2019-04-22

Om insiders, värdegrund och korruption

Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt. Det hela blir dock inte bara förklarligt, utan dessutom fullständigt logiskt, om man börjar analysera rådande ordning i termer av vilka som är dess insiders respektive outsiders.

En insider är i sammanhanget någon med makt som har ett personligt intresse av att rådande ordning inte rubbas. En insider kan ha både blå och röd partifärg. En insider kan vara politiker, statstjänsteman, aktivist eller privatanställd. Vad mer är, många insiders förnekar att de är en del av den rådande ordningen, utan marknadsför i stället sig själva som rebeller som bekämpar eller granskar den. Vem som faktiskt är en insider kan således framstå som oklart, men blir tämligen uppenbart då man skrapar på ytan, eller helt enkelt bara följer pengarna.

Att de flesta politiker är insiders är uppenbart. Även offentliga tjänstemän är dock insiders, då deras löner betalas med skattemedel och då deras organisationers fortlevnad står och faller med att den rådande ordningens legitimitet. Journalister är insiders då de har stor makt att forma den allmänna opinionen, då deras arbetsgivare inte sällan uppbär statligt stöd, då de i sin yrkesroll åtnjuter en juridisk särställning och då de önskar politikernas hjälp att hålla sina nya konkurrenter på mattan. Aktivister och NGO-anställda är insiders, då deras organisationer i regel både är inflytelserika och uppbär offentliga bidrag. Högprofilerade akademiker är insiders, då deras åsikter tillmäts stort inflytande samtidigt som de är offentliganställa. Den nominellt privata näringsidkare som utför uppgifter staten har lagt ut på entreprenad är en insider. Och så vidare.

Vad som gör detta särskilt pikant idag är att de samhällsfrågor som tillhör de allra mest infekterade, i regel också utgörs av konflikter mellan just insiders och outsiders. Insiders försvarar en revolutionär politik de själva har efterfrågat, genomdrivit och i många fall också personligen gynnats av, mot kritik från outsiders som både motsatt sig och missgynnats av samma utveckling. I denna konflikt har insidersidan ett massivt övertag, då de har både statsapparaten och etablissemangets samlade institutioner i ryggen. Outsidersidan, däremot, har bara små resurser till sitt förfogande, och tvingas därför försvara sig genom gerillakrigföring med improviserade vapen.

Detta är i sig ingenting konstigt, utan tvärtom en uråldrig intressekonflikt som upprepats i varje politiskt system som existerat genom världshistorien. Detta har man i de flesta ordningar som föregått vår egen också varit helt på det klara med, varför dessa ordningars insiders och outsiders också varit fullt medvetna om att deras respektive agendor inte har sammanfallit. Ur just denna aspekt avviker dock vår egen ordning från de flesta andra genom historien, eftersom vår egen ordning berömmer sig för att vara upplyst och demokratisk. Genom att odla myten om vår egen ordning som väsensskild från och vida överlägsen alla sina föregångare och rivaler, har man också framgångsrikt lyckat övertala outsiders att vända sig till auktoriteter som i all praktisk bemärkelse varit insiders för moralisk vägledning.

Annorlunda uttryckt, vad vi har fått är en ordning där det ena laget tillåts utse både sin egen och motståndarsidans målvakt, eller om man så vill, en ordning där åklagaren avgör både vem som skall försvara och vittna till den tilltalades fördel. Den ena sidan förvägras systematiskt att försvara sig, medan den andra sätts att granska både sig själv och sina motståndare. Vad mer är, i takt med att outsidersidan utvecklar försvarsmekanismer, tenderar insidersidan att neutralisera dessa genom att medelst bidrag och löften om makt locka dem att byta sida.

Att journalister börjar tugga fradga när opinionsbildare talar om "no go-zoner", och att de debattörer som efterlyser ett samhälle som inte stryker förhärdade kriminella medhårs utmålas som fanatiker, blir i ljuset av detta helt naturligt. Insiders har systematiskt arbetat för låga straff, öppna gränser, skyhög invandring och en underdimensionerad poliskår med bakbundna händer. När resultatet av den politik de krävt, genomdrivit och aggressivt försvarat blir katastrofala, ligger det naturligtvis inte i deras intresse att medge detta, då ett sådant medgivande skulle vara negativt för det egna anseendet och den egna karriären. Att man i stället mörkar konsekvenserna och utmålar kritikerna som extremister beror inte på att man slåss för vad man tror är rätt, utan på att man slåss för att skydda de egna privilegierna.

Vad som gömmer sig bakom de högtravande moraliska resonemangen är med andra ord ingenting annat än gammal hederlig korruption. Motiven bakom det aggressiva försvaret av den rådande ordningen, är identiska med motiven bakom försvaret av alla världshistoriens korrupta ordningar. Att man högtidligt hänvisar till värdegrunder, alla människors lika värde och 30-talet, förändrar inte det faktum att vad som i själva verket ligger bakom de hätska attackerna på meningsmotståndarna är en kamp om makt, status, privilegier, pengar och fördelar på köttmarknaden. Att sätta stopp för de värsta avarterna är dock i grund och botten sannolikt betydligt lättare än vad de flesta tror, men en nödvändig förutsättning för detta är att allmänheten först börjar se systemets alla insiders för vad de faktiskt är.

2019-04-19

Socialism som avledningsmanöver

Inom högern finns en utbredd tendens att se den egna huvudfienden som socialismen. Detta var länge en helt korrekt bedömning, men så är inte längre fallet. Socialismen besegrades i all praktisk bemärkelse redan under 1980-talets nyliberala reaktion. Hur omvälvande detta skeende faktiskt var stod visserligen inte klart förrän långt senare, men idag kan vi med facit i hand beskriva vad som faktiskt hände. Skattesatserna parkerade sig nära Lafferkurvans maximum och de statliga välfärdstjänsterna lades i tilltagande grad ut på entreprenad till ett överlyckligt näringsliv. Parallellt med detta ersattes tidigare näringslivsfientliga regleringar av nya, som trots att deras förmenta syfte var att skydda allmänheten i själva verket syftade till att skydda etablerade aktörer från konkurrens från uppstickare.

Näringslivet har, annorlunda uttryckt, inte längre någon anledning att känna sig hotat av politiken, utan lever tvärtom alltmer i symbios med den. Förment socialistiska partier utgör idag tillsammans med sina socialliberala motsvarigheter garanten för en ordning som visserligen är motbjudande, korporativistisk och svågerkapitalistisk, men näppeligen socialistisk. Detta innebär dock inte att den ständiga rörelsen vänsterut (eller som samma rörelses riktning beskrivs med en av whighistorieskrivningens klassiska paroller – "Framåt!") har upphört, utan blott att den tagit sig andra former.

De förment socialistiska partiernas roll i denna nya ordning är att upprätthålla illusionen av en socialistisk motkraft. Någon sådan socialistisk motkraft existerar idag dock de facto inte längre, varför den kamp mot socialismen som alltjämt upptar mycket av högerns tid och kraft är tämligen meningslös, och med fördel kan förstås i termer av resultatet av en lyckad avledningsmanöver. Socialismen utgjorde under ett knappt århundrade progressivismens huvudfåra, men har idag förlorat sin ledande ställning till en allians mellan andra progressiva fraktioner.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att två liberala partier på kort tid kunde "byta sida" och under gemytliga former börja samarbeta med det förment socialistiska parti de tidigare ständigt utmålat som sin huvudmotståndare. De ideologiska skillnaderna mellan de bägge liberala partierna och deras nya samarbetspartners är små, och begränsar sig till det ekonomiska området. Om huvuddragen i den progressiva politiken – en fortsatt huvudlös migrationspolitik, ett mer statsindividualistiskt samhälle, traditionernas och familjegemenskapens försvagande, tilltagande normupplösning, en starkare ställning för postmodernismen och kulturrelativismen, den fortsatta politiseringen av kulturen och det fortsatta institutionaliserandet av nihilismen och hedonismen, et cetera – är man dock rörande överens.

Hur marginaliserad och oskadliggjord socialismen idag i själva verket är återspeglas inte bara i hur fashionabel en vänsterhållning blivit bland näringslivets giganter, eller i den numera stundom hårfina skillnaden mellan reklam och statliga informationskampanjer. Det återspeglas också i det faktum att skillnaderna mellan hur vänstern och amerikanska neokonservativa ser på de stora utrikespolitiska frågorna idag är på väg att försvinna. Den stora klyftan från Irakkriget hade minskat till vad som i bästa fall var en mindre spricka när tiden hade kommit för att störta Libyen i kaos, och när man idag tack vare Donald Trump fått precis den amerikanska utrikespolitik man tidigare alltid efterfrågat, tuggar man inom vänstern i stället fradga och drömmer om bombmattor beordrade av Hillary Clinton.

Socialismen är i all praktisk bemärkelse både död och begraven. Dess primära kvarvarande funktion är idag den som avledningsmanöver, den som en armé av väderkvarnar strategiskt utplacerade för att distrahera högern från att bekämpa sina verkliga motståndare. Som sådan har den också visat sig vara nedslående framgångsrik.

2019-04-16

Notre-Dame brann på vår vakt

Som symbol för den europeiska civilisationen torde få byggnadsverk vara mer lämpliga än Notre-Dame de Paris. Det nu ödelagda gotiska mästerverket utgjorde inte bara en motpol till modernitetens själlöshet, utan avslöjade också senare stilriktningar som barocken och rokokon för vad de sitt höga anseende idag till trots i grund och botten var, nämligen utslag av en tilltagande vulgarisering. Notre-Dame förkroppsligade den europeiska kristendomen som den var i sitt mest livskraftiga skede, och samma religions vidare utveckling går därefter med nästan kuslig precision att följa i hur arkitekturen gradvis har degenererat under de århundraden som följt.

När den franska statens främsta företrädare nu bedyrar sin kärlek till byggnaden, röjer deras ord en outtalad föreställning att katedralen utgör en symbol för Republiken. Detta är – givet byggnadens och republikens historia – inte bara ironiskt, utan tangerar dessutom det direkt respektlösa. Under det senaste dygnet har det vid återkommande tillfällen högtravande poängterats att katedralen överlevt två världskrig (varav det första, märk väl, knappt berörde Paris över huvud taget), men de skador som drabbat byggnaden före branden har i första hand inte åsamkats av krig, utan av den franska revolutionens mordiska liberaler.

När den revolutionära regimen 1789 konfiskerade kyrkans egendom, var Notre-Dame de Paris bara en av många kyrkor att tillfalla den franska staten. Parallellt med att katedralen blev plundrad och vandaliserad, avkristnades den för att bli ett Förnuftets Tempel. Den lämnades därefter att förfalla, ända tills Victos Hugos succé med Ringaren i Notre Dame ledde till att Frankrikes siste kung några år före sitt störtande inledde en renovering. Även om katedralen är självskriven som en symbol för Frankrike, är den med andra ord synnerligen olämplig som symbol för den franska republiken.

Att det var en viktig symbol för den europeiska civilisationen som igår blev ödelagd, är i sig symboliskt. Till skillnad från tidigare generationer hade de människor som lever idag påfallande goda möjligheter att skydda den från ett sådant öde, och till skillnad från de fattiga människor som byggde den har vi idag närmast obegränsat med motor- och beräkningskraft till vårt förfogande. Trots detta förmår vi inte bygga annat än fyrkantiga betonglådor, och trots detta var det på vår vakt som Notre-Dame blev lågornas rov. Det är inte bara ett allt annat än smickrande betyg för moderniteten, utan också ett outsägligt svek mot de människor som byggde katedralen. Ett svek som därtill blir etter värre av att vi, i vår hybris, ytterst sällan ifrågasätter den omhuldade föreställningen att den tid som gått sedan de lämnade jordelivet inneburit en obruten kedja av framsteg.

