2019-01-30

Den irrationella otryggheten i Uppsala

Vi har råd. Mångkultur berikar. Vi värnar människovärdet. Vi står upp mot de främlingsfientliga krafterna. Med icke-argument som dessa försvaras på daglig basis den ansvarslösa invandringspolitiken av de politiker, journalister, professorer och andra som utgör gräddan av Sveriges makthavare och de facto-auktoriteter.

Om den verklighet som gömmer sig bakom denna flodvåg av floskler kunde man nyligen läsa i Upsala Nya Tidning. I ett reportage berättas att "andelen gymnasietjejer som kände sig trygga i centrala staden störtdök från 45 procent år 2013 till 19 procent 2017", och att anledningen till detta är de "killgäng" som håller till i de centrala delarna av staden. Situationen har urartat så till den grad att chefen för kommunens ungdomsjour rekommenderar tjejer som känner sig otrygga att inte röra sig ensamma i staden ens under dagtid.

Den uppenbara frågan som infinner sig i sammanhanget blir då om tjejerna själva anser sig har råd med en invandringspolitik som dagens? Anser tjejerna själva att mångkulturen berikar? Anser deras föräldrar sig leva i ett samhälle där de styrande värnar människovärdet? Upplever de Uppsalabor som berörs av problemen att det viktiga nu är att man står upp mot de främlingsfientliga krafterna? Går det i sammanhanget över huvud taget att med den intellektuella hederligheten i behåll påstå att de främlingsfientliga krafterna har fel?

Den krassa realiteten är att invandringspolitiken på område efter område är skadlig. Det finns naturligtvis gott om exempel på invandrare som varit en tillgång för Sverige, men på makronivå är inte desto mindre de aggregerade effekterna så gott som alltid negativa. Priset betalas inte bara av skattebetalarna, utan även av barnfamiljer, pensionärer, kvinnor och, som exemplet Uppsala så tydligt visar, tjejer i gymnasieåldern.

Trots detta domineras den offentliga debatten av det underförstådda antagandet att motståndet mot den förda invandringspolitiken skulle vara irrationellt. Vad man därmed säger är att det skulle vara irrationellt att anse att ens dotter har rätt att känna sig trygg på stan. Att det skulle vara irrationellt av kvinnor att känna sig otrygga i ett läge där risken att bli våldtagen är betydligt högre än vad den hade varit med en annan politik. Att det skulle vara irrationellt att motsätta sig en politik som leder till att barn blir knivrånade. Att det skulle vara irrationellt att ifrågasätta en samhällsförändring som får till konsekvens att 90-åriga kvinnor blir rånade.

Det är en hållning som inte bara faller på sin egen orimlighet, utan som därtill är både amoralisk och direkt pervers. Att den inte desto mindre dominerar den offentliga debatten, och att hederliga debattörer ständigt känner sig nödgade att slå knut på sig själva för att blidka de krafter som upprätthåller den, bär ett sjukt samhälles alla kännetecken.

2019-01-28

Om vänstern som kaosideologi

Det är lätt att förundras över hur de svenska makthavarna år efter år tillåter hårresande missförhållanden att fortgå, trots att även den fåvitske i regel kan se vilka åtgärder som är nödvändiga för att få bukt med dem. Kaoset i skolan, den utbredda laglösheten, den ansvarslösa migrationspolitiken, den tandlösa brottslagstiftningen, den bekymmerslösa inställningen till islamistisk terrorism och oförmågan att hantera det systematiska passfusket är bara några av oräkneliga exempel på detta, och givet problemens magnitud är den ringa omfattning i vilken de ansvariga politikerna faktiskt får stå till svars för sin monumentala oförmåga därtill direkt slående.

Det till synes obegripliga har dock en i grund och botten väldigt enkel förklaring, om än en sådan som sannolikt endast ett fåtal är på det klara med. Att den svenska politiska verkligheten idag mest påminner om en surrealistisk feberdröm, är nämligen en direkt konsekvens av att vänstern hatar ordning. Denna aversion mot ordning är inte, om någon till äventyrs skulle tro det, någon sorts bieffekt av det vänsterpolitiska tankegodset, utan i själva verket tvärtom ett så utmärkande drag att denna aversion med fördel kan användas som definition av begreppet vänster.

Inom vänstern skulle man naturligtvis aldrig erkänna att det förhåller sig på det sättet, och sannolikt är man i regel inte heller ens själva medvetna om detta. I sin retorik åberopar man allehanda högtidliga och principiella resonemang bakom de egna ståndpunkterna, men inte desto mindre är mönstret tydligt när man ser till vad vänstern faktiskt gör. När det kommer till kritan låter man hellre personer bli misshandlade och rånade än vidtar meningsfulla åtgärder mot kriminaliteten. När det kommer till kritan överger man hellre hedersvåldets offer än vidtar åtgärder mot deras plågoandar. När det kommer till kritan väljer man att låta skattepengar regna över islamister framför att bekämpa terrorister. När det kommer till kritan tar man tacksamt chansen att diskutera Kulturprofiler och Akademier i stället för att bekämpa överfallsvåldtäkter.

