2019-03-23

Om högern, vänstern och nationalismen

Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet "nationalism" får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum. Den som lyfter blicken en aning finner dock att det till synes paradoxala i själva verket är ett utslag av en i grund och botten väldigt konsekvent liberal hållning. Den liberala synen på nationalismen idag kan vid första anblick framstå som helt oförenlig med den liberala synen på nationalismen igår, men de båda synsätten utgör i själva verket en och samma position. För att förstå varför, måste man dock först förstå vad liberalismen är.

Liberalismen är, krasst uttryckt, alla vänsterideologiers moder, och begreppet "vänster" kan med fördel förstås som en strävan efter ökad entropi. I ljuset av detta blir 1700- och 1800-talens nationalism också en högst naturlig liberal ståndpunkt. Nationalismen var vid denna tid en kraft för homogenisering. De regionala identiteterna var starka, centralmakten var svag och klasstillhörigheten var i många fall betydligt starkare än nationstillhörigheten. Nationalismens ambition var att ersätta allt detta med en gemensam och sammanhållande nationell identitet, vilket den i mångt och mycket också lyckades med. Utvecklingen gick med andra ord från en högre grad av ordning till en lägre, vilket därmed också ledde till att graden av entropi ökade, helt i linje med vänsterns mål.

Idag, när nationalismens mål har uppnåtts, kan ökad kulturell entropi endast uppnås genom att upprepa processen på den överstatliga arenan. Denna arena kan vara såväl kontinental (EU) som global (FN), så länge arenan i fråga är större än den enskilda nationalstaten. Att den progressiva linjen (det vill säga vänsterlinjen) av idag också blivit att ställa sig bakom alla former av överstatliga institutioner blir i ljuset av detta fullt naturligt. Möjligheterna till att öka den kulturella entropin på det nationella planet är i stort sett uttömda, och för att flytta fram sina positioner ytterligare måste nu kampen föras på en överstatlig nivå.

I detta läge blir nationalismen plötsligt en reaktionär kraft. I globalismens tidevarv utgör nationalismen ett försvar för ett lägre entropitillstånd än det som påbjuds av det progressiva etablissemanget, och utgör i egenskap av ett sådant också en i grund och botten konstruktiv kraft. Att nationalismen 200 år tidigare utgjorde motsatsen till detta bör inte tolkas som att vare sig vänstern eller högern har bytt ståndpunkt, utan utgör i stället ett mått på hur radikalt vänstern har lyckats flytta fram sina positioner under tiden.

Huruvida nationalismen är en högerståndpunkt eller ej har med andra ord inget universellt svar, utan är en fråga vars svar varierar med tiden. I en tid präglad av låg politisk entropi utgör nationalismen en vänsterståndpunkt, i en era präglad av hög politisk entropi utgör däremot nationalismen en naturlig högerståndpunkt. Det naturliga slutmålet för den kompromisslösa högern bör vara det förnationalistiska samhället, men i en era då vi i snabb takt närmar oss ett postnationalistiskt samhälle utgör nationalismen ett naturligt första etappmål för den som gör motstånd mot vänstern.

En höger värd namnet bör naturligtvis inte nöja sig med att uppnå detta etappmål. Även nationalismen är ett påfallande högentropiskt tillstånd, och därmed också oförenligt med den strävan efter låg entropi som utgör själva själva definitionen av höger. Så länge alternativet är ett ännu mer högentropiskt tillstånd, utgör dock en höger som fjärmar sig detta etappmål i praktiken också en höger som förlorar mark.

2019-03-21

Konsten att domptera liberaler

Enligt en utbredd uppfattning riktar sig vänsterns opinionsbildning primärt till vänstern och till potentiella vänsterväljare, medan högerns opinionsbildning primärt riktar sig till högern och potentiella högerväljare. Huruvida detta är sant ens i normalfallet kan diskuteras, men vad som står bortom varje tvivel är att detta inte är sant idag. Påståendet får visserligen sägas stämma vad merparten av de opinionsbildare som utgör den väluppfostrade etablissemangshögern beträffar, men när det kommer till vänsterns opinionsbildning är läget ett helt annat.

Det krävs inga särskilt avancerade studier av vänstersidans ledarsidor och plattformar för att se att det material som produceras i allmänhet inte syftar till att övertyga någon om de egna idéernas förträfflighet. Man har inte bara gett upp idédebatten, utan har dessutom gett upp klassanalysen, eftersom den ogenerade och klassföraktsdrypande klientelism som är det enda man har kvar att erbjuda inte längre sammanfaller med arbetarklassens intressen.

I stället riktar sig idag vänsterns opinionsbildning främst till liberaler. Syftet är att få sippa, valhänta, auktoritetstroende och världsfrånvända DN-läsande människor som lever en välinrutad men anemisk tillvaro långt från landets problemområden att ligga sömnlösa i sina högbelånade och ängsligt inredda Hemnetsovrum i skräck för monstren under sängen. De monster vänstern gör allt för att övertyga dem om väntar på att attackera dem i sömnen, har i vänsterns opinionsbildning namn som Konservatismen, Nationalismen och Sverigedemokraterna.

Denna opinionsbildning syftar inte till att övertyga, och den syftar definitivt inte till att undvika en utveckling som vänstern för ett ögonblick faktiskt tror är farlig. Den syftar till att skrämma den ängsliga medelklassen, och den ängsliga medelklassens ännu mer ängsliga liberala auktoriteter, till lydnad. Den syftar till att säkra vänsterns maktinnehav i ett läge där en majoritet ratar vänsterns politik, där vänsterns traditionella kärnväljare i allt högre grad identifierar sig som höger, och där snart endast bidragstagare är villiga att rösta på det gamla arbetarpartiet.

Upplägget är synnerligen genomskinligt för alla, utom för de ängsliga liberaler som villigt låter sig ledas rakt i fällan. De har idag sökt bekräftelse från vänsterns mest vulgära företrädare så länge att de inte längre vågar lita på sitt eget omdöme. Likt sorgliga skepnader märkta av både skörbjugg och blodbrist låter de sig ledas av den som skriker högst, och när någon som ser dem som nyttiga idioter nedlåtande ger dem en klapp på huvudet, får detta dem att vifta frenetiskt på svansen.

2019-03-18

Om statligt påbjudna könsroller i ett förråat offentligt rum

En intressant aspekt av den statsfeministiska attacken på manligheten är att den sker i en tid då det i snabb takt blir alltmer farligt att utstråla svaghet. I en tid då allehanda kriminella ligor härjar så gott som fritt, och polisen inte förmår upprätthålla lag och ordning på allmän plats, blir den som lydigt följer etablissemangets alla påbud för hur en man bör bete sig också till ett lätt offer.

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Moderna människor är duktiga på att intala sig själva att de är civiliserade och rationella varelser, fjärran från djuren. I mötet mellan människor är det inte desto mindre med reptilhjärnan de först kategoriserar och bedömer varandra. De reflexer med vilka de avgör vem som utgör ett hot, vem som utgör en naturlig ledare och vem som utgör ett lätt offer är urgamla, och deras inflytande över oss har med allra största sannolikhet som mest försvagats marginellt sedan vi bodde i grottor. Att de allra flesta intalat sig själva att de står över denna sorts djuriska instinkter, förändrar inte det faktum att deras inflytande över oss är starkt.

Av denna anledning gör den som vill maximera sina chanser i det förråade samhälle kaospolitikerna har skapat också klokt i att ignorera samma politikers påbud om könsroller – eller ännu bättre, betrakta dem som kontraindikatorer. Att kunna projicera styrka och ett mått av våldskapacitet är en frihetshandling i den verklighet vi faktiskt har att hantera. Vägen dit kan vara både svår och lång, men erbjuder också utsikten till en riklig belöning. Den som däremot inrättar sig efter makthavarnas påbud, ger också sig själv en uppenbar nackdel i ett samhälle som för varje dag blir allt råare.

Läs även:
Joakim Andersen – Konsten att klä sig som en man

2019-03-17

Det handlar om barn

Barn i Hägersten blir rånade och misshandlade utanför sin skola, eller rånas och misshandlas på väg till fotbollsträningen. Barn i Uddevalla och Trollhättan blir rånade under knivhot. Dessa nyheter från veckan som gått utgör nya vittnesmål om vad vi redan visste, nämligen att det ofta är barn som får betala priset när vuxenvärlden vägrar ta sitt ansvar.

Bland föräldrarna till de barn som drabbats av dylika brott torde återfinnas åtskilliga av Annie Lööfs och Gustav Fridolins väljare. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som förfasats över Sverigedemokraternas valframgångar. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som känt sig modiga då de "tagit debatten" vid fikabordet. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som både beklagat sig över hur rasismen breder ut sig, och som – efter att de okritiskt gjort andras åsikter till sina egna – indignerat beklagat sig över den omotiverade svartmålningen av Sverige.

En del av dem har nu sannolikt fått sig en tankeställare. Andra är gissningsvis så ovilliga att revidera sin verklighetsbild att de, efter att ta hjälpt sina barn över den värsta chocken, fortsätter förespråka den politik som gjort deras egna familjemedlemmar till lovligt villebråd för förhärdade kriminella. Oavsett vilket är det ett ohyggligt svek som barnen blivit föremål för, och detta är ett svek som inte blir mindre av den värdegrundspropaganda barnen matas med i skolan, samtidigt som samma skola i många fall visat sig fullständigt oförmögen att tillhandahålla barnen ens grundläggande trygghet.

Kanske är denna bryska chockterapi i dagens läge inte desto mindre vad den ängsliga och auktoritetsdyrkande medelklassen behöver för att vakna upp. Det är lätt att slå ifrån sig problemen när det är någon annan som drabbas, och det är lätt att intala sig att etablissemangets skönmålningar speglar verkligheten när problemen inträffar långt de miljöer man själv rör sig i. När det däremot blir den egna familjen som drabbas, blir det också betydligt svårare att upprätthålla sina försvarsmekanismer. Att människor vägrar se det uppenbara förrän deras egna barn förvandlas till brottsoffer, är dock ett sorgligt underbetyg för ett samhälle.

2019-03-10

Den progressiva terrorismen

Den 3 september 1978 träffas ett passagerarflygplan, strax efter avfärd, av en sovjettillverkad värmesökande robot. Två motorer slås omedelbart ut och en brand utbryter, varpå piloten inleder ett nödlandningsförsök. Planet landar i ett bomullsfält, men slås sönder då det passerar en uttorkad flodbädd. 38 människor avlider till följd av kraschen och branden.

18 överlevande lyckas ta sig ut ur det brinnande vraket, varav fem går efter hjälp. De terrorister som skjutit ned planet anländer till platsen en dryg halvtimme senare, varpå tre av de kvarvarande överlevande passagerarna anar oråd och gömmer sig. Terroristerna lovar att hjälpa överlevarna, och uppmanar dem att samlas en bit bort från vraket. De tio kvarvarande överlevarna (bland vilka återfinns både svårt skadade och barn) mördas därefter kallblodigt, merparten skjuts ihjäl men några dödas också med bajonetthugg.

När man fem dagar senare håller minnesgudstjänst över offren är den officierande dekanen ursinnig, och frångår därför sin egen princip om att hålla politiken utanför Guds hus. Vad som väckt hans vrede är inte bara det bestialiska dådet som sådant, utan också det faktum att omvärldens fördömanden lyser med sin frånvaro. Hur kan en tragedi av detta slag, frågar han sig, mötas av idel "öronbedövande tystnad" från världens politiska och religiösa auktoriteter? Svaret återfinns i den politiska situation dekanen själv vanligtvis vill hålla utanför sin katedral. Såväl offren som deras sörjande anhöriga är nämligen rhodesier, och minnesgudstjänsten hålls i Salisbury, huvudstaden i ett icke-erkänt land vars regering resten av världen fördömer.

Drygt fem månader senare skall nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 825 följas av den nästan identiska men ännu dödligare nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 827. Båda planen skjuts ned av ZIPRA, den väpnade grenen av Joshua Nkomos ZAPU, som tillsammans med Robert Mugabes ZANU inte bara åtnjuter omvärldens stöd, utan dessutom får omfattande finansiellt bistånd av bland annat Sverige (något som inte minst Per Ahlmark och Ola Ullsten har arbetat för). Ironiskt nog skall Nkomos egna anhängares lidanden mindre än ett årtionde senare också bli föremål för omvärldens öronbedövande tystnad då Robert Mugabe, sedan den långa rivaliteten mellan ZAPU och ZANU avgjorts till ZANU:s fördel, låter massakrera tiotusentals av dem i vad som får namnet Gukurahundi.

Inte heller Robert Mugabes blodtörst får dock svenska politiker att omvärdera sin syn på "frihetshjältarna" i vad som nu kallas Zimbabwe. Sida tonar aktivt ned blodbadet, och det svenska biståndet till Mugabes regim fortsätter. När Ingvar Carlsson två år efter blodsutgjutelsens slut besöker landet förklarar han att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra". Att vad som pågått i Matabeleland varit allmänt känt förändrar inte Carlssons inställning, och det avhåller inte heller svenska diplomater från att i efterhand ljuga om att läget varit "komplicerat och oklart". Det hindrar heller inte Pierre Schori från att gång på gång påstå att Mugabe under sina 20 första år vid makten varit en god ledare, eller från att omsorgsfullt utelämna 1980-talets massakrer när han sent omsider, och efter att han själv blivit föremål för dispotens vrede, börjar kritisera Mugabe.

Vad som gör att allt detta har bäring även på dagens diskurs är det faktum att Mugabe, Nkomo och de andra "frihetshjältar" som gjorde Afrika synonymt med fattigdom, krig, förtryck, svält och korruption var nationalister. De kämpade inte för frihet, demokrati, rättvisa eller gott styre, utan för inhemskt styre. Att omvärlden inte accepterade Ian Smiths Rhodesia berodde inte på att landet inte tillämpade allmän rösträtt, utan på Ian Smith och hans ministrars europeiska bakgrund. Omvärlden hade i sak inga problem med att acceptera diktatur, vanstyre, rättsosäkerhet, förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och korruption, så länge ledargarnityret bara inte hade sina rötter i Europa.

Denna inställning, som trots de i grund och botten tämligen absurda premisserna idag allmänt ses som någonting fullständigt självklart, kallas för afrikansk nationalism. Ironiskt nog åberopas trots detta aldrig Mugabes eller Nkomos massakrer då socialister, liberaler och andra progressiva gör sina återkommande utspel om farorna med nationalismen. Tvärtom utgör den afrikanska nationalismen sedan lång tid tillbaka en självklar del av det progressiva tankegodset, och därför lyser också Mugabes och Nkomos illdåd med sin frånvaro när berättelsen om avkoloniseringen berättas. Inte desto mindre visar det hela att det inte är nationalismen som sådan de progressiva vänder sig emot. Huruvida man fördömer eller aktivt understödjer nationalismen är inte en fråga om principer, utan blott en fråga om i vilken omfattning dess mål sammanfaller med den egna sidans.

2019-03-07

Kulturrevolution och kulturreaktion

En sannolikt viktig delförklaring till den politiska mittens ständiga rörelse åt vänster är att välståndet tenderar att öka med tiden, i takt med att människans samlade kunskap ökar. Ju större det samlade välståndet blir, desto större blir också det ekonomiska utrymmet att bedriva vänsterpolitik. I en era då kostnaderna för livets nödtorft utgör blott en bråkdel av en normal arbetsinkomst, blir möjligheterna till beskattning långt mycket större än vad de var då marginalerna var knappa, och risken för svält var ständigt närvarande i människors medvetande.

Att många reaktioner genom historien har sammanfallit med ekonomiska nedgångar blir i ljuset av detta någonting fullt naturligt. Av särskilt intresse är de fall i vilka dessa ekonomiska nedgångar skapats på politisk väg, och då i synnerhet när de varit konsekvenserna av en vänsterpolitik så radikal att den fått välståndet att minska. Det är i regel bara i de senare fallen som reaktionen blivit permanent, det vill säga att den politiska mitten rört sig tillbaka högerut, och därefter blivit kvar där.

Ett uppenbart exempel på detta är vad som hände i spåren av Sovjetväldet fall. Ett annat exempel är den chilenska statskuppen 1973, som trots en rörelse vänsterut sedan demokratins återinförande 1990 inte resulterat i en återgång till Allendes socialism. Det kanske viktigaste – men också mest förbisedda – exemplet på företeelsen är dock 1980-talets nyliberala reaktion. Denna kan sannolikt förklaras med att den ekonomiska politiken under de föregående årtiondena rört sig så långt vänsterut att ekonomin inte bara stagnerat, utan också hade börjat krympa. Den "nyliberala" politikens skattesänkningar och avregleringar fick ekonomin att växa igen, vilket allt sedan dess har setts som en viktig seger för högern.

Vad som i själva verket inträffade var dock att vänsterpolitiken hade fått skatteintäkterna att minska, och för att få dem att öka igen blev man så illa tvungna att omvärdera den kurs man hade slagit in på. Den nyliberala reaktionen var med andra ord en anpassning till Lafferkurvans realiteter, vilket också förklarar varför ingen återgång till den tidigare ekonomiska politiken därefter har skett. 1970-talets ekonomiska politik hade effektivt undergrävt vänsterns möjligheter att flytta fram sina positioner, och för att säkra en fortsatt rörelse vänsterut behövde man paradoxalt nog först ta ett relativt stort steg år höger. Thatcher och Reagan visade vägen, men trots högljudda protester kom vänstern i förlängningen att både acceptera och kopiera deras linje.

Sedan 1980-talet har därför den fortsatt smygande vänsterglidningen i första hand inte skett på ekonomins domäner, utan på kulturens. På kulturens område saknas dock ekonomins självskrivna gräns för hur långt politiken kan vridas åt vänster utan att detta slår tillbaka, varför vi nu på många sätt befinner oss på okänd mark. Inte desto mindre ser vi idag hur en närmast global reaktion sakta men säkert vinner mark, med de senaste årens valresultat i Centraleuropa, USA, Storbritannien och Brasilien som några av de mer uppmärksammade exemplen.

Brasilien kan vara ett specialfall, och utvecklingen kan sannolikt i viss utsträckning kopplas till den ökade osäkerhet för arbetarklassen och den lägre medelklassen som följt på globaliseringen av ekonomin. Den primära anledningen förefaller dock vara kulturell, vilket givet reaktionens styrka är en i sammanhanget synnerligen intressant omständighet som förtjänar att studeras närmare. Att den breda massans tolerans för makthavare som bedriver Kulturkampf mot dem skulle vara låg, är nämligen någonting allt annat än självklart. Tvärtom är västvärldens nationalstater i mångt och mycket resultatet av just liberal Kulturkampf, och denna har varit så framgångsrik att det till stora delar är försvaret av resultaten av detta kulturkrig som utgör den reaktionära positionen idag.

Inte desto mindre talar resultaten för sig själva. I många länder har man redan nått bristningsgränsen, och i ännu fler närmar man sig den i snabb takt. Någonting har uppenbarligen hänt, och den springande punkten är måhända att de förändringar som har föranlett reaktionen inte bara varit drastiska, utan framför allt gått väldigt fort. Människans förmåga att vänja sig vid det nya normala är så stor att till och med överlevande från koncentrationsläger vittnat om hur en slags vardag med tiden infunnit sig. När de drastiska förändringarna kommer under fredstid, och i frånvaron av någon yttre omständighet allmänheten inte har något annat val än att anpassa sig till, är det dock ett farligt spel makthavarna spelar. Sannolikheten för att man kittlar drakens svans en gång för mycket blir med tiden, tycks det, väldigt hög.

I Sverige har dock reaktionen varit påfallande svag, trots att kulturkampen här varit mer aggressiv än i de flesta övriga länder. De konsensussökande och lutheranska svenskarna har inte bara varit villiga att utstå mycket, utan har dessutom gradvis vant sig även vid ständiga skottlossningar, tiggare utanför varje affär, och så vidare. Många har visserligen fått nog, men är makthavarna bara smarta nog att slå av något på takten i genomförandet av sin kaospolitik, kommer de också kunna förmå svenskarna att acceptera betydligt mer radikala försämringar än vad som redan är ett faktum.

Av denna anledning är det av avgörande betydelse att inte vänja sig, utan tvärtom högljutt påtala försämringarna, häckla makthavarna för deras skamlösa lögner och gång på gång påtala hur pervers situationen är. Tillvänjningen är en förutsättning för att man skall kunna fortsätta sin progressiva kamp för ett samhälle som i högre och högre grad präglas av kaos, och att man inom etablissemanget är som besatta av att misstänkliggöra de som "svartmålar" är en tämligen tydlig indikation på vilket hot de anser att motståndet mot tillvänjningen utgör.

2019-03-02

Liberalismens religiösa rötter

Den samtida liberalismens osvikliga förmåga att landa i allt annat än frihetliga slutsatser blir plötsligt fullt begriplig när man erinrar sig att liberalismens rötter återfinns i kalvinismen, och då i mångt och mycket dessutom den radikala form av kalvinismen som fått namnet puritanismen. John Locke kom från ett puritanskt hem, John Stuart Mill var nonkonformist och Adam Smith föddes in i den kalvinistiska Skotska kyrkan. Detta kom inte bara tydligt att prägla den klassiska liberalismen, utan präglar i mångt och mycket liberalismen än idag, även om ytterst få nutida liberaler sannolikt skulle vara villiga att medge detta.

Det kalvinistiska och puritanska arvet tog sig dels uttryck i den klassiska liberalismens kompromisslösa hållning, men även i dess innehåll. Den klassiska liberalismens kamp för frihet och sekularism är inte bara ett tydligt exempel på detta, utan är också ett exempel på hur den klassiska liberalismen kommit att missförstås av eftervärlden. Den sekularism den klassiska liberalismen förespråkade handlade inte om det avkristnande begreppet förknippas med idag, utan inte sällan snarare om att ge anhängarna möjligheten att i sina lokalsamhällen kunna upprätta de teokratier man inte var starka nog att kunna införa på det nationella planet.

Den frihet man kämpade för handlade inte heller om att maximera möjligheterna till ett hedonistisk leverne, utan tvärtom om att freda i många fall tämligen fanatiska puritaner från staten. Bevekelsegrunderna var inte att skapa maximal frihet för människor i gemen, utan att skapa maximal frihet för kalvinister och puritaner att predika domedagsprofetior, renlevnad, kärvhet och en stenhård arbetsmoral. Man fann sig i underläge, och åberopade toleransbegreppet för att kunna muta in en allt annat än tolerant frizon för sig själva. Vissa nöjde sig inte med detta, utan emigrerade för att förbättra sina möjligheter att själva kunna utöva religiöst förtryck. När man med tiden blev starka nog att själva sätta dagordningen, drog man sig därefter ofta inte från att överge eller göra avsteg från den tolerans man tidigare hade förespråkat då detta fortfarande passade ens egna syften.

Dagens liberalism är en på många sätt logisk fortsättning, vilket inte minst illustreras av att kompromisslösheten i allra högsta grad fortfarande präglar ideologin och dess företrädare. Grundsatserna må vara kliniskt rensade från varje spår av Gud, men niten, renhetsivern, fanatismen och den puritanska grundinställningen består. Den blinda tron på att den egna läran utgör Sanningen står inte bara stark, utan avslöjar dessutom det religiösa ursprunget. Gud har ersatts av Förnuftet, men inställningen är inte desto mindre flexibel nog att bortse från fakta, logik och vetenskap när resultaten inte är de önskade. Sekularismen utgör alltjämt en grundpelare, men har omtolkats till en ambition att avkristna varje vrå av samhället. Man sjunger också alltjämt frihetens lov, men den frihet man nu förespråkar handlar antingen om en positiv frihet som endast kan förverkligas på bekostnad av andra människors negativa frihet, eller om något för de puritanska föregångarna så främmande som njutning och promiskuitet.

Liberalismens rötter återfinns, krasst uttryckt, i mångt och mycket i de mest hårdföra av kalvinisters strävan att skapa ett ramverk för att maximera sin egen makt. Att detta ramverk med tiden fyllts med ett innehåll som vore forna tiders kalvinister synnerligen främmande, förhindrar dock inte att det finns en kontinuitet mellan gårdagens liberalism och dagens, utan bör snarare förstås som att puritanismen med tiden kommit att ta sig nya former. Där innehållet har förändrats har formerna och ritualerna dock bestått, och när dagens socialliberaler förklarar sig vara den klassiska liberalismens rättmätiga arvtagare har de på många sätt helt rätt.

Vad de däremot inte har rätt i, är allting annat. De har fel om liberalismens ädla rötter, då liberalismens rötter återfinns i religiös fanatism. De har fel i sin tolkning av sekularismen. De har fel i sina utläggningar om vad som utgör äkta liberalism, då den äkta (åtminstone i betydelsen ursprungliga) liberalismen utgör något de själva inte skulle vilja ta i ens med tång (en känsla deras föregångare gissningsvis också, hade dessa fortfarande varit i livet, med emfas skulle intyga var ömsesidig). De har fel i att liberalismen skulle stå för måttfullhet, då varken de själva eller deras humorlösa kalvinistiska föregångare på något sätt har utmärkt sig för detta. Och så vidare.

Liberalismen har starkt bidragit till att forma den värld vi lever i, och även dess mest högljudda motståndare är idag starkt präglade av den. Att liberalismen har bidragit med mycket av det som gjort den västerländska civilisationen framgångsrik och välmående är, givet bevisen, därtill omöjligt att förneka. Liberalismen rymmer dock inte bara fröet till samma civilisations undergång, utan är dessutom omgärdad av lögner, missförstånd och falsk historieskrivning. Liberalismens berättelse om sig själv utgör paradexemplet på detta.

2019-02-24

Valentine Michael Smith i Gävle, eller: Om alienation som politiskt vapen

En informationsskylt på vilken en hijabklädd kvinna välkomnar anländande trafikanter till Gävle väckte nyligen stort uppseende i sociala medier. Strax därefter framkom att kvinnan i fråga är aktiv i en moské som inte bara delar finansiär med IS, utan vars imam dessutom hyllat samma terrororganisation.

Att Gävle kommun låter en kvinna med så graverande kopplingar till islamismen välkomna besökare till staden är i sig ett minst sagt tragiskt tecken på tillståndet i landet, men kan inte desto mindre sannolikt förklaras med den kombination av naivitet, önsketänkande och aktiv förträngning man inom det progressiva etablissemanget gjort till sitt adelsmärke. Vad som däremot inte kan förklaras med detta är det faktum att man lät just en kvinna i hijab vara den som välkomnar den som anländer till Gävle till staden.

Dylika installationer i det offentliga rummet förklaras alltid med att man vill vara inkluderande. Sådana motiveringar låter och framstår måhända som vällovliga, men är när det kommer till kritan inte bara oärliga, utan låter också påskina att vad man vill åstadkomma i själva verket är det diametralt motsatta till vad man egentligen vill uppnå. En svensk som anländer till en stad i Sverige känner sig i normalfallet näppeligen särskilt välkommen när någon vars val av klädsel signalerar ett aktivt avståndstagande från det svenska majoritetssamhället "välkomnar" vederbörande.

Det hela är ett utslag av precis samma politiska ambitioner som manifesterar sig i att skattebetalarnas pengar används till att "smycka" de offentliga rum där många rör sig med "konst" föreställande menstruerande kvinnor och nakna män. Syftet är inte att inkludera, utan att exkludera och alienera. Syftet är att utsätta den majoritet som inte delar det progressiva etablissemangets värderingar för chockterapi. Syftet är att visa vem som bestämmer, och vem som har att underkasta sig. Syftet är att demoralisera och förnedra. Syftet är att framkalla reaktioner, som man därefter kan använda sina inte sällan skattefinansierade mediala plattformar till att förlöjliga och håna.

Kort sagt, maktdemonstrationer av det här slaget syftar inte till att inkludera eller välkomna, utan till att ytterligare alienera den som motsätter sig den väg det progressiva etablissemanget har slagit in på. Om avsikten faktiskt hade varit att inkludera hade det funnits många smakfulla sätt att göra detta på, men vad man i stället vill åstadkomma är att få dig att känna dig som en främling i ett land som icke är ditt. För dagens vänster är alienationen inte längre någonting man vill motverka, utan i stället ett politiskt vapen man använder för att demoralisera sina fiender.

2019-02-21

Om att rädda världen medelst flygförbud för filharmoniker

Den 14 februari publicerade SVT en artikel med rubriken "Så påverkar alla hjärtans dag-rosorna klimatet". En dag senare var det Sveriges Radios tur, då Kulturnytt i P1 begåvade världen med det angelägna och granskande reportaget "Trots miljödebatten - svenska konserthus fortsätter flyga in artister".

Att två reportage där man sökte göra klimatpolitik av smala och perifera frågor publicerades så nära varandra i tiden är talande, både vad vår samtid och tillståndet för journalistiken beträffar. Ingen företeelse är längre för obskyr att hitta en klimatvinkel på, ingen nisch är längre för smal för att undslippa klimatperspektiven, och ingen kättare kan längre bortse från risken att bli föremål för klimatinkvisitionens autodaféer.

Att det förhåller sig på det viset har väldigt lite med sakfrågan att göra, även om artikelförfattarna och deras gelikar sannolikt inte själva är medvetna om detta. Det är i första hand inte omsorg om planeten som manifesterar sig i reportage som dessa, utan någonting som går mycket djupare. Att även kärlekskranka rosköpare och filharmoniker tvingas stå till svars för sina koldioxidutsläpp beror på att klimatnarrativet fyller en social och kulturell funktion.

Klimatnarrativet erbjuder en plötslig möjlighet att engagera sig i ett modernistiskt samhälle som i övrigt dränerats på mening. Klimatnarrativet erbjuder den gudlöse en möjlighet att leva ut sin undertryckta längtan efter en Frälsare. Klimatnarrativet erbjuder människor så bortklemade att de ytterst sällan ställs inför några särskilt stimulerande utmaningar möjligheten att bli hjältar i kampen mot Ondskan. Klimatnarrativet erbjuder de progressiva som alltid är på jakt efter nya reglage att skruva på oändliga möjligheter att få förlusta sig i sin favoritsysselsättning. Klimatnarrativet erbjuder en västvärld präglad av avkristnande, teknokrati, hötorgsideologier och ett ytterst blodfattigt kulturliv utsikten till de eskatologiska och millenaristiska sammanhang dess i sammanhanget så svältfödda invånare länge har törstat efter.

Artiklar som de båda ovan nämnda är en produkt av detta. Den omsorg om moder jord de till synes bottnar i utgör i själva verket ett tunt lager fernissa av rationalisering, någonting som inte minst visar sig i det kategoriska avfärdandet av de åtgärder som, till skillnad från flygförbud för filharmoniker, faktiskt skulle kunna minska koldioxidutsläppen. Vad vi nu bevittnar är i stället en kombination av narcissism, iskall cynism och desperat längtan efter mening.

2019-02-18

Det socialliberala identitetsbedrägeriet

Liberalismen har skapat västvärldens välstånd och frihet. Så låter ett ofta upprepat påstående som i regel framförs av personer som själva kallar sig för liberaler, och även om det finns anledning att inte förhålla sig helt okritisk till denna historieskrivning är den ändå på det stora hela korrekt. Inte desto mindre är i praktiken denna tendens att ta åt sig äran för vad den klassiska liberalismen åstadkom synnerligen bedräglig, eftersom den samtida respektive klassiska liberalismens konsekvenser vad frihet och välstånd beträffar i regel är diametralt motsatta.

Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom tvång, paternalism och nudging, utan genom laissez faire, avregleringar och att staten undvek att lägga sig i detaljerna. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att relativisera brott, ursäkta missdådare och söka orsakerna till kriminalitet i sociala faktorer, utan genom att kompromisslöst upprätthålla lag och ordning. Den frihet och rikedom man åsyftar skapades inte genom att ge dåtidens motsvarigheter till subversiva element som islamister en fristad, utan genom att man höll dem kort.

Den klassiska liberalismen skapade rikedom genom att upprätthålla äganderätten, inte genom att ständigt göra avkall på den i syfte att uppnå högre kulturella och politiska mål. Den klassiska liberalismen förstod att frihet endast var möjligt i ett samhälle präglat av sociala normer, och värdesatte därför dessa i stället för att försöka krossa dem. Den klassiska liberalismen förstod att stabilitet var en förutsättning för frihet och rikedom, och sökte därför också tillhandahålla sådan. Den klassiska liberalismen förstod att frihet krävde välstånd, och att välstånd inte kunde skapas genom att idealisera och skapa incitament för ett hedonistiskt leverne.

Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet var en liberalism som inte för ett ögonblick skulle få för sig att skapa gigantiska incitament för personer utan förmåga eller vilja att försörja sig själva att invandra. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet värdesatte det västerländska, snarare än att förlusta sig i västligt självhat. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att värdesätta vetenskapen, snarare än att på politisk väg hjälpa pseudovetenskapen att ständigt flytta fram sina positioner. Den liberalism som förmådde skapa välstånd och frihet förstod att framgången var beroende av kontinuitet och beprövade institutioner, snarare än att söka vägen till framsteg i en ständigt pågående revolution.

Den klassiska liberalismen var inte bara en kraft som förändrade västvärlden i grunden, utan också en kraft som lyfte åtskilliga människor ur fattigdom och misär. Inte desto mindre var den klassiska liberalismen en rörelse åt vänster, och denna rörelse har aldrig upphört. Detta var i begynnelsen eventuellt en förutsättning för att kunna skapa de för den breda massan så positiva resultat den klassiska liberalismen förknippas med idag, men med tiden kom rörelsen vänsterut att med råge passera det optimum vid vilket dessa positiva effekter hade uppstått.

Liberalismen av idag utgör i stället en rörelse bort från detta optimum. Den nutida liberalismen reglerar där dess klassiska motsvarighet avreglerade. Den nutida liberalismen lägger sig i där dess klassiska motsvarighet tog ett steg tillbaka. Den nutida liberalismen drar sig för att ingripa mot den kriminalitet dess klassiska motsvarighet skoningslöst bekämpade. Den nutida liberalismen föraktar den stabilitet, de normer och de beprövade institutioner dess klassiska motsvarighet visste att värdesätta. Den nutida liberalismen saknar kort sagt rätten att ta åt sig äran för vad dess klassiska motsvarighet åstadkom, då liberalismen av idag tycks närmast besjälad av att undergräva förutsättningarna för just dessa framgångar.

Vad som idag kallas för liberalism är inte en kraft som skapar välstånd och frihet, utan tvärtom en kraft som gör västerlandet fattigare och mer ofritt. Att dess företrädare trots detta gärna vill ta åt sig äran för den klassiska liberalismens framgångar är därför i regel ingenting annat än lurendrejeri. I stället är det i första hand bland de ideologier som kallar sig för konservativa och reaktionära man idag kan återfinna det tankegods som ligger närmast den klassiska liberalismens. Ironiskt nog är det få andra ideologier som förmår provocera den nutida liberalen så mycket som just dessa.

2019-02-16

Om skenande vänsterglidning och den rhodesiska reaktionen

En av de mest slående aspekterna av det händelseförlopp under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet som 11 november 1965 resulterade i att den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia gjorde uppror genom att ensidigt utropa sin självständighet, är vilken perfekt illustration skeendet utgör av både den politiska logik vi lever med och den politiska mittens ständiga rörelse vänsterut. Det skeende som föregick den rhodesiska reaktionen och det rhodesiska upproret påminner på många sätt om franska revolutionen, då vad som vid båda tillfällena hände var att den normalt relativt långsamma rörelsen vänsterut plötsligt skenade.

1953 hade Sydrhodesia förenats med de två brittiska protektoraten Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) i en lös union med namnet Centralafrikanska federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), efter en överenskommelse mellan de sydrhodesiska och brittiska regeringarna. Från sydrhodesisk sida motiverades man av de ekonomiska fördelar man hoppades att en förening med Nordrhodesia skulle medföra. Från brittisk sida motiverades man dels av möjligheten att undslippa det ekonomiska ansvaret för det fattiga Nyasaland, dels av utsikten att skapa en liberal motvikt till det Sydafrika som, efter att Jan Smuts regering provocerat boerbefolkningen genom att ännu en gång gå ut i krig på Storbritanniens sida, sedan 1948 styrdes av Nationalistpartiet.

1953 sågs därför såväl Sydrhodesia som Centralafrikanska federationen just som progressiva krafter i södra Afrika. För federationen var det ett uttalat mål att öka den afrikanska befolkningens medverkan i det politiska livet, och från och med 1959 slog även Sydrhodesia in på denna linje. Inte desto mindre blev de båda progressiva regeringarna snabbt akterseglade av utvecklingen. I tilltagande takt, och i regel utan att erforderliga förberedelser hade vidtagits, lämnade kolonialmakterna det ena territoriet efter det andra, och omvärlden började i allt högre utsträckning se federationen och det självstyrande Sydrhodesia som anakronistiska reliker från en svunnen tid.

Vad som hände var att en snabb avkolonisering på några få år gick från att vara någonting otänkbart, till att bli en allmänt vedertagen idé. De båda regeringar i Salisbury (Harare) som nyss hade hyllats för sin progressiva linje kom alltmer att bli ett besvärande diplomatiskt problem för Storbritannien, och från såväl amerikanskt som afrikanskt, asiatiskt och kommunistiskt håll hårdnade trycket mot London. Fullt medvetna om vad detta skulle leda till, och fullt medvetna om att de krafter som pressade dem främst bestod av despoter, kleptokrater, kommunister och – som i fallet med bland annat Saudiarabien – länder som tillät slavhandel, började man därför böja sig för trycket. De föga demokratiskt eller liberalt lagda demagogerna Kenneth Kaunda och Hastings Banda tilläts komma till makten i Nordrhodesia och Nyasaland, och man accepterade att dessas kategoriska motstånd mot den ekonomiskt mycket framgångsrika, men politiskt alltmer omöjliga federationen, skulle leda till att denna inom kort upplöstes.

I Sydrhodesia följde man utvecklingen med fasa. Man såg det ena landet i närområdet efter det andra tas över av envåldshärskare och kleptokrater, och man såg hur detta ledde till vanskötsel, förtryck, sjunkande levnadsstandard, rättsosäkerhet, våld och krig. När Belgien efter en tids oroligheter och amerikanska påtryckningar abrupt lämnade Kongo 1960, ledde inte bara kaoset, våldet och kriget som följde till att man behövde börja patrullera federationens nordgräns för att se till att oroligheterna inte spred sig, utan också till att man från första parkett kunde bevittna den våg av belgare som passerade federationen då de hals över huvud tvingades fly Kongo, ofta utan att få med sig någonting annat än vad de kunde bära med sina egna två händer.

Man förstod i detta läge mycket väl att så fort Nordrhodesia och Nyasaland hade fallit, skulle omvärldens fulla fokus riktas mot Sydrhodesia. De egna försöken att göra fler afrikaner delaktiga i styret av landet motarbetades aktivt av radikaler som Joshua Nkomo, som inte bara ville att den svarta befolkningen skulle sluta upp bakom hans eget socialistiska ZAPU, utan som därtill synnerligen brutalt terroriserade alla som inte anslöt sig till partiet, bland annat genom attacker med molotovcocktails. Väl införstådda med att varje ingripande mot de hänsynslösa terroristerna skulle fördömas av omvärlden, och pressade av en brittisk regering som i sin tur pressades av omvärlden (inklusive av samma amerikaner som några år tidigare, i samband med Suezkrisen, hade gjort det väldigt klart för britterna att det nu var USA som bestämde), undvek därför Sydrhodesias regering under den liberale och reforminriktade Sir Edgar Whitehead att ingripa mot terrorn.

Det var i detta läge den rhodesiska reaktionen, manifesterad i bildandet av det nya partiet Rhodesian Front 1962, och detta partis seger i valet i december samma år, skall förstås. Sydrhodesia hade på mindre än tio år, och parallellt med att man infört den ena liberala reformen efter den andra, gått från att ses som ett liberalt föredöme till att ses som en pariastat. När man så också förväntades förlika sig med tanken på att inom kort överlämna makten över såväl sina egna öden som den välmående civilisation man på blott 70 år byggt upp från grunden till den fullständigt hänsynslöse och Sovjetunderstödde socialisten Nkomo, var måttet rågat. Vad rhodesierna såg omkring sig var en skogsbrand, och för dem var därför den enda logiska reaktionen att röja brandgator för att förhindra att denna brand slukade även vad de såg som sitt. Rhodesierna vägrade acceptera den utveckling som tidsandan ansåg oundviklig, något som i november 1965 till slut utmynnade i öppet uppror, och därefter 14 år av väpnat motstånd mot en så gott som enig omvärld, innan de till slut tvingades att ge upp.

Det finns av denna anledning goda skäl att nyansera den gängse men mycket förenklade bilden av det rhodesiska upproret som ett utbrott av avgrundsdjup ondska. Den rhodesiska reaktionen bör i första hand förstås som svaret på en utveckling där tidsandan under en påfallande kort tidsperiod dels förändrades radikalt, dels förändrades i en riktning som var direkt ansvarslös. Denna förändring av tidsandan berodde inte på att gräsrötterna omvärderade sina åsikter, utan i första hand på att allehanda despoter, Sovjet, Sovjets marionetter, kleptokrater, diktatorer och till och med de härskare som tillät slavhandel högljutt krävde detta, och på att västvärldens etablissemang därefter fullständigt okritiskt inte bara anslöt sig till denna linje, utan också gjorde den till sin egen.

Resultatet blev en avkolonisering så abrupt, så forcerad och så oansvarig att även den som på ett rent principiellt plan motsätter sig alla former av kolonialism måste vara antingen hjärntvättad eller sadistisk för att beskriva utvecklingen som ett framsteg. Resultatet blev förtryck, krig, kleptokrati, vanstyre, fattigdom, svält, ett fasansfullt lidande och oräkneliga dödsfall. Precis som under franska revolutionen, då rörelsen mot vänster också plötsligt skenade, och den politiska entropin på kort tid också ökade lavinartat, blev resultaten katastrofala. Samma utveckling sker dock kontinuerligt, fast med skillnaden att den ständiga rörelsen vänsterut vanligtvis sker så långsamt att vi gradvis vänjer oss, och därför inte reagerar över vad som pågår.

Sett över längre tid förklarar dock de mekanismer som såväl orsakade den franska revolutionen som det kaos som uppstod i Afrika under 1960-talet också den politiska konsensus som idag yttrar sig i oviljan att ingripa mot kriminaliteten, oförmågan att bekämpa våldsamma vänsteraktivister, de olika måttstockar med vilka en diktator som Augusto Pinochet och en diktator som Fidel Castro bedöms av sin omvärld, postmodernismens starka ställning, den undermåliga skolan, aversionen mot ordning och reda, viljan att vara islamister till lags, den destruktiva migrationspolitiken, och så vidare. För att öka förståelsen för dessa mekanismer, och för att sprida kunskap om dem, kan det dock vara till stor hjälp att särskilt studera de konsekvenser de har fått vid de tillfällen då processen inte varit smygande, utan tvärtom har skenat.

2019-02-13

Den liberala sektmentaliteten

"Liberalism is the ideology of Western suicide. When once this initial and final sentence is understood, everything about liberalism—the beliefs, emotions and values associated with it, the nature of its enchantment, its practical record, its future—falls into place."
James Burnham

I en signerad ledartext som inte bara dryper av indignation, utan dessutom är späckad av formuleringar så grötmyndiga att resultatet blir en text som balanserar på gränsen till pekoral, gick i måndags Sofia Nerbrand till frontalangrepp på Viktor Orbán. Vad som föranledde Nerbrands vrede var inte någon av alla de aspekter av den ungerska politiken där kritik faktiskt är befogad, utan att landets premiärminister har lanserat en ny familjepolitik som syftar till att höja den låga ungerska fertiliteten.

I Nerbrands världsbild vore invandring inte bara ett fullgott alternativ, utan det självklara alternativet. Ja, faktum är att hon finner detta alternativ så självklart att hon – ironiskt nog efter en utläggning om vikten av demokrati – förklarar att en familjepolitik som den Ungerns folkvalde och populäre ledare lanserat inte skall "ha en plats i dagens Europa". Blotta tanken på att en regering för en politik som syftar till att upprätthålla befolkningens storlek utan invandring av människor från kulturer radikalt olika den egna är för Nerbrand inte bara någonting oerhört provocerande, utan hon tycks också finna sin egen reaktion så självklar och universell att det i hennes värld endast är genuint onda människor som kan vara av en annan åsikt.

Att en befolkning upprätthåller sin storlek genom att skaffa barn är dock ingenting konstigt, utan någonting fullt normalt. Att en befolkning däremot upprätthåller sin storlek genom invandring är inte bara någonting abnormt, utan dessutom någonting som på kort sikt är förenat med kulturkrockar och höga kostnader, och på lång sikt med – som åtskilliga historiska exempel visar – en högst konkret risk att förvandlas till en utsatt minoritet i sitt eget land. Vad Nerbrand finner så självklart att det i hennes värld tycks vara närmast obegripligt att ens någon kan vara av en annan åsikt, är någonting som går på tvärs mot både folkopinionen och den samlande mänskliga erfarenheten av god samhällsutveckling.

Av denna anledning är dock Nerbrands text en synnerligen pedagogisk inblick i den liberala hjärnan. Nerbrands världsbild är hyperideologisk, ultrarationalistisk och superprogressiv. För Nerbrand är en regering som "premierar det egna folket" framför resten av världens befolkning någonting ofattbart. I Nerbrands analys är det den som inte okritiskt vill kasta sig huvudstupa in i ett synnerligen riskabelt experiment med en synnerligen radikal politik som "förgiftar och fördummar västvärlden". I Nerbrands värld tillåts inte beprövad erfarenhet stå i vägen för vad hon känner är rätt.

I sin puritanska iver går måhända Nerbrand aningen längre än den genomsnittliga liberalen, men på det stora hela är de idéer som genomsyrar hennes text representativa för hur liberaler av idag ser på världen. Den typiska liberalens hållning är idag extremistens. Den ideologi som inte bara Nerbrand, utan numera de flesta liberala opinionsbildare, politiker och partier ger uttryck för, är en liberalism så fanatisk, nitisk och radikaliserad att den med fördel kan liknas vid en sekt.

Den liberalism Nerbrand representerar tolererar inte oliktänkande. Den liberalism Nerbrand representerar saknar varje spår av respekt för vad majoriteten råkar tycka. Den liberalism Nerbrand representerar är besatt av tanken på att krossa allt motstånd. Den liberalism Nerbrand representerar finner den egna fanatiska hållningen så självklar att dess anhängare över huvud taget inte kan förstå hur någon människa kan tycka annorlunda. Den liberalism Nerbrand representerar är mäktig, genuint farlig och på god väg att leda västvärlden rakt i fördärvet.

2019-02-11

Islamismens kollaboratörer

Socialdemokraternas distriktsstyrelse med Anna Johansson i spetsen krävde idag Ann-Sofie Hermanssons avgång. Att någon vars karriär präglats av korruptionsskandaler, en valhänt hantering av Västlänken och rollen som ansvarig minister under Transportstyrelseskandalen har mage att kräva någon annans avgång är i sig minst sagt anmärkningsvärt. Inte desto mindre hade det hela kunnat vara en tämligen ointressant affär för alla utom de närmast sörjande, hade det inte varit för de omständigheter som Hermansson därefter redogjort för på sin egen blogg:
"Om man ser till politiken skiljer sig Anna och jag i en central fråga (i övrigt står vi nära varandra). Jag tycker att det är ytterst viktigt att arbeta aktivt mot extremism och hedersförtryck. Det är en helt avgörande nyckel till att bygga ett tryggt och jämlikt samhälle som verkligen håller ihop. Anna håller inte alls med mig. Hon har inte gett mig något stöd över huvud taget. Här finns en tydlig skiljelinje."
Den som till äventyrs fortfarande undrar varför bidragsregnet över islamister aldrig upphör, varför några meningsfulla åtgärder mot hedersförtrycket aldrig drivs igenom, varför islamisterna i SSU Skåne och andra S-märkta extremister kunnat härja ostört eller varför svenska myndigheter är så ovilliga att ingripa mot jihadister, finner svaret i vad Hermansson vittnar om. Den som likt Hermansson väljer att kalla en spade för en spade, blir avpolletterad för att undvika att man alienerar viktiga väljargrupper som Socialdemokraterna till varje pris vill hålla sig väl med.

Att svenska makthavare inte bara låter islamister vara i fred, utan dessutom aktivt stödjer dem med skattebetalarnas pengar, beror på att de vill hålla sig väl med islamister. Att så är fallet har länge varit tämligen uppenbart, men som redogörelse från någon på insidan är inte desto mindre Hermanssons vittnesmål i allra högsta grad belysande.

2019-02-09

Klimatdebattören, medierna och de nyttiga idioterna

Att det legat kommersiella intressen bakom en numera rikskänd sextonårings klimatengagemang och "skolstrejk" har varit känt i månader, men detta har inte förrän idag föranlett vare sig någon journalistisk granskning eller något stopp för flodvågen av panegyriska hyllningsreportage. Det hela är inte bara ett talande exempel på vilken undermålig kvalitet journalistiken håller, utan också en tydlig fingervisning om hur politiserad den egentligen är.

Den onyanserade rapporteringen om en klimatdebattör som å ena sidan utmålas som en legitim opinionsbildare med egna och genomtänkta åsikter, och å den andra utmålas som ett barn som under inga som helst omständigheter får kritiseras av vuxna, är bara ett i raden av exempel på detta. Andra exempel på synnerligen politiserade journalistiska narrativ är de om den systematiska rasismen, det djupt rotade kvinnoförtrycket, den ökande tryggheten och det gigantiska problemet med spridning av falska nyheter. Företeelsen yttrar sig dock inte bara i vad som rapporteras, utan lika mycket i vad som inte rapporteras. Exempel på det senare är att den tidigare så omfattande rapporteringen om våldtäkter sedan några år tillbaka plötsligt lyser med sin frånvaro, och att nyheter om grova våldsdåd numera snabbt förflyttas ned till nyhetsflödets notiser.

Det hela kan framstå som genomskinligt, men faktum är att taktiken fungerar. Den världsbild medierna förmedlar sätter agendan för samhällsdebatten, och vad gemene man upprörs över är inte det grova våldet, de många grova våldtäkterna, de gigantiska utgifterna för en oansvarig migrationspolitik eller att så många nyblivna pensionärer efter att ha slitit ett helt arbetsliv får leva på betydligt mindre belopp än många bedragare som ljugit sig till ett svenskt uppehållstillstånd. Vad människor upprörs över är att väktare avvisar en aggressiv kvinna som inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis från ett tunnelbanetåg, eftersom en närmast samstämmig journalistkår utan att framföra något som helst bevis för detta förklarar att det hela är ett utslag av rasism.

Kort sagt, den breda allmänheten dansar efter mediernas pipa. Den breda allmänheten blir upprörda när mediebranschens överstepräster säger åt dem att bli upprörda, och den breda allmänheten accepterar stillatigande den ena groteska oegentligheten efter den andra när mediebranschens överstepräster pedagogiskt förklarar för dem att det inte finns någonting att bli upprörd över. Den breda allmänheten, tycks det, saknar förmågan eller modet att såväl tänka själva som att se om sitt eget hus.

Resultatet blir att skrämmande många inte bara agerar på ett sätt som går rakt emot deras egna intressen, utan dessutom sluter upp bakom de samvetslösa makthavare som för en för samma breda allmänhet synnerligen destruktiv politik. Den breda allmänheten består, annorlunda uttryckt, till stor del av människor som fungerar som ett korrupt maktetablissemangs nyttiga idioter. Det finns flera anledningar till att det blivit så, men till de mest centrala hör det vänsterprogressiva budskap som genomsyrar det mesta mediebranschen gör.

Av denna anledning är det sjunkande förtroendet för media inte – som man från branschen själva aldrig försitter en chans att påpeka – någonting dåligt, utan tvärtom någonting bra. Journalister är inte i första hand, som det så ofta påstås, aktörer som å medborgarnas vägnar granskar makthavarna, utan utgör tvärtom själva en inflytelserik grupp av makthavare. I egenskap av makthavare ligger det naturligtvis stundom i deras intresse att granska andra makthavare, men när detta i stället passar deras syften kan en sådan granskning – som till exempel under migrationskrisen 2015 – trots ett uppdämt behov helt utebli, eller riktas nedåt mot mannen på gatan.

Det sjunkande förtroendet för media utgör därför inte en hot, utan en möjlighet. Av denna anledning bör ingen heller försitta en chans att upplysa den breda allmänheten om mediernas vilseledande rapportering, att sprida de obekväma sanningar journalistkåren försöker tiga ihjäl eller att påminna andra om hur skev nyhetsförmedlingen i valet av vad som poängteras och vad som tonas ned egentligen är.

2019-02-07

Den trojanska liberalismen

Något av det mest tragiska med partier som Liberalerna och Centerpartiet är att de till stor del består av människor som en gång i tiden var frihetliga. Typexemplet på företeelsen är någon som i tonåren läste Ayn Rand eller Robert Nozick, blev inspirerad och bestämde sig för att omsätta sina nyfunna insikter i ett politiskt engagemang i något av de partier som kallar sig för liberala. Inom partiernas ungdomsförbund fann man gott om likasinnade, varpå såväl vänskapsband som kontakter odlades. Med tiden förvandlades engagemanget till en karriär, och utan att man själv riktigt förstod hur det gick till kom partilinjen med åren att fullständigt tränga ut de egna åsikter som var anledningen till att man en gång gick med.

På detta sätt har åtskilliga frihetliga idealister inte bara oskadliggjorts, utan dessutom förvandlas till människor som dagligen kämpar för paternalism, regleringar, politisering av kulturen, skatteupplägg som långsamt suger livskraften ur landsbygden och för att fler människor skall kunna parasitera på andra. Upplägget är, alldeles oavsett om resultatet är avsiktligt eller inte, direkt diaboliskt, och visar ännu en gång på faran med ett liberalismbegrepp som genom historien rymt allt från Adam Smith till Per Gahrton.

Vad som fått så många unga frihetliga idealister att bege sig ut på den resa som skisseras ovan, är det faktum att liberalismen delar namn med den klassiska liberalismen. Vad som i slutändan fördärvar dem är det faktum att liberalismen idag står för någonting helt annat. Vore det inte för denna begreppsförvirring hade många av dem sannolikt valt att kanalisera sitt engagemang på betydligt mer uppbyggliga sätt, men eftersom begreppsförvirringen är ett faktum tenderar i stället deras engagemang att utmynna i att de i slutändan själva blir exakt det de från början ville bekämpa.

Just denna omständighet gör liberalismbegreppet till någonting direkt farligt. Av denna anledning bör inte någon, men kanske i synnerhet inte den som faktiskt månar om den klassiska liberalismens ideal, vare sig kalla sig för liberal eller kämpa för att återupprätta liberalismbegreppet. I stället bör "liberalism" vara ett ord vi uttalar med precis så mycket förakt det vänsterprogressiva tankegods som idag de facto utgör liberalismen förtjänar.

2019-02-04

Det rationella och sekulariserade samhällets livslögn

Det moderna samhället vägleds av förnuftet och vetenskapen, och har lyckats frigöra sig från den religion, den vidskepelse och de irrationella sedvänjor som tidigare var viktiga maktfaktorer. Så lyder en omhuldad föreställning som inte bara torgförs av politiker och progressiva opinionsbildare, utan som de allra flesta därtill tar för så given att de inte för ett ögonblick skulle få för sig att ens reflektera närmare över saken.

Problemet med denna föreställning är inte bara att till exempel postmoderna charlataner åtnjuter en hög social och akademisk status i vårt förment evidensbaserade samhälle. Vad som framför allt gör den falsk är det faktum att samhället av idag alltjämt i allra högsta grad präglas av sedvänjor och narrativ av en religiös och vidskeplig natur, om än i halvhjärtad sekulär förklädnad. Ja, faktum är att parallellerna i grund och botten är så uppenbara att det från den någorlunda historiskt bevandrade personens sida närmast krävs en aktiv insats för att inte se dem.

Postkolonialismen, myten om den strukturella rasismen och föreställningen om det grasserande kvinnohatet är ingenting annat än arvsynden i ny skepnad. De floskelspäckade värdegrundsdokumenten är ingenting annat än vår tids katekes. Föreställningen att jordens undergång står för dörren till följd av människans koldioxidutsläpp är ingenting annat än den urgamla religiösa eskatologin i samtida språkdräkt, och de profeter som nu förespråkar klimatdiktatur har en slående likhet med till exempel digerdödens flagellanter. Parallellerna mellan vår tids hätska jakt på ideologiska kättare och puritanernas häxprocesser är uppenbara, och frasen alla människors lika värde fyller för den nutida människan samma rituella funktion som Ave Maria en gång gjorde för tidigare generationer.

Listan kan göras oändlig, och detta borde inte förvåna någon. Vårt behov av ritualer är konstant, vår irrationella natur är ett biologiskt faktum alldeles oavsett vad upplysningstänkarna intalade sig, och kulturella sedvänjor har alltid visat sig betydligt mer beständiga än sina mer flyktiga yttre former. Vad mer är, som Oswald Spengler, Max Weber, Erik von Kuehnelt-Leddihn och senast Mencius Moldbug konstaterat är den rådande progressiva ordningen ingenting annat än en gren av den protestantiska puritanismen.

Det samhälle vi intalar oss är rationellt, sekulärt och tolerant är i själva verket genomsyrat av religion. De värderingar vi intalar oss är en produkt av toleransen och det sunda förnuftet är i själva verket en produkt av en tämligen fanatisk gren av kristendomen, vars närmaste släkting såväl Spengler som Evola finner i islam. Att detta tankegods på senare tid kliniskt rensats från varje spår av Gudsbegreppet gör det inte mer rationellt, tolerant eller sekulärt, men väl desto mer förrädiskt.

2019-02-02

Rasism, lysenkoism, flogistonteori och vattuminskning

Den gängse rasismdiskursen präglas inte bara av betingade reflexer, hysteriska känsloutbrott och en total avsaknad av logik. Den präglas därtill av en ordning där det ironiskt nog anses fullständigt självklart att människor skall behandlas olika beroende på hudfärg, etnisk bakgrund och religiös tillhörighet.

Media fylls just nu av krigsrubriker om en svart kvinna som blivit avvisad från ett tunnelbanetåg efter att hon först inte kunnat uppvisa giltigt färdbevis, och därefter brukat våld mot väktare sedan hon fått en tilläggsavgift utskriven. Hade föremålet för väktarnas aktion varit en vit man hade ingen lyft ett ögonbryn, men eftersom det i stället rörde sig om en svart kvinna påstås och insinueras nu i den ena artikeln efter den andra att det hela skulle vara ett utslag av rasism. Kändisar och opinionsbildare står på kö för att delge oss sina synnerligen vulgära tankar om det inträffade, och påstår rentav att händelsen visar att väktare utgör "det största säkerhetshotet för medborgarna". Detta i ett läge då nyheter om hur 83-åringar blir brutalt misshandlade av inbrottstjuvar tillhör det nya normala.

Den gängse rasismdiskursen utgör en skyddad verkstad vars aktörer fullständigt fjärmat sig från verkligheten, men som de flesta till följd av den ständiga progressiva propagandan inte desto mindre internaliserat så till den grad att de inte längre förmår se det uppenbara – nämligen att den är helt igenom förljugen. I ett läge där invandrares överrepresentation i grov brottslighet är skyhög, får vi därför nu läsa debattartiklar skrivna av personer med invandrarbakgrund som, efter att de på tämligen okonventionella grunder blivit riksdagsledamöter, hävdar att det stora problemet i sammanhanget skulle vara svenskars våld mot invandrare.

Den påstådda rasism svenskar dagligen får höra att de utövar mot de personer som – till en väldigt hög kostnad för svenska skattebetalare, och ofta på påfallande oklara grunder – invandrat till Sverige, bör i första hand förstås som ett fantastifoster skapat av postmodernister, en kaosdyrkande vänster och progressiva fanatiker. Vad mer är, genom att pumpa ut dylika förljugna narrativ förskjuts uppmärksamheten från politikernas inkompetens, den utbredda laglösheten och den sorglösa invandringspolitikens allt mer uppenbart destruktiva konsekvenser.

Det existerar naturligtvis rasism i Sverige (en rasism som för övrigt sannolikt i första hand återfinns bland personer som själva invandrat), men vad som i allmänhet torgförs som "rasism" är en kombination av regelrätta hjärnspöken, en systematisk ovilja att hålla invandrare ansvariga för sina egna handlingar och en akademisk förkärlek för ett vänsterextremt tankegods i vilket orsakerna till invandrares överrepresentation i bland annat brottslighet söks i vad svenskar gör.

Så länge detta inte förändras kan begreppet "rasism" med fördel sorteras in under samma kategori som begreppen homeopati, lysenkoism, flogistonteori och vattuminskning. Användningen av ordet "rasism" bör idag i första hand förstås som att den som yttrar det vill positionera sig på ett sätt som är så förmånligt för vederbörandes framtida karriär som möjligt. Att samma personer till synes inte bryr sig det minsta om att priset för detta agerande blir allmän fördumning, en destruktiv politisk linje och ett alltmer giftigt samhällsklimat, är en fingervisning om hur gott deras uppsåt egentligen är.

2019-01-30

Den irrationella otryggheten i Uppsala

Vi har råd. Mångkultur berikar. Vi värnar människovärdet. Vi står upp mot de främlingsfientliga krafterna. Med icke-argument som dessa försvaras på daglig basis den ansvarslösa invandringspolitiken av de politiker, journalister, professorer och andra som utgör gräddan av Sveriges makthavare och de facto-auktoriteter.

Om den verklighet som gömmer sig bakom denna flodvåg av floskler kunde man nyligen läsa i Upsala Nya Tidning. I ett reportage berättas att "andelen gymnasietjejer som kände sig trygga i centrala staden störtdök från 45 procent år 2013 till 19 procent 2017", och att anledningen till detta är de "killgäng" som håller till i de centrala delarna av staden. Situationen har urartat så till den grad att chefen för kommunens ungdomsjour rekommenderar tjejer som känner sig otrygga att inte röra sig ensamma i staden ens under dagtid.

Den uppenbara frågan som infinner sig i sammanhanget blir då om tjejerna själva anser sig har råd med en invandringspolitik som dagens? Anser tjejerna själva att mångkulturen berikar? Anser deras föräldrar sig leva i ett samhälle där de styrande värnar människovärdet? Upplever de Uppsalabor som berörs av problemen att det viktiga nu är att man står upp mot de främlingsfientliga krafterna? Går det i sammanhanget över huvud taget att med den intellektuella hederligheten i behåll påstå att de främlingsfientliga krafterna har fel?

Den krassa realiteten är att invandringspolitiken på område efter område är skadlig. Det finns naturligtvis gott om exempel på invandrare som varit en tillgång för Sverige, men på makronivå är inte desto mindre de aggregerade effekterna så gott som alltid negativa. Priset betalas inte bara av skattebetalarna, utan även av barnfamiljer, pensionärer, kvinnor och, som exemplet Uppsala så tydligt visar, tjejer i gymnasieåldern.

Trots detta domineras den offentliga debatten av det underförstådda antagandet att motståndet mot den förda invandringspolitiken skulle vara irrationellt. Vad man därmed säger är att det skulle vara irrationellt att anse att ens dotter har rätt att känna sig trygg på stan. Att det skulle vara irrationellt av kvinnor att känna sig otrygga i ett läge där risken att bli våldtagen är betydligt högre än vad den hade varit med en annan politik. Att det skulle vara irrationellt att motsätta sig en politik som leder till att barn blir knivrånade. Att det skulle vara irrationellt att ifrågasätta en samhällsförändring som får till konsekvens att 90-åriga kvinnor blir rånade.

Det är en hållning som inte bara faller på sin egen orimlighet, utan som därtill är både amoralisk och direkt pervers. Att den inte desto mindre dominerar den offentliga debatten, och att hederliga debattörer ständigt känner sig nödgade att slå knut på sig själva för att blidka de krafter som upprätthåller den, bär ett sjukt samhälles alla kännetecken.

2019-01-28

Om vänstern som kaosideologi

Det är lätt att förundras över hur de svenska makthavarna år efter år tillåter hårresande missförhållanden att fortgå, trots att även den fåvitske i regel kan se vilka åtgärder som är nödvändiga för att få bukt med dem. Kaoset i skolan, den utbredda laglösheten, den ansvarslösa migrationspolitiken, den tandlösa brottslagstiftningen, den bekymmerslösa inställningen till islamistisk terrorism och oförmågan att hantera det systematiska passfusket är bara några av oräkneliga exempel på detta, och givet problemens magnitud är den ringa omfattning i vilken de ansvariga politikerna faktiskt får stå till svars för sin monumentala oförmåga därtill direkt slående.

Det till synes obegripliga har dock en i grund och botten väldigt enkel förklaring, om än en sådan som sannolikt endast ett fåtal är på det klara med. Att den svenska politiska verkligheten idag mest påminner om en surrealistisk feberdröm, är nämligen en direkt konsekvens av att vänstern hatar ordning. Denna aversion mot ordning är inte, om någon till äventyrs skulle tro det, någon sorts bieffekt av det vänsterpolitiska tankegodset, utan i själva verket tvärtom ett så utmärkande drag att denna aversion med fördel kan användas som definition av begreppet vänster.

Inom vänstern skulle man naturligtvis aldrig erkänna att det förhåller sig på det sättet, och sannolikt är man i regel inte heller ens själva medvetna om detta. I sin retorik åberopar man allehanda högtidliga och principiella resonemang bakom de egna ståndpunkterna, men inte desto mindre är mönstret tydligt när man ser till vad vänstern faktiskt gör. När det kommer till kritan låter man hellre personer bli misshandlade och rånade än vidtar meningsfulla åtgärder mot kriminaliteten. När det kommer till kritan överger man hellre hedersvåldets offer än vidtar åtgärder mot deras plågoandar. När det kommer till kritan väljer man att låta skattepengar regna över islamister framför att bekämpa terrorister. När det kommer till kritan tar man tacksamt chansen att diskutera Kulturprofiler och Akademier i stället för att bekämpa överfallsvåldtäkter.

Vänstern må ha en imponerande teoribildning bakom sina paroller, men när det kommer till kritan är vad man faktiskt gör att så gott som alltid välja kaos före ordning. Vänsterns motvilja mot ordning är grundmurad, och i ljuset av detta blir den ständigt mer urspårade svenska verkligheten plötsligt också fullt begriplig. Vad som gömmer sig bakom etiketter som socialism, socialliberalism och progressivism är en kaosideologi, och det är hög tid att vi också börjar bemöta den som en sådan.

Relaterat:
Om vänstern som politisk entropi

2019-01-26

Om vänstern som politisk entropi

Mencius Moldbug liknar vid några tillfällen vänsterns tankegods vid politisk entropi. Då fenomenet entropi i förlängningen endast kan leda till en sak, nämligen världsalltets värmedöd, är det i ljuset av att Moldbug vid flera tillfällen kommer med förslag på hur utvecklingen kan vändas inte helt självklart hur långt han egentligen är villig att dra sin liknelse, eller hur allmängiltig han egentligen anser den vara. Inte desto mindre är liknelsen i allra högsta grad intressant, i synnerhet som den erbjuder en förklaring till varför den politiska mitten ständigt tenderar att röra sig vänsterut. Av denna anledning kan det vara av värde att fördjupa oss i vad liknelsen egentligen innebär, och vad den om vi tar den på allvar faktiskt säger om den värld vi lever i.

Begreppet entropi är, något förenklat, ett mått på graden av kaos i ett energisystem. Vissa former av energi såsom elektricitet kännetecknas av mycket hög ordning, och därmed också av en låg grad av entropi. I bjärt kontrast till detta står energi i form av värme som kännetecknas av hög entropi (i synnerhet i de fall värmen i fråga inte återfinns inom en väl avgränsad rymd). Centralt i sammanhanget är därtill termodynamikens andra huvudsats, som stipulerar att graden av oordning alltid ökar med tiden, och då i synnerhet när en form av energi omvandlas till en annan.

Vad detta innebär rent konkret är att entropin förblir låg så länge energin förblir i kraftproduktionssystemet, men ökar i samma ögonblick vi börjar använda samma energi till något. Används elektriciteten till att producera värme maximeras graden av entropi praktiskt taget momentant, används den i stället till att producera radiovågor ökar entropin däremot i långsammare takt. Gemensamt för dessa energiomvandlingar är dock att de innebär att oordningen ökar och att människor i regel uppfattar dem som meningsfulla.

I den mån elektricitet används för att värma upp ett hus innebär detta förvisso en drastisk ökning av graden av oordning, men inte desto mindre är processen värdefull för de människor som annars skulle frysa. Energi som däremot lagrats i ett batteri representerar en hög grad av ordning, men är inte till någon som helst nytta för människor så länge den förblir oanvänd. I samma ögonblick som den används till någonting kommer dock entropin ofrånkomligen att öka, varför möjligheterna till ökad oordning också när det kommer till kritan kan sägas utgöra hela den mänskliga energiinfrastrukturens raison d'être.

Intressant nog används dock entropibegreppet inte bara i energisammanhang, utan även för att beskriva information. Man kan här förledas att tro att meningsfull information är information som utmärks av en väldigt hög grad av ordning, men här leder den mänskliga intuitionen lätt tanken fel. Ett typexempel på information som utmärks av väldigt låg grad av entropi utgörs nämligen av följande textmassa:
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Information präglad av en väldigt hög grad av entropi utmärker sig dock också för frånvaron av mening, vilket lätt inses av följande exempel på högentropisk text:
M.2xT1geHb4imY:ohnöHlÅ2ÄJ2.Li3BwPIDEöM0LäZ8Kf.Q3gcdåVÖ40heÖ24J.SOKHSuIÖJä1iA3vWMogEfÖdP1RRzyÄ:U3Ös.IC:MMqI;5TE.0zpQÅe53K9UaQlEZöjtONznkpI63ueXknUK;Ly7Ä8öANY:9BÅZNYö4åElfBsmbLFoK0.PEnepGTn.NöqNFgJF;Ywxg1G7SO628öol:ÖvMJJ7nmIM
Den meningsfulla informationen återfinns i stället någonstans mellan dessa bägge extremer, i en form som människor omedelbart känner igen:
In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.
Vad innebär då detta för politiken? Att höger innebär ordning, och att vänster innebär tilltagande kaos, stämmer väl överens med våra egna observationer. Konsekvensen av entropiliknelsen blir i så fall dock att en urhögerposition utgör en ordning så hierarkisk och strikt att den också blir fullständigt statisk, och inte rymmer någon som helst dynamik. En renodlad vänsterposition, däremot, innebär en så hög grad av kaos ("M.2xT1geHb4imY...") att varje tillstymmelse till mening sedan länge gått förlorad.

I Kubla Khan återfinns däremot en väldigt hög grad av mening och dynamik, varför det också är någonstans i trakten av Xanadu vi återfinner en meningsfull politisk ordning. I Xanadu har universum lämnat sitt välordnade men sterila födelseögonblick, men har fortfarande lejonparten av sitt långa liv framför sig. Galaxer, stjärnor och planeter med ett rikt utbud av grundämnen har bildats, vilket erbjuder goda förutsättningar till liv.

Om vi tar Moldbugs liknelse på allvar, finner vi med andra ord att en optimal politisk ordning återfinns långt till höger, men inte längst ut till höger. Ett sådant perspektiv kan vara till hjälp för den som vill navigera och tolka höger-vänster-skalan, och för att finna en optimal plats på denna att slå ned sina ideologiska bopålar. Vad det däremot inte erbjuder är någon som helst vägledning för den som vill förhindra en fortsatt rörelse vänsterut.

2019-01-24

Högern, vänstern och yttrandefriheten

James Burnhams mycket läsvärda bok Suicide of the West från 1964 erbjuder (även om vissa kapitel skulle tjäna på att vara lite mindre färgade av neokonservatismens tankegods) flera perspektiv som även idag är synnerligen användbara för den som vill förstå sin samtid. För en läsare 2019 framstår dock delar av Burnhams kritik mot vänstern vid första anblick närmast som obegripliga, eftersom vissa av de ståndpunkter han angriper idag förknippas med högern, snarare än med vänstern.

I själva verket förstärker detta Burnhams tes, snarare än undergräver den. Den skenbara paradoxen bottnar nämligen i att den politiska mitten (helt i linje med författarens resonemang) sedan 1964 rört sig så långt vänsterut, att ståndpunkter som då boken skrevs var progressiva idag stundom framstår som närmast reaktionära. När Burnham till exempel hävdar att det är en vänsterståndpunkt att rösträtten bör gälla alla utom kriminella och sinnessjuka slås vi inte av detta skulle vara progressivt, utan tvärtom av hur en sådan ordning går stick i stäv med vad som anses progressivt idag.

I boken listar författaren 39 påståenden som man enligt honom, genom att fråga en "patient" om vederbörande håller med om dem eller ej, kan använda för att "diagnosticera" en liberal (i ordets amerikanska bemärkelse). Flera av dessa påståenden handlar om att yttrandefrihet är viktigt, och enligt testets upplägg ökar sannolikheten för att den som besvarar det sympatiserar med "liberalismen" (det vill säga den progressiva vänstern) för varje gång vederbörande ställer sig bakom ett av dessa yttrandefrihetsrelaterade påståenden.

Detta framstår lätt som märkligt för en nutida läsare av boken, eftersom vänstern kommit att så totalt dominera den offentliga debatten att yttrandefrihet idag främst förknippas med rätten att framföra högerståndpunkter. 1964 var det dock fortfarande annorlunda. Högerståndpunkter var fortfarande i mångt och mycket normen, och det var i stället vänsteråsikter som ansågs provocerande nog att behöva ett särskilt skydd. Går man ännu längre tillbaka i tiden blir detta än mer tydligt, och man finner snart att yttrandefriheten historiskt bör förstås som rätten att argumentera för omfördelning av resurser och för en radikal, toppstyrd och vänsterorienterad omstöpning av samhället.

Yttrandefriheten bör i en historisk kontext därför i första hand inte förstås som någonting som syftat till att främja en god debatt, utan som ett medel för vänstern att flytta fram sina positioner. I denna egenskap har den sannolikt också varit av central betydelse när den politiska mittens glidning vänsterut tilltagit i accelererande takt allt sedan upplysningen. Annorlunda uttryckt, yttrandefriheten har använts för att argumentera för sådant man traditionellt betraktat som direkt kriminellt, så som rätten till frukterna av andras arbete och rätten att rasera vad andra byggt upp. Argument som skickliga demagoger därefter också förmått omsätta i praktisk politik.

Sist men inte minst är det värt att notera att vänstern, sedan den lyckats uppnå total dominans, idag är på väg att överge yttrandefriheten. Man talar sig förvisso fortfarande mer än gärna varma om betydelsen av det fria ordet, men i praktiken bidrar man i tilltagande utsträckning och med allt större frenetisk iver till att högeråsikter antingen kriminaliseras eller på andra sätt tystas. Parallellt med detta är i praktiken vänsterns rätt till smutskastning av sina motståndare på högerkanten så gott som obegränsad, samtidigt som de senares möjligheter att svara med samma mynt omgärdas av höga såväl sociala som juridiska hinder.

Det finns därför all anledning för högern att betrakta yttrandefrihet med en hälsosam dos misstänksamhet, både som företeelse och politisk markör betraktat.


Detta inlägg är en fördjupning av ett av mina resonemang i lördagens avsnitt av radio bubb.la, som jag blivit ombedd att utveckla.

2019-01-14

Medierna, mandaten och magin

Jag har egentligen inte någon som helst lust att kommentera dagspolitiken som sådan, och då i synnerhet inte den fars som fått det än så länge tämligen missvisande namnet "regeringsbildningen". I sammanhanget hänvisas emellertid gång på gång till ett resonemang som är uppenbart feltänkt, och eftersom ingen annan tycks vara observant nog att uppmärksamma detta verkar jag vara så illa tvungen att påtala det själv.

När Centerpartiet och Liberalerna motiverar sitt beslut att bli stödpartier till en rödgrön regering, motiverar de detta med att Alliansen förlorade valet, och att det är av central betydelse att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande. Huruvida man håller med om de ideologiska och moraliska ställningstagandena bakom detta sätt att resonera är en fråga om personlig åsikt. Vad som däremot inte är en fråga om personlig åsikt är att resonemanget rymmer en självmotsägelse.

Centerpartiet och Liberalerna kan, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att Alliansen förlorade valet. De kan också, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att det är av avgörande betydelse att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande. När de däremot hävdar dessa saker samtidigt blir resultatet en motsägelse.

Om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är två partier som bör hållas utanför politiskt inflytande, genom att övriga partier vägrar att samarbeta med dem, utfaller styrkeförhållandena i riksdagen till Alliansens fördel, eftersom M, KD, C och L tillsammans har 143 mandat, men S och MP tillsammans bara 116. Räknar man däremot in de båda två övriga partiernas mandat, finner man att M, KD, C, L och SD tillsammans samlar 205 mandat, medan S, MP och V endast samlar 144. Om man är konsekvent i sin syn på hur dessa bägge partier bör behandlas är därför Alliansen starkare än de rödgröna, oavsett hur man räknar.

Centerpartiet och Liberalerna är dock inte konsekventa. När de jämför styrkeförhållandena i riksdagen räknar de in Vänsterpartiets mandat, men inte Sverigedemokraternas. Detta står dem naturligtvis i sak fritt att göra, men förfarandet visar entydigt att de inte behandlar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på samma sätt. Hela det liberala försvaret för det apspel som nu utspelar sig bygger dock på argumentet att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skall behandlas lika. Eftersom så uppenbart inte är fallet, är argumentet lika uppenbart ohållbart.

Att Centerpartiet och Liberalerna inte desto mindre, såvitt jag vet, inte en enda gång behövt svara på frågor om detta, är dock ett väldigt belysande exempel på hur samhällsdebatten och medielogiken egentligen fungerar.

2019-01-13

Om faran med att navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta

Den på en och samma gång både sorglösa och fanatiska inställning som präglat den svenska migrationspolitiken är, trots vad som ofta påstås, ett paradexempel på vänsterpolitik. En politik som denna raserar på kort tid vad som tagit lång tid att skapa. Den undergräver ordningen i samhället, den undergräver traditioner och den undergräver institutioner. Den leder till misstro mellan människor, den leder till konflikt, den leder till att ömtåliga sociala mekanismer slås sönder och den leder till ett myller av andra och ofta svårförutsägbara konsekvenser.

Kritikerna hemfaller inte sällan till ekonomistiska argument, på temat invandringen är kostsam. Detta är i sak helt korrekt, och behöver givetvis också påpekas, men hör när det kommer till kritan inte till det centrala i sammanhanget. Betydligt mer centralt är politikerna helt utan konsekvensanalys gjort nationalstaten Sverige till laboratorium i ett mångkulturalistiskt experiment som ingen har en aning om hur det kommer sluta, men där de historiska parallellerna förskräcker. Att motsätta sig politiskt vårdslöshet av detta slag utgör själva essensen av en högerståndpunkt.

Höger-vänster-skalan har alltid handlat om människors grundläggande inställning till samhället, dess institutioner och hur dessa skall utvecklas. Den dimension som beskrivs i den så kallade GAL-TAN-skalan är med andra ord inte någon ny storhet, utan är den dimension som återfinns mellan polerna höger och vänster. Det nya i sammanhanget är att det idéfattiga och själlösa moderna samhället har reducerat höger-vänster-skalan till de ekonomiska frågorna. När man därefter så småningom funnit att denna ekonomiska dimension inte varit tillräcklig för att analysera det nya politiska landskapet, har man i en uppvisning av tämligen slående historielöshet kompletterat denna dimension med en nyuppfunnen.

Centralt i sammanhanget är det faktum att den politiska mitten inte är fix, utan hela tiden rör sig vänsterut. Per Albin Hansson vore med vår tids mått mätt en synnerligen konservativ högerpolitiker, och Ulf Kristersson skulle med den politiska måttstock som användes under Per Albin Hanssons egen livstid i bästa fall tillhöra det socialdemokratiska partiets illröda vänsterfalang. Denna ständiga rörelse vänsterut har pågått under mer än ett århundrade, men under 1980-talet inträffade någonting som skenbart framstår som ett undantag.

Under det radikala 1970-talet passerade de då snabbt stigande skattesatserna sannolikt Lafferkurvans maximum. Höjda skatter och radikala marknadsingripanden ledde till stagnation, och att regeringar världen över fick stora problem att finansiera sina gamla och nya vänsterpolitiska reformer. Detta gav under årtiondet som följde upphov till vad vi skulle kunna kalla den nyliberala reaktionen, det vill säga skattesänkningar, avregleringar och en mindre inflationsdrivande penningpolitik. Detta bör dock inte förstås som en triumf för högern, utan som en anpassning av politiken till verkligheten. 1970-talets ekonomiska politik hade undergrävt möjligheterna att bedriva vänsterpolitik, och en justering av den ekonomiska politiken blev därför ur vänsterperspektiv ett nödvändigt ont.

Politikerna har sedan dess insett att ekonomin inte kan kan beskattas så mycket hårdare än vad som nu är fallet. Vissa justeringar av skattesatserna uppåt eller nedåt sker när olika regeringar avlöser varandra, men sannolikt kommer 1970-talets misstag inte att upprepas (och om så ändå blir fallet kommer man tvingas återanvända 1980-talets lösningar). Såväl kraftiga höjningar som sänkningar av skattesatserna skulle minska utrymmet att bedriva vänsterpolitik, vilket den politiska logiken i en demokrati inte långsiktigt tillåter. Att skattesatserna inte längre ständigt stiger kraftigt betyder dock inte att den politiska mitten har slutat röra sig vänsterut, utan att denna utveckling numera främst syns i andra samhällsfrågor än de rent ekonomiska.

Migrationspolitiken är ett exempel på en sådan fråga. Utvecklingen syns också på många andra områden, men givet de synnerligen långtgående konsekvenser migrationspolitiken får för hela samhället, är denna fråga den i särklass viktigaste i sammanhanget. De partier som idag står för den mest oansvariga politiken på området utgör därför också i all praktisk bemärkelse den politiska vänstern. I synnerhet som de politiska partier som intar en extrem vänsterståndpunkt i denna fråga, också tenderar att sammanfalla med de partier som även intar extrema vänsterståndpunkter i de flesta andra icke-ekonomiska frågor.

Som parti beträffar står Socialdemokraterna enligt detta synsätt längre till vänster än höger, men de står inte desto mindre till höger om åtminstone fyra andra partier. Då dessa fyra partier är jämt fördelade mellan båda de traditionella politiska blocken, och då skillnaden i ekonomisk politik mellan partierna numera är väldigt små och på det stora hela ganska irrelevanta, ger detta en fingervisning om hur vilseledande den gängse och ekonomistiska politiska blockindelningen blivit. De senaste månadernas blockering i regeringsfrågan är i grund och botten sprungen ur en ovilja att inse att den faktiska vänstern idag främst utgörs av C, L, MP och V.

Socialdemokraternas roll är i sammanhanget inte entydig, då partiet enligt detta synsätt är djupt splittrat mellan höger och vänster. Partiet leds dock av personer som utan större betänkligheter skulle sälja såväl sina mödrar som slavar som sina barns husdjur till plågsamma djurförsök om detta var vad som krävdes för att ge dem nycklarna till Rosenbad. Partiet är med andra ord både oberäkneligt och farligt, men detta gäller inte per definition partiets traditionella väljarbas. Tvärtom, socialdemokratiska arbetarklassväljare är idag trots sina vänsteråsikter i ekonomiska frågor i all praktisk bemärkelse ofta mer höger än vänster, och den enda anledningen till att de ändå betraktar sig som just vänster är att de har en ungefär lika felaktig förståelse av höger-vänster-skalan som de flesta andra aktörer i samhället.

Den samtida liberalismen, däremot, står stadigt i vänsterlägret, en omständighet som inte för ett ögonblick förändras av det faktum att den klassiska liberalismen för många inom högern utgör ett ideal. Den klassiska liberalismen tillkom vid en tid då den politiska mitten befann sig väldigt långt till höger om där den befinner sig idag, och de många försöken att sätta likhetstecken mellan vad liberalismen stod för och vad Liberalerna och Centerpartiet står för idag, är en av vår tids främsta källor till politisk förvirring.

Den höger som vill åstadkomma någonting behöver därför inse att liberalismen är en motståndare, men att arbetarklassen är en viktig potentiell allierad. Den som däremot försöker navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta är dömd att missta vänner för fiender, och fiender för vänner.