterna vid första anblick kan förefalla varandras motsatser, utgör båda variationer på ett och samma protestantiska grundtema. Den osentimentala syn på djur och natur som förknippas med högern är intimt förenad med den protestantiska arbetsmoralen, och bottnar därför ursprungligen inte i egoism utan i en vilja att visa sig dygdig i Herrens ögon. Den översentimentala syn på naturen som förknippas med vänstern, och enligt vilken djur bör betraktas som spädbarn i behov av människans omsorg och beskydd, bottnar å sin sida i en kombination av bokstavstrogen bibeltolkning och liberalismens likaledes bibliskt betingade svaghetsdyrkan.

Vi finner därmed, annorlunda uttryckt, att båda ståndpunkterna utgörs av i grund och botten tämligen radikala vänsterpositioner, och att ingen av dem är i närheten av att vara så universell eller rationell som deras respektive tillskyndare påstår. Ett av de första exemplen på vad som med tiden skulle utvecklas till den sentimentala synen finner i den klassiska liberalismens Storbritannien, där man inte bara var tidigt ute med djurskyddslagar utan också förfärades av hur djur behandlades på kontinenten. Bland förespråkarna för den osentimentala synen kan man ännu i våra dagar finna många bokstavstroende evangeliska kristna. Den mänskliga tillvaron är för komplex för att avfärda någon av dessa bägge hållningar i sin helhet, men en naturlig högerhållning grundar sig i respekten för djur och natur snarare än i ambitionen att ta hand om eller cyniskt exploatera dem. Djuret är varken död materia eller ett hjälplöst väsen, utan en varelse som inte sällan både kan lära oss något och förtjänar vår beundran, men som heller inte är en av oss. Naturen kan varken reduceras till endast råvaror eller ett friluftsmuseum, utan är såväl vårt hem som en plats som inbjuder till djupt spirituella upplevelser.

Denna tendens att missta liberala hållningar för högerpositioner återkommer dock på område efter område. Personer som vill distansera sig från moderniteten investerar i medelklassuniformer och borgerliga statussymboler utan att förstå att det inte är högerns attiraljer de därmed tillägnar sig, utan liberalismens. De debattörer som i bredare lager förknippas med en kompromisslös högerhållning intar i själva verket ofta vad som bara är en föråldrad variant av den liberala positionen, och när människor konfronteras med en egentlig högerposition blir de många gånger förvirrade då denna inte kan placeras på den axel mellan liberalism och socialism de felaktigt har fått lära sig utgör höger-vänster-skalan. Liberalismen ligger som en slöja över västerlandet, och gör i egenskap av sådan människor närsynta, inskränkta och oförmögna att se helheten.

För att frigöra sig från liberalismen behöver man träna upp förmågan att se igenom denna slöja. Den höger som på allvar hoppas kunna erbjuda ett konkret alternativ till Annie Lööfs självskadebeteendeliberalism måste först utveckla förmågan att automatiskt identifiera de omistliga tecken på borgerlig förflackning som återfinns även i till exempel mycket vackra byggnader från 1900-talets början. Att helt lämna liberalismen bakom sig är sannolikt varken möjligt eller önskvärt, då samma liberalism har öppnat många dörrar inte ens de mest förhärdade av traditionalister, reaktionärer och paleokonservativa önskar stänga igen. Så länge man inte förmår se liberalismen för vad den faktiskt är, och så länge man inte förmår se i vilken utsträckning man själv har internaliserat denna ideologi, förblir dock sannolikheten överhängande att man också förblir en av liberalismens många nyttiga idioter.

2019-11-18

Om den svällande staten och dess estetik

Mina minotaurer:

Den såväl ideologiskt som privatmoraliskt något belastade Bertrand de Jouvenel skulle under sitt 83-åriga liv komma att byta politisk ståndpunkt lika frekvent som det efterrevolutionära Frankrike bytte statsskick. När han 1945 släppte sin bok Du pouvoir (i engelsk översättning: On Power) var det dock främst högern och libertarianer som tog denna till sig, och verket har genom åren utgjort en viktig inspirationskälla för bland annat Erik von Kuehnelt-Leddihn, Hans-Hermann Hoppe och Mencius Moldbug. I boken redogörs mycket förtjänstfullt för de mekanismer som genom historien successivt fått staten att svälla ända tills den blivit det monstrum den är idag, och här återfinns därför viktiga lärdomar för allt från reaktionärer till aspirerande vänsterrevolutionärer.

Till de Jouvenels många intressanta observationer hör att vad vi idag tänker på som lagen ursprungligen bottnade i traditioner och religiösa föreställningar så djupt rotade att maktens enda sätt att förhålla sig till dessa var att respektera och upprätthålla dem. Lagen var någonting grundläggande och på förhand givet, varför även makten var maktlös att ändra den. Detta begränsade maktens handlingsutrymme, och kom därför att under lång tid lägga band på statsapparatens ambitioner att flytta fram sina positioner. Lagen var överordnad staten, och den härskare som inte förmådde såväl inse som acceptera detta skulle snart förlora både sin legitimitet och potentiellt också livhanken.

de Jouvenel observerar dock samtidigt någonting annat, nämligen att makten målmedvetet arbetar för att undertrycka andra och konkurrerande samhällsauktoriteter. Då en av dessa auktoriteter är kyrkan kommer dennas makt med tiden att minska, vilket i sin tur leder till att de religiösa fundament som ligger till grund för just lagen undergrävs. I takt med att även traditioner (som även dessa med fördel kan förstås i termer av en rivaliserande auktoritet) motarbetas och försvagas undermineras därmed steg för steg lagens särställning, och när samhället demokratiseras blir det till sist möjligt för makten att sätta sig över den lag staten tidigare har varit underordnad. Plötsligt är lagen inte längre någonting givet, utan någonting som formas av makten. Ett viktigt hinder som tidigare bromsat statens möjligheter att flytta fram sina positioner är nu borta, och staten börjar i detta skede också snabbt växa i både omfång och ambitioner.

Här finner vi intressant nog att ateismen och traditionsfientligheten inte bara är de progressiva ståndpunkter sprungna ur en rationalistisk idétradition de vid en första anblick kan framstå som, utan också utgör kraftfulla vapen i händerna på den omättliga härskarkast som ständigt letar nya aspekter av samhället och den mänskliga existensen att underställa statlig kontroll. Genom att undergräva de institutioner som legat till grund för människors rättsmedvetande har man inte bara omdefinierat rättvisebegreppet, utan också möjliggjort en expansion av staten och dess befogenheter i en takt som genom merparten av historien varit fullständigt otänkbar. Ateismen visar sig i ljuset av detta inte vara så mycket frånvaron av religion som en den stora statens troslära, och traditionslösheten avslöjas som en anmärkningsvärt anrik idétradition med syftet att möjliggöra statens expansion.

I förlängningen finner vi här också viktiga ledtrådar till bland annat konstens och arkitekturens förflackning. Joniska tempel, klassiska symfonier och flamländska oljemålningar är i grunden ingenting annat än uttryck för just de eviga spirituella och traditionalistiska värden som så länge stod i vägen för progressivismen och statens expansion, och måste i egenskap av sådana bekämpas. Bakom en tät väv av rationaliseringar, och under paroller som antyder att vad man vill åstadkomma i själva verket är någonting helt annat, trycks vad som i grund och botten inte är någonting annat än Platons föreställning om idévärlden tillbaka för en andefattig, progressiv och rationalistisk sinnevärld. Kulturen och filosofin slutar att sträva efter sanning och skönhet, och blir i stället verktyg i den växande statens tjänst.

Därmed blir också whighistoria till syvende och sist ingenting annat än den växande statens epos. Bortom flosklerna om framsteg, bortom föreställningarna om ständigt större frihet och bortom de bombastiska hyllningarna av en ordning som påstås garantera ständigt större rättvisa och upplysning, rymmer sig en stat som ständigt såväl expanderar som tar sig allt större friheter, och en kultur som på politisk väg ständigt omformas för att möjliggöra detta. Bortom de nyliberala väckelseskrifter i vilka Framsteget fyller funktionen av guldkalv döljer sig med andra ord inte bara en värld där manöverutrymmet för såväl fritt företagande som mänskligt handlande ständigt minskar, utan också en värld där teknikutvecklingen tillsammans med alltmer desperata keynesianska stimulansåtgärder visserligen alltjämt förmår leverera en gnutta tillväxt, men där de stora upptäckterna, den stora arkitekturen, de stora konstnärerna och de stora tänkarna återfinns i det förgångna.