Vänstern må ha en imponerande teoribildning bakom sina paroller, men när det kommer till kritan är vad man faktiskt gör att så gott som alltid välja kaos före ordning. Vänsterns motvilja mot ordning är grundmurad, och i ljuset av detta blir den ständigt mer urspårade svenska verkligheten plötsligt också fullt begriplig. Vad som gömmer sig bakom etiketter som socialism, socialliberalism och progressivism är en kaosideologi, och det är hög tid att vi också börjar bemöta den som en sådan.

Relaterat:
Om vänstern som politisk entropi

2019-01-26

Om vänstern som politisk entropi

Mencius Moldbug liknar vid några tillfällen vänsterns tankegods vid politisk entropi. Då fenomenet entropi i förlängningen endast kan leda till en sak, nämligen världsalltets värmedöd, är det i ljuset av att Moldbug vid flera tillfällen kommer med förslag på hur utvecklingen kan vändas inte helt självklart hur långt han egentligen är villig att dra sin liknelse, eller hur allmängiltig han egentligen anser den vara. Inte desto mindre är liknelsen i allra högsta grad intressant, i synnerhet som den erbjuder en förklaring till varför den politiska mitten ständigt tenderar att röra sig vänsterut. Av denna anledning kan det vara av värde att fördjupa oss i vad liknelsen egentligen innebär, och vad den om vi tar den på allvar faktiskt säger om den värld vi lever i.

Begreppet entropi är, något förenklat, ett mått på graden av kaos i ett energisystem. Vissa former av energi såsom elektricitet kännetecknas av mycket hög ordning, och därmed också av en låg grad av entropi. I bjärt kontrast till detta står energi i form av värme som kännetecknas av hög entropi (i synnerhet i de fall värmen i fråga inte återfinns inom en väl avgränsad rymd). Centralt i sammanhanget är därtill termodynamikens andra huvudsats, som stipulerar att graden av oordning alltid ökar med tiden, och då i synnerhet när en form av energi omvandlas till en annan.

Vad detta innebär rent konkret är att entropin förblir låg så länge energin förblir i kraftproduktionssystemet, men ökar i samma ögonblick vi börjar använda samma energi till något. Används elektriciteten till att producera värme maximeras graden av entropi praktiskt taget momentant, används den i stället till att producera radiovågor ökar entropin däremot i långsammare takt. Gemensamt för dessa energiomvandlingar är dock att de innebär att oordningen ökar och att människor i regel uppfattar dem som meningsfulla.

I den mån elektricitet används för att värma upp ett hus innebär detta förvisso en drastisk ökning av graden av oordning, men inte desto mindre är processen värdefull för de människor som annars skulle frysa. Energi som däremot lagrats i ett batteri representerar en hög grad av ordning, men är inte till någon som helst nytta för människor så länge den förblir oanvänd. I samma ögonblick som den används till någonting kommer dock entropin ofrånkomligen att öka, varför möjligheterna till ökad oordning också när det kommer till kritan kan sägas utgöra hela den mänskliga energiinfrastrukturens raison d'être.

Intressant nog används dock entropibegreppet inte bara i energisammanhang, utan även för att beskriva information. Man kan här förledas att tro att meningsfull information är information som utmärks av en väldigt hög grad av ordning, men här leder den mänskliga intuitionen lätt tanken fel. Ett typexempel på information som utmärks av väldigt låg grad av entropi utgörs nämligen av följande textmassa:
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Information präglad av en väldigt hög grad av entropi utmärker sig dock också för frånvaron av mening, vilket lätt inses av följande exempel på högentropisk text:
M.2xT1geHb4imY:ohnöHlÅ2ÄJ2.Li3BwPIDEöM0LäZ8Kf.Q3gcdåVÖ40heÖ24J.SOKHSuIÖJä1iA3vWMogEfÖdP1RRzyÄ:U3Ös.IC:MMqI;5TE.0zpQÅe53K9UaQlEZöjtONznkpI63ueXknUK;Ly7Ä8öANY:9BÅZNYö4åElfBsmbLFoK0.PEnepGTn.NöqNFgJF;Ywxg1G7SO628öol:ÖvMJJ7nmIM
Den meningsfulla informationen återfinns i stället någonstans mellan dessa bägge extremer, i en form som människor omedelbart känner igen:
In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.
Vad innebär då detta för politiken? Att höger innebär ordning, och att vänster innebär tilltagande kaos, stämmer väl överens med våra egna observationer. Konsekvensen av entropiliknelsen blir i så fall dock att en urhögerposition utgör en ordning så hierarkisk och strikt att den också blir fullständigt statisk, och inte rymmer någon som helst dynamik. En renodlad vänsterposition, däremot, innebär en så hög grad av kaos ("M.2xT1geHb4imY...") att varje tillstymmelse till mening sedan länge gått förlorad.

I Kubla Khan återfinns däremot en väldigt hög grad av mening och dynamik, varför det också är någonstans i trakten av Xanadu vi återfinner en meningsfull politisk ordning. I Xanadu har universum lämnat sitt välordnade men sterila födelseögonblick, men har fortfarande lejonparten av sitt långa liv framför sig. Galaxer, stjärnor och planeter med ett rikt utbud av grundämnen har bildats, vilket erbjuder goda förutsättningar till liv.