Hur illa det egentligen står till med vår civilisation kunde den som igår följde branden i direktsändning via Fox News erfara. Programledaren i den nyhetskanal som av vänsterns megafoner slentrianmässigt påstås vara en högermegafon, avbröt vid två tillfällen bryskt gäster som dristade sig till att påpeka att ett stort antal franska kyrkor har attackerats och vandaliserats de senaste åren. Blotta möjligheten att branden skulle kunna vara anlagd av någon med en fientlig inställning till kristendomen, är idag någonting så tabubelagt att inte ens Fox News nyhetsankare vågar tänka tanken. En sådan ryggmärgsreflex är möjlig blott i en civilisation som hatar sig själv.

2019-04-15

Om Köpenhamn och den flagranta agendajournalistiken

I skrivande stund utspelas ett väldigt belysande exempel på en i allra högsta grad agendadriven mörkläggning i svensk media. Sedan igår pågår i Köpenhamn regelrätta upplopp, efter att två politiker kastat ett exemplar av koranen mellan sig, och i samband med detta avsiktligt låtit det falla till marken. Uppretade folkmassor har byggt barrikader, satt bilar och containrar i brand, samt attackerat polisen med tillhyggen såsom möbler.

Händelserna dominerar när detta skrivs de flesta danska nyhetsmedier. På deras svenska motsvarigheters ettor lyser däremot rapporteringen om vad som pågår i Danmark med sin närmast totala frånvaro. I Expressen återfinns en relativt informativ artikel om vad som pågår, men den är inte länkad från tidningens förstasida, på vilken läsaren dock informeras om kommande möjligheter att åka tåg direkt mellan Köpenhamn och Stockholm.

Intressant nog tycks även Sydsvenskan – som i andra sammanhang sällan försitter en chans att påpeka att tidningens hemstad utgör en del av Köpenhamnsregionen – anse att det hela är en icke-händelse. Den Malmöbo som söker information om händelserna i grannstaden i Sydsveriges svar på Dagens Nyheter, får leta både noga och länge innan vederbörande hittar den TT-notis som tycks utgöra tidningens samlade rapportering om saken. I denna nämns som av en händelse dock ordet "koran" inte med ett enda ord. I stället får läsaren veta att en politiker som redan i rubriken beskrivs som "främlingsfientlig" har stoppats av polisen, sedan denne blivit attackerad av "motdemonstranter".

Det hela skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen agendajournalistik. Genom att mörka, tona ned och utelämna i sammanhanget central information försöker journalistkåren vilseleda den svenska allmänheten. En konsekvensneutral rapportering om händelserna riskerar ur journalistkårens perspektiv att leda till en ökad medvetenhet om den ansvarslösa migrationspolitikens konsekvenser, vilket inte överensstämmer med de aktivister som befolkar nyhetsredaktionernas agenda. I stället för att använda sina kanaler till att informera och upplysa, väljer man därför att använda dem till att vilseleda om och avleda uppmärksamheten från händelser man befarar skall leda till att allmänheten fattar informerade beslut.

Företeelsen är inte isolerad, utan tvärtom ett utlopp för en grundinställning som genomsyrar den mesta nyhetsrapportering idag. I vanliga fall tar sig dock fenomenet mer subtila former, varför det också är både lättare att förneka och svårare att upptäcka. Av denna anledning är vad som nu pågår en synnerligen nyttig påminnelse om hur journalistkåren arbetar. I egenskap av en sådan kan den säkerligen också få en och annan som tidigare svävat i okunskap att bli medveten om hur "nyhetsförmedlingen" faktiskt fungerar.

2019-04-14

Något om Guillaume Faye och vad han lär att lära oss

Att som nordeuropé läsa den nyligen bortgångne Guillaume Faye medför något av en kulturkrock. Detta beror sannolikt delvis på att nordeuropén har internaliserat en anglosaxisk världsbild i högre grad än vad vederbörande i regel är riktigt villig att medge, men också på att Faye är fransman. Trots att han sätter en ära i att såga det franska etablissemangets akademiker utmed fotknölarna låter Faye ändå bitvis förvirrande lik en av dem, och trots att han gör synnerligen klart att "jakobin" för honom är ett skällsord, röjer han vid upprepade tillfällen i sina resonemang oavsiktligt sig själv som ett barn av den stat som skapades i och med 1789 års revolution.

Faye bör, annorlunda uttryckt, förstås som en fransman som skriver för en fransk publik. Författaren och de tilltänkta läsarna delar en uppsättning gemensamma referensramar som den utländske läsaren saknar, vilket kan ha en både distraherande och förvirrande effekt. För den läsare som förmår bortse från detta bjuder dock Faye på många briljanta observationer. Att vissa av hans käpphästar kan framstå som väl excentriska, och att han för många säkerligen bitvis kan framstå som väl radikal och/eller svartsynt, förhindrar inte det faktum att han erbjuder den som vill förstå sin omvärld bättre många viktiga nycklar för att göra just detta.

Att Fayes hållning i ett flertal frågor är omöjlig att förena med till exempel Evolas är inte desto mindre symptomatiskt. Fayes ambition att formulera en renlärig hållning som – till skillnad från Evolas – är praktiskt möjlig att förena med ett teknologiskt avancerat samhälle, är i grund och botten både konstruktiv och föredömlig. I denna strävan hemfaller Faye emellertid åt rationalism, keynesianska villfarelser och en nationalism som (trots att han hävdar motsatsen) på många sätt är jakobinsk. Detta kombineras med en tendens att lite för snabbt förklara med sinistra agendor vad som bättre kan förklaras med osunda incitamentsstrukturer, ett övermått av rationalism och funktionell dumhet.