Här öppnar sig dock en mycket intressant möjlighet, åtminstone i den mån Curtis Yarvin faktiskt har rätt i sin tes att en överlägsen estetik är nyckeln till att besegra vänstern. Den goda konsten kommer visserligen bli motarbetad av den växande staten, förlöjligad av konstkritiker i den växande statens sold och undantas från det ekonomiska stöd den växande staten betalar ut till de de underentreprenörer som producerar den växande statens konst. Rent estetiskt kommer den goda konsten dock inte möta någon konkurrens över huvud taget, då den "konst" som tas fram för att tjäna den växande statens intressen har det uttalade syftet att vara frånstötande.

2019-11-13

Om Staffanstorp och det progressiva erbjudandet

Mina argonauter:

Skulle man bedöma ideologier efter vad de själva påstår sig stå för, skulle de senaste århundradena varit en paradisisk tillvaro där utopierna avlöste varandra. Då så ej har varit fallet, är en betydligt bättre måttstock på en ideologis kvaliteter vad för typ av samhällen den faktiskt skapar. När man bedömer ideologier på detta sätt blir vår tids progressiva överideologi särskilt intressant, av den enkla anledningen att den inte bara skapar ett samhälle där "menskonst" och modernistisk arkitektur framhålls som sinnebilden av estetisk fulländning, utan där risken för att bli rånad, misshandlad, våldtagen och mördad ständigt ökar. Ett samhälle i vilket personer som utgör ett hot mot rikets säkerhet i praktiken prioriteras framför de egna medborgarna, och i vilket grovt kriminellas påstådda rättigheter i praktiken väger tyngre än oskyldigas rätt att slippa utsättas för brott.

Progressivismen säger sig inte bara stå för framsteg, utan stödjer sig också på en rik teoribildning omsorgsfullt konstruerad för att påvisa att så är fallet. Ser man däremot till vad progressivismen faktiskt har att erbjuda, är detta ett samhälle i vilket artonåringar får örat avskuret av odjur för vilka risken att drabbas av ett kännbart straff är mycket låg, och om vilka den som talar illa löper en högst konkret risk att bli åtalad. Detta erbjudande är med andra ord inte särskilt attraktivt, och som av en händelse tenderar också just detta sakförhållande att föräras en påtagligt undanskymd plats i nyhetsflödet. Att det progressiva erbjudandet är minst sagt påvert är dock någonting man i progressiva kretsar är allt annat än okunniga om, varför man lägger avsevärd energi inte bara på på att skönmåla, mörka och relativisera, utan också på att demonisera. När allt man har att erbjuda är tilltagande våld, förnedring och nihilistiskt mörker är det för att säkra det egna maktinnehavet av avgörande betydelse att lyckas utmåla sina motståndare som någonting ännu värre.

Det är i ljuset av detta det faktum att en informationsfilm från Staffanstorps kommun får hela etablissemanget att tugga fradga får sin förklaring. Vad kommunen gör är att tillhandahålla ett alternativ till det progressiva erbjudandet. Man påminner allmänheten om att en annan ordning är möjlig, och att det finns krafter för vilka ett avskuret öra fortfarande är ett symptom på barbari snarare än civilisation. Huruvida verklighetens Staffanstorp förmår leva upp till den bild som ges i filmen eller ej är i sammanhanget irrelevant, vad som föranleder vreden är att filmen framgångsrikt underminerar progressivismens anspråk på att vara den enda civiliserade ideologin. När allmänheten lockas med en tillvaro i vilken man tillåts känna sig både välkommen och trygg, avslöjas plötsligt det progressiva erbjudandet för den dystopi det är.

För progressiva utgör varje alternativ till vad de själva har att erbjuda ett hot, av det enkla skälet att vad de faktiskt har att erbjuda är någonting mycket oattraktivt. Detta i grund och botten mycket enkla sakförhållande förklarar deras rädsla, deras aggressivitet och deras omättliga behov av att dominera debatten. Det är i detta sakförhållande progressivismens ständigt mer totalitära anspråk finner sin förklaring, och det är i detta sakförhållande den progressiva besattheten vid att skriva om historien bottnar. Varje påminnelse om att en annan ordning inte bara är möjlig, utan också någonting i allra högsta grad naturligt, undergräver progressivismens ställning. Alla de epoker i vilka man funnit andra lösningar på problemen måste därför utmålas som barbariska, och det faktum att de flesta av världshistoriens stora tänkare hade gjort sig omöjliga i en nutida TV-soffa gör att man i möjligaste mån måste behandla dessa som icke-personer.