Om vi tar Moldbugs liknelse på allvar, finner vi med andra ord att en optimal politisk ordning återfinns långt till höger, men inte längst ut till höger. Ett sådant perspektiv kan vara till hjälp för den som vill navigera och tolka höger-vänster-skalan, och för att finna en optimal plats på denna att slå ned sina ideologiska bopålar. Vad det däremot inte erbjuder är någon som helst vägledning för den som vill förhindra en fortsatt rörelse vänsterut.

2019-01-24

Högern, vänstern och yttrandefriheten

James Burnhams mycket läsvärda bok Suicide of the West från 1964 erbjuder (även om vissa kapitel skulle tjäna på att vara lite mindre färgade av neokonservatismens tankegods) flera perspektiv som även idag är synnerligen användbara för den som vill förstå sin samtid. För en läsare 2019 framstår dock delar av Burnhams kritik mot vänstern vid första anblick närmast som obegripliga, eftersom vissa av de ståndpunkter han angriper idag förknippas med högern, snarare än med vänstern.

I själva verket förstärker detta Burnhams tes, snarare än undergräver den. Den skenbara paradoxen bottnar nämligen i att den politiska mitten (helt i linje med författarens resonemang) sedan 1964 rört sig så långt vänsterut, att ståndpunkter som då boken skrevs var progressiva idag stundom framstår som närmast reaktionära. När Burnham till exempel hävdar att det är en vänsterståndpunkt att rösträtten bör gälla alla utom kriminella och sinnessjuka slås vi inte av detta skulle vara progressivt, utan tvärtom av hur en sådan ordning går stick i stäv med vad som anses progressivt idag.

I boken listar författaren 39 påståenden som man enligt honom, genom att fråga en "patient" om vederbörande håller med om dem eller ej, kan använda för att "diagnosticera" en liberal (i ordets amerikanska bemärkelse). Flera av dessa påståenden handlar om att yttrandefrihet är viktigt, och enligt testets upplägg ökar sannolikheten för att den som besvarar det sympatiserar med "liberalismen" (det vill säga den progressiva vänstern) för varje gång vederbörande ställer sig bakom ett av dessa yttrandefrihetsrelaterade påståenden.

Detta framstår lätt som märkligt för en nutida läsare av boken, eftersom vänstern kommit att så totalt dominera den offentliga debatten att yttrandefrihet idag främst förknippas med rätten att framföra högerståndpunkter. 1964 var det dock fortfarande annorlunda. Högerståndpunkter var fortfarande i mångt och mycket normen, och det var i stället vänsteråsikter som ansågs provocerande nog att behöva ett särskilt skydd. Går man ännu längre tillbaka i tiden blir detta än mer tydligt, och man finner snart att yttrandefriheten historiskt bör förstås som rätten att argumentera för omfördelning av resurser och för en radikal, toppstyrd och vänsterorienterad omstöpning av samhället.

Yttrandefriheten bör i en historisk kontext därför i första hand inte förstås som någonting som syftat till att främja en god debatt, utan som ett medel för vänstern att flytta fram sina positioner. I denna egenskap har den sannolikt också varit av central betydelse när den politiska mittens glidning vänsterut tilltagit i accelererande takt allt sedan upplysningen. Annorlunda uttryckt, yttrandefriheten har använts för att argumentera för sådant man traditionellt betraktat som direkt kriminellt, så som rätten till frukterna av andras arbete och rätten att rasera vad andra byggt upp. Argument som skickliga demagoger därefter också förmått omsätta i praktisk politik.

Sist men inte minst är det värt att notera att vänstern, sedan den lyckats uppnå total dominans, idag är på väg att överge yttrandefriheten. Man talar sig förvisso fortfarande mer än gärna varma om betydelsen av det fria ordet, men i praktiken bidrar man i tilltagande utsträckning och med allt större frenetisk iver till att högeråsikter antingen kriminaliseras eller på andra sätt tystas. Parallellt med detta är i praktiken vänsterns rätt till smutskastning av sina motståndare på högerkanten så gott som obegränsad, samtidigt som de senares möjligheter att svara med samma mynt omgärdas av höga såväl sociala som juridiska hinder.

Det finns därför all anledning för högern att betrakta yttrandefrihet med en hälsosam dos misstänksamhet, både som företeelse och politisk markör betraktat.


Detta inlägg är en fördjupning av ett av mina resonemang i lördagens avsnitt av radio bubb.la, som jag blivit ombedd att utveckla.

2019-01-14

Medierna, mandaten och magin

Jag har egentligen inte någon som helst lust att kommentera dagspolitiken som sådan, och då i synnerhet inte den fars som fått det än så länge tämligen missvisande namnet "regeringsbildningen". I sammanhanget hänvisas emellertid gång på gång till ett resonemang som är uppenbart feltänkt, och eftersom ingen annan tycks vara observant nog att uppmärksamma detta verkar jag vara så illa tvungen att påtala det själv.

När Centerpartiet och Liberalerna motiverar sitt beslut att bli stödpartier till en rödgrön regering, motiverar de detta med att Alliansen förlorade valet, och att det är av central betydelse att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande. Huruvida man håller med om de ideologiska och moraliska ställningstagandena bakom detta sätt att resonera är en fråga om personlig åsikt. Vad som däremot inte är en fråga om personlig åsikt är att resonemanget rymmer en självmotsägelse.