Inte desto mindre är Faye bitvis också påfallande nyanserad. Han avfärdar något överraskande inte liberalismen, utan poängterar att den har både goda och dåliga sidor. Han bidrar med värdefull dialektik kring många av de frågor där vad som är en renlärig högerposition är allt annat än självskrivet, och han överraskar läsaren med att låta närmast som Moldbug när han finner den starka statens motsats i den stora staten. Att han därtill med kirurgisk precision dissekerar några av vår tids institutionaliserade lögner och progressiva dogmer gör honom därför väl värd att läsa. De franska ryggmärgsreflexerna och den bitvis väl jakobinska analysen föranleder dock att denna läsning inte bör ske med helt okritiska ögon.

2019-04-11

Myten om det mångkulturella samhället

Den kraftigt förändrade demografin och mångkulturalismens grundlagsskyddade ställning må ha stöpt om Sverige i grunden, men inte desto mindre både är och förblir det mångkulturella samhället en vision utan motsvarighet i verkligheten. Vi ser förvisso dagligen exempel på ett mångkulturellt samhälle i televisionen, i populärkulturen, i reklamen och i den offentliga sektorns samhällsinformation, men vad som förenar dessa exempel på det mångkulturella samhället är att de är fiktiva, kraftigt tillrättalagda eller synnerligen icke-representativa. De avbildar en verklighet som knappt någon (och i synnerhet inte de mest aggressiva förespråkarna av mångkulturalismen själva) möter i sin vardag.

Samhällsinformationens mångkulturella arbetsplatser är ytterst ovanliga i verkligheten, och i den mån mångfald ändå finns begränsar sig denna i regel till ett fåtal grupper som visat sig ha betydligt lättare för att anpassa sig än den genomsnittliga. De mångkulturella vänkretsar som syns i reklamfilmerna har mycket lite gemensamt med de kretsar i vilka icke-fiktiva människor umgås, och i den mån undantag finns utgörs dessa i regel av personer som är så gott som helt assimilerade. Hijabklädda kvinnor i TV må vara nästan lika vanliga som i gatubilden, men deras andel av de personer som har den efterfrågade kompetensen och de i normalfallet nödvändiga kontakterna är så försumbar att vad vi ser inte är ett exempel på representation, utan på massiv överrepresentation.

De bilder av det lyckade mångkulturella samhälle vi matas med har ytterst lite gemensamt med den verklighet vilken vi lever och verkar i. Dessa bilder utgör visioner av hur progressiva intalar sig att det skulle kunna och borde vara. Syftet är stundom att visa omvärlden hur fördomsfria bildernas skapare är, stundom att måla upp en positiv vision och stundom att skriva en publik man tänker sig utgörs av lågpannade bönder på näsan. Resultatet, däremot, genomsyras inte bara av hyckleri, utan uppfattas därtill som en förolämpning och tenderar att ha en direkt alienerande effekt.

Dessa mångkulturella hägringar produceras på arbetsplatser där man visserligen gärna äter meze, men där libaneser inte bara lyser med sin frånvaro, utan också lyser med sin frånvaro i de anställdas vänkretsar och kontaktnät. I den mån man känner en Muhammed är han i normalfallet iranier, talar svenska utan brytning och assimilerad så till den grad att det för hans kollegor alltid kommer som en mindre chock när han säger något som påminner dem om hans ursprung. Den enda källan till mångkultur på dylika arbetsplatser är i regel städpersonalen, till vilka man säger "hej" med ett ansträngt leende som man hoppas skall få dem att känna sig som jämlikar.

De politiker och opinionsbildare som med fanatikerns iver både försvarar mångkulturalismen och demoniserar dess kritiker älskar att kokettera med sina utländska vänner och släktingar, men de exempel man lyfter fram övertygar sällan. Man åberopar sina norska vänner som exempel på lyckad integration och man låter en kanadensare representera den utomeuropeiske invandraren. Man framhåller det lilla fåtalet assimilerade som regel snarare än undantag, och man lyfter skenheligt fram ytligt bekanta och gamla klasskamrater man aldrig umgåtts med på fritiden som sina invandrade "vänner". Et cetera.

Det hela är en charad som upphör i samma sekund som kamerorna släcks. Så fort man får möjlighet återvänder man till sina etniskt svenska arbetsplatser, till sina etniskt svenska familjer, till sina etniskt svenska nätverk och till sina etniskt svenska vänner. Över lunchen med sina etniskt svenska kollegor förfasas man över den strukturella rasismen, och tillsammans med sina etniskt svenska vänner hånar man de troglodyter som röstar på Sverigedemokraterna i stället för att njuta av mångkulturen. Vad som däremot inte berörs med ett enda ord är att ingen i rummet bryter på ett utländskt språk, saknar de kulturella referenser som behövs för att följa konversationen, inte kan de sociala koder som behövs för att tillställningen skall förlöpa friktionsfritt eller ens bor i ett område där vederbörande kan uppleva den mångkultur man i sällskapet talar sig så varma för.

Vad som i stället sker under tiden som charaden fortlöper är att allt fler i tilltagande grad börjar känna sig som främlingar då de rör sig i den förändrade gatubilden. Personer som alltid sett sig som individualister blir varse att de sätter större värde vid kollektivet än de trodde, och människor som sällan reflekterat över kultur eller identitet blir allt oftare påminda om hur mycket de värdesätter ett offentligt rum där andra delar de egna referensramarna. I mötet med det mångkulturella uppstår större och större sprickor i illusionen av att svensk identitet inte spelar någon roll.

Få förespråkare av mångkulturalismen skulle givetvis erkänna detta öppet, eller ens inför sig själva. Tvärtom blir upprättandet av etniskt svenska enklaver ironiskt nog av central betydelse för att kunna upprätthålla illusionen av mångkulturen som någonting man uppskattar, då de ständiga möten med den mångkulturella verkligheten som annars väntar utgör ett alldeles för stort hot mot de lögner man försöker intala sig själva är sanningar. För de makthavare och opinionsbildare som högljutt sjunger mångkulturalismens lov är detta i regel inte heller förknippat med några större praktiska problem, då de till skillnad från den typiske lågpannade xenofoben också har de ekonomiska resurser som krävs för att bosätta sig i sådana enklaver.

2019-04-09

Moderniteten och dess etablissemang

I de stalinistiska skolorna fick eleverna lära sig att det sovjetiska systemet var överlägset alla andra. I de hitlertyska skolorna fick eleverna lära sig att det nazistiska systemet var överlägset alla andra. För en medborgare i Moderniteten framstår detta som uppenbara exempel på propaganda, men vad nämnda medborgare sällan reflekterar över är de uppenbara parallellerna till hans egen värld. I moderna skolor får eleverna nämligen som av en händelse lära sig att det progressiva och förment demokratiska systemet också är överlägset alla andra.

I detta påstående har Moderniteten givetvis något mer på fötterna än sina stalinistiska och nazistiska motsvarigheter, men den grundläggande mekanismen är inte desto mindre densamma. Såväl skolelever som medborgare i allmänhet matas ständigt med budskapet att gällande ordning är självskriven, och den som offentligt ifrågasätter detta budskap får snart erfara att det är allt annat än gratis att framföra sådan kritik. Moderniteten utgör ur denna aspekt inte någonting särskilt nytt, utan har tvärtom betydligt mer gemensamt med såväl sina föregångare som fiender än vad den är villig att medge.

Vad som skiljer Moderniteten från sina förskjutna släktingar är det faktum att i de senare vet den oppositionelle precis vilka hans motståndare är. För den oppositionelle i Moderniteten, däremot, är skuldfrågan utsmetad och oklar, då maktförhållandena är betydligt mer komplicerade, och eftersom även den oppositionelle själv i regel är övertygad om att problemet inte återfinns hos systemet som sådant. Den typiske oppositionelle förmår därför inte hitta en väldefinierad motståndare, och hans kamp förblir därför i regel också impotent.

Just det faktum att även oppositionella tenderar att ställa sig bakom systemet som sådant är den skrupelfrie makthavarens bästa vapen. Det anses i Moderniteten nämligen utgöra ett angrepp på just systemet som sådant att uttrycka sin genuina avsky för ett etablissemang som köper röster för andras pengar, låter skattepengar regna över islamister, använder statskassan för att belöna sina vänner, ljuger skamlöst om både invandringens kostnader och förment positiva konsekvenser, låter grovt kriminella härja så gott som fritt och som med emfas hävdar att att en invandring i storleksordningen en miljon personer per årtionde under inga omständigheter kan leda till att svenskar blir till minoritet i sitt eget land.

Därmed tillåts också en frapperande nepotism, en epidemisk kriminalitet, groteska oegentligheter och en flodvåg av lögner passera på det stora hela ostört. Pliktskyldiga invändningar framförs visserligen, men dessa står inte på något sätt i proportion till de missförhållanden som är en av ordningens mer utmärkande egenskaper. En regering som inte förmår ingripa mot jihadister men däremot stödjer deras föreningar med bidrag får visserligen försynt kritiseras, men under inga omständigheter kallas för "kollaboratörer". Att artigt kritisera en tidning som systematiskt målar upp en missvisande eller osann bild av verkligheten är visserligen acceptabelt, men dess medarbetare får under inga omständigheter kallas för "lögnare". Det underförstådda antagandet att Modernitetens etablissemang utgörs av människor som vill väl, gör det till ett socialt klavertramp att uppmärksamma ens de mest hårresande av missförhållanden utan att först kraftigt tona ned dem.

Som av en händelse är detta en ordning som passar etablissemanget utmärkt. Den skyddar de egna privilegierade positionerna, den bakbinder motståndarna och den förhindrar att ansvar utkrävs. Att varje försök att utmana denna ordning konsekvent möts med demonisering och kraftiga fördömanden från alla systemets insiders har således en väldigt enkel förklaring, nämligen att anständighet, god moral, ansvarsutkrävande, konsekventa måttstockar och frånvaron av kaos inte ligger i etablissemangets intresse. Man har allt att vinna på status quo, och allt att förlora på ett mindre förtappat samhälle.

Det bör här påpekas att omedvetenheten om detta är i det närmaste total bland samtliga inblandade. Inom etablissemanget är man övertygade om att stödet man ger till salafister kommer främja integrationen och bekämpa rasismen, och när man fyller en tidning med lögner gör man detta fast förvissade om att vad man gör är att rakryggat bekämpa myter, fördomar och okunskap. Parallellt med detta har även etablissemangets kritiker i regel så till den grad internaliserat samma etablissemangs världsbild, att man ständigt försöker visa sig dygdiga genom att anpassa sig till en moraliskt depraverad motståndares narrativ.

På detta sätt skapas en ordning i vilken den genuina ondskan ständigt flyttar fram sina positioner. En historiskt hög BNP och avancerad läkekonst utgör dock inte förmildrande omständigheter när ett etablissemang som vet bättre faciliterar islamism, mörkar om våldtäkter, ljuger ogenerat om invandringspolitikens konsekvenser, slänger konstnärer i fängelse, upphöjer djurplågare som bedriver hetsjakt på misshandlade pensionärer till hjältar, och steg för steg omstöper samhället i totalitär riktning. Att kompromissa med och anpassa sig till ett sådant etablissemang är inte bara kontraproduktivt, utan också direkt omoraliskt.