I själva verket kan omständigheten att den så kallade samhällsdebatten är så urspårad med fördel förstås som en konsekvens av att etablissemanget vill flytta uppmärksamheten från att det progressiva erbjudandet är ett uselt sådant. När vad man har att erbjuda är ett samhälle som för varje dag blir mindre tryggt och för varje dag erbjuder invånarna allt mindre mening och sammanhang, blir också det egna maktinnehavet beroende av att så få som möjligt upptäcker att det över huvud taget existerar alternativ, och att man lyckas övertyga den som ändå nyfiket lyfter blicken att alla andra vägar än den progressiva leder till en bunker i Berlin. Den enorma energi som läggs på att jaga påstådda rasister, och det oproportionerliga fokus som läggs på att finna rasism i ett land där bombdåd i bostadsområden är en vardagsföreteelse och artonåringar kan få örat avskuret utan att detta anses ha särskilt högt nyhetsvärde, får därmed en förklaring. I ett läge där den politiska linje etablissemanget representerar är så uppenbart destruktiv, är det viktigare än någonsin att misstänkliggöra och skambelägga den allmänhet som har all anledning i världen att vända samma etablissemang ryggen.

Striden mellan högern och vänstern är idag i grund och botten ingenting annat än en strid mellan å ena sidan de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på barbari, och å den andra de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på civilisation. I denna kraftmätning är sanningen högerns bästa vapen. Den progressiva hegemonin står och faller med att den breda massan inte genomskådar det progressiva erbjudandet som barbariskt, och även om den breda massan är både auktoritetstroende och lättledd blir denna illusion för varje dag allt svårare att upprätthålla. Högern kan här med fördel påminna allmänheten om både hur uselt det progressiva erbjudandet egentligen är och om det rika utbud av alternativ som historien och filosofin erbjuder. Denna informationsspridning måste ta olika former beroende på vilken målgrupp den riktar sig till, och att olika aktörer fyller olika nischer är, alldeles oavsett vad man personligen råkar tycka om en del av dessa aktörer, att betrakta som en styrka.

I denna kamp bör man i dagens läge inte vara alltför fixerad vid renlärighet. I jämförelse med det tilltagande barbari som gömmer sig bakom högtidliga progressiva paroller är många av de frågor som traditionellt haft en splittrande verkan sekundära, och kan med fördel skjutas på framtiden. Vad ingen dock bör vara redo att kompromissa om är att ett avskuret öra är ett utslag av barbari. Med den som hävdar motsatsen, om än aldrig så indirekt eller inlindat, kan det aldrig finnas någon meningsfull samsyn.

2019-11-11

Rhodesia, sanktionerna och storpolitiken

Mina biltongätande rebeller:

När den självstyrande brittiska kolonin Rhodesia för på dagen 54 år sedan gjorde allvar av hotet att utropa sig självständig, blev moderlandets svar sanktioner. Genom sådana skulle, hoppades den brittiske premiärministern Harold Wilson, rebellerna i Afrika knäckas på några månader, om inte veckor. Wilsons förhoppningar skulle snart grumlas, och händelserna under åren som följde kan med fördel förstås i termer av en kraftmätning med högst personliga förtecken mellan den färgstarke brittiske ledaren och hans rhodesiska motpart Ian Smith. I korrespondensen mellan de båda premiärministrarna, och i anteckningarna från de två tillfällen då de möttes öga mot öga för att förhandla, kan man följa hur de på en och samma gång går varandra på nerverna och talar förbi varandra. Den rigide men jordnäre Smith och den såväl teatraliske som självupptagne Wilson utvecklade visserligen med tiden en motvillig respekt för varandra, men de förmådde aldrig överbrygga den klyfta som skilde dem åt. De tröstlösa förhandlingar och intriger som följde är som hämtade ur en rafflande äventyrsroman, och inkluderar episoder så osannolika som den när en semestrande Wilson på egen hand tog fram ett chiffer för att förhindra att den brittiska regeringens diskussioner rörande Rhodesia skulle läcka ut till pressen. Enligt detta skulle Rhodesia omnämnas som Ruritania, Sydafrika som Transylvania, Ian Smith som Monkey och (de enligt den något koleriskt lagde Wilson särskilt förkastliga rhodesierna) Clifford Dupont och Desmond Lardner-Burke som Weasel respektive Toad.