Centerpartiet och Liberalerna kan, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att Alliansen förlorade valet. De kan också, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att det är av avgörande betydelse att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande. När de däremot hävdar dessa saker samtidigt blir resultatet en motsägelse.

Om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är två partier som bör hållas utanför politiskt inflytande, genom att övriga partier vägrar att samarbeta med dem, utfaller styrkeförhållandena i riksdagen till Alliansens fördel, eftersom M, KD, C och L tillsammans har 143 mandat, men S och MP tillsammans bara 116. Räknar man däremot in de båda två övriga partiernas mandat, finner man att M, KD, C, L och SD tillsammans samlar 205 mandat, medan S, MP och V endast samlar 144. Om man är konsekvent i sin syn på hur dessa bägge partier bör behandlas är därför Alliansen starkare än de rödgröna, oavsett hur man räknar.

Centerpartiet och Liberalerna är dock inte konsekventa. När de jämför styrkeförhållandena i riksdagen räknar de in Vänsterpartiets mandat, men inte Sverigedemokraternas. Detta står dem naturligtvis i sak fritt att göra, men förfarandet visar entydigt att de inte behandlar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på samma sätt. Hela det liberala försvaret för det apspel som nu utspelar sig bygger dock på argumentet att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skall behandlas lika. Eftersom så uppenbart inte är fallet, är argumentet lika uppenbart ohållbart.

Att Centerpartiet och Liberalerna inte desto mindre, såvitt jag vet, inte en enda gång behövt svara på frågor om detta, är dock ett väldigt belysande exempel på hur samhällsdebatten och medielogiken egentligen fungerar.

2019-01-13

Om faran med att navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta

Den på en och samma gång både sorglösa och fanatiska inställning som präglat den svenska migrationspolitiken är, trots vad som ofta påstås, ett paradexempel på vänsterpolitik. En politik som denna raserar på kort tid vad som tagit lång tid att skapa. Den undergräver ordningen i samhället, den undergräver traditioner och den undergräver institutioner. Den leder till misstro mellan människor, den leder till konflikt, den leder till att ömtåliga sociala mekanismer slås sönder och den leder till ett myller av andra och ofta svårförutsägbara konsekvenser.

Kritikerna hemfaller inte sällan till ekonomistiska argument, på temat invandringen är kostsam. Detta är i sak helt korrekt, och behöver givetvis också påpekas, men hör när det kommer till kritan inte till det centrala i sammanhanget. Betydligt mer centralt är politikerna helt utan konsekvensanalys gjort nationalstaten Sverige till laboratorium i ett mångkulturalistiskt experiment som ingen har en aning om hur det kommer sluta, men där de historiska parallellerna förskräcker. Att motsätta sig politiskt vårdslöshet av detta slag utgör själva essensen av en högerståndpunkt.

Höger-vänster-skalan har alltid handlat om människors grundläggande inställning till samhället, dess institutioner och hur dessa skall utvecklas. Den dimension som beskrivs i den så kallade GAL-TAN-skalan är med andra ord inte någon ny storhet, utan är den dimension som återfinns mellan polerna höger och vänster. Det nya i sammanhanget är att det idéfattiga och själlösa moderna samhället har reducerat höger-vänster-skalan till de ekonomiska frågorna. När man därefter så småningom funnit att denna ekonomiska dimension inte varit tillräcklig för att analysera det nya politiska landskapet, har man i en uppvisning av tämligen slående historielöshet kompletterat denna dimension med en nyuppfunnen.

Centralt i sammanhanget är det faktum att den politiska mitten inte är fix, utan hela tiden rör sig vänsterut. Per Albin Hansson vore med vår tids mått mätt en synnerligen konservativ högerpolitiker, och Ulf Kristersson skulle med den politiska måttstock som användes under Per Albin Hanssons egen livstid i bästa fall tillhöra det socialdemokratiska partiets illröda vänsterfalang. Denna ständiga rörelse vänsterut har pågått under mer än ett århundrade, men under 1980-talet inträffade någonting som skenbart framstår som ett undantag.

Under det radikala 1970-talet passerade de då snabbt stigande skattesatserna sannolikt Lafferkurvans maximum. Höjda skatter och radikala marknadsingripanden ledde till stagnation, och att regeringar världen över fick stora problem att finansiera sina gamla och nya vänsterpolitiska reformer. Detta gav under årtiondet som följde upphov till vad vi skulle kunna kalla den nyliberala reaktionen, det vill säga skattesänkningar, avregleringar och en mindre inflationsdrivande penningpolitik. Detta bör dock inte förstås som en triumf för högern, utan som en anpassning av politiken till verkligheten. 1970-talets ekonomiska politik hade undergrävt möjligheterna att bedriva vänsterpolitik, och en justering av den ekonomiska politiken blev därför ur vänsterperspektiv ett nödvändigt ont.

Politikerna har sedan dess insett att ekonomin inte kan kan beskattas så mycket hårdare än vad som nu är fallet. Vissa justeringar av skattesatserna uppåt eller nedåt sker när olika regeringar avlöser varandra, men sannolikt kommer 1970-talets misstag inte att upprepas (och om så ändå blir fallet kommer man tvingas återanvända 1980-talets lösningar). Såväl kraftiga höjningar som sänkningar av skattesatserna skulle minska utrymmet att bedriva vänsterpolitik, vilket den politiska logiken i en demokrati inte långsiktigt tillåter. Att skattesatserna inte längre ständigt stiger kraftigt betyder dock inte att den politiska mitten har slutat röra sig vänsterut, utan att denna utveckling numera främst syns i andra samhällsfrågor än de rent ekonomiska.