2019-04-07

Den välklädda högern

Människor använder idag i tilltagande grad sin klädsel och yttre framtoning för att signalera ideologisk tillhörighet. Postmoderna feminister känns påfallande ofta igen på sitt yttre även på långt håll, men en liknande (om än mindre extrem och allt annat än lika estetiskt katastrofal) utveckling kan även skönjas bland till exempel unga kristdemokrater.

Inom högern finns en i sammanhanget utbredd uppfattning att en proper kostym, i kombination med en välstruken skjorta, en slips och ett par blankpolerade skor utgör en lämplig klädsel för män. Denna utstyrsel anses (och då i synnerhet inom den icke-arbetarklassbaserade höger inom vilken de borgerliga partierna anses stå för långt till vänster) signalera klass, smak och ett mått av avståndstagande gentemot den modernitet man finner vulgär och dekadent.

Problemet med denna inställning är att den klädsel man framhåller som höjden av klass och god smak är är själva sinnebilden av en medelklassuniform. Kostymens diskreta färger, de ömtåliga skorna och den välstrukna vita skjortan signalerar underkastelse. Den utstyrsel man förordar utgörs av plagg för inomhusbruk, välansade trädgårdar och stadskärnor. De är opraktiska och synnerligen olämpliga för uppbyggliga aktiviteter, men däremot lämpliga för kontorslandskap och cocktailpartyn, det vill säga aktiviteter där man i den protestantiska konsensuskulturens anda underkastar sig såväl strikta sociala konventioner som kollektivets vilja.

Ett särskilt talande exempel på detta återfinns i slipsen. Den var från början en del av den kroatiska husaruniformen, men kom under förupplysningen att anammas av det franska hovet efter att ett regemente av kroater ("krabater") anlitats som legosoldater av Ludvig XIV. Bland Parissocieteten förvandlades kroaternas funktionella och tämligen strama halsduk snart till den flamboyanta kravatten. Denna kom i sin tur med tiden att bli den slips som idag även borgerligheten och arbetarklassen anammat. Intressant nog ser vi här, manifesterat i en bit tyg, vad Evola kallade för kasternas tillbakagång, det vill säga en utveckling där makten successivt förflyttas från präster och krigare (aristokrater) till lägre kaster (klasser).

Dagens slips är en blek, ängslig och på en och samma gång både flamboyant och patetisk imitation av en detalj i en gammal militäruniform. Som sådan utgör den också en perfekt symbol för en domesticerad medelklass som villigt upprätthåller konsensuskulturens sociala kontroll, lydigt inreder sina hem precis så som livsstilsmagasinen påbjuder, som tror på allting som står i tidningarna, och som aldrig skulle riskera att göra sig skyldig till faux pas genom att påpeka kejsarens nakenhet. Av precis samma anledning utgör dock slipsen också en synnerligen olämplig accessoar för högern.

I förlängningen gäller detta medelklassens underkastelseutstyrsel i sin helhet. En högerman värd namnet bör givetvis inte heller gå klädd i träningsoverall, balettrikåer för cyklister, eller klä ut sig till psykedeliska landskap på två ben, utan bör vara välklädd. Denna klädsel bör dock inte signalera svaghet och servilitet, utan styrka och självständighet. En medelklassuniform är så långt ifrån detta ideal man kan komma.

2019-04-06

Om högern, vänstern, demokratin och 1968 års brytpunkt

Någonting som utmärker den politik som förs i de flesta västländer idag, är att den befinner sig långt till vänster om den politik väljarna faktiskt har efterfrågat. Företeelsen är inte ny, utan utgör tvärtom normaltillståndet sedan en längre tid tillbaka. Så har dock inte alltid varit fallet – före 1968 förhöll det sig i regel tvärtom.

Något förenklat kan de arbetarpartier som tog makten efter den allmänna rösträttens införande sägas ha röstats fram av en arbetarklass som efterlyste en betydligt mer radikal politik än vad den faktiskt fick. Makthavarna insåg faran i att ge vänsterväljarna vad de krävde, och valde därför att föra en politik som omformade samhället gradvis, snarare än under revolutionära former. Politiken förflyttades med små men stadiga steg vänsterut, ända tills den efter flera årtionden började sammanfalla med väljarnas önskemål.

Dåtidens höger försökte förgäves förhindra denna utveckling, bland annat genom att förespråka villkorad och/eller graderad rösträtt. Dessa försök att hindra vänstern från att flytta fram sina positioner inte bara misslyckades, att ens ventilera tanken på någonting sådant blev därtill efter den allmänna rösträttens införande snabbt också tabu. Så länge väljarna efterfrågade en mer radikal politik än den som faktiskt fördes, ansågs det (vilket vid första anblick kan förefalla något paradoxalt) som helgerån att ifrågasätta den allmänna rösträtten.

Gränsdragningarna mellan den politik som efterfrågats, och den politik som faktiskt förts, är inte alltid helt glasklara. Makthavarna har alltid stått längre till vänster i kulturella frågor än i ekonomiska, medan det motsatta gällt bland väljarna. De två årtionden som följde på 1968 avviker dessutom i mångt och mycket från det större mönstret, då 1970-talet präglades av en extrem vänsterradikalisering, som sedan den radikala politiken blivit direkt systemhotande följdes av den nyliberala reaktionen under 1980-talet. Efter dessa två årtionden av idel statistiska uteliggare gjorde sig dock det traditionella mönstret åter påmint – makthavarna fortsatte att långsamt men obönhörligt vrida politiken åt vänster.

Den tidigare ordningen var därmed återställd så när som på en detalj, nämligen att den politik som fördes inte längre var mindre radikal än den väljarna hade efterlyst. Sedan 1990-talet är det inte längre väljarnas önskemål som driver politiken åt vänster, utan makthavarnas sådana. Till en början var detta knappt märkbart, då avvikelsen mellan vad väljarna och politikerna ville fortfarande var liten, men med tiden har diskrepansen vuxit sig så stor att klyftan mellan allmänheten och etablissemanget alltmer påminner om öppet krig.

I detta läge har inte bara klassförakt blivit högsta mode inom vänstern. I detta läge ifrågasätter allt fler progressiva därtill plötsligt demokratin som sådan. I detta läge börjar vänsterns demagoger plötsligt tala sig varma för den "liberala demokrati" (det vill säga begränsade demokrati) de inte hade någonting till övers för så länge som folkflertalet var pådrivande för en mer vänsterorienterad politik. När däremot dagens obildade pöbel till skillnad från dåtidens stolta arbetare kräver en mer högerorienterad politik, blir dock plötsligt kampen mot pöbelvälde av avgörande betydelse. I stället för att som tidigare förklara begreppet demokrati med att majoriteten bestämmer och att detta är någonting mycket ädelt, betonas nu att demokrati inte ger majoriteten rätt att göra som den vill.

En höger värd namnet bör vara synnerligen skeptisk till demokrati, då företeelsen traditionellt varit synonym med en ordning som möjliggjort för flertalet att parasitera på, köra över och förtrycka fåtalet. Politikens ständiga rörelse vänsterut har idag dock gått så långt att detta inte längre nödvändigtvis är sant. USA, Storbritannien, Brasilien, Polen, Ungern och i viss mån också Österrike utgör idag bara några av alla exempel på länder i vilka folkviljan har framtvingat en reaktion, eller är på väg göra det. Demokratin är idag på väg att, till skillnad från vad som historiskt varit fallet, bli ett vapen i händerna på högern. Detta förklarar också varför man inom vänstern plötsligt blivit så fientligt inställda till den.

Detta innebär inte att demokrati bör ses som vägen till gott styre. Det innebär dock att demokratin för närvarande är ett användbart redskap för den som vill förhindra att vänstern ytterligare flyttar fram sina positioner. En höger värd namnet bör akta sig för att se gårdagens vänsterpositioner som god högerpolitik, men en höger värd namnet bör också vara pragmatisk. Demokratin tillhör, precis som nationalismen och yttrandefriheten, gårdagens vänsterpositioner, varför vi också bör förhålla oss misstänksamma till den. Företeelser som nationalismen, yttrandefriheten och i tilltagande grad också demokratin har idag dock upphört att vara användbara verktyg för vänstern, varför man också har övergivit dem eller, som i fallet med demokratin, är på väg att överge dem.

Att man har övergivit dem beror på att vänstern, sedan de formulerades, har vunnit så mycket mark att man lämnat dessa positioner bakom sig. Som slutmål utgör de en väldigt torftig ambition för högern av den enkla anledningen att de endast representerar gårdagens vänsterpositioner, men som delmål utgör de användbara verktyg för den som vill gå till motoffensiv mot vänstern under de omständigheter som råder idag.

2019-04-03

Om civilisation, entropi och protestantisk slavmentalitet

Till de mer utmärkande aspekterna av företeelsen entropi hör att det, i ett universum som följer gällande naturlagar, alltid kommer vara betydligt lättare att rasera än att bygga upp. Denna omständighet är inte bara en angelägenhet för vetenskapen, utan har också ett flertal synnerligen reella konsekvenser för civilisationen som sådan. Varje kraftmätning mellan en byggare och en pyroman kommer vinnas av pyromanen. En terrorist kommer alltid ha en enorm fördel mot den laglydige. Det kommer alltid att kosta mycket mer att förhindra eller utreda ett brott, än vad det kostar att begå det. Och så vidare.

I förlängningen gäller samma sak för ett flertal kulturellt betingade beteenden. Exakt vilka kulturella yttringar som motsvarar en låg respektive hög grad av entropi är visserligen inte alltid helt självskrivet, och att skilja goda kulturyttringar från dåliga är ofta betydligt mer komplicerat än vad det vid första anblick kan framstå som. Hederskulturer har i regel uppstått därför att de för de inblandade utgjort någonting bättre än de alternativ som stått till buds. En med våra ögon barbarisk aggressivitet har ofta varit en förutsättning för överlevnad. Kulturer där det är socialt accepterat att vara högljudd och påflugen i det offentliga rummet, är inte automatiskt vare sig sämre eller bättre än kulturer där de oskrivna reglerna föreskriver en annan framtoning. Et cetera.

Gemensamt för kulturellt betingade beteenden av det här slaget är dock att motpolerna dels sällan kan mötas utan att friktion uppstår, dels att nämnda friktion är asymmetrisk. För den högljudde innebär det inget problem att besöka en lågmäld kultur, men för de lågmälda innebär den högljuddes ankomst ett obehag. De områden på vilka samma asymmetri manifesterar sig är legio. Den lågmälde hamnar i underläge i mötet med den skrikige. Den konflikträdde hamnar i underläge i mötet med den konfliktsökande. Den ärlige hamnar i underläge i mötet med den oärlige. Pacifisten hamnar i underläge i mötet med den våldsamme. I förlängningen hamnar också jämställdheten i underläge i mötet med hederskulturen, och toleransen i underläge i mötet med intoleransen.

Exemplen är oräkneliga, och gemensamt för de beteenden och kulturyttringar som hamnar i underläge är att de på många sätt är onaturliga. De är företeelser som uppkommit sent i historien, och endast i samhällen som utmärker sig för en hög grad av disciplin. Dessa beteenden har historiskt ytterst sällan fått fäste bland några större grupper av människor, av den enkla anledningen att de så gott som alltid varit till nackdel för den enskilde. Att de trots detta idag utgör normen i västerlandet beror på att man i de protestantiska – och i något mindre utsträckning även de kryptoprotestantistiska – länderna lyckats instifta en så hög grad av konsensus, och en så utbredd självdisciplin, att de mot alla odds blivit praktiskt möjliga. På många sätt utgör resultatet någonting som inte kan kallas för någonting annat än en institutionaliserad drönar- och slavmentalitet, men också en sådan som möjliggjort en synnerligen sofistikerad form av civilisation.

När drönar- och slavmentaliteten institutionaliseras blir plötsligt det omöjliga möjligt. Beteenden som tidigare alltid varit till nackdel för den enskilde vänds till en fördel. Människor som kan lita på varandra, kan också genom samarbete uppnå resultat som ingen tidigare hade trott var möjliga. Ett tillstånd som enligt all tidigare historisk erfarenhet visat sig vara så instabilt att varje försök att realisera det varit dömt att misslyckas, blir under trycket från den protestantiska konsensuskulturen plötsligt stabilt och möjligt att upprätthålla över tid. Ett samhälle av människor som faktiskt har råd att vara ärliga, lågmälda och blida pacifister utgör inte sällan basen för de mest avancerade av civilisationer. Upplägget har dock en inneboende nackdel, nämligen att dessa samhällen saknar immunförsvar. Ett samhälle präglat av protestantisk drönar- och slavmentalitet är visserligen kapabelt till enorm intolerans, men enbart mot de människor som liknar dess härskarklass.

Stabiliteten undergrävs därför i snabb takt när människor som inte känner sig bundna av drönar- och slavmentaliteten bosätter sig i sådana samhällen. När dessa når en kritisk massa visar sig det stabila tillståndet i själva verket vara metastabilt, och de påfrestningar det nu utsätts för så stora att det bara är en tidsfråga innan den traditionella instabiliteten återvänder. Ställda inför insikten att en drönar- och slavmentalitet som i mötet med fler och fler människor ofelbart försätter dem i underläge inte längre ligger i deras intresse, kommer allt fler människor att överge denna. Detta kommer i sin tur leda till att ännu fler överger mentaliteten, ända tills ingen längre håller fast vid den. Den entropi som tillförts det metastabila tillståndet växer exponentiellt, ända tills samma redan från början osannolika tillstånd kollapsar.

Intressant nog är är det den protestantiska konsensuskulturen som sådan som möjliggör den entropiinjektion som sätter bollen i rullning. Intoleransen mot avvikare i ingruppen, i kombination med en kategorisk vägran att problematisera de värderingar som förekommer i utgruppen, gör den protestantiska konsensuskulturen fullständigt oförmögen att hantera situationen. För att det osannolika tillståndet skall bestå måste den protestantiska konsensuskulturens intolerans vändas såväl utåt som inåt, men då den inte förmår göra detta bär den också inom sig fröet till sin egen undergång.

2019-04-01

Christophe Guilluy och opinionsbildningen

Samtidens besatthet vid politisk korrekthet kan, enligt Christophe Guilluy, med fördel förstås i termer av ett politiskt vapen som ett etablissemang med väldigt liten folklig förankring använder såväl för att försvara sina privilegier som för att hålla majoriteten kort. En uppenbar, men inte desto mindre påfallande förbisedd konsekvens av detta, är att hela begreppsapparaten är riggad till samma i grund och botten allt annat än altruistiska etablissemangs fördel. Ord och begrepp har så till den grad laddats med giftdrypande konnotationer, att varje försök att beskriva verkligheten också blir till en vandring rakt ut i ett minfält.

Resultatet blir att den som i socialt acceptabla termer vill beskriva till exempel migrationspolitikens konsekvenser inte kan göra detta. För att göra budskapet något mindre oacceptabelt, måste den som framför det först också försvaga budskapet som sådant. Effekten blir inte bara att den oförvanskade sanningen blir tabu, utan också att även en påfallande urvattnad version av sanningen blir till en farlig provokation. Socialt gångbara blir endast de budskap som antingen utgör regelrätta lögner, eller som förvanskar sanningen genom att utelämna i sammanhanget centrala fakta.

Ställda inför detta diaboliska upplägg, väljer de flesta oppositionella att framföra ett budskap som i varierande grad är urvattnat. Många höjer förvisso rösten, väl medvetna om att de kommer få betala ett påfallande högt socialt pris för detta, men de budskap som framförs utgör i de flesta fall inte desto mindre blott skuggor av den oförvanskade sanningen. Man undviker att nämna de värsta konsekvenserna, man tillägger ängsligt att utvecklingen även har positiva sidor, och man försöker desperat visa sig dygdiga genom att ta avstånd från sina något mer rättframma naturliga allierade. Man gör kort sagt allt för att blidka sina fiender, även när man bjuder motstånd.

Strategin är inte bara dålig, utan i många fall därtill direkt kontraproduktiv. Genom att ständigt anpassa sig till de regler som institutionaliserats med det uttalade syftet att göra det omöjligt att yttra sanningen, stärker man också lögnerna. Genom att ständigt villkora och försvaga sitt budskap i syfte att göra det mer socialt acceptabelt, bidrar man till slut också till att ge de mest förrädiska lögnerna förnyad livskraft. Därmed inte sagt att alternativet till undergivenhet är tölpaktighet.

Föreställningen att motpolen till etablissemangets lögner utgörs av det tölpaktiga och vulgära är en del av det förljugna narrativet. I själva verket utgör det korrekta, artiga och ridderliga själva antitesen till det förljugna, förrädiska och lömska. Vad som är korrekt, artigt och ridderligt avgörs dock inte av den vars själva maktposition är beroende av lögner, utan av vad som är sant, beprövat och civiliserat. Ett belevat beteende är en dygd, men precis som i fallet med "anständighet" näppeligen en dygd som låter sig definieras av den som satt i system att vilseleda andra för egen vinnings skull.

Läs även:
Christophe Guilluy om mångkulturalismen