1965 försörjdes Rhodesia med olja via en pipeline mellan Umtali och den moçambikiska hamnstaden Beira. En av Storbritanniens första åtgärder efter det rhodesiska upproret blev därför Beirapatrullen, en flottstyrka med uppdraget att se till att ingen olja längre kunde importeras denna väg. Åtgärden skulle ge upphov till bränsebrist i landet, men de friheter britterna tog sig utmed Moçambiques kust retade också upp portugiserna så till den grad att dessa snart erbjöd rhodesierna att försörja dem med den olja landet behövde i utbyte mot att man avbröt försöken att kringgå den brittiska blockaden av Beira. De brittiska patrullbåtarna blev dock kvar, och skulle under återstoden av upproret komma at kosta de brittiska skattebetalarna ansenliga belopp. Vad mer är, i och med blockaden förvägrades även Zambia olja, då landet för sin bränsleförsörjning var helt beroende av raffinaderiet i Umtali. Detta löste britterna genom att, i en ekonomiskt mycket dyr och ineffektiv operation, börja flyga in bränsle till Zambia. Detta skulle visa sig bli symptomatiskt för vad som komma skulle.

Rhodesisk tobak och rhodesiska mineraler stod högt i kurs, och omvärlden förhöll sig länge kallsinnig till de sanktioner Harold Wilson krävde. När den brittiske premiärministern till sist fick som han ville, började Rhodesia i stället exportera sin tobak till Moçambique, där den märktes om som portugisisk för att därefter exporteras till Europa. De bulvaner man anlitade gjorde visserligen exporten mindre lönsam och importen mer kostsam, men Rhodesia förblev under hela sin tid som rebellstat en del av världsekonomin. Butikshyllorna var välfyllda, och den rhodesiska valutan förblev stark, trots att den aldrig var helt och hållet konvertibel. De brittiska försöken att överta den rhodesiska centralbanken ignorerades i huvudstaden Salisbury helt, så när som på att man till följd av sanktionerna och straffåtgärderna hänvisade de fordringsägare som hoppades erhålla ränta på landets statsskuld till den parallella rhodesiska centralbank britterna hade satt upp i London. Att kalla sanktionerna för verkningslösa vore en överdrift, men de ledde också till framväxten av en inhemsk tillverkningsindustri, och via mellanhänder och avancerade affärstekniska upplägg lyckades man importera allt från de motorer från Rolls Royce landets flygvapen behövde till jetflygplan för civilt bruk.

För ett särskilt anmärkningsvärt exempel på hur Rhodesia lyckades kringgå omvärldens sanktioner stod landets export av kromitmalm. Denna ansågs allmänt vara av överlägsen kvalitet, och var därför mycket eftertraktad på världsmarknaden. När sanktionerna mot landet tvingade producenter av rostfritt stål att vända sig till andra exportörer fick detta till följd att man i USA blev så illa tvungna att importera kromit från Sovjetunionen. Förnedringen blev etter värre av det faktum att Moskvas sätt att täcka den ökade efterfrågan blev att – i ett flagrant brott mot de FN-sanktioner bakom vilka man varit en drivande kraft – själva börja importera kromit från Rhodesia, och därefter exportera denna vidare till ärkerivalen på andra sidan Atlanten. Samtidigt som man från sovjetiskt håll aldrig försatte ett tillfälle att utmåla Rhodesia som ett symptom på den utbredda rasismen i väst, bröt man därmed ogenerat mot de sanktioner man vid upprepade tillfällen hade utmålat som helt otillräckliga, i syfte att upprätthålla en mycket lönsam handel. Det hela var ett tidigt exempel på traditionen att lättvindigt utnyttja rasismanklagelsen som politiskt vapen, och är i egenskap av sådant också en påminnelse om hur lite som har förändrats sedan dess.

De storpolitiska implikationerna skulle dock komma att bli ännu mer pikanta. Sanktionernas existens var till syvende och sist ingenting annat än en följd av de amerikanska kraven på avkolonisering och USA:s nyblivna roll som världshegemon. Importen av strategiskt viktig kromit från Sovjetunionen blev dock snart politiskt ohållbar, varför kongressen 1971 antog en ny lag. Skrivningarna i The Byrd Amendment var visserligen allmänna, men hade det uttalade syftet att göra importen av rhodesisk kromitmalm laglig igen. Effekten blev inte bara att importen av kromit återupptogs, utan även importen av asbest och nickel. Lagen var mycket kontroversiell, men kom inte att hävas förrän samma näringsliv som en gång lobbat för dess införande börjat motsätta sig den av protektionistiska skäl. Sanktionerna mot Rhodesia, och det politiska spel som omgav dessa, erbjuder därmed en på många sätt väldigt belysande inblick i de skeenden som format den värld vi lever i idag.

Sanktionerna förmådde aldrig knäcka Rhodesia, utan bidrog tvärtom till att stärka sammanhållningen och kampviljan bland landets vita befolkning. Vad som i stället fick det land som den 11 november 1965 hade gjort uppror mot moderniteten att ge upp var vad som vanligtvis beskrivs som ett frihetskrig, men i själva verket var en hänsynslös terrorkampanj mot i första hand civila. Under de fjorton år upproret pågick blev dock landet inte bara en projektionsyta i vilken såväl fiender som vänner ofta såg vad de ville se snarare än vad som faktiskt fanns där, utan på många sätt också en värdemätare på tillståndet i världen. Storpolitiken kring sanktionerna mot landet utgör bara ett av många intressanta exempel på detta.

2019-11-10

Om liberalen som självdestruktiv missbrukarpersonlighet

Mina kaloriräknande risliberaler:

Det sätt på vilket vänstern ständigt flyttar fram sina positioner kan med fördel förstås i termer av erosion. Uppfattningar som en gång togs för självklara och ordningar som en gång framstod som skrivna i sten undergrävs först steg för steg, varpå vänstern fördömer och raserar dem när tiden är mogen. Processen är ofta förrädiskt långsamt, men ibland också snabb, som när ett mediedrev likt de höststormar som kan få ansenliga arealer kustlinje att vittra bort på några timmar får opportunistiska politiker att över en natt överge hävdvunna positioner hellre än att ta strid för vad som är rätt och riktigt. Denna process förknippas i det allmänna medvetandet ofta med socialismen, men är i själva verket främst en konsekvens av liberalismen.

Liberalen ser idag inte sällan sig själv som vänsterns borne motståndare, men hans handlingar och reflexer talar ett annat språk. Liberalen trivs bättre tillsammans med vänstern än högern, lyssnar hellre på vänstern än högern och gör oftare gemensam sak med vänstern än högern. I en debatt mellan högern och vänstern vill liberalen gärna framstå som en oberoende tredje part, men tar i praktiken alltid parti för vänstern. Liberalen har mycket lite att invända när vänstern i sin argumentation är osaklig eller använder halvsanningar och lögner som ett politiskt vapen, men reagerar direkt, instinktivt och kraftfullt i händelse av att en högerdebattör gör sig skyldig till samma sak. I den mån liberalen över huvud taget ventilerar annat än pliktskyldig och ljummen kritik mot vänsterns resonemang och metoder, tenderar denna att anmärkningsvärt ofta framföras indirekt och sarkastiskt i form av att liberalen indignerat anklagar högern för att bete sig som den vänster liberalen sällan funnit anledning att kritisera direkt. Vad mer är, när liberalen ställs inför en höger som vill bekämpa grov brottslighet eller kringskära vänsteraktivisters möjligheter att leva på skattepengar reagerar liberalen vanligtvis instinktivt genom att skönmåla situationen, tona ned problemen, utmåla högern som ett hot samt ta ställning för både brottslingarna och vänsteraktivisternas rätt att leva på skattepengar.

Liberalen förmår själv inte se detta mönster, utan tror sig tvärtom vara den som står för det balanserade, sansade och rättvisa perspektivet. Inte desto mindre borde det för en utomstående betraktare vara uppenbart att liberalismen inte klarar anktestet. Liberalismen har en vänsterideologis alla yttre kännetecken, reagerar som en vänsterideologi och intar en vänsterideologis positioner, varför den uppenbara slutsatsen också blir att liberalismen faktiskt är en vänsterideologi. Liberalismen har med tiden dock kommit att betraktas som en antivänsterideologi av såväl högern som av liberaler själva, varför högern sökt samarbeta med liberalismen samtidigt som liberaler, ofta i den uppriktiga tron att de därmed på något sätt värnar högern, i all praktisk bemärkelse kommit att målmedvetet arbeta för att underminera högern inifrån.

Liberalismen måste i ljuset av detta förstås som en neurotisk och självdestruktiv ideologi. Man tror sig ingå i en naturlig åsiktsgemenskap med vad man uppfattar som den måttfulla högern, men drivs samtidigt av en neurotisk aversion mot den egentliga högern. Resultatet blir att man, i sin iver att distansera sig från högern, ständigt både rör sig vänsterut och överger de principer man påstår sig vara besjälade av. Liberaler säger sig stå för marknadsekonomi och äganderätt, men har i praktiken länge försvagat dessa samtidigt som man målmedvetet arbetat för stärka svågerkapitalistismen. Liberaler påstår sig hylla friheten, men har krattat manegen för frihetsinskränkningar som före demokratins införande hade framstått som otänkbara. Liberaler påstår sig värna rättsstaten, men har i praktiken varit den organiserade brottslighetens bästa vänner. Liberaler påstår sig utgöra garanten för det öppna samhället, men för en politik som leder till att behoven av larm, murar och övervakning ständigt ökar. Liberalismen utger sig vara individualistisk, men blir för varje dag alltmer totalitär i sina anspråk. Liberaler har, för den goda sakens skull, varit redo att i vad man uppfattat som enstaka frågor göra vad man uppfattat som enstaka avsteg från de egna trossatserna så många gånger, att samhället förvandlats till vad som för gårdagens liberaler hade utgjort en skräckvision. Liberalen är i grund och botten ingenting annat än en missbrukarpersonlighet, som ständigt rationaliserar varje steg vänsterut som en oskyldig engångsföreteelse motiverad av omständigheterna.

Liberalen är dock inte bara fullständigt oförmögen till självkritik, utan därtill inkapabel att tolka det kaos han lämnar efter sig som någonting annat än framsteg. För liberalen utgör varje ambition att slå in på en högerpolitisk linje i ordets egentliga bemärkelse ett försök att vrida klockan tillbaka. För liberalen är varje avsteg från vad som för gårdagens liberaler utgjorde självklara liberala principer inte en kapitulation utan en seger, och varje försök att omintetgöra en sådan seger utgör för liberalen ett brott mot den naturliga ordningen. För liberalen utgör varje meningsfull högerståndpunkt en styggelse av det enkla skälet att en sådan utmanar liberalismens innersta väsen. Att argumentera för högeråsikter är, för liberalen, som att förespråka bygget av vågbrytare utmed en erosionsdrabbad kuststräcka. Liberalen förstår det i allmänhet inte själv, och har därför också utvecklat en uppsjö av avancerade och vid första anblick till synes genomtänkta teorier för att rationalisera detta, men vad som i grund och botten driver honom är ingenting annat än begäret att få se samma kuststräcka slukas av havet.

Av denna anledning kan någon naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen heller aldrig existera. Högern och liberaler kan endast finna kompromisser så länge dessa kompromisser helt och hållet sluts på liberalismens villkor, och de många kompromisserna av denna typ har bidragit till att det idag främst är högern som förknippas med liberalismens många tillkortakommanden. Det finns visserligen exempel på goda krafter som själva kallar sig för liberaler, men dessa bör i första hand förstås i termer av högerkrafter med en idealiserad bild av liberalismen. Föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen har dock varit förödande och demoraliserande för högern. Den har lett till destruktiva kompromisser, uppslitande försök att bygga gemensamma institutioner och att man gång på gång blivit motarbetad av personer man intalat sig varit ens vänner. Liberalismen är idag, precis som när begreppen höger och vänster en gång var nya, högerns huvudmotståndare, och bör behandlas med den skepsis den i egenskap av detta förtjänar.