Migrationspolitiken är ett exempel på en sådan fråga. Utvecklingen syns också på många andra områden, men givet de synnerligen långtgående konsekvenser migrationspolitiken får för hela samhället, är denna fråga den i särklass viktigaste i sammanhanget. De partier som idag står för den mest oansvariga politiken på området utgör därför också i all praktisk bemärkelse den politiska vänstern. I synnerhet som de politiska partier som intar en extrem vänsterståndpunkt i denna fråga, också tenderar att sammanfalla med de partier som även intar extrema vänsterståndpunkter i de flesta andra icke-ekonomiska frågor.

Som parti beträffar står Socialdemokraterna enligt detta synsätt längre till vänster än höger, men de står inte desto mindre till höger om åtminstone fyra andra partier. Då dessa fyra partier är jämt fördelade mellan båda de traditionella politiska blocken, och då skillnaden i ekonomisk politik mellan partierna numera är väldigt små och på det stora hela ganska irrelevanta, ger detta en fingervisning om hur vilseledande den gängse och ekonomistiska politiska blockindelningen blivit. De senaste månadernas blockering i regeringsfrågan är i grund och botten sprungen ur en ovilja att inse att den faktiska vänstern idag främst utgörs av C, L, MP och V.

Socialdemokraternas roll är i sammanhanget inte entydig, då partiet enligt detta synsätt är djupt splittrat mellan höger och vänster. Partiet leds dock av personer som utan större betänkligheter skulle sälja såväl sina mödrar som slavar som sina barns husdjur till plågsamma djurförsök om detta var vad som krävdes för att ge dem nycklarna till Rosenbad. Partiet är med andra ord både oberäkneligt och farligt, men detta gäller inte per definition partiets traditionella väljarbas. Tvärtom, socialdemokratiska arbetarklassväljare är idag trots sina vänsteråsikter i ekonomiska frågor i all praktisk bemärkelse ofta mer höger än vänster, och den enda anledningen till att de ändå betraktar sig som just vänster är att de har en ungefär lika felaktig förståelse av höger-vänster-skalan som de flesta andra aktörer i samhället.

Den samtida liberalismen, däremot, står stadigt i vänsterlägret, en omständighet som inte för ett ögonblick förändras av det faktum att den klassiska liberalismen för många inom högern utgör ett ideal. Den klassiska liberalismen tillkom vid en tid då den politiska mitten befann sig väldigt långt till höger om där den befinner sig idag, och de många försöken att sätta likhetstecken mellan vad liberalismen stod för och vad Liberalerna och Centerpartiet står för idag, är en av vår tids främsta källor till politisk förvirring.

Den höger som vill åstadkomma någonting behöver därför inse att liberalismen är en motståndare, men att arbetarklassen är en viktig potentiell allierad. Den som däremot försöker navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta är dömd att missta vänner för fiender, och fiender för vänner.

2019-01-10

Erik von Kuehnelt-Leddihn om protestantismen

Erik von Kuehnelt-Leddihn förtjänar inte bara att uppmärksammas för vad han skriver om frihet och monarki, utan också för vad han skriver om protestantismen och katolicismen. I de senare kapitlen i boken Liberty or Equality från 1952 gör författaren en djupdykning i ämnet, och resultatet är både fascinerande och ögonöppnande.

Kuehnelt-Leddihn börjar med att konstatera att protestantismen ironiskt nog började som en reaktion, snarare än som den modernisering av kyrkan många protestanter idag tenderar att uppfatta den som. Ambitionen var inte att skapa en mer progressiv kyrka, utan tvärtom att skapa en kyrka fri från den doktrinära uppluckring man ansåg börjat genomsyra katolicismen under renässansen. Protestantismen var till en början därför också en just reaktionär rörelse, men detta skulle snart komma att förändras.

Att protestantismen snart kom att utvecklas till den progressiva grenen av kristendomen förklarar Kuehnelt-Leddihn med den decentralisering av religionen som följde på brytningen med Rom. Tonvikten på egna tolkningar av Skriften, och frånvaron av en central auktoritet, fick de protestantiska inriktningarna att utvecklas till någonting helt annat än vad Luther, Calvin och Zwingli hade haft i åtanke, och det är idag mycket länge sedan som protestantismen ansågs vara mer konservativ och dogmatisk än katolicismen.

Vad Kuehnelt-Leddihn däremot inte betvivlar är att de protestantiska pionjärernas ytterst kärva budskap trots detta alltjämt lever kvar. Han använder, mycket skickligt, de två målningarna Venus födelse och American Gothic för att illustrera skillnaden mellan de katolska och protestantiska livsåskådningarna. Där den katolska livsåskådningen enligt katoliken Kuehnelt-Leddihn bejakar livsglädjen och friheten, betonar den protestantiska i stället kärvheten, strävsamheten och lydnaden. Ett annat exempel på detta får vi när han elegant häcklar den protestantiska livsåskådningen genom att parodiera de puritaner som i det sena 1800-talets New York anklagade sina politiska motståndare för att stå för "Rum, Romanism and Rebellion", med att konstatera att vad de själva stod för var "Prohibition, Protestantism and Prostration".

Att de demokratiska statsskicken visat sig fungera bättre i protestantiska länder beror, menar Kuehnelt-Leddihn, på att protestantismen resulterat i en hög grad av konsensuskultur. En omfattande vilja att kompromissa har tömt ideologierna och livsåskådningarna på konkret innehåll, och en stor vilja till indoktrinering av medborgarna har resulterat i omfattande likriktning, varför man utan större problem kunnat samlas kring gemensamma mål. En sådan utveckling vore omöjlig i de flesta katolska länder, menar författaren, eftersom katoliker såväl är mer principfasta som individualistiska.

Kuehnelt-Leddihn idealiserar dock inte katolicismen, utan konstaterar tvärtom krasst att utvecklingen, i termer av makt och ekonomiska framgångar, har utfallit till de protestantiska ländernas fördel. Katolicismen är 1952, menar författaren, en främling i en modernitet skapad av protestanter, där den ännu inte förmått hitta sin plats (en omständighet som sannolikt direkt kan kopplats till den revolutionära utvecklingen under Andra Vatikankonciliet tio år senare, då Vatikanen "löste" problemet genom att närma sig protestantismen). Priset för det protestantiska segertåget har dock varit att protestanterna förlorat sin frihet, individualism, livsglädje och upplevelse av mening.

Här ställs den frihetligt lagde inför ett närmast existentiellt dilemma. Flera av de aspekter av den protestantiska kulturen den store frihetsvännen Kuehnelt-Leddihn finner mest destruktiva (inte minst kärvheten, disciplinen, strävsamheten och fliten), sammanfaller nämligen med vad den frihetlige tenderar att hålla för dygder. Detta påminner oss inte bara ännu en gång om att de frihetliga ideologierna är intimt sammanflätade med den protestantiska traditionen, utan därtill också om att de är genomsyrade av extremt svårlösliga självmotsägelser. Vad mer är, att hans beskrivning av protestantismen också är en beskrivning av det dysfunktionella Sverige 2018 är tämligen uppenbart.

Intressant nog erbjuder läromästarens egen bakgrund en potentiell utväg. Hans eget hemland Österrike (och delvis också broderlandet Bayern) kan på många sätt sägas utgöra en lyckad syntes av det katolska och det protestantiska, i vilken man framgångsrikt kombinerat det bästa av två världar. Att hans briljanta attack på protestantismen är skriven är någon från just detta land är måhända i någon mån en smula ironiskt, men sannolikt inte heller någon slump.

Relaterat:
Med Erik von Kuehnelt-Leddihn mot moderniteten

2019-01-08

Med Erik von Kuehnelt-Leddihn mot moderniteten

Ett utmärkande drag för vår samtid är med vilken tvärsäkerhet människor anser sig veta det rätta svaret på frågor som fyllt filosofihistoriens stora namn med tvivel, och där betydligt större tänkare än dem själva kommit till helt andra slutsatser. Den nutida människan anser sig till exempel i regel inte bara veta både att icke-konstitutionell monarki är en vederstyggelse och att demokratin utgör garanten för såväl frihet som fred, utan tenderar dessutom ofta att anse att även en ceremoniell monark är en besynnerlig och irrationell företeelse. Vad nutidsmänniskan däremot tenderar att vara fullständigt omedveten om är att dessa föreställningar inte är moderna, utan tvärtom mycket gamla. Vad mer är, under de århundraden som gått sedan de först formulerades har deras popularitet hunnit med att flera gånger både stiga och dala.

De föreställningar om hur ett samhälle bäst styrs som den nutida människan internaliserat så till den grad att få ens skulle komma på tanken att ifrågasätta dem torgförs i regel under benämningen "liberal demokrati", och påstås vara en produkt av upplysningen. Detta är emellertid en sanning med modifikation, då den ordning vi har idag inte var vad de upplysningsfilosofer man har i åtanke förespråkade, utan tvärtom i många fall ligger väldigt nära den skräckvision av framtiden som många av dem en gång varnade för.

De upplysningsfilosofer som idag används för att legitimera den rådande ordningen tenderade att se på monarkin som en viktig sammanhållande faktor, och att rösträtten inte skulle vara allmän var för dem i regel någonting fullständigt självklart. Vad mer är, för dem var aristokratins roll som en stabiliserande och bromsande kraft så given, och av så central betydelse, att frånvaron av en inhemsk aristokrati utgjorde ett i allra högsta grad reellt dilemma för de amerikanska revolutionärer som författade den självständighetsförklaring och den skrivna konstitution som sedan dess blivit närmast heliga skrifter för demokrater.

För en av de mest intressanta attackerna på den "moderna" synen på hur det goda samhället skall åstadkommas står österrikaren Erik von Kuehnelt-Leddihn. I sin bok Liberty or Equality från 1952 smular Kuehnelt-Leddihn obarmhärtigt sönder den syn på demokratin varje västerlänning idag indoktrineras i redan från barnsben. Vad Kuehnelt-Leddihn förespråkar är inte någon despoti (han var vid denna tid nyss hemkommen efter att ha tillbringat åren sedan Anschluss i exil), utan författaren var tvärtom en stor och väldigt principfast vän av friheten. Denna, menar författaren, uppnås dock inte genom allmänna val, utan genom monarkiskt styre.

Bitvis är texten (likt så många andra böcker skrivna på engelska av personer vars modersmål är tyska) tung, bitvis är den kristallklar och flyter som ett rinnande vatten. De katolska reflektioner den djupt troende Kuehnelt-Leddihn väver in i texten känns inte malplacerade, utan är tvärtom vackra, sökande och ödmjuka, samtidigt som de genomsyras av en naturlig och otvungen självsäkerhet som står i bjärt kontrast till den neurotiska och vilsna moderniteten. Effekten blir närmast meditativ, och påminner inte bara läsaren om den rika katolska filosofiska traditionen, utan fick dessutom en gudlös och av moderniteten präglad person som undertecknad att tänka på Dan Simmons hypnotiska skildring av den fiktive fader Paul Duré.

Kuehnelt-Leddihn stora bidrag är dock i första hand de värdefulla perspektiv han bidrar med. Han påminner oss i det ena citatet efter det andra om att såväl republiken som demokratin har funnits i tusentals år, och att synen på dem har växlat. Han påminner oss om att vår syn på dessa företeelser inte är modern utan gammal, och att omvärldens syn på dem genom historien pendlat så till den grad att de flera gånger förkastats av alla samtida filosofer värda namnet, varpå de tagits till heder igen, och så vidare. Han påminner oss om att det var en demokrati som lät avrätta Sokrates och tvingade Aristoteles i landsflykt. Han ger en övertygande serie exempel på varför de forna invånarna i de europeiska monarkierna var friare än sina nutida ättlingar. Han argumenterar övertygande för varför det är demokratiska och inte monarkiska styren som riskerar att slå över i totalitarism. Han tangerar varför det ljumma stödet för demokratin under mellankrigstiden inte bör ses som ett omen om det krig som komma skulle, utan tvärtom bör ses som ett uttryck för en medvetenhet om den fara som låg i tangentens riktning.

Kuehnelt-Leddihns argumentation (i vilken alla personliga åsikter, närmast som i en protest mot moderniteten, uttrycks i vi-form) är inte bara en uppgörelse med vår samtids dogmer, utan en uppgörelse med churchillismen om att demokratin är den sämsta styrelseformen, bortsett från de övriga. Vad Kuehnelt-Leddihn i stället gör är att påminna om det alternativ som finns rakt under näsan på oss, men som vi i vårt högmod tenderar att helt glömma bort.

2019-01-03

Skeletten i den liberala garderoben

Liberalismen utgör, får vi ofta höra från liberalt håll, en garanti mot både extremism och nationalism, varpå det inte sällan dessutom påstås att nationalismen och liberalismen utgör varandras motsatser. Dylika påståenden är emellertid inte bara alarmistiska och tämligen hysteriska. De är dessutom falska och, vad mer är, mycket lätta att vederlägga.

Liberalismens första stora seger utanför den anglosaxiska världen utgörs av den franska revolutionen. Denna revolution genomsyrades av upplysningsidéer, och argumenten för den nya linjen då var i stort sett identiska med de paroller vi hör från liberalt håll idag. Den franska revolutionen innebar, menade revolutionärerna, framsteg, rättvisa, modernitet, folkstyre, ansvarsutkrävande, maktdelning och att det oönskade bagaget från det förgångna skulle kastas på historiens sophög. Kort sagt, den egna självbilden skilde sig inte nämnvärt från den Dagens Nyheters ledarredaktion håller sig med idag.

Klyftan mellan verklighet och retorik skulle dock snart växa sig avgrundsdjup. Sedan de demokratiälskande och marknadsliberala företrädarna för den så kallade Jakobinklubben fick överhanden i de fraktionsstrider som följde på revolutionens första fas, påbörjades reformarbetet på allvar. Resultatet blev centralstyre, massiv byråkrati, hyperinflation, kommandoekonomi, pöbelvåld, förföljelser av religiösa, blodsutgjutelse i industriell skala, erövringskrig, systematisk plundring av grannländerna, xenofobi och, sist men inte minst, ett statligt orkestrerat massutbrott av nationalism.

Man skulle kunna tro att den blodtörstiga franska första republiken är någonting liberaler idag gör allt för att glömma, men så är inte fallet. Stora delar av dess tankegods har med tiden blivit liberal kanon, och revolutionen ses i allmänhet som en viktig seger för de liberala värdena. Dess symboler vårdas alltjämt ömt av den franska staten och resultatet av dess imperialistiska ambitioner omskrivs slentrianmässigt i förskönande ordalag. Man undviker naturligtvis att försöka rättfärdiga terrorväldet som sådant, men överlag påminner inställningen inte så lite om det kinesiska kommunistpartiets officiella linje att Mao Zedong (med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete) bara hade fel till 30 %, och i övrigt gjorde allting rätt.

De liberala livslögnerna slutar dock inte med den franska revolutionen. Att just nationalismen var en central del av denna var ingen slump, utan tvärtom ett utslag av att nationalismen som vi känner den idag är en liberal uppfinning. Det var nationalstatens medborgare, menade de liberala filosoferna, som skulle åtnjuta demokrati och frihet, och tillsammans forma sitt öde. De multikulturella och ofta genuint kosmopolitiska statsbildningar som många européer länge levde i, hade liberalismen genom merparten av sin historia däremot ingenting annat än förakt till övers för, av den enkla anledningen att man såg nationalstaten som liberalismens naturliga medium. När det ena europeiska folket efter det andra 1848 gjorde uppror, var det i regel i liberalismens och nationalismens namn man gjorde detta. Nationalismen är rentav så tätt förknippad med liberalismen att många högerdebattörer avfärdar den som en vänsteridé.

Föreställningen att nationalismen och liberalismen är oförenliga storheter är inte särskilt många årtionden gammal. Till skillnad från vad som var fallet då liberalismen tog ställning för nationalismen föregicks inte denna nya hållning av någon idédebatt, utan avståndstagandet bör sannolikt förstås som en känslomässig och i mångt och mycket undermedveten reaktion på det andra världskriget. Liberalismens tidigare syn på nationalstaten som en nödvändig förutsättning för liberalismens förverkligande var dock både genomtänkt och riktig, och sedan man av känslomässiga skäl övergav denna står hela den liberala teoribildningen på mycket lös ideologisk grund.

Den postnationalistiska liberalismen kan därför med fördel kategoriseras som postmodern. Före detta paradigmskifte stod liberalismen på en tämligen solid teoretisk grund, men den samtida liberalismen saknar denna förankring och försöker i stället finna vägen framåt genom att reagera instinktivt och känslomässigt. Resultatet av detta är det för varje dag mer och mer neurotiska, ofriska, hedonistiska, våldsamma och vilsna samhälle vi ser runt omkring oss.

2019-01-01

Kris i fyrverkerifrågan

Under nyårsnatten har, informerar statsradion, polis "beskjutits av raketer och smällare". Det är en minst sagt intressant formulering, då pyrotekniska föremål i regel helt saknar agens. Vad som har hänt är i själva verket naturligtvis att poliser blivit beskjutna med raketer och smällare. Vilka de blivit beskjutna av framgår inte av rapporteringen, men vid det här laget torde de allra flesta svenskar ha en välutvecklad förmåga att läsa mellan raderna i sammanhang som dessa.

Eftersom en av den svenska samhällsdebattens mest utmärkande drag är dess förljugenhet, nöjer man sig dock inte bara med att utelämna sådana fakta som inte passar in i samtidens övergripande narrativ. Ett återkommande argument för att förbjuda fyrverkerier har under flera år nämligen varit att smällarna skulle vara traumatiska för invandrare. Ironiskt nog användes detta argument vid upprepade tillfällen så sent som under 2018, det vill säga det sista året laglydiga privatpersoner kunde köpa raketer utan att först inhämta särskilt tillstånd.

Annorlunda uttryckt, under lång tid har ett av de främsta argumenten för ett fyrverkeriförbud varit omsorgen om just den grupp vars missbruk av fyrverkerier till slut blev vad som resulterade i att ett sådant förbud blev verklighet. Detta är, alldeles oavsett hur man står i sakfrågan, både anmärkningsvärt och symptomatiskt. Debatten om pyroteknik har inte bara förts fristående från verkligheten, utan har dessutom präglats av en total inversion som såväl gjort förövare till offer som orsak till verkan.

Detta är i sig talande för hur den svenska samhällsdebatten fungerar. Att många av de debattörer som åberopat argumentet om de traumatiserade invandrarna dessutom i själva verket haft hundars bästa för ögonen, säger oss därtill mycket om hur särintressen lärt sig att få genomslag för sina frågor genom att cyniskt och oärligt, men mycket skickligt, trycka på rätt knappar. En företeelse som stundom fått så bisarra följder som att en partiledare med äganderättens avskaffande på agendan valt att göra gratisreklam för ett internationellt storföretag ökänt för sitt sätt att behandla natur och människor på.

Enligt Polisförbundet utgör fyrverkeriattackerna mot utryckningspersonal ett "hot mot demokratin". Huruvida detta hot är värre när måltavlan är poliser än spädbarn i barnvagnar framgår inte av utspelet, men det finns anledning att problematisera uttalandet även av andra skäl. För det första är det inte demokratin som hotas, utan den allmänna ordningen. För det andra består inte hotet främst i att kriminella beter sig illa, utan att Sverige gång på gång visar sig oförmöget att gripa eller straffa de skyldiga. Demokratiskt problematiskt är det däremot så till vida att problemets grundorsaker står att finna i en extrem migrationspolitik som har genomdrivits av politikerna, trots att en sådan inte har efterfrågats av väljarna.

Sist men inte minst är det värt att notera att förövarna i regel har sina rötter i kulturer präglade av stark social kontroll och stor respekt för äldre. Att denna och andra former av brottslighet inte desto mindre fått epidemisk spridning, är därför en fingervisning om att föräldrar och familjemedlemmar helt enkelt inte har några större invändningar mot att deras anhöriga begår dessa brott. Detta är i sin tur en fingervisning om hur stora de integrationspolitiska utmaningar™ som Sverige står inför egentligen är.