2019-03-30

Christophe Guilluy om mångkulturalismen

Den samtida diskursen präglas av inversioner och paradoxer. Debattörer står på kö för att försvara IS-terroristers påstådda rättigheter, samtidigt som de som påstår sig värna om utsatta kvinnor gör allt för att sopa de många överfallsvåldtäkterna under mattan. Förmenta antirasister är fixerade vid människors hudfärg, och använder entusiastiskt orden "vit man" som ett tillmäle mot sina meningsmotståndare. Ateister slår knut på sig själva för att bortförklara illdåd som begås i islams namn. Feminister både hyllar hijab och misstänkliggör de krafter som arbetar mot hedersvåld. Och så vidare.

I Twilight of the Elites ger den franske geografen Christophe Guilluy flera viktiga ledtrådar till hur samhällsdebatten kunnat bli så patologisk. I sin bok beskriver Guilluy ett samhälle där vänstern inte bara blivit etablissemanget, utan därtill de besuttna. För att upprätthålla illusionen av att de egna motiven trots detta är altruistiska, använder man sig av ett flertal parallella tekniker. Man osynliggör arbetarklassen och människorna utanför de stora städerna. Man döljer sin egen priviligierade ställning genom att utmåla sig själva som medelklass. Man bosätter sig i gamla arbetarklasskvarter och lever hipsterliv, för att kunna framställa sig själva som rebeller trots att man i själva verket utgör etablissemanget. Man kritiserar pliktskyldigt de stora företagen, samtidigt som man själva både lever i symbios med dem och, när det kommer till kritan, går deras ärenden.

Att samma nygamla etablissemang också intagit en ytterst rigid och kompromisslös hållning i frågor som migration och mångkulturalism bör, menar Guilluy, i första hand förstås som ett sätt att värja sig från kritik från alla de många mindre bemedlade som vänstern i praktiken har övergivit. Den höga svansföringen i dessa frågor tjänar krasst uttryckt till att förhindra att bluffen synas. Den flodvåg av beskyllningar som ständigt riktas mot arbetarklassen och befolkningen utanför storstäderna syftar till att hålla den majoritet som utgörs av arbetarklassen och den alltmer trängda egentliga medelklassen kort. Genom att från höga hästar utmåla de personer vars intressen inte sammanfaller med de egna som en rasistisk lynchmobb, lyckas man upprätthålla en samhällsordning som missgynnar merparten av befolkningen, men som är gynnsam för etablissemanget.

Guilluy bör läsas med ett kritiskt öga. De franska företeelser han skriver om kan inte alltid översättas till svenska förhållanden, och hans perspektiv är bitvis kraftigt präglade av franska ryggmärgsreflexer. Författaren idoliserar revolutionen och dess ideal, och ironiskt nog låter hans stundom tröttsamma kritik av kapitalismen delvis förvillande lik de plakatbudskap som älskas av det franska etablissemang som utgör den primära måltavlan för hans kritik. Inte desto mindre sätter han fingret på någonting väldigt viktigt.

Den urbana och föraktfulla elit Guilluy skildrar är en realitet. Från sina i allra högsta grad segregerade bostadsområden förespråkar man en mångkultur man inte för ett ögonblick har för avsikt att låta sina egna barn växa upp i. Den breda massan osynliggörs eller demoniseras för sin påstått dåliga människosyn, samtidigt som man själva håller det ena praktsvinet efter det andra under armarna. Man förespråkar dyrare flyg för pöbeln, samtidigt som man själva flyger interkontinentalt flera gånger om året. Journalister och akademiker går villigt politikers och svågerkapitalisters ärenden när deras gemensamma intressen hotas av folkviljan. Och så vidare.

I ljuset av Guilluys bok blir också den förljugna offentligheten fullt begriplig. De patologiska narrativ som präglar den samtida diskursen tjänar till att upprätthålla en ordning som sammanfaller med mäktiga krafters intressen. Det hela bör sannolikt inte förstås som en konspiration i egentlig mening, utan snarare som en ordning som successivt vuxit fram, och som man steg för steg rationaliserat inför sig själva ända tills vi hamnat där vi är idag. Den som rationaliserar det förljugna inför sig själv hemsöks dock lätt av tvivel, och dessa gnagande tvivel bidrar med allra största sannolikhet också till att attackerna mot de som ifrågasätter denna ordning blir så rabiata.

