Den samtida vurmen för frihandel framstår för många som någonting i våra tider så ovanligt som en seger för sunda värderingar. I en tid då liberalismen till synes har muterat till någonting helt annat än vad den en gång var, har en av den klassiska liberalismens och libertarianismens mest centrala principer inte bara oväntat tagits till heders igen, utan därtill fått en starkare ställning än kanske någonsin tidigare. Detta betraktas idag allmänt som en viktig och avgörande seger för högern, någonting som dock är en missuppfattning grundad på en väldigt ytlig analys.
Det första man bör notera är att frihandel blott är en av den klassiska liberalismens grundprinciper. De debattörer och makthavare som idag hävdar att frihandel är en självklar liberal princip, tenderar i själva verket att behandla den klassiska liberalismens teser som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka som man vill. Samma personer som idag närmast slentrianmässigt utmålar frihandelskritiker som extremister, accepterar i regel utan vidare inte bara fiatvalutor, utan går dessutom ofta i bräschen när andra av den klassiska liberalismens grundprinciper som äganderätt, yttrandefrihet och organisationsfrihet urholkas på politisk väg. Skrapar man lite på ytan visar sig den förment liberala renlärigheten inte bara vara ytterst selektiv, utan därtill någonting man kombinerar med att i de flesta andra frågor utmåