2019-05-21

Om den konstruerade främlingen och återgången till det förnationalistiska tillståndet

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en "basket of deplorables", var detta ingenting som sades i ett vakuum. Tvärtom är yttranden av detta slag idag legio, och även en tämligen förhärdad misantrop som undertecknad kommer allt oftare på sig själv med bli direkt illa till mods av det hämningslösa förakt gentemot arbetarklassen och landsbygdsbor som man inom den progressiva kasten numera både öppet och stolt koketterar med.

En utmärkande egenskap för detta förakt är att föremålet för det är människor som betraktas som väsensskilda från den egna gruppen. Sättet föraktet framförs på röjer inte bara en nedlåtande attityd, utan även en betraktare vars blick är den med vilken man betraktar någonting som inte är riktigt mänskligt. Hållningen påminner om den i bästa fall roade, och i värsta fall direkt äcklade, zoologens eller viktorianske antropologens. Vad man betraktar är till synes inte en människa med vilken man delar språk och kultur, utan en fullständigt främmande varelse.

I viss mån speglar naturligtvis detta en uråldrig sanning, nämligen att olika samhällsskikt utmärker sig för sina egna sociolekter och subkulturer. I modern tid har dock dessa skillnader länge varit av sekundär betydelse, och överskuggats av att man även mellan dessa skikt delat språk och – till följd av geografisk närhet – såväl erfarenheter som kulturella referensramar med varandra. Detta har skapat en gemensam identitet som svetsat människor samman, och som i förlängningen också skapat en gemensam klan eller stam.

Vad det hämningslösa och idag så fashionabla progressiva föraktet mer än någonting annat är ett utlopp för, är en ambition att lämna denna gemensamma identitet bakom sig. Genom att retroaktivt utse etablerade begrepp till nedsättande epitet, genom att själv alltmer börja signalera vem man vill uppfattas som genom användandet av kodord, och genom att avsiktligt förstärka de skillnader som alltid funnits när det kommer till nöjen, kulturella preferenser och konsumtionsmönster, har man aktivt och avsiktligt vidgat vad som tidigare varit en spricka till en djup klyfta.

I takt med att klyftan blivit djupare har också den gemensamma identiteten försvagats, ända tills de båda grupper som nu är tydligt uppdelade på varsin sida av den börjat sluta uppfatta sig som en och samma stam. Förmågan och viljan till empati börjar inskränka sig till den egna gruppen, och för den progressive som vet sig ha moralen på sin sida, börjar människorna bortom den mentala klyfta man själv i allra högsta grad varit med om att skapa i tilltagande grad framstå som just en "basket of deplorables".

När samhörigheten väl har eroderats och en främling har skapats, ligger som hos alla flockdjur föraktet och hatet nära till hands. I syfte att vidga klyftan ytterligare, börjar det i detta skede också framstå som alltmer lockande att – om inte i praktiken, så i alla fall med en läpparnas bekännelse – uppta faktiska främlingar i den egna stammen, då detta blir ett effektivt sätt att förstärka främlingskapet ytterligare. Det är sannolikt också i ljuset av detta de idag så vanliga referenserna till begrepp som "vita män" bör förstås.

Vad man i och med detta lyckats uppnå är en återgång till ett förnationalistiskt tillstånd, där stamtillhörigheten primärt avgörs av klass och kast, snarare än av just nationalitet. Till skillnad från vad som var fallet före nationalismen, förenas idag dock i väldigt hög utsträckning de olika kasterna av nationalstatens gemensamma institutioner, allmänningar, transfereringssystem, lagar och sociala konventioner, varför vad som då fungerade förhållandevis väl nu ger upphov till våldsam friktion. Vad mer är, den kastchauvinism som nu tillämpas är så ohämmad att den även får de flesta radikala nationalister att framstå som måttfulla i jämförelse. Den nidbild av nationalismen man sällan försitter ett tillfälle att kritisera, speglar i själva verket bara vad man själv ogenerat ägnar sig åt, fast på grundval av en annan stamtillhörighet än den nationella.

Att den egna chauvinismen är både djupt motbjudande, hatisk och farlig, utgör dock för den progressive inget problem. Då den varken kan kopplas till nationalitet eller ras blir den, med den progressives fäbless för ytliga och emotionella analyser, till en fullt legitim hållning. Att man till skillnad från den stora merparten av västvärldens nationalister leker med just de krafter som gång på gång visat sig vara väldigt farliga, förblir därför någonting som inte ens den som ständigt och tvångsmässigt hänvisar till 1930-talet reflekterar över för en sekund.

2019-05-19

Om vikten av att inte vara en renlärig libertarian, eller: Operationen gick bra men patienten dog

Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen. Jag hade vid tillfället i fråga inte möjlighet att utveckla mitt på en och samma gång både ärligt menade och avsiktligt provokativa påstående, och när jag sedan började fundera på hur jag bäst kunde svara, slog det mig att detta med fördel kunde göras i form av en offentligt text.

Att liberalismen är en vänsterideologi är inte en åsikt, utan ett väletablerat historiskt faktum. Liberalismens en gång självskrivna ställning som vänsterideologi återspeglas inte bara i liberala organisationsbeteckningar som Venstre och Sveriges vänsterpressförening. Detta följer också per definition, då det var just omständigheten att liberaler satt till vänster i den revolutionära nationalförsamlingen som en gång i tiden gav upphov till begreppet som sådant. Libertarianismen är inte bara en gren av liberalismen, utan därtill i mångt och mycket ett försök att gå tillbaka till liberalismens rötter. Av denna anledning kan man också på tämligen goda grunder hävda att libertarianismen (eller åtminstone den liberalism libertarianismen försöker återskapa) är en väldigt god kandidat till titeln som alla senare vänsterideologiers urmoder. Ett sådant resonemang hade måhända kunnat framstå som en meningslös akademisk övning, vore det inte för att denna omständighet har återverkningar på en debatt som fortfarande pågår.

Den klassiska liberalismen uppstod i Storbritannien, och kom att få en dominerande ställning efter vad som (i ett närmast skrattretande exempel på tillämpad whighistorieskrivning) fått namnet "den ärorika revolutionen". Det var under den nya ordning som därefter växte fram som marknadsekonomin, religionsfriheten, de negativa friheterna och den industriella revolutionen – det vill säga just de värden som libertarianer (och ironiskt nog också neoreakationärer) brukar tala sig varma för – slog rot. De jakobituppror som skakade det efterrevolutionära Storbritannien utgjorde ett påtagligt hot mot denna mer eller mindre libertarianska ordning, och det liberala svaret blev, talande nog, bland annat omfattande kulturell repression riktad mot de landsändar som hade varit drivande i upproren.

När tretton av de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 gjorde uppror var detta i mångt och mycket en konsekvens av att de inte fann den brittiska liberalismen vänsterradikal nog. Den ordning som under landets första år rådde i Amerikas förenta stater kan närmast betraktas som anarkokapitalistisk, och när landet 1789 fick en ny konstitution som av libertarianer ofta brukar framhållas som en kraftig vänstervridning, var detta i själva verket en högerreaktion i syfte att upprätta en ordning något mer lik den kungliga. Samma år utbröt också den franska revolutionen, som ursprungligen var ett försök att införa den anglosaxiska liberalismen i Frankrike. När snöbollen väl var i rullning kom landet snart att utvecklas i en betydligt mer radikal riktning, men inte desto mindre skulle de nu tre liberala traditionerna komma att korsbefrukta och influera varandra, varför även mycket av den franska liberalismens idégods med tiden blivit till liberal kanon.

Det är ur denna tradition som libertarianismen, på gott och ont, är sprungen. Mycket av vad den fört med sig är idag närmast omöjligt att föreställa sig en tillvaro utan, men annat har med tiden också visat sig högst problematiskt. I den mån en saudisk oligark vill finansiera wahhabistiska moskéer i Sverige med sina egna pengar, saknar till exempel libertarianismen medel att försvara sig. Utifrån libertarianismens fokus på äganderätt, religionsfrihet och negativa rättigheter går det inte att förbjuda någonting sådant, även om man på förväg vet att konsekvenserna kommer bli destruktiva och destabiliserande. En del libertarianer drar därför slutsatsen att saudiskfinansierade wahhabistiska moskéer inte är något problem, andra argumenterar för att finansieringen bör strypas på grunder som till sin natur dels inte är libertarianska, dels står i konflikt med libertarianismens grundprinciper.

Det är i sammanhanget tämligen uppenbart att det är den förstnämnda gruppen som företräder den renläriga libertarianismen, och i den sistnämnda man finner en avvikelse från denna. Slutsatsen man bör dra av detta är dock inte att man till varje pris måste stå upp för den renläriga libertarianismen, utan tvärtom att libertarianismen ibland leder väldigt fel. Libertarianismen kan till exempel utifrån sina egna premisser stoppa en oönskad och destruktiv folkvandring om denna primärt är driven av bidrag, men inte annars. I ett nordeuropeiskt, homogent och förhållandevis isolerat samhälle kan den renläriga libertarianismen sannolikt fungera väl som rättesnöre även in absurdum, men i globaliseringens tidevarv visar sig ideologin allt oftare sakna konstruktiva svar på vad som nu blivit till ödesfrågor.

Det är här libertarianismens vänsterursprung gör sig påmint, emedan den kompromisslösa och renläriga libertarianismen i detta läge blir till ett rent självskadebeteende. Huruvida man väljer att hantera detta genom att förkasta, omtolka eller göra avsteg från libertarianismen är sekundärt, så länge man inte insisterar på renlärighet till varje pris. Renlärighet är i detta läge inte en dygd, utan en destruktiv och fyrkantig hållning à la talesättets operationen gick bra men patienten dog. Att den renläriga hållningen är just renlärig, är dock omöjligt att förneka. Denna omständighet säger måhända någonting mindre smickrande om libertarianismen som sådan, men det gör definitivt inte renlärighet till ett självändamål.

2019-05-17

Surf grimoire med Per Svensson

Den 16 maj 2019 skulle komma att gå till historien som ett epokgörande datum i den svenska opinionsjournalistiken. Stärkt inte bara av sina tidigare succéer med experimentella ledarkrönikor, utan också av det faktum att han själv var chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, och därmed också ytterst ansvarig för att bedöma vilka alster som uppfyllde de högt ställda kvalitetskraven, beslöt sig Per Svensson för att ännu en gång låta populasen ta del av hans klokskap.

Som den vanemänniska han var, valde Svensson att ännu en gång begagna sig av en litterär form han själv ansåg sig bemästra till fulländning – nämligen vad som i den anglosaxiska världen kallades för stream of consciousness. Med vad han själv trodde var en självsäker, solbränd, blond och muskulös kalifornisk surfares grace kastade han sig ut på de subtila språknyansernas bränningar, och att elaka tungor därefter skulle komma att påstå att han i full fart med detta mest hade liknat en panikslagen och akut självmedveten älg som försökt dansa wienervals, kan utan vidare avfärdas som ljusskygga krafters försök till förtal av en stor konstnär.

Det är en förfärad Per Svensson som inleder sin text. Under de rigorösa studier han med både koncentrerad ansiktsmuskulatur och allvarlig blick, men också med ett lekfullt intellektuellt leende på läpparna, har ägnat sig åt i sitt eget bibliotek, har han funnit att Carl von Linné gjort sig skyldig till brott mot 2010-talets värdegrund, och vad värre är, att brottet har begåtts på latin! Svensson finner dock tröst i den förmildrande omständigheten att von Linné trots detta förmådde uppskatta månaden maj. En månad då hästkastanjer enligt Svensson utmärker sig som mer färggranna än självaste prunus-släktet, och då syrenerna doftar inte likt parfym, utan likt psilocybin och lysergsyradietylamid.

'Den brittiska romantiske poeten John Keats är för tillfället kanske mest känd för att Ben Whishaw har spelat honom i "Bright star", en kärleksfilm regisserad av Jane Campion', fortsätter därefter Svensson i vad som inte bara är en mycket elegant övergång, utan också en påminnelse om att han, förutom att vara en stor litteraturkännare, också hade en osviklig känsla för det folkliga. Kanske är det dock inte främst Keats ande som svävar över Svenssons produktion, utan Yeats dito. Vad som mer än någonting annat kännetecknade den legendariske ledarskribentens gärning var nämligen att den med åren kom att förkroppsliga devisen the centre cannot fold.

"Naturen är en bok vi människor gemensamt författar", konstaterade Svensson både poetiskt och djupsinnigt, och drog därefter utifrån detta slutsatsen att hans samtid mer påminde om upplevelsen av att drabbas av grå starr, än den av visionen av blixtar som (tillsammans med ljudet av tordön) återges av en avancerad högtalare. Via en graciös metafor där det onödigt långa liknas vid ett snabeldjurs utsträckta proboscis-parti också får fungera som ännu en brygga mellan de olika strömningarna i författarens medvetande, landar texten därefter i Cornwall. Utflykten syftar inte bara till att påminna läsaren om att det finns alternativ till de mer plebejiska turistdestinationerna, utan möjliggör därtill för Svensson att mot en bakgrund av surfromantik lägga ut texten om corvidæ-släktet. En utläggning som därtill mycket elegant anknyter till hans tidigare konstaterande att "[k]ulturen slår naturen", men att det samtidigt är "svårt att säga vad som är vad".

Huruvida Svenssons resa till Cornwall hade företagits med flyg, eller på annat sätt resulterat i koldioxidutsläpp, framgår inte av texten, men det är oavsett vilket med Cornwall i åminne han till sist drabbas av sin stora insikt – nämligen att en liter bensin inte kostar mer än en halv kopp latte. Implikationerna av detta överlåts som en övning till läsaren, men en rimlig tolkning är att de glesbygdskverulanter som i sin arbetspendling vid denna tid inte sällan gjorde av med 200 liter bensin per månad borde ha reflekterat över att kostnaden för detta inte överskred utgifterna för de 100 koppar sugrörslatte de varje månad köpte i hembyns espressobar. Genom att på detta eleganta vis väva in in den lilla människans vardag i de stora skeendena, bevisade Svensson ännu en gång att han tillhörde gräddan av svenska stilister.

2019-05-16

Två timmar framåt och trettio år tillbaka

Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning. Rhodesias brott bestod i omvärldens ögon i att landet vidhöll en ståndpunkt som visserligen inte längre ansågs acceptabel, men som inte desto mindre hade varit just detta i en dåtid så nära att merparten av landets kritiker själva hade minnen av den. Påståendet att Rhodesia skulle ha stått emot tidsandan under trettio år var dock under hela landets upprorstid en överdrift. När Rhodesia den 11 november 1965 utropade sin självständighet rörde det sig inte ens om tio.

1945 hade Sydrhodesia tillhört andra världskrigets segrarmakter. 1953 hade landet setts som en liberal motvikt till det Sydafrika där Nationalistpartiet fem år tidigare kommit till makten till följd av ökande folkligt missnöje med den i utlandet så beundrade Jan Smuts. Det var först efter att Ghana 1957 som första brittiska koloni i Afrika beviljats självständighet som Rhodesias ställning började ifrågasättas på allvar, men därefter kom också utvecklingen att gå väldigt fort. Fler och fler brittiska kolonier i Afrika blev självständiga, och ett alltmer misstänksamt USA införde i tysthet ett vapenembargo mot Centralafrikanska federationen i vilken Sydrhodesia då ingick. När samma federation 1963 slutligen upplöstes, drogs Sydrhodesia redan med en tilltagande pariastämpel.

Det var mot denna bakgrund premiärminister Edgar Whitehead 1959 inledde förhandlingar med London om full formell självständighet för den allt sedan 1923 självstyrande kolonin. När kaos bröt ut i det nyss självständiga Kongo kunde rhodesierna med egna ögon åse den strida ström av belgare som tog sig över gränsen till Centralafrikanska federationen, på sin flykt från våldet i vad som nyss hade varit en blomstrande koloni. Sydrhodesia började i snabb takt alltmer framstå som en ö av stabilitet i ett hav av kaos, men väljarna insåg att risken för att våldet skulle sprida sig söderut var högst påtaglig, varför kraven på ett nytt politiskt ledarskap med åren skulle komma att växa sig allt starkare.

Edgar Whitehead hade 1958 utsetts till premiärminister efter att hans företrädare Garfield Todd avsatts under en uppslitande intern strid i United Federal Party (UFP). Whiteheads framgångar i förhandlingarna med London blev dock blygsamma, varför UFP förlorade valet 1962 mot det nybildade Rhodesian Front. Den nya regeringen under Winston Field hade en utmärkt förhandlingsposition gentemot Storbritannien, då både de brittiska och sydrhodesiska regeringarnas godkännande krävdes för att federationen skulle kunna upplösas, och Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) skulle kunna få den självständighet London hade lovat dem. I slutändan valde dock den av britterna hårt ansatte Field att inte spela ut sitt trumfkort. Några månader efter federationens upplösande avsattes han därför av sitt eget parti, varpå Ian Smith kom till makten.

När regeringen Smith halvannat år senare ensidigt utropade Rhodesia självständigt blev resultatet inte bara fördömanden och sanktioner, utan också att Ian Smith i omvärldens ögon blev sinnebilden för den reaktionäre rasisten. Humphrey Gibbs, den av den rhodesiska regeringen nu avskedade guvernören, blev däremot utanför Rhodesia till en hjältefigur då han vägrade lämna sin post. Högt i kurs stod också den tidigare premiärministern Garfield Todd, som kategoriskt fördömde den nya regeringen. Även de tidigare (sydrhodesiska och/eller federala) premiärministrarna Edgar Whitehead, Godfrey Huggins och Roy Welensky kom i omvärlden att bli väldigt uppskattade för sin kritik av Ian Smith.

Bortsett från Todd förespråkade dock ingen av dessa någonting som ens liknade en snabb övergång till majoritetsstyre. Inte ens Ian Smiths nemesis, den brittiske premiärministern Harold Wilson, ansåg detta vara realistiskt. Vad mer är, trots att Garfield Todd hörde till den nya regeringens mest högljudda kritiker, och trots att han med tiden skulle komma att omsätta denna kritik i att göra sin egen gård till en fristad för terrorister, hade hans egen regering varit mindre progressiv än Smiths. Då han tidigare även varit en hätsk kritiker av sin reforminriktade efterträdare och partivän Whitehead, är det inte osannolikt att hans inställning åtminstone delvis bottnade i en bitterhet över att ha blivit avsatt som premiärminister.

I slutändan fick varken Smith eller hans kritiker som de ville. Till och med Todd, som länge gav Zimbabwes regering sitt helhjärtade stöd, fick kort före sitt frånfälle se sig förnedrad av Robert Mugabe sedan den nya regeringens övergrepp och vanstyre gjort även honom till en uttalad kritiker. Den snabba övergång till majoritetsstyre som förkastats av den starkt vänsterinriktade Labourpolitikern Harold Wilson, blev däremot verklighet under den konservativa ikonen Margaret Thatcher. Under de 23 år som gått sedan Ghanas självständighet, hade tidsandan förändrats så radikalt att även järnladyns legendariska högerhållning i sammanhanget utgjorde en position till vänster om alla de övriga aktörernas respektive utgångspunkter.

En sådan förflyttning hade varit anmärkningsvärd, även om den hade tagit skämtets trettio år på sig. Vad mer är, Ian Smith och hans idag så ökända regering representerade inte en rörelse åt höger. Han stod inte ens still, utan bara bromsade en rörelse som även i Rhodesia fortsatte åt vänster. Detta är en omständighet som högern, oavsett vad man råkar tycka om Smith och hans regering, behöver reflektera över de vidare implikationerna av. Inte minst som Brexitförhandlingarna mellan London och Bryssel alltmer framstår som ett förvridet eko av 1960-talets förhandlingar mellan London och Salisbury, fast denna gång med London i rollen som den svagare parten.

2019-05-13

Den progressiva lynchmobben

I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Huruvida en sådan fördelning är någonting önskvärt eller ej är i sak någonting kan man ha olika åsikter om, men Arpis utspel utgjordes trots att det var kryddat med ett flertal värdeomdömen inte i första hand av åsikter, utan av kalla fakta.

När hela helvetet strax därefter med deprimerande förutsägbarhet bröt loss, lyste de sakliga invändningarna med lika deprimerande förutsägbarhet därför med sin frånvaro. Vad de fradgatuggande kritikerna i stället snabbt riktade in sig på var att Arpi hade använt sig av begreppet "globalister". Detta var, som Arpi med en närmast omänsklig tålmodighet gång på gång sakligt själv påpekade, en i sammanhanget både etablerad och relevant term. Lika ointresserade som de var av att sakligt bemöta vad Arpi faktiskt hade skrivit, var dock den progressiva lynchmobben av att förhålla sig till denna omständighet. När DN:s evigt grötmyndige chefredaktör i detta läge passade på att ge sig in "debatten" genom att insinuera att Arpi skulle vara antisemit, resulterade därför också hans allt annat än belevade inhopp i en strid ström av ryggdunkningar från bland annat riksdagsledamöter och liberala ledarskribenter.

Att åtminstone en liberal ledarskribent därefter följde upp sin delning av chefredaktörens lågvattenmärke med att dela en tämligen apart rapport om "Hoten och hatkampanjerna mot oberoende opinionsbildare" utgjorde inte bara en ironi av kosmiska mått, utan också en synnerligen nyttig påminnelse om varför Arpis formulering om "dagens mjuka totalitärer" var en i allra högsta grad pregnant sådan. Att en etablerad debattör får löpa gatlopp över ett välformulerat debattinlägg utan att någonting som ens vagt påminner om en saklig invändning mot hans resonemang framförs, eller varför personer som själva kallar sig för "socialister" mangrant ställer sig bakom en ordning som gör stora delar av arbetarklassen till förlorare, vore nämligen annars omöjligt att förstå.

Vad Arpi påpekade har många påpekat före honom. Vad som gör reaktionerna särskilt intressanta i just det här fallet är att Arpi är en etablerad debattör, med en både etablerad och tung opinionsredaktion som plattform. Händelseförloppet utgör i ljuset av detta en synnerligen pedagogisk inblick i hur intoleranta och rabiata den progressiva ordningens förkämpar är. Att de kritiseras av någon som undertecknad är illa nog, men att bli kritiserade av någon som Arpi är för dem någonting fullständigt oacceptabelt. De tål inte kritik, de tål inte motstånd, de tolererar inte att en etablerad debattör som inte delar deras agenda uttrycker detta öppet, och de är beredda att gå över lik för att kväsa oppositionen.

När detta mål skall uppnås finns inga regler, inga krav på saklighet eller anständighet och inga otillåtna metoder. För dem utgör ett debattinlägg som Arpis en pesthärd som måste försättas i karantän. För dem utgör blotta möjligheten till att samhälle som, om så bara i begränsad omfattning, vänder globalismen, mångkulturalismen och målet om en europeisk superstat ryggen en vederstyggelse. För dem utgör varje hinder på vägen mot vad de kallar för "framsteg" en avvikelse från den Gudomliga Planen. För dem utgör ett samhälle där Arpis utspel omsätts i praktisk politik en kosmisk anomali där tiden går bakåt, och som därigenom hotar hela universums fortsatta existens.

Det är denna världsbild, och denna upplevelse av att utkämpa ett heligt krig mot "bakåtsträvarna", som utgör själva definitionen av en vänsterståndpunkt. Det är denna sorts blinda fanatism som högern har att bekämpa. Den "höger" som intalar sig att det är möjligt att kompromissa med fanatiker av detta slag, och att det bästa är att sitta still i båten under tiden som det stormar kring Arpi, lurar inte bara sig själv. En sådan "höger" går dessutom fanatikernas ärenden.

2019-05-10

Det kamouflerade tyranniet

Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats. Den tillhandahåller en skola där studieovana samt elever i behov av lugn, ro och disciplin slås ut på löpande band. Den berövar barn och unga på en trygghet som borde vara deras mest grundläggande rättighet. Och så vidare.

När småfolket protesterar mot detta möts de dock inte av förståelse, utan av hån, demonisering, klassförakt och stundom också rättsliga åtgärder. Att de som uttrycker sig hårdast inte sällan också är människor med både bittra och högst personliga erfarenheter av progressivismens konsekvenser, framgår sällan när de fördöms offentligt. Vad mer är, samtidigt som rätt offer som attackeras av rätt förövare kan räkna med att bli föremål för oräkneliga nyhetsinslag, ministerutspel och ledartexter, bemöts de betydligt vanligare fallenfel offer attackeras av fel förövare med både största möjliga tystnad och en total frånvaro av de i andra sammanhang så fashionabla hudfärgsanalyserna.

Vi förväntas tycka pensionärer som skriver av sig sin frustration efter att de blivit misshandlade är dåliga människor. Vi förväntas hånskratta åt arbetarklassens barns dialekt och språkbruk då de berättar om sina dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället. Vi förväntas se ned på de ungdomar som, samtidigt som deras vänner blir knivrånade, vägrar ta överhetens förkunnelser om postkolonialism och strukturell rasism på allvar. Vi förväntas tycka det är moraliskt högstående när makthavare bosatta på adresser där boendepriserna skyddar dem från politikens konsekvenser spyr galla över de människor som måste bo i den verklighet de skapat.

Vi förväntas, kort sagt, ta överhetens parti mot småfolket. Vi förväntas avfärda den som säger sanningen som förkastlig, samtidigt som vi förväntas sluta upp bakom ett etablissemang som driver en politik som är dålig för mannen på gatan. Vi förväntas tycka det faktum att allt fler på alltmer lösa grunder ställs inför skranket för att ha ventilerat sina åsikter offentligt är ett tecken på framsteg. Vi förväntas ta parti för välavlönade makthavare som skönmålar, och mot vanliga människor som berättar om sina personliga erfarenheter. Vi förväntas tycka det är sunt när journalister hellre granskar de vanliga medborgare som kritiserar de makthavare som både skönmålar och för en politik som är dålig för dem, än föremålet för kritiken i fråga.

Detta säger någonting väldigt intressant om det progressiva samhället, nämligen hur påfallande likt det är just de samhällen som progressiva själva mest frenetiskt brukar framhålla som avskräckande exempel. Det finns naturligtvis i många fall en gradskillnad, men i grund och botten är de mekanismer det progressiva samhället använder sig av för att skydda makten från folket i stort sett identiska med de mekanismer som varje tyranni i världshistorien använt sig av för att uppnå samma syfte. Att detta inte bara gäller politikerna, utan även etablissemanget i stort, bara understryker hur uppenbar parallellen är. För den som börjar betrakta det progressiva samhället genom denna lins, blir också mycket som tidigare framstått som ofattbart plötsligt fullt begripligt.

2019-05-05

Om vänster- och högerliberaler

Det åsiktsspektrum som gömmer sig bakom begreppet "liberalism" är både brett och illa definierat. Här återfinns inte bara företrädare för de två liberala riksdagspartier som gjort gemensam sak med Stefan Löfven, utan även personer som bekänner sig till den klassiska liberalismen, och som i dagens politiska landskap stundom därför närmast framstår som reaktionärer. Om varför liberalismbegreppet trots detta inte är värt att kämpa för, och varför även den klassiska liberalismen är att betrakta som problematisk, är ämnen som redan har behandlats i ett flertal texter av undertecknad. Inte desto mindre är det värt att notera att även om den förstnämnda kategorin av liberaler ur högerns perspektiv utgörs av givna motståndare, återfinns i den senare många naturliga allierade.

Liberaler kan, annorlunda uttryckt, delas upp i vänster- och högerliberaler. Begreppen är förvisso relativa, då liberalismen alltid har utgjort en vänsterideologi, men uppdelningen är inte desto mindre relevant. Huruvida den rörelse vänsterut liberalismen genom historien har utgjort även inledningsvis representerade någonting negativt eller inte kan diskuteras, men då den bland annat utmynnade i den industriella revolutionen står det tämligen klart i att den resulterat i mycket som inte ens den mest förhärdade reaktionär (möjligtvis med undantag för Evola) dagligen både uppskattar och använder sig av. Den som kategoriskt avfärdar liberalismen som någonting helt och hållet dåligt, lever med andra ord sannolikt inte som vederbörande lär.

Att identifiera vem som är vänster- och högerliberal är dock svårare än vad det vid första anblick kan framstå som. Många som själva ser sig som socialliberaler besitter starka högerreflexer, samtidigt som många som utger sig för att vara klassiska liberaler utmärker sig för sina starka vänsterreflexer. Detta yttrar sig inte sällan i att samtidigt som man bekänner sig till en uppsättning principer, så tenderar man i skarpt läge att agera utifrån en helt annan. Detta gör att gruppen liberaler i sin helhet lätt framstår som både oberäknelig och opålitlig. Ett problem som dock försvinner när man tar sig an mysteriet från en behavioristisk angreppsvinkel genom att se till vad liberaler faktiskt gör, snarare än att lyssna på vad de påstår sig lägga i begreppet "liberalism".

Vänsterliberaler utmärker sig för att de ser världen genom vänsterglasögon. De ser ett högerextremt terrordåd med få döda som mycket allvarligare än ett jihadistdåd med många döda, eftersom vad de fruktar mer än någonting annat är högern. Vänsterliberaler går från att se åsiktskorridoren som ett hjärnspöke till att själva sig sig som offer för den, när en liten minoritet inom etablissemanget börjar ifrågasätta dem från höger. Vänsterliberaler ignorerar AFA även när föremålet för den våldsamma vänstern är liberaler, men hetsar varandra till att tro att ett Machtübernahme är nära förestående när en liten grupp universellt föraktade nazister arrangerar en demonstration utan att ens bryta mot lagen.

Vänsterliberaler anser att vad som är oskyldigt när vänstern gör det, är ett grovt övertramp när högern gör samma sak. Vänsterliberaler är lika besatta av att högern skall hålla rent på sin flank, som de i praktiken är ointresserade av att vänstern håller rent på sin egen. Vänsterliberaler blir övertygade om att de befinner sig under belägring även när samhället i snabb takt stöps om i den riktning de själva önskar, om processen till deras fasa bromsas in något till följd av motstånd från höger. Vänsterliberaler som genomdriver en radikal och impopulär politik, tenderar att vara oförmögna att uppfatta motståndet mot denna som någonting annat än ett tecken på att högern har radikaliserats och frångått status quo. Vänsterliberaler tycker alltid att ett offer för en Hitler väger minst en magnitud tyngre än ett offer för en Stalin. Et cetera.

Högerliberal är däremot den som visserligen ser sig som liberal, men som inte delar dessa reflexer. En högerliberal är någon som förmår vara liberal utan att hemfalla till självskadebeteende. En högerliberal förmår se det högre värdet i en gånggrift, runsten eller medeltida katedral, även när denna inte fyller någon praktisk funktion. En högerliberal förmår uppskatta det kulturhistoriska värdet i en stad som Baarle, en institution som monarkin eller en gata med ett mytologiskt namn, trots att en gränsrevision, en republik eller ett numeriskt gatunamn till synes vore mycket mer rationellt eller praktiskt.

Bakom den sippa, balanserade och rationella vänsterliberala ytan återfinns i själva verket en ytlig, andefattig och fantasilös nihilism. En högerliberal, däremot, är en människa av kött och blod, och därmed också någon det till syvende och sist går att göra affärer med.

2019-05-01

En zombie går runt Europa

Första maj har idag traditionsenligt firats med att högern påpekat det ironiska i att vänstern går ut och demonstrerar mot sig själva. I sak är detta inte bara rätt, utan rymmer dessutom en djupare sanning som står sig även under årets 364 övriga dagar. Den gängse bilden av en rebell är idag nämligen någon vars agenda överensstämmer med maktens, och som går längst fram när samhället steg för steg stöps om i en riktning som råkar sammanfalla med precis den etablissemanget önskar.

Första maj är dock inte en charad endast av detta skäl. Vad som mer än någonting annat gör första maj till en Potemkinföreställning är att en zombie går runt Europa – närmare bestämt socialismens zombie. När förmenta socialister till klassiska socialistiska slagord marscherar under röda flaggor, syftar detta till att flytta allmänhetens uppmärksamhet från det faktum att socialismen är död, och att de politiker som påstår sig representera den sedan länge har upphört att försvara arbetarklassens intressen. Av forna tiders klassanalys återstår endast slagord och klichéer tömda på innehåll, samtidigt som politiken tagit en riktning som inte särskilt lätt låter sig beskrivas enligt gårdagens förklaringsmodeller.

Av denna anledning blir även merparten av den kritik som framförs mot första maj från högerhåll en del av charaden. När högern högljutt kritiserar de socialistiska parollerna, bidrar man själva till att flytta fokus från det faktum att samma paroller är ett spel för gallerierna. Kritiken resulterar ironiskt nog i att socialismens sminkande lik förefaller vara vid liv, vilket skänker de förment socialistiska politikerna legitimitet och trovärdighet i arbetarklassens ögon. Såväl vänsterns som högerns retorik bidrar därför till att upprätthålla illusionen av att det pågår en strid vid ett slagfält där kanonerna i själva verket tystnade för längesedan.

Den rådande politiska ordningen är ett insidervälde, och den lilla klick av välbärgade insiders som idag har gått i bräschen för de välregisserade manifestationer där man under röda fanor sjungit sånger om arbetarklassen, har inga planer på att ändra detta. Kritiken av "de rika" syftar bara till att flytta fokus från det faktum att det säkraste sättet att bli riktigt rik i Sverige idag, är att bli en av den gigantiska statsapparatens underleverantörer. Talet om "solidaritet" syftar till att flytta fokus från det faktum att politikerna medelst skyhöga skatter på lönearbete pungslår arbetarklassen, dels för att kunna köpa sig den snabbväxande parasitära klassens röster, dels för att hålla svågerkapitalisterna inom välfärdssektorn på gott humör.

Januariöverenskommelsen har inte bara formaliserat vad som redan var ett fait accompli, utan är också på god väg att göra rådande ordning ännu mer motbjudande. I de fyra kryptojakobinska partiernas överenskommelse slås fast att skatterna för höginkomsttagare skall sänkas och att den skattefinansierade svågerkapitalismens ställning skall stärkas ytterligare. Parallellt med detta kan man på goda grunder misstänka att landsbygdsbor, arbetare och medelklassen kommer få se sin skattebörda öka i takt med att de 73 punkterna blir verklighet.

Vad som växt fram efter socialismens död och den nyliberala reaktionen är en ordning som kombinerar en nidbild av kapitalismen med en nidbild av socialismen. Då detta är ett upplägg som varken gynnar arbetarklassen, medelklassen eller de innovativa och värdeskapande näringsidkarna, är det av avgörande betydelse för samma ordnings fortlevnad att dess sanna natur inte uppmärksammas. I ljuset av detta blir dagens charader plötsligt också fullt begripliga. Genom att iscensätta en 1970-talsmotsvarighet till Medeltidsveckan, kan man också upprätthålla illusionen av att allt är som vanligt.

På detta vis förflyttar man inte bara fokus från vad som faktiskt pågår. Genom att hetsa allmänheten till att utkämpa gårdagens strider sår man dessutom split mellan systemets förlorare. Under tiden kan såväl den bananrepubliksinspirerade klientelismen som den lika bananrepubliksinspirerade svågerkapitalismen ostört fortgå.

2019-04-22

Om insiders, värdegrund och korruption

Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt. Det hela blir dock inte bara förklarligt, utan dessutom fullständigt logiskt, om man börjar analysera rådande ordning i termer av vilka som är dess insiders respektive outsiders.

En insider är i sammanhanget någon med makt som har ett personligt intresse av att rådande ordning inte rubbas. En insider kan ha både blå och röd partifärg. En insider kan vara politiker, statstjänsteman, aktivist eller privatanställd. Vad mer är, många insiders förnekar att de är en del av den rådande ordningen, utan marknadsför i stället sig själva som rebeller som bekämpar eller granskar den. Vem som faktiskt är en insider kan således framstå som oklart, men blir tämligen uppenbart då man skrapar på ytan, eller helt enkelt bara följer pengarna.

Att de flesta politiker är insiders är uppenbart. Även offentliga tjänstemän är dock insiders, då deras löner betalas med skattemedel och då deras organisationers fortlevnad står och faller med att den rådande ordningens legitimitet. Journalister är insiders då de har stor makt att forma den allmänna opinionen, då deras arbetsgivare inte sällan uppbär statligt stöd, då de i sin yrkesroll åtnjuter en juridisk särställning och då de önskar politikernas hjälp att hålla sina nya konkurrenter på mattan. Aktivister och NGO-anställda är insiders, då deras organisationer i regel både är inflytelserika och uppbär offentliga bidrag. Högprofilerade akademiker är insiders, då deras åsikter tillmäts stort inflytande samtidigt som de är offentliganställa. Den nominellt privata näringsidkare som utför uppgifter staten har lagt ut på entreprenad är en insider. Och så vidare.

Vad som gör detta särskilt pikant idag är att de samhällsfrågor som tillhör de allra mest infekterade, i regel också utgörs av konflikter mellan just insiders och outsiders. Insiders försvarar en revolutionär politik de själva har efterfrågat, genomdrivit och i många fall också personligen gynnats av, mot kritik från outsiders som både motsatt sig och missgynnats av samma utveckling. I denna konflikt har insidersidan ett massivt övertag, då de har både statsapparaten och etablissemangets samlade institutioner i ryggen. Outsidersidan, däremot, har bara små resurser till sitt förfogande, och tvingas därför försvara sig genom gerillakrigföring med improviserade vapen.

Detta är i sig ingenting konstigt, utan tvärtom en uråldrig intressekonflikt som upprepats i varje politiskt system som existerat genom världshistorien. Detta har man i de flesta ordningar som föregått vår egen också varit helt på det klara med, varför dessa ordningars insiders och outsiders också varit fullt medvetna om att deras respektive agendor inte har sammanfallit. Ur just denna aspekt avviker dock vår egen ordning från de flesta andra genom historien, eftersom vår egen ordning berömmer sig för att vara upplyst och demokratisk. Genom att odla myten om vår egen ordning som väsensskild från och vida överlägsen alla sina föregångare och rivaler, har man också framgångsrikt lyckat övertala outsiders att vända sig till auktoriteter som i all praktisk bemärkelse varit insiders för moralisk vägledning.

Annorlunda uttryckt, vad vi har fått är en ordning där det ena laget tillåts utse både sin egen och motståndarsidans målvakt, eller om man så vill, en ordning där åklagaren avgör både vem som skall försvara och vittna till den tilltalades fördel. Den ena sidan förvägras systematiskt att försvara sig, medan den andra sätts att granska både sig själv och sina motståndare. Vad mer är, i takt med att outsidersidan utvecklar försvarsmekanismer, tenderar insidersidan att neutralisera dessa genom att medelst bidrag och löften om makt locka dem att byta sida.

Att journalister börjar tugga fradga när opinionsbildare talar om "no go-zoner", och att de debattörer som efterlyser ett samhälle som inte stryker förhärdade kriminella medhårs utmålas som fanatiker, blir i ljuset av detta helt naturligt. Insiders har systematiskt arbetat för låga straff, öppna gränser, skyhög invandring och en underdimensionerad poliskår med bakbundna händer. När resultatet av den politik de krävt, genomdrivit och aggressivt försvarat blir katastrofala, ligger det naturligtvis inte i deras intresse att medge detta, då ett sådant medgivande skulle vara negativt för det egna anseendet och den egna karriären. Att man i stället mörkar konsekvenserna och utmålar kritikerna som extremister beror inte på att man slåss för vad man tror är rätt, utan på att man slåss för att skydda de egna privilegierna.

Vad som gömmer sig bakom de högtravande moraliska resonemangen är med andra ord ingenting annat än gammal hederlig korruption. Motiven bakom det aggressiva försvaret av den rådande ordningen, är identiska med motiven bakom försvaret av alla världshistoriens korrupta ordningar. Att man högtidligt hänvisar till värdegrunder, alla människors lika värde och 30-talet, förändrar inte det faktum att vad som i själva verket ligger bakom de hätska attackerna på meningsmotståndarna är en kamp om makt, status, privilegier, pengar och fördelar på köttmarknaden. Att sätta stopp för de värsta avarterna är dock i grund och botten sannolikt betydligt lättare än vad de flesta tror, men en nödvändig förutsättning för detta är att allmänheten först börjar se systemets alla insiders för vad de faktiskt är.

2019-04-19

Socialism som avledningsmanöver

Inom högern finns en utbredd tendens att se den egna huvudfienden som socialismen. Detta var länge en helt korrekt bedömning, men så är inte längre fallet. Socialismen besegrades i all praktisk bemärkelse redan under 1980-talets nyliberala reaktion. Hur omvälvande detta skeende faktiskt var stod visserligen inte klart förrän långt senare, men idag kan vi med facit i hand beskriva vad som faktiskt hände. Skattesatserna parkerade sig nära Lafferkurvans maximum och de statliga välfärdstjänsterna lades i tilltagande grad ut på entreprenad till ett överlyckligt näringsliv. Parallellt med detta ersattes tidigare näringslivsfientliga regleringar av nya, som trots att deras förmenta syfte var att skydda allmänheten i själva verket syftade till att skydda etablerade aktörer från konkurrens från uppstickare.

Näringslivet har, annorlunda uttryckt, inte längre någon anledning att känna sig hotat av politiken, utan lever tvärtom alltmer i symbios med den. Förment socialistiska partier utgör idag tillsammans med sina socialliberala motsvarigheter garanten för en ordning som visserligen är motbjudande, korporativistisk och svågerkapitalistisk, men näppeligen socialistisk. Detta innebär dock inte att den ständiga rörelsen vänsterut (eller som samma rörelses riktning beskrivs med en av whighistorieskrivningens klassiska paroller – "Framåt!") har upphört, utan blott att den tagit sig andra former.

De förment socialistiska partiernas roll i denna nya ordning är att upprätthålla illusionen av en socialistisk motkraft. Någon sådan socialistisk motkraft existerar idag dock de facto inte längre, varför den kamp mot socialismen som alltjämt upptar mycket av högerns tid och kraft är tämligen meningslös, och med fördel kan förstås i termer av resultatet av en lyckad avledningsmanöver. Socialismen utgjorde under ett knappt århundrade progressivismens huvudfåra, men har idag förlorat sin ledande ställning till en allians mellan andra progressiva fraktioner.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att två liberala partier på kort tid kunde "byta sida" och under gemytliga former börja samarbeta med det förment socialistiska parti de tidigare ständigt utmålat som sin huvudmotståndare. De ideologiska skillnaderna mellan de bägge liberala partierna och deras nya samarbetspartners är små, och begränsar sig till det ekonomiska området. Om huvuddragen i den progressiva politiken – en fortsatt huvudlös migrationspolitik, ett mer statsindividualistiskt samhälle, traditionernas och familjegemenskapens försvagande, tilltagande normupplösning, en starkare ställning för postmodernismen och kulturrelativismen, den fortsatta politiseringen av kulturen och det fortsatta institutionaliserandet av nihilismen och hedonismen, et cetera – är man dock rörande överens.

Hur marginaliserad och oskadliggjord socialismen idag i själva verket är återspeglas inte bara i hur fashionabel en vänsterhållning blivit bland näringslivets giganter, eller i den numera stundom hårfina skillnaden mellan reklam och statliga informationskampanjer. Det återspeglas också i det faktum att skillnaderna mellan hur vänstern och amerikanska neokonservativa ser på de stora utrikespolitiska frågorna idag är på väg att försvinna. Den stora klyftan från Irakkriget hade minskat till vad som i bästa fall var en mindre spricka när tiden hade kommit för att störta Libyen i kaos, och när man idag tack vare Donald Trump fått precis den amerikanska utrikespolitik man tidigare alltid efterfrågat, tuggar man inom vänstern i stället fradga och drömmer om bombmattor beordrade av Hillary Clinton.

Socialismen är i all praktisk bemärkelse både död och begraven. Dess primära kvarvarande funktion är idag den som avledningsmanöver, den som en armé av väderkvarnar strategiskt utplacerade för att distrahera högern från att bekämpa sina verkliga motståndare. Som sådan har den också visat sig vara nedslående framgångsrik.

2019-04-16

Notre-Dame brann på vår vakt

Som symbol för den europeiska civilisationen torde få byggnadsverk vara mer lämpliga än Notre-Dame de Paris. Det nu ödelagda gotiska mästerverket utgjorde inte bara en motpol till modernitetens själlöshet, utan avslöjade också senare stilriktningar som barocken och rokokon för vad de sitt höga anseende idag till trots i grund och botten var, nämligen utslag av en tilltagande vulgarisering. Notre-Dame förkroppsligade den europeiska kristendomen som den var i sitt mest livskraftiga skede, och samma religions vidare utveckling går därefter med nästan kuslig precision att följa i hur arkitekturen gradvis har degenererat under de århundraden som följt.

När den franska statens främsta företrädare nu bedyrar sin kärlek till byggnaden, röjer deras ord en outtalad föreställning att katedralen utgör en symbol för Republiken. Detta är – givet byggnadens och republikens historia – inte bara ironiskt, utan tangerar dessutom det direkt respektlösa. Under det senaste dygnet har det vid återkommande tillfällen högtravande poängterats att katedralen överlevt två världskrig (varav det första, märk väl, knappt berörde Paris över huvud taget), men de skador som drabbat byggnaden före branden har i första hand inte åsamkats av krig, utan av den franska revolutionens mordiska liberaler.

När den revolutionära regimen 1789 konfiskerade kyrkans egendom, var Notre-Dame de Paris bara en av många kyrkor att tillfalla den franska staten. Parallellt med att katedralen blev plundrad och vandaliserad, avkristnades den för att bli ett Förnuftets Tempel. Den lämnades därefter att förfalla, ända tills Victos Hugos succé med Ringaren i Notre Dame ledde till att Frankrikes siste kung några år före sitt störtande inledde en renovering. Även om katedralen är självskriven som en symbol för Frankrike, är den med andra ord synnerligen olämplig som symbol för den franska republiken.

Att det var en viktig symbol för den europeiska civilisationen som igår blev ödelagd, är i sig symboliskt. Till skillnad från tidigare generationer hade de människor som lever idag påfallande goda möjligheter att skydda den från ett sådant öde, och till skillnad från de fattiga människor som byggde den har vi idag närmast obegränsat med motor- och beräkningskraft till vårt förfogande. Trots detta förmår vi inte bygga annat än fyrkantiga betonglådor, och trots detta var det på vår vakt som Notre-Dame blev lågornas rov. Det är inte bara ett allt annat än smickrande betyg för moderniteten, utan också ett outsägligt svek mot de människor som byggde katedralen. Ett svek som därtill blir etter värre av att vi, i vår hybris, ytterst sällan ifrågasätter den omhuldade föreställningen att den tid som gått sedan de lämnade jordelivet inneburit en obruten kedja av framsteg.

Hur illa det egentligen står till med vår civilisation kunde den som igår följde branden i direktsändning via Fox News erfara. Programledaren i den nyhetskanal som av vänsterns megafoner slentrianmässigt påstås vara en högermegafon, avbröt vid två tillfällen bryskt gäster som dristade sig till att påpeka att ett stort antal franska kyrkor har attackerats och vandaliserats de senaste åren. Blotta möjligheten att branden skulle kunna vara anlagd av någon med en fientlig inställning till kristendomen, är idag någonting så tabubelagt att inte ens Fox News nyhetsankare vågar tänka tanken. En sådan ryggmärgsreflex är möjlig blott i en civilisation som hatar sig själv.

2019-04-15

Om Köpenhamn och den flagranta agendajournalistiken

I skrivande stund utspelas ett väldigt belysande exempel på en i allra högsta grad agendadriven mörkläggning i svensk media. Sedan igår pågår i Köpenhamn regelrätta upplopp, efter att två politiker kastat ett exemplar av koranen mellan sig, och i samband med detta avsiktligt låtit det falla till marken. Uppretade folkmassor har byggt barrikader, satt bilar och containrar i brand, samt attackerat polisen med tillhyggen såsom möbler.

Händelserna dominerar när detta skrivs de flesta danska nyhetsmedier. På deras svenska motsvarigheters ettor lyser däremot rapporteringen om vad som pågår i Danmark med sin närmast totala frånvaro. I Expressen återfinns en relativt informativ artikel om vad som pågår, men den är inte länkad från tidningens förstasida, på vilken läsaren dock informeras om kommande möjligheter att åka tåg direkt mellan Köpenhamn och Stockholm.

Intressant nog tycks även Sydsvenskan – som i andra sammanhang sällan försitter en chans att påpeka att tidningens hemstad utgör en del av Köpenhamnsregionen – anse att det hela är en icke-händelse. Den Malmöbo som söker information om händelserna i grannstaden i Sydsveriges svar på Dagens Nyheter, får leta både noga och länge innan vederbörande hittar den TT-notis som tycks utgöra tidningens samlade rapportering om saken. I denna nämns som av en händelse dock ordet "koran" inte med ett enda ord. I stället får läsaren veta att en politiker som redan i rubriken beskrivs som "främlingsfientlig" har stoppats av polisen, sedan denne blivit attackerad av "motdemonstranter".

Det hela skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen agendajournalistik. Genom att mörka, tona ned och utelämna i sammanhanget central information försöker journalistkåren vilseleda den svenska allmänheten. En konsekvensneutral rapportering om händelserna riskerar ur journalistkårens perspektiv att leda till en ökad medvetenhet om den ansvarslösa migrationspolitikens konsekvenser, vilket inte överensstämmer med de aktivister som befolkar nyhetsredaktionernas agenda. I stället för att använda sina kanaler till att informera och upplysa, väljer man därför att använda dem till att vilseleda om och avleda uppmärksamheten från händelser man befarar skall leda till att allmänheten fattar informerade beslut.

Företeelsen är inte isolerad, utan tvärtom ett utlopp för en grundinställning som genomsyrar den mesta nyhetsrapportering idag. I vanliga fall tar sig dock fenomenet mer subtila former, varför det också är både lättare att förneka och svårare att upptäcka. Av denna anledning är vad som nu pågår en synnerligen nyttig påminnelse om hur journalistkåren arbetar. I egenskap av en sådan kan den säkerligen också få en och annan som tidigare svävat i okunskap att bli medveten om hur "nyhetsförmedlingen" faktiskt fungerar.

2019-04-14

Något om Guillaume Faye och vad han lär att lära oss

Att som nordeuropé läsa den nyligen bortgångne Guillaume Faye medför något av en kulturkrock. Detta beror sannolikt delvis på att nordeuropén har internaliserat en anglosaxisk världsbild i högre grad än vad vederbörande i regel är riktigt villig att medge, men också på att Faye är fransman. Trots att han sätter en ära i att såga det franska etablissemangets akademiker utmed fotknölarna låter Faye ändå bitvis förvirrande lik en av dem, och trots att han gör synnerligen klart att "jakobin" för honom är ett skällsord, röjer han vid upprepade tillfällen i sina resonemang oavsiktligt sig själv som ett barn av den stat som skapades i och med 1789 års revolution.

Faye bör, annorlunda uttryckt, förstås som en fransman som skriver för en fransk publik. Författaren och de tilltänkta läsarna delar en uppsättning gemensamma referensramar som den utländske läsaren saknar, vilket kan ha en både distraherande och förvirrande effekt. För den läsare som förmår bortse från detta bjuder dock Faye på många briljanta observationer. Att vissa av hans käpphästar kan framstå som väl excentriska, och att han för många säkerligen bitvis kan framstå som väl radikal och/eller svartsynt, förhindrar inte det faktum att han erbjuder den som vill förstå sin omvärld bättre många viktiga nycklar för att göra just detta.

Att Fayes hållning i ett flertal frågor är omöjlig att förena med till exempel Evolas är inte desto mindre symptomatiskt. Fayes ambition att formulera en renlärig hållning som – till skillnad från Evolas – är praktiskt möjlig att förena med ett teknologiskt avancerat samhälle, är i grund och botten både konstruktiv och föredömlig. I denna strävan hemfaller Faye emellertid åt rationalism, keynesianska villfarelser och en nationalism som (trots att han hävdar motsatsen) på många sätt är jakobinsk. Detta kombineras med en tendens att lite för snabbt förklara med sinistra agendor vad som bättre kan förklaras med osunda incitamentsstrukturer, ett övermått av rationalism och funktionell dumhet.

Inte desto mindre är Faye bitvis också påfallande nyanserad. Han avfärdar något överraskande inte liberalismen, utan poängterar att den har både goda och dåliga sidor. Han bidrar med värdefull dialektik kring många av de frågor där vad som är en renlärig högerposition är allt annat än självskrivet, och han överraskar läsaren med att låta närmast som Moldbug när han finner den starka statens motsats i den stora staten. Att han därtill med kirurgisk precision dissekerar några av vår tids institutionaliserade lögner och progressiva dogmer gör honom därför väl värd att läsa. De franska ryggmärgsreflexerna och den bitvis väl jakobinska analysen föranleder dock att denna läsning inte bör ske med helt okritiska ögon.

2019-04-11

Myten om det mångkulturella samhället

Den kraftigt förändrade demografin och mångkulturalismens grundlagsskyddade ställning må ha stöpt om Sverige i grunden, men inte desto mindre både är och förblir det mångkulturella samhället en vision utan motsvarighet i verkligheten. Vi ser förvisso dagligen exempel på ett mångkulturellt samhälle i televisionen, i populärkulturen, i reklamen och i den offentliga sektorns samhällsinformation, men vad som förenar dessa exempel på det mångkulturella samhället är att de är fiktiva, kraftigt tillrättalagda eller synnerligen icke-representativa. De avbildar en verklighet som knappt någon (och i synnerhet inte de mest aggressiva förespråkarna av mångkulturalismen själva) möter i sin vardag.

Samhällsinformationens mångkulturella arbetsplatser är ytterst ovanliga i verkligheten, och i den mån mångfald ändå finns begränsar sig denna i regel till ett fåtal grupper som visat sig ha betydligt lättare för att anpassa sig än den genomsnittliga. De mångkulturella vänkretsar som syns i reklamfilmerna har mycket lite gemensamt med de kretsar i vilka icke-fiktiva människor umgås, och i den mån undantag finns utgörs dessa i regel av personer som är så gott som helt assimilerade. Hijabklädda kvinnor i TV må vara nästan lika vanliga som i gatubilden, men deras andel av de personer som har den efterfrågade kompetensen och de i normalfallet nödvändiga kontakterna är så försumbar att vad vi ser inte är ett exempel på representation, utan på massiv överrepresentation.

De bilder av det lyckade mångkulturella samhälle vi matas med har ytterst lite gemensamt med den verklighet vilken vi lever och verkar i. Dessa bilder utgör visioner av hur progressiva intalar sig att det skulle kunna och borde vara. Syftet är stundom att visa omvärlden hur fördomsfria bildernas skapare är, stundom att måla upp en positiv vision och stundom att skriva en publik man tänker sig utgörs av lågpannade bönder på näsan. Resultatet, däremot, genomsyras inte bara av hyckleri, utan uppfattas därtill som en förolämpning och tenderar att ha en direkt alienerande effekt.

Dessa mångkulturella hägringar produceras på arbetsplatser där man visserligen gärna äter meze, men där libaneser inte bara lyser med sin frånvaro, utan också lyser med sin frånvaro i de anställdas vänkretsar och kontaktnät. I den mån man känner en Muhammed är han i normalfallet iranier, talar svenska utan brytning och assimilerad så till den grad att det för hans kollegor alltid kommer som en mindre chock när han säger något som påminner dem om hans ursprung. Den enda källan till mångkultur på dylika arbetsplatser är i regel städpersonalen, till vilka man säger "hej" med ett ansträngt leende som man hoppas skall få dem att känna sig som jämlikar.

De politiker och opinionsbildare som med fanatikerns iver både försvarar mångkulturalismen och demoniserar dess kritiker älskar att kokettera med sina utländska vänner och släktingar, men de exempel man lyfter fram övertygar sällan. Man åberopar sina norska vänner som exempel på lyckad integration och man låter en kanadensare representera den utomeuropeiske invandraren. Man framhåller det lilla fåtalet assimilerade som regel snarare än undantag, och man lyfter skenheligt fram ytligt bekanta och gamla klasskamrater man aldrig umgåtts med på fritiden som sina invandrade "vänner". Et cetera.

Det hela är en charad som upphör i samma sekund som kamerorna släcks. Så fort man får möjlighet återvänder man till sina etniskt svenska arbetsplatser, till sina etniskt svenska familjer, till sina etniskt svenska nätverk och till sina etniskt svenska vänner. Över lunchen med sina etniskt svenska kollegor förfasas man över den strukturella rasismen, och tillsammans med sina etniskt svenska vänner hånar man de troglodyter som röstar på Sverigedemokraterna i stället för att njuta av mångkulturen. Vad som däremot inte berörs med ett enda ord är att ingen i rummet bryter på ett utländskt språk, saknar de kulturella referenser som behövs för att följa konversationen, inte kan de sociala koder som behövs för att tillställningen skall förlöpa friktionsfritt eller ens bor i ett område där vederbörande kan uppleva den mångkultur man i sällskapet talar sig så varma för.

Vad som i stället sker under tiden som charaden fortlöper är att allt fler i tilltagande grad börjar känna sig som främlingar då de rör sig i den förändrade gatubilden. Personer som alltid sett sig som individualister blir varse att de sätter större värde vid kollektivet än de trodde, och människor som sällan reflekterat över kultur eller identitet blir allt oftare påminda om hur mycket de värdesätter ett offentligt rum där andra delar de egna referensramarna. I mötet med det mångkulturella uppstår större och större sprickor i illusionen av att svensk identitet inte spelar någon roll.

Få förespråkare av mångkulturalismen skulle givetvis erkänna detta öppet, eller ens inför sig själva. Tvärtom blir upprättandet av etniskt svenska enklaver ironiskt nog av central betydelse för att kunna upprätthålla illusionen av mångkulturen som någonting man uppskattar, då de ständiga möten med den mångkulturella verkligheten som annars väntar utgör ett alldeles för stort hot mot de lögner man försöker intala sig själva är sanningar. För de makthavare och opinionsbildare som högljutt sjunger mångkulturalismens lov är detta i regel inte heller förknippat med några större praktiska problem, då de till skillnad från den typiske lågpannade xenofoben också har de ekonomiska resurser som krävs för att bosätta sig i sådana enklaver.

2019-04-09

Moderniteten och dess etablissemang

I de stalinistiska skolorna fick eleverna lära sig att det sovjetiska systemet var överlägset alla andra. I de hitlertyska skolorna fick eleverna lära sig att det nazistiska systemet var överlägset alla andra. För en medborgare i Moderniteten framstår detta som uppenbara exempel på propaganda, men vad nämnda medborgare sällan reflekterar över är de uppenbara parallellerna till hans egen värld. I moderna skolor får eleverna nämligen som av en händelse lära sig att det progressiva och förment demokratiska systemet också är överlägset alla andra.

I detta påstående har Moderniteten givetvis något mer på fötterna än sina stalinistiska och nazistiska motsvarigheter, men den grundläggande mekanismen är inte desto mindre densamma. Såväl skolelever som medborgare i allmänhet matas ständigt med budskapet att gällande ordning är självskriven, och den som offentligt ifrågasätter detta budskap får snart erfara att det är allt annat än gratis att framföra sådan kritik. Moderniteten utgör ur denna aspekt inte någonting särskilt nytt, utan har tvärtom betydligt mer gemensamt med såväl sina föregångare som fiender än vad den är villig att medge.

Vad som skiljer Moderniteten från sina förskjutna släktingar är det faktum att i de senare vet den oppositionelle precis vilka hans motståndare är. För den oppositionelle i Moderniteten, däremot, är skuldfrågan utsmetad och oklar, då maktförhållandena är betydligt mer komplicerade, och eftersom även den oppositionelle själv i regel är övertygad om att problemet inte återfinns hos systemet som sådant. Den typiske oppositionelle förmår därför inte hitta en väldefinierad motståndare, och hans kamp förblir därför i regel också impotent.

Just det faktum att även oppositionella tenderar att ställa sig bakom systemet som sådant är den skrupelfrie makthavarens bästa vapen. Det anses i Moderniteten nämligen utgöra ett angrepp på just systemet som sådant att uttrycka sin genuina avsky för ett etablissemang som köper röster för andras pengar, låter skattepengar regna över islamister, använder statskassan för att belöna sina vänner, ljuger skamlöst om både invandringens kostnader och förment positiva konsekvenser, låter grovt kriminella härja så gott som fritt och som med emfas hävdar att att en invandring i storleksordningen en miljon personer per årtionde under inga omständigheter kan leda till att svenskar blir till minoritet i sitt eget land.

Därmed tillåts också en frapperande nepotism, en epidemisk kriminalitet, groteska oegentligheter och en flodvåg av lögner passera på det stora hela ostört. Pliktskyldiga invändningar framförs visserligen, men dessa står inte på något sätt i proportion till de missförhållanden som är en av ordningens mer utmärkande egenskaper. En regering som inte förmår ingripa mot jihadister men däremot stödjer deras föreningar med bidrag får visserligen försynt kritiseras, men under inga omständigheter kallas för "kollaboratörer". Att artigt kritisera en tidning som systematiskt målar upp en missvisande eller osann bild av verkligheten är visserligen acceptabelt, men dess medarbetare får under inga omständigheter kallas för "lögnare". Det underförstådda antagandet att Modernitetens etablissemang utgörs av människor som vill väl, gör det till ett socialt klavertramp att uppmärksamma ens de mest hårresande av missförhållanden utan att först kraftigt tona ned dem.

Som av en händelse är detta en ordning som passar etablissemanget utmärkt. Den skyddar de egna privilegierade positionerna, den bakbinder motståndarna och den förhindrar att ansvar utkrävs. Att varje försök att utmana denna ordning konsekvent möts med demonisering och kraftiga fördömanden från alla systemets insiders har således en väldigt enkel förklaring, nämligen att anständighet, god moral, ansvarsutkrävande, konsekventa måttstockar och frånvaron av kaos inte ligger i etablissemangets intresse. Man har allt att vinna på status quo, och allt att förlora på ett mindre förtappat samhälle.

Det bör här påpekas att omedvetenheten om detta är i det närmaste total bland samtliga inblandade. Inom etablissemanget är man övertygade om att stödet man ger till salafister kommer främja integrationen och bekämpa rasismen, och när man fyller en tidning med lögner gör man detta fast förvissade om att vad man gör är att rakryggat bekämpa myter, fördomar och okunskap. Parallellt med detta har även etablissemangets kritiker i regel så till den grad internaliserat samma etablissemangs världsbild, att man ständigt försöker visa sig dygdiga genom att anpassa sig till en moraliskt depraverad motståndares narrativ.

På detta sätt skapas en ordning i vilken den genuina ondskan ständigt flyttar fram sina positioner. En historiskt hög BNP och avancerad läkekonst utgör dock inte förmildrande omständigheter när ett etablissemang som vet bättre faciliterar islamism, mörkar om våldtäkter, ljuger ogenerat om invandringspolitikens konsekvenser, slänger konstnärer i fängelse, upphöjer djurplågare som bedriver hetsjakt på misshandlade pensionärer till hjältar, och steg för steg omstöper samhället i totalitär riktning. Att kompromissa med och anpassa sig till ett sådant etablissemang är inte bara kontraproduktivt, utan också direkt omoraliskt.

2019-04-07

Den välklädda högern

Människor använder idag i tilltagande grad sin klädsel och yttre framtoning för att signalera ideologisk tillhörighet. Postmoderna feminister känns påfallande ofta igen på sitt yttre även på långt håll, men en liknande (om än mindre extrem och allt annat än lika estetiskt katastrofal) utveckling kan även skönjas bland till exempel unga kristdemokrater.

Inom högern finns en i sammanhanget utbredd uppfattning att en proper kostym, i kombination med en välstruken skjorta, en slips och ett par blankpolerade skor utgör en lämplig klädsel för män. Denna utstyrsel anses (och då i synnerhet inom den icke-arbetarklassbaserade höger inom vilken de borgerliga partierna anses stå för långt till vänster) signalera klass, smak och ett mått av avståndstagande gentemot den modernitet man finner vulgär och dekadent.

Problemet med denna inställning är att den klädsel man framhåller som höjden av klass och god smak är är själva sinnebilden av en medelklassuniform. Kostymens diskreta färger, de ömtåliga skorna och den välstrukna vita skjortan signalerar underkastelse. Den utstyrsel man förordar utgörs av plagg för inomhusbruk, välansade trädgårdar och stadskärnor. De är opraktiska och synnerligen olämpliga för uppbyggliga aktiviteter, men däremot lämpliga för kontorslandskap och cocktailpartyn, det vill säga aktiviteter där man i den protestantiska konsensuskulturens anda underkastar sig såväl strikta sociala konventioner som kollektivets vilja.

Ett särskilt talande exempel på detta återfinns i slipsen. Den var från början en del av den kroatiska husaruniformen, men kom under förupplysningen att anammas av det franska hovet efter att ett regemente av kroater ("krabater") anlitats som legosoldater av Ludvig XIV. Bland Parissocieteten förvandlades kroaternas funktionella och tämligen strama halsduk snart till den flamboyanta kravatten. Denna kom i sin tur med tiden att bli den slips som idag även borgerligheten och arbetarklassen anammat. Intressant nog ser vi här, manifesterat i en bit tyg, vad Evola kallade för kasternas tillbakagång, det vill säga en utveckling där makten successivt förflyttas från präster och krigare (aristokrater) till lägre kaster (klasser).

Dagens slips är en blek, ängslig och på en och samma gång både flamboyant och patetisk imitation av en detalj i en gammal militäruniform. Som sådan utgör den också en perfekt symbol för en domesticerad medelklass som villigt upprätthåller konsensuskulturens sociala kontroll, lydigt inreder sina hem precis så som livsstilsmagasinen påbjuder, som tror på allting som står i tidningarna, och som aldrig skulle riskera att göra sig skyldig till faux pas genom att påpeka kejsarens nakenhet. Av precis samma anledning utgör dock slipsen också en synnerligen olämplig accessoar för högern.

I förlängningen gäller detta medelklassens underkastelseutstyrsel i sin helhet. En högerman värd namnet bör givetvis inte heller gå klädd i träningsoverall, balettrikåer för cyklister, eller klä ut sig till psykedeliska landskap på två ben, utan bör vara välklädd. Denna klädsel bör dock inte signalera svaghet och servilitet, utan styrka och självständighet. En medelklassuniform är så långt ifrån detta ideal man kan komma.

2019-04-06

Om högern, vänstern, demokratin och 1968 års brytpunkt

Någonting som utmärker den politik som förs i de flesta västländer idag, är att den befinner sig långt till vänster om den politik väljarna faktiskt har efterfrågat. Företeelsen är inte ny, utan utgör tvärtom normaltillståndet sedan en längre tid tillbaka. Så har dock inte alltid varit fallet – före 1968 förhöll det sig i regel tvärtom.

Något förenklat kan de arbetarpartier som tog makten efter den allmänna rösträttens införande sägas ha röstats fram av en arbetarklass som efterlyste en betydligt mer radikal politik än vad den faktiskt fick. Makthavarna insåg faran i att ge vänsterväljarna vad de krävde, och valde därför att föra en politik som omformade samhället gradvis, snarare än under revolutionära former. Politiken förflyttades med små men stadiga steg vänsterut, ända tills den efter flera årtionden började sammanfalla med väljarnas önskemål.

Dåtidens höger försökte förgäves förhindra denna utveckling, bland annat genom att förespråka villkorad och/eller graderad rösträtt. Dessa försök att hindra vänstern från att flytta fram sina positioner inte bara misslyckades, att ens ventilera tanken på någonting sådant blev därtill efter den allmänna rösträttens införande snabbt också tabu. Så länge väljarna efterfrågade en mer radikal politik än den som faktiskt fördes, ansågs det (vilket vid första anblick kan förefalla något paradoxalt) som helgerån att ifrågasätta den allmänna rösträtten.

Gränsdragningarna mellan den politik som efterfrågats, och den politik som faktiskt förts, är inte alltid helt glasklara. Makthavarna har alltid stått längre till vänster i kulturella frågor än i ekonomiska, medan det motsatta gällt bland väljarna. De två årtionden som följde på 1968 avviker dessutom i mångt och mycket från det större mönstret, då 1970-talet präglades av en extrem vänsterradikalisering, som sedan den radikala politiken blivit direkt systemhotande följdes av den nyliberala reaktionen under 1980-talet. Efter dessa två årtionden av idel statistiska uteliggare gjorde sig dock det traditionella mönstret åter påmint – makthavarna fortsatte att långsamt men obönhörligt vrida politiken åt vänster.

Den tidigare ordningen var därmed återställd så när som på en detalj, nämligen att den politik som fördes inte längre var mindre radikal än den väljarna hade efterlyst. Sedan 1990-talet är det inte längre väljarnas önskemål som driver politiken åt vänster, utan makthavarnas sådana. Till en början var detta knappt märkbart, då avvikelsen mellan vad väljarna och politikerna ville fortfarande var liten, men med tiden har diskrepansen vuxit sig så stor att klyftan mellan allmänheten och etablissemanget alltmer påminner om öppet krig.

I detta läge har inte bara klassförakt blivit högsta mode inom vänstern. I detta läge ifrågasätter allt fler progressiva därtill plötsligt demokratin som sådan. I detta läge börjar vänsterns demagoger plötsligt tala sig varma för den "liberala demokrati" (det vill säga begränsade demokrati) de inte hade någonting till övers för så länge som folkflertalet var pådrivande för en mer vänsterorienterad politik. När däremot dagens obildade pöbel till skillnad från dåtidens stolta arbetare kräver en mer högerorienterad politik, blir dock plötsligt kampen mot pöbelvälde av avgörande betydelse. I stället för att som tidigare förklara begreppet demokrati med att majoriteten bestämmer och att detta är någonting mycket ädelt, betonas nu att demokrati inte ger majoriteten rätt att göra som den vill.

En höger värd namnet bör vara synnerligen skeptisk till demokrati, då företeelsen traditionellt varit synonym med en ordning som möjliggjort för flertalet att parasitera på, köra över och förtrycka fåtalet. Politikens ständiga rörelse vänsterut har idag dock gått så långt att detta inte längre nödvändigtvis är sant. USA, Storbritannien, Brasilien, Polen, Ungern och i viss mån också Österrike utgör idag bara några av alla exempel på länder i vilka folkviljan har framtvingat en reaktion, eller är på väg göra det. Demokratin är idag på väg att, till skillnad från vad som historiskt varit fallet, bli ett vapen i händerna på högern. Detta förklarar också varför man inom vänstern plötsligt blivit så fientligt inställda till den.

Detta innebär inte att demokrati bör ses som vägen till gott styre. Det innebär dock att demokratin för närvarande är ett användbart redskap för den som vill förhindra att vänstern ytterligare flyttar fram sina positioner. En höger värd namnet bör akta sig för att se gårdagens vänsterpositioner som god högerpolitik, men en höger värd namnet bör också vara pragmatisk. Demokratin tillhör, precis som nationalismen och yttrandefriheten, gårdagens vänsterpositioner, varför vi också bör förhålla oss misstänksamma till den. Företeelser som nationalismen, yttrandefriheten och i tilltagande grad också demokratin har idag dock upphört att vara användbara verktyg för vänstern, varför man också har övergivit dem eller, som i fallet med demokratin, är på väg att överge dem.

Att man har övergivit dem beror på att vänstern, sedan de formulerades, har vunnit så mycket mark att man lämnat dessa positioner bakom sig. Som slutmål utgör de en väldigt torftig ambition för högern av den enkla anledningen att de endast representerar gårdagens vänsterpositioner, men som delmål utgör de användbara verktyg för den som vill gå till motoffensiv mot vänstern under de omständigheter som råder idag.

2019-04-03

Om civilisation, entropi och protestantisk slavmentalitet

Till de mer utmärkande aspekterna av företeelsen entropi hör att det, i ett universum som följer gällande naturlagar, alltid kommer vara betydligt lättare att rasera än att bygga upp. Denna omständighet är inte bara en angelägenhet för vetenskapen, utan har också ett flertal synnerligen reella konsekvenser för civilisationen som sådan. Varje kraftmätning mellan en byggare och en pyroman kommer vinnas av pyromanen. En terrorist kommer alltid ha en enorm fördel mot den laglydige. Det kommer alltid att kosta mycket mer att förhindra eller utreda ett brott, än vad det kostar att begå det. Och så vidare.

I förlängningen gäller samma sak för ett flertal kulturellt betingade beteenden. Exakt vilka kulturella yttringar som motsvarar en låg respektive hög grad av entropi är visserligen inte alltid helt självskrivet, och att skilja goda kulturyttringar från dåliga är ofta betydligt mer komplicerat än vad det vid första anblick kan framstå som. Hederskulturer har i regel uppstått därför att de för de inblandade utgjort någonting bättre än de alternativ som stått till buds. En med våra ögon barbarisk aggressivitet har ofta varit en förutsättning för överlevnad. Kulturer där det är socialt accepterat att vara högljudd och påflugen i det offentliga rummet, är inte automatiskt vare sig sämre eller bättre än kulturer där de oskrivna reglerna föreskriver en annan framtoning. Et cetera.

Gemensamt för kulturellt betingade beteenden av det här slaget är dock att motpolerna dels sällan kan mötas utan att friktion uppstår, dels att nämnda friktion är asymmetrisk. För den högljudde innebär det inget problem att besöka en lågmäld kultur, men för de lågmälda innebär den högljuddes ankomst ett obehag. De områden på vilka samma asymmetri manifesterar sig är legio. Den lågmälde hamnar i underläge i mötet med den skrikige. Den konflikträdde hamnar i underläge i mötet med den konfliktsökande. Den ärlige hamnar i underläge i mötet med den oärlige. Pacifisten hamnar i underläge i mötet med den våldsamme. I förlängningen hamnar också jämställdheten i underläge i mötet med hederskulturen, och toleransen i underläge i mötet med intoleransen.

Exemplen är oräkneliga, och gemensamt för de beteenden och kulturyttringar som hamnar i underläge är att de på många sätt är onaturliga. De är företeelser som uppkommit sent i historien, och endast i samhällen som utmärker sig för en hög grad av disciplin. Dessa beteenden har historiskt ytterst sällan fått fäste bland några större grupper av människor, av den enkla anledningen att de så gott som alltid varit till nackdel för den enskilde. Att de trots detta idag utgör normen i västerlandet beror på att man i de protestantiska – och i något mindre utsträckning även de kryptoprotestantistiska – länderna lyckats instifta en så hög grad av konsensus, och en så utbredd självdisciplin, att de mot alla odds blivit praktiskt möjliga. På många sätt utgör resultatet någonting som inte kan kallas för någonting annat än en institutionaliserad drönar- och slavmentalitet, men också en sådan som möjliggjort en synnerligen sofistikerad form av civilisation.

När drönar- och slavmentaliteten institutionaliseras blir plötsligt det omöjliga möjligt. Beteenden som tidigare alltid varit till nackdel för den enskilde vänds till en fördel. Människor som kan lita på varandra, kan också genom samarbete uppnå resultat som ingen tidigare hade trott var möjliga. Ett tillstånd som enligt all tidigare historisk erfarenhet visat sig vara så instabilt att varje försök att realisera det varit dömt att misslyckas, blir under trycket från den protestantiska konsensuskulturen plötsligt stabilt och möjligt att upprätthålla över tid. Ett samhälle av människor som faktiskt har råd att vara ärliga, lågmälda och blida pacifister utgör inte sällan basen för de mest avancerade av civilisationer. Upplägget har dock en inneboende nackdel, nämligen att dessa samhällen saknar immunförsvar. Ett samhälle präglat av protestantisk drönar- och slavmentalitet är visserligen kapabelt till enorm intolerans, men enbart mot de människor som liknar dess härskarklass.

Stabiliteten undergrävs därför i snabb takt när människor som inte känner sig bundna av drönar- och slavmentaliteten bosätter sig i sådana samhällen. När dessa når en kritisk massa visar sig det stabila tillståndet i själva verket vara metastabilt, och de påfrestningar det nu utsätts för så stora att det bara är en tidsfråga innan den traditionella instabiliteten återvänder. Ställda inför insikten att en drönar- och slavmentalitet som i mötet med fler och fler människor ofelbart försätter dem i underläge inte längre ligger i deras intresse, kommer allt fler människor att överge denna. Detta kommer i sin tur leda till att ännu fler överger mentaliteten, ända tills ingen längre håller fast vid den. Den entropi som tillförts det metastabila tillståndet växer exponentiellt, ända tills samma redan från början osannolika tillstånd kollapsar.

Intressant nog är är det den protestantiska konsensuskulturen som sådan som möjliggör den entropiinjektion som sätter bollen i rullning. Intoleransen mot avvikare i ingruppen, i kombination med en kategorisk vägran att problematisera de värderingar som förekommer i utgruppen, gör den protestantiska konsensuskulturen fullständigt oförmögen att hantera situationen. För att det osannolika tillståndet skall bestå måste den protestantiska konsensuskulturens intolerans vändas såväl utåt som inåt, men då den inte förmår göra detta bär den också inom sig fröet till sin egen undergång.

2019-04-01

Christophe Guilluy och opinionsbildningen

Samtidens besatthet vid politisk korrekthet kan, enligt Christophe Guilluy, med fördel förstås i termer av ett politiskt vapen som ett etablissemang med väldigt liten folklig förankring använder såväl för att försvara sina privilegier som för att hålla majoriteten kort. En uppenbar, men inte desto mindre påfallande förbisedd konsekvens av detta, är att hela begreppsapparaten är riggad till samma i grund och botten allt annat än altruistiska etablissemangs fördel. Ord och begrepp har så till den grad laddats med giftdrypande konnotationer, att varje försök att beskriva verkligheten också blir till en vandring rakt ut i ett minfält.

Resultatet blir att den som i socialt acceptabla termer vill beskriva till exempel migrationspolitikens konsekvenser inte kan göra detta. För att göra budskapet något mindre oacceptabelt, måste den som framför det först också försvaga budskapet som sådant. Effekten blir inte bara att den oförvanskade sanningen blir tabu, utan också att även en påfallande urvattnad version av sanningen blir till en farlig provokation. Socialt gångbara blir endast de budskap som antingen utgör regelrätta lögner, eller som förvanskar sanningen genom att utelämna i sammanhanget centrala fakta.

Ställda inför detta diaboliska upplägg, väljer de flesta oppositionella att framföra ett budskap som i varierande grad är urvattnat. Många höjer förvisso rösten, väl medvetna om att de kommer få betala ett påfallande högt socialt pris för detta, men de budskap som framförs utgör i de flesta fall inte desto mindre blott skuggor av den oförvanskade sanningen. Man undviker att nämna de värsta konsekvenserna, man tillägger ängsligt att utvecklingen även har positiva sidor, och man försöker desperat visa sig dygdiga genom att ta avstånd från sina något mer rättframma naturliga allierade. Man gör kort sagt allt för att blidka sina fiender, även när man bjuder motstånd.

Strategin är inte bara dålig, utan i många fall därtill direkt kontraproduktiv. Genom att ständigt anpassa sig till de regler som institutionaliserats med det uttalade syftet att göra det omöjligt att yttra sanningen, stärker man också lögnerna. Genom att ständigt villkora och försvaga sitt budskap i syfte att göra det mer socialt acceptabelt, bidrar man till slut också till att ge de mest förrädiska lögnerna förnyad livskraft. Därmed inte sagt att alternativet till undergivenhet är tölpaktighet.

Föreställningen att motpolen till etablissemangets lögner utgörs av det tölpaktiga och vulgära är en del av det förljugna narrativet. I själva verket utgör det korrekta, artiga och ridderliga själva antitesen till det förljugna, förrädiska och lömska. Vad som är korrekt, artigt och ridderligt avgörs dock inte av den vars själva maktposition är beroende av lögner, utan av vad som är sant, beprövat och civiliserat. Ett belevat beteende är en dygd, men precis som i fallet med "anständighet" näppeligen en dygd som låter sig definieras av den som satt i system att vilseleda andra för egen vinnings skull.

Läs även:
Christophe Guilluy om mångkulturalismen

2019-03-30

Christophe Guilluy om mångkulturalismen

Den samtida diskursen präglas av inversioner och paradoxer. Debattörer står på kö för att försvara IS-terroristers påstådda rättigheter, samtidigt som de som påstår sig värna om utsatta kvinnor gör allt för att sopa de många överfallsvåldtäkterna under mattan. Förmenta antirasister är fixerade vid människors hudfärg, och använder entusiastiskt orden "vit man" som ett tillmäle mot sina meningsmotståndare. Ateister slår knut på sig själva för att bortförklara illdåd som begås i islams namn. Feminister både hyllar hijab och misstänkliggör de krafter som arbetar mot hedersvåld. Och så vidare.

I Twilight of the Elites ger den franske geografen Christophe Guilluy flera viktiga ledtrådar till hur samhällsdebatten kunnat bli så patologisk. I sin bok beskriver Guilluy ett samhälle där vänstern inte bara blivit etablissemanget, utan därtill de besuttna. För att upprätthålla illusionen av att de egna motiven trots detta är altruistiska, använder man sig av ett flertal parallella tekniker. Man osynliggör arbetarklassen och människorna utanför de stora städerna. Man döljer sin egen priviligierade ställning genom att utmåla sig själva som medelklass. Man bosätter sig i gamla arbetarklasskvarter och lever hipsterliv, för att kunna framställa sig själva som rebeller trots att man i själva verket utgör etablissemanget. Man kritiserar pliktskyldigt de stora företagen, samtidigt som man själva både lever i symbios med dem och, när det kommer till kritan, går deras ärenden.

Att samma nygamla etablissemang också intagit en ytterst rigid och kompromisslös hållning i frågor som migration och mångkulturalism bör, menar Guilluy, i första hand förstås som ett sätt att värja sig från kritik från alla de många mindre bemedlade som vänstern i praktiken har övergivit. Den höga svansföringen i dessa frågor tjänar krasst uttryckt till att förhindra att bluffen synas. Den flodvåg av beskyllningar som ständigt riktas mot arbetarklassen och befolkningen utanför storstäderna syftar till att hålla den majoritet som utgörs av arbetarklassen och den alltmer trängda egentliga medelklassen kort. Genom att från höga hästar utmåla de personer vars intressen inte sammanfaller med de egna som en rasistisk lynchmobb, lyckas man upprätthålla en samhällsordning som missgynnar merparten av befolkningen, men som är gynnsam för etablissemanget.

Guilluy bör läsas med ett kritiskt öga. De franska företeelser han skriver om kan inte alltid översättas till svenska förhållanden, och hans perspektiv är bitvis kraftigt präglade av franska ryggmärgsreflexer. Författaren idoliserar revolutionen och dess ideal, och ironiskt nog låter hans stundom tröttsamma kritik av kapitalismen delvis förvillande lik de plakatbudskap som älskas av det franska etablissemang som utgör den primära måltavlan för hans kritik. Inte desto mindre sätter han fingret på någonting väldigt viktigt.

Den urbana och föraktfulla elit Guilluy skildrar är en realitet. Från sina i allra högsta grad segregerade bostadsområden förespråkar man en mångkultur man inte för ett ögonblick har för avsikt att låta sina egna barn växa upp i. Den breda massan osynliggörs eller demoniseras för sin påstått dåliga människosyn, samtidigt som man själva håller det ena praktsvinet efter det andra under armarna. Man förespråkar dyrare flyg för pöbeln, samtidigt som man själva flyger interkontinentalt flera gånger om året. Journalister och akademiker går villigt politikers och svågerkapitalisters ärenden när deras gemensamma intressen hotas av folkviljan. Och så vidare.

I ljuset av Guilluys bok blir också den förljugna offentligheten fullt begriplig. De patologiska narrativ som präglar den samtida diskursen tjänar till att upprätthålla en ordning som sammanfaller med mäktiga krafters intressen. Det hela bör sannolikt inte förstås som en konspiration i egentlig mening, utan snarare som en ordning som successivt vuxit fram, och som man steg för steg rationaliserat inför sig själva ända tills vi hamnat där vi är idag. Den som rationaliserar det förljugna inför sig själv hemsöks dock lätt av tvivel, och dessa gnagande tvivel bidrar med allra största sannolikhet också till att attackerna mot de som ifrågasätter denna ordning blir så rabiata.

Läs även:
Joakim Andersen

2019-03-23

Om högern, vänstern och nationalismen

Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet "nationalism" får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum. Den som lyfter blicken en aning finner dock att det till synes paradoxala i själva verket är ett utslag av en i grund och botten väldigt konsekvent liberal hållning. Den liberala synen på nationalismen idag kan vid första anblick framstå som helt oförenlig med den liberala synen på nationalismen igår, men de båda synsätten utgör i själva verket en och samma position. För att förstå varför, måste man dock först förstå vad liberalismen är.

Liberalismen är, krasst uttryckt, alla vänsterideologiers moder, och begreppet "vänster" kan med fördel förstås som en strävan efter ökad entropi. I ljuset av detta blir 1700- och 1800-talens nationalism också en högst naturlig liberal ståndpunkt. Nationalismen var vid denna tid en kraft för homogenisering. De regionala identiteterna var starka, centralmakten var svag och klasstillhörigheten var i många fall betydligt starkare än nationstillhörigheten. Nationalismens ambition var att ersätta allt detta med en gemensam och sammanhållande nationell identitet, vilket den i mångt och mycket också lyckades med. Utvecklingen gick med andra ord från en högre grad av ordning till en lägre, vilket därmed också ledde till att graden av entropi ökade, helt i linje med vänsterns mål.

Idag, när nationalismens mål har uppnåtts, kan ökad kulturell entropi endast uppnås genom att upprepa processen på den överstatliga arenan. Denna arena kan vara såväl kontinental (EU) som global (FN), så länge arenan i fråga är större än den enskilda nationalstaten. Att den progressiva linjen (det vill säga vänsterlinjen) av idag också blivit att ställa sig bakom alla former av överstatliga institutioner blir i ljuset av detta fullt naturligt. Möjligheterna till att öka den kulturella entropin på det nationella planet är i stort sett uttömda, och för att flytta fram sina positioner ytterligare måste nu kampen föras på en överstatlig nivå.

I detta läge blir nationalismen plötsligt en reaktionär kraft. I globalismens tidevarv utgör nationalismen ett försvar för ett lägre entropitillstånd än det som påbjuds av det progressiva etablissemanget, och utgör i egenskap av ett sådant också en i grund och botten konstruktiv kraft. Att nationalismen 200 år tidigare utgjorde motsatsen till detta bör inte tolkas som att vare sig vänstern eller högern har bytt ståndpunkt, utan utgör i stället ett mått på hur radikalt vänstern har lyckats flytta fram sina positioner under tiden.

Huruvida nationalismen är en högerståndpunkt eller ej har med andra ord inget universellt svar, utan är en fråga vars svar varierar med tiden. I en tid präglad av låg politisk entropi utgör nationalismen en vänsterståndpunkt, i en era präglad av hög politisk entropi utgör däremot nationalismen en naturlig högerståndpunkt. Det naturliga slutmålet för den kompromisslösa högern bör vara det förnationalistiska samhället, men i en era då vi i snabb takt närmar oss ett postnationalistiskt samhälle utgör nationalismen ett naturligt första etappmål för den som gör motstånd mot vänstern.

En höger värd namnet bör naturligtvis inte nöja sig med att uppnå detta etappmål. Även nationalismen är ett påfallande högentropiskt tillstånd, och därmed också oförenligt med den strävan efter låg entropi som utgör själva själva definitionen av höger. Så länge alternativet är ett ännu mer högentropiskt tillstånd, utgör dock en höger som fjärmar sig detta etappmål i praktiken också en höger som förlorar mark.