Läs även:
Joakim Andersen

2019-03-23

Om högern, vänstern och nationalismen

Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet "nationalism" får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum. Den som lyfter blicken en aning finner dock att det till synes paradoxala i själva verket är ett utslag av en i grund och botten väldigt konsekvent liberal hållning. Den liberala synen på nationalismen idag kan vid första anblick framstå som helt oförenlig med den liberala synen på nationalismen igår, men de båda synsätten utgör i själva verket en och samma position. För att förstå varför, måste man dock först förstå vad liberalismen är.

Liberalismen är, krasst uttryckt, alla vänsterideologiers moder, och begreppet "vänster" kan med fördel förstås som en strävan efter ökad entropi. I ljuset av detta blir 1700- och 1800-talens nationalism också en högst naturlig liberal ståndpunkt. Nationalismen var vid denna tid en kraft för homogenisering. De regionala identiteterna var starka, centralmakten var svag och klasstillhörigheten var i många fall betydligt starkare än nationstillhörigheten. Nationalismens ambition var att ersätta allt detta med en gemensam och sammanhållande nationell identitet, vilket den i mångt och mycket också lyckades med. Utvecklingen gick med andra ord från en högre grad av ordning till en lägre, vilket därmed också ledde till att graden av entropi ökade, helt i linje med vänsterns mål.

Idag, när nationalismens mål har uppnåtts, kan ökad kulturell entropi endast uppnås genom att upprepa processen på den överstatliga arenan. Denna arena kan vara såväl kontinental (EU) som global (FN), så länge arenan i fråga är större än den enskilda nationalstaten. Att den progressiva linjen (det vill säga vänsterlinjen) av idag också blivit att ställa sig bakom alla former av överstatliga institutioner blir i ljuset av detta fullt naturligt. Möjligheterna till att öka den kulturella entropin på det nationella planet är i stort sett uttömda, och för att flytta fram sina positioner ytterligare måste nu kampen föras på en överstatlig nivå.

I detta läge blir nationalismen plötsligt en reaktionär kraft. I globalismens tidevarv utgör nationalismen ett försvar för ett lägre entropitillstånd än det som påbjuds av det progressiva etablissemanget, och utgör i egenskap av ett sådant också en i grund och botten konstruktiv kraft. Att nationalismen 200 år tidigare utgjorde motsatsen till detta bör inte tolkas som att vare sig vänstern eller högern har bytt ståndpunkt, utan utgör i stället ett mått på hur radikalt vänstern har lyckats flytta fram sina positioner under tiden.

Huruvida nationalismen är en högerståndpunkt eller ej har med andra ord inget universellt svar, utan är en fråga vars svar varierar med tiden. I en tid präglad av låg politisk entropi utgör nationalismen en vänsterståndpunkt, i en era präglad av hög politisk entropi utgör däremot nationalismen en naturlig högerståndpunkt. Det naturliga slutmålet för den kompromisslösa högern bör vara det förnationalistiska samhället, men i en era då vi i snabb takt närmar oss ett postnationalistiskt samhälle utgör nationalismen ett naturligt första etappmål för den som gör motstånd mot vänstern.

En höger värd namnet bör naturligtvis inte nöja sig med att uppnå detta etappmål. Även nationalismen är ett påfallande högentropiskt tillstånd, och därmed också oförenligt med den strävan efter låg entropi som utgör själva själva definitionen av höger. Så länge alternativet är ett ännu mer högentropiskt tillstånd, utgör dock en höger som fjärmar sig detta etappmål i praktiken också en höger som förlorar mark.

2019-03-21

Konsten att domptera liberaler

Enligt en utbredd uppfattning riktar sig vänsterns opinionsbildning primärt till vänstern och till potentiella vänsterväljare, medan högerns opinionsbildning primärt riktar sig till högern och potentiella högerväljare. Huruvida detta är sant ens i normalfallet kan diskuteras, men vad som står bortom varje tvivel är att detta inte är sant idag. Påståendet får visserligen sägas stämma vad merparten av de opinionsbildare som utgör den väluppfostrade etablissemangshögern beträffar, men när det kommer till vänsterns opinionsbildning är läget ett helt annat.

Det krävs inga särskilt avancerade studier av vänstersidans ledarsidor och plattformar för att se att det material som produceras i allmänhet inte syftar till att övertyga någon om de egna idéernas förträfflighet. Man har inte bara gett upp idédebatten, utan har dessutom gett upp klassanalysen, eftersom den ogenerade och klassföraktsdrypande klientelism som är det enda man har kvar att erbjuda inte längre sammanfaller med arbetarklassens intressen.

I stället riktar sig idag vänsterns opinionsbildning främst till liberaler. Syftet är att få sippa, valhänta, auktoritetstroende och världsfrånvända DN-läsande människor som lever en välinrutad men anemisk tillvaro långt från landets problemområden att ligga sömnlösa i sina högbelånade och ängsligt inredda Hemnetsovrum i skräck för monstren under sängen. De monster vänstern gör allt för att övertyga dem om väntar på att attackera dem i sömnen, har i vänsterns opinionsbildning namn som Konservatismen, Nationalismen och Sverigedemokraterna.

Denna opinionsbildning syftar inte till att övertyga, och den syftar definitivt inte till att undvika en utveckling som vänstern för ett ögonblick faktiskt tror är farlig. Den syftar till att skrämma den ängsliga medelklassen, och den ängsliga medelklassens ännu mer ängsliga liberala auktoriteter, till lydnad. Den syftar till att säkra vänsterns maktinnehav i ett läge där en majoritet ratar vänsterns politik, där vänsterns traditionella kärnväljare i allt högre grad identifierar sig som höger, och där snart endast bidragstagare är villiga att rösta på det gamla arbetarpartiet.

Upplägget är synnerligen genomskinligt för alla, utom för de ängsliga liberaler som villigt låter sig ledas rakt i fällan. De har idag sökt bekräftelse från vänsterns mest vulgära företrädare så länge att de inte längre vågar lita på sitt eget omdöme. Likt sorgliga skepnader märkta av både skörbjugg och blodbrist låter de sig ledas av den som skriker högst, och när någon som ser dem som nyttiga idioter nedlåtande ger dem en klapp på huvudet, får detta dem att vifta frenetiskt på svansen.

2019-03-18

Om statligt påbjudna könsroller i ett förråat offentligt rum

En intressant aspekt av den statsfeministiska attacken på manligheten är att den sker i en tid då det i snabb takt blir alltmer farligt att utstråla svaghet. I en tid då allehanda kriminella ligor härjar så gott som fritt, och polisen inte förmår upprätthålla lag och ordning på allmän plats, blir den som lydigt följer etablissemangets alla påbud för hur en man bör bete sig också till ett lätt offer.

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Moderna människor är duktiga på att intala sig själva att de är civiliserade och rationella varelser, fjärran från djuren. I mötet mellan människor är det inte desto mindre med reptilhjärnan de först kategoriserar och bedömer varandra. De reflexer med vilka de avgör vem som utgör ett hot, vem som utgör en naturlig ledare och vem som utgör ett lätt offer är urgamla, och deras inflytande över oss har med allra största sannolikhet som mest försvagats marginellt sedan vi bodde i grottor. Att de allra flesta intalat sig själva att de står över denna sorts djuriska instinkter, förändrar inte det faktum att deras inflytande över oss är starkt.

Av denna anledning gör den som vill maximera sina chanser i det förråade samhälle kaospolitikerna har skapat också klokt i att ignorera samma politikers påbud om könsroller – eller ännu bättre, betrakta dem som kontraindikatorer. Att kunna projicera styrka och ett mått av våldskapacitet är en frihetshandling i den verklighet vi faktiskt har att hantera. Vägen dit kan vara både svår och lång, men erbjuder också utsikten till en riklig belöning. Den som däremot inrättar sig efter makthavarnas påbud, ger också sig själv en uppenbar nackdel i ett samhälle som för varje dag blir allt råare.

Läs även:
Joakim Andersen – Konsten att klä sig som en man

2019-03-17

Det handlar om barn

Barn i Hägersten blir rånade och misshandlade utanför sin skola, eller rånas och misshandlas på väg till fotbollsträningen. Barn i Uddevalla och Trollhättan blir rånade under knivhot. Dessa nyheter från veckan som gått utgör nya vittnesmål om vad vi redan visste, nämligen att det ofta är barn som får betala priset när vuxenvärlden vägrar ta sitt ansvar.

Bland föräldrarna till de barn som drabbats av dylika brott torde återfinnas åtskilliga av Annie Lööfs och Gustav Fridolins väljare. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som förfasats över Sverigedemokraternas valframgångar. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som känt sig modiga då de "tagit debatten" vid fikabordet. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som både beklagat sig över hur rasismen breder ut sig, och som – efter att de okritiskt gjort andras åsikter till sina egna – indignerat beklagat sig över den omotiverade svartmålningen av Sverige.

En del av dem har nu sannolikt fått sig en tankeställare. Andra är gissningsvis så ovilliga att revidera sin verklighetsbild att de, efter att ta hjälpt sina barn över den värsta chocken, fortsätter förespråka den politik som gjort deras egna familjemedlemmar till lovligt villebråd för förhärdade kriminella. Oavsett vilket är det ett ohyggligt svek som barnen blivit föremål för, och detta är ett svek som inte blir mindre av den värdegrundspropaganda barnen matas med i skolan, samtidigt som samma skola i många fall visat sig fullständigt oförmögen att tillhandahålla barnen ens grundläggande trygghet.

Kanske är denna bryska chockterapi i dagens läge inte desto mindre vad den ängsliga och auktoritetsdyrkande medelklassen behöver för att vakna upp. Det är lätt att slå ifrån sig problemen när det är någon annan som drabbas, och det är lätt att intala sig att etablissemangets skönmålningar speglar verkligheten när problemen inträffar långt de miljöer man själv rör sig i. När det däremot blir den egna familjen som drabbas, blir det också betydligt svårare att upprätthålla sina försvarsmekanismer. Att människor vägrar se det uppenbara förrän deras egna barn förvandlas till brottsoffer, är dock ett sorgligt underbetyg för ett samhälle.

2019-03-10

Den progressiva terrorismen

Den 3 september 1978 träffas ett passagerarflygplan, strax efter avfärd, av en sovjettillverkad värmesökande robot. Två motorer slås omedelbart ut och en brand utbryter, varpå piloten inleder ett nödlandningsförsök. Planet landar i ett bomullsfält, men slås sönder då det passerar en uttorkad flodbädd. 38 människor avlider till följd av kraschen och branden.

18 överlevande lyckas ta sig ut ur det brinnande vraket, varav fem går efter hjälp. De terrorister som skjutit ned planet anländer till platsen en dryg halvtimme senare, varpå tre av de kvarvarande överlevande passagerarna anar oråd och gömmer sig. Terroristerna lovar att hjälpa överlevarna, och uppmanar dem att samlas en bit bort från vraket. De tio kvarvarande överlevarna (bland vilka återfinns både svårt skadade och barn) mördas därefter kallblodigt, merparten skjuts ihjäl men några dödas också med bajonetthugg.

När man fem dagar senare håller minnesgudstjänst över offren är den officierande dekanen ursinnig, och frångår därför sin egen princip om att hålla politiken utanför Guds hus. Vad som väckt hans vrede är inte bara det bestialiska dådet som sådant, utan också det faktum att omvärldens fördömanden lyser med sin frånvaro. Hur kan en tragedi av detta slag, frågar han sig, mötas av idel "öronbedövande tystnad" från världens politiska och religiösa auktoriteter? Svaret återfinns i den politiska situation dekanen själv vanligtvis vill hålla utanför sin katedral. Såväl offren som deras sörjande anhöriga är nämligen rhodesier, och minnesgudstjänsten hålls i Salisbury, huvudstaden i ett icke-erkänt land vars regering resten av världen fördömer.

Drygt fem månader senare skall nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 825 följas av den nästan identiska men ännu dödligare nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 827. Båda planen skjuts ned av ZIPRA, den väpnade grenen av Joshua Nkomos ZAPU, som tillsammans med Robert Mugabes ZANU inte bara åtnjuter omvärldens stöd, utan dessutom får omfattande finansiellt bistånd av bland annat Sverige (något som inte minst Per Ahlmark och Ola Ullsten har arbetat för). Ironiskt nog skall Nkomos egna anhängares lidanden mindre än ett årtionde senare också bli föremål för omvärldens öronbedövande tystnad då Robert Mugabe, sedan den långa rivaliteten mellan ZAPU och ZANU avgjorts till ZANU:s fördel, låter massakrera tiotusentals av dem i vad som får namnet Gukurahundi.

Inte heller Robert Mugabes blodtörst får dock svenska politiker att omvärdera sin syn på "frihetshjältarna" i vad som nu kallas Zimbabwe. Sida tonar aktivt ned blodbadet, och det svenska biståndet till Mugabes regim fortsätter. När Ingvar Carlsson två år efter blodsutgjutelsens slut besöker landet förklarar han att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra". Att vad som pågått i Matabeleland varit allmänt känt förändrar inte Carlssons inställning, och det avhåller inte heller svenska diplomater från att i efterhand ljuga om att läget varit "komplicerat och oklart". Det hindrar heller inte Pierre Schori från att gång på gång påstå att Mugabe under sina 20 första år vid makten varit en god ledare, eller från att omsorgsfullt utelämna 1980-talets massakrer när han sent omsider, och efter att han själv blivit föremål för dispotens vrede, börjar kritisera Mugabe.

Vad som gör att allt detta har bäring även på dagens diskurs är det faktum att Mugabe, Nkomo och de andra "frihetshjältar" som gjorde Afrika synonymt med fattigdom, krig, förtryck, svält och korruption var nationalister. De kämpade inte för frihet, demokrati, rättvisa eller gott styre, utan för inhemskt styre. Att omvärlden inte accepterade Ian Smiths Rhodesia berodde inte på att landet inte tillämpade allmän rösträtt, utan på Ian Smith och hans ministrars europeiska bakgrund. Omvärlden hade i sak inga problem med att acceptera diktatur, vanstyre, rättsosäkerhet, förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och korruption, så länge ledargarnityret bara inte hade sina rötter i Europa.

Denna inställning, som trots de i grund och botten tämligen absurda premisserna idag allmänt ses som någonting fullständigt självklart, kallas för afrikansk nationalism. Ironiskt nog åberopas trots detta aldrig Mugabes eller Nkomos massakrer då socialister, liberaler och andra progressiva gör sina återkommande utspel om farorna med nationalismen. Tvärtom utgör den afrikanska nationalismen sedan lång tid tillbaka en självklar del av det progressiva tankegodset, och därför lyser också Mugabes och Nkomos illdåd med sin frånvaro när berättelsen om avkoloniseringen berättas. Inte desto mindre visar det hela att det inte är nationalismen som sådan de progressiva vänder sig emot. Huruvida man fördömer eller aktivt understödjer nationalismen är inte en fråga om principer, utan blott en fråga om i vilken omfattning dess mål sammanfaller med den egna sidans.

2019-03-07

Kulturrevolution och kulturreaktion

En sannolikt viktig delförklaring till den politiska mittens ständiga rörelse åt vänster är att välståndet tenderar att öka med tiden, i takt med att människans samlade kunskap ökar. Ju större det samlade välståndet blir, desto större blir också det ekonomiska utrymmet att bedriva vänsterpolitik. I en era då kostnaderna för livets nödtorft utgör blott en bråkdel av en normal arbetsinkomst, blir möjligheterna till beskattning långt mycket större än vad de var då marginalerna var knappa, och risken för svält var ständigt närvarande i människors medvetande.

Att många reaktioner genom historien har sammanfallit med ekonomiska nedgångar blir i ljuset av detta någonting fullt naturligt. Av särskilt intresse är de fall i vilka dessa ekonomiska nedgångar skapats på politisk väg, och då i synnerhet när de varit konsekvenserna av en vänsterpolitik så radikal att den fått välståndet att minska. Det är i regel bara i de senare fallen som reaktionen blivit permanent, det vill säga att den politiska mitten rört sig tillbaka högerut, och därefter blivit kvar där.

Ett uppenbart exempel på detta är vad som hände i spåren av Sovjetväldet fall. Ett annat exempel är den chilenska statskuppen 1973, som trots en rörelse vänsterut sedan demokratins återinförande 1990 inte resulterat i en återgång till Allendes socialism. Det kanske viktigaste – men också mest förbisedda – exemplet på företeelsen är dock 1980-talets nyliberala reaktion. Denna kan sannolikt förklaras med att den ekonomiska politiken under de föregående årtiondena rört sig så långt vänsterut att ekonomin inte bara stagnerat, utan också hade börjat krympa. Den "nyliberala" politikens skattesänkningar och avregleringar fick ekonomin att växa igen, vilket allt sedan dess har setts som en viktig seger för högern.

Vad som i själva verket inträffade var dock att vänsterpolitiken hade fått skatteintäkterna att minska, och för att få dem att öka igen blev man så illa tvungna att omvärdera den kurs man hade slagit in på. Den nyliberala reaktionen var med andra ord en anpassning till Lafferkurvans realiteter, vilket också förklarar varför ingen återgång till den tidigare ekonomiska politiken därefter har skett. 1970-talets ekonomiska politik hade effektivt undergrävt vänsterns möjligheter att flytta fram sina positioner, och för att säkra en fortsatt rörelse vänsterut behövde man paradoxalt nog först ta ett relativt stort steg år höger. Thatcher och Reagan visade vägen, men trots högljudda protester kom vänstern i förlängningen att både acceptera och kopiera deras linje.

Sedan 1980-talet har därför den fortsatt smygande vänsterglidningen i första hand inte skett på ekonomins domäner, utan på kulturens. På kulturens område saknas dock ekonomins självskrivna gräns för hur långt politiken kan vridas åt vänster utan att detta slår tillbaka, varför vi nu på många sätt befinner oss på okänd mark. Inte desto mindre ser vi idag hur en närmast global reaktion sakta men säkert vinner mark, med de senaste årens valresultat i Centraleuropa, USA, Storbritannien och Brasilien som några av de mer uppmärksammade exemplen.

Brasilien kan vara ett specialfall, och utvecklingen kan sannolikt i viss utsträckning kopplas till den ökade osäkerhet för arbetarklassen och den lägre medelklassen som följt på globaliseringen av ekonomin. Den primära anledningen förefaller dock vara kulturell, vilket givet reaktionens styrka är en i sammanhanget synnerligen intressant omständighet som förtjänar att studeras närmare. Att den breda massans tolerans för makthavare som bedriver Kulturkampf mot dem skulle vara låg, är nämligen någonting allt annat än självklart. Tvärtom är västvärldens nationalstater i mångt och mycket resultatet av just liberal Kulturkampf, och denna har varit så framgångsrik att det till stora delar är försvaret av resultaten av detta kulturkrig som utgör den reaktionära positionen idag.

Inte desto mindre talar resultaten för sig själva. I många länder har man redan nått bristningsgränsen, och i ännu fler närmar man sig den i snabb takt. Någonting har uppenbarligen hänt, och den springande punkten är måhända att de förändringar som har föranlett reaktionen inte bara varit drastiska, utan framför allt gått väldigt fort. Människans förmåga att vänja sig vid det nya normala är så stor att till och med överlevande från koncentrationsläger vittnat om hur en slags vardag med tiden infunnit sig. När de drastiska förändringarna kommer under fredstid, och i frånvaron av någon yttre omständighet allmänheten inte har något annat val än att anpassa sig till, är det dock ett farligt spel makthavarna spelar. Sannolikheten för att man kittlar drakens svans en gång för mycket blir med tiden, tycks det, väldigt hög.

I Sverige har dock reaktionen varit påfallande svag, trots att kulturkampen här varit mer aggressiv än i de flesta övriga länder. De konsensussökande och lutheranska svenskarna har inte bara varit villiga att utstå mycket, utan har dessutom gradvis vant sig även vid ständiga skottlossningar, tiggare utanför varje affär, och så vidare. Många har visserligen fått nog, men är makthavarna bara smarta nog att slå av något på takten i genomförandet av sin kaospolitik, kommer de också kunna förmå svenskarna att acceptera betydligt mer radikala försämringar än vad som redan är ett faktum.

Av denna anledning är det av avgörande betydelse att inte vänja sig, utan tvärtom högljutt påtala försämringarna, häckla makthavarna för deras skamlösa lögner och gång på gång påtala hur pervers situationen är. Tillvänjningen är en förutsättning för att man skall kunna fortsätta sin progressiva kamp för ett samhälle som i högre och högre grad präglas av kaos, och att man inom etablissemanget är som besatta av att misstänkliggöra de som "svartmålar" är en tämligen tydlig indikation på vilket hot de anser att motståndet mot tillvänjningen utgör.

2019-03-02

Liberalismens religiösa rötter

Den samtida liberalismens osvikliga förmåga att landa i allt annat än frihetliga slutsatser blir plötsligt fullt begriplig när man erinrar sig att liberalismens rötter återfinns i kalvinismen, och då i mångt och mycket dessutom den radikala form av kalvinismen som fått namnet puritanismen. John Locke kom från ett puritanskt hem, John Stuart Mill var nonkonformist och Adam Smith föddes in i den kalvinistiska Skotska kyrkan. Detta kom inte bara tydligt att prägla den klassiska liberalismen, utan präglar i mångt och mycket liberalismen än idag, även om ytterst få nutida liberaler sannolikt skulle vara villiga att medge detta.

Det kalvinistiska och puritanska arvet tog sig dels uttryck i den klassiska liberalismens kompromisslösa hållning, men även i dess innehåll. Den klassiska liberalismens kamp för frihet och sekularism är inte bara ett tydligt exempel på detta, utan är också ett exempel på hur den klassiska liberalismen kommit att missförstås av eftervärlden. Den sekularism den klassiska liberalismen förespråkade handlade inte om det avkristnande begreppet förknippas med idag, utan inte sällan snarare om att ge anhängarna möjligheten att i sina lokalsamhällen kunna upprätta de teokratier man inte var starka nog att kunna införa på det nationella planet.

Den frihet man kämpade för handlade inte heller om att maximera möjligheterna till ett hedonistisk leverne, utan tvärtom om att freda i många fall tämligen fanatiska puritaner från staten. Bevekelsegrunderna var inte att skapa maximal frihet för människor i gemen, utan att skapa maximal frihet för kalvinister och puritaner att predika domedagsprofetior, renlevnad, kärvhet och en stenhård arbetsmoral. Man fann sig i underläge, och åberopade toleransbegreppet för att kunna muta in en allt annat än tolerant frizon för sig själva. Vissa nöjde sig inte med detta, utan emigrerade för att förbättra sina möjligheter att själva kunna utöva religiöst förtryck. När man med tiden blev starka nog att själva sätta dagordningen, drog man sig därefter ofta inte från att överge eller göra avsteg från den tolerans man tidigare hade förespråkat då detta fortfarande passade ens egna syften.

Dagens liberalism är en på många sätt logisk fortsättning, vilket inte minst illustreras av att kompromisslösheten i allra högsta grad fortfarande präglar ideologin och dess företrädare. Grundsatserna må vara kliniskt rensade från varje spår av Gud, men niten, renhetsivern, fanatismen och den puritanska grundinställningen består. Den blinda tron på att den egna läran utgör Sanningen står inte bara stark, utan avslöjar dessutom det religiösa ursprunget. Gud har ersatts av Förnuftet, men inställningen är inte desto mindre flexibel nog att bortse från fakta, logik och vetenskap när resultaten inte är de önskade. Sekularismen utgör alltjämt en grundpelare, men har omtolkats till en ambition att avkristna varje vrå av samhället. Man sjunger också alltjämt frihetens lov, men den frihet man nu förespråkar handlar antingen om en positiv frihet som endast kan förverkligas på bekostnad av andra människors negativa frihet, eller om något för de puritanska föregångarna så främmande som njutning och promiskuitet.

Liberalismens rötter återfinns, krasst uttryckt, i mångt och mycket i de mest hårdföra av kalvinisters strävan att skapa ett ramverk för att maximera sin egen makt. Att detta ramverk med tiden fyllts med ett innehåll som vore forna tiders kalvinister synnerligen främmande, förhindrar dock inte att det finns en kontinuitet mellan gårdagens liberalism och dagens, utan bör snarare förstås som att puritanismen med tiden kommit att ta sig nya former. Där innehållet har förändrats har formerna och ritualerna dock bestått, och när dagens socialliberaler förklarar sig vara den klassiska liberalismens rättmätiga arvtagare har de på många sätt helt rätt.

Vad de däremot inte har rätt i, är allting annat. De har fel om liberalismens ädla rötter, då liberalismens rötter återfinns i religiös fanatism. De har fel i sin tolkning av sekularismen. De har fel i sina utläggningar om vad som utgör äkta liberalism, då den äkta (åtminstone i betydelsen ursprungliga) liberalismen utgör något de själva inte skulle vilja ta i ens med tång (en känsla deras föregångare gissningsvis också, hade dessa fortfarande varit i livet, med emfas skulle intyga var ömsesidig). De har fel i att liberalismen skulle stå för måttfullhet, då varken de själva eller deras humorlösa kalvinistiska föregångare på något sätt har utmärkt sig för detta. Och så vidare.

Liberalismen har starkt bidragit till att forma den värld vi lever i, och även dess mest högljudda motståndare är idag starkt präglade av den. Att liberalismen har bidragit med mycket av det som gjort den västerländska civilisationen framgångsrik och välmående är, givet bevisen, därtill omöjligt att förneka. Liberalismen rymmer dock inte bara fröet till samma civilisations undergång, utan är dessutom omgärdad av lögner, missförstånd och falsk historieskrivning. Liberalismens berättelse om sig själv utgör paradexemplet på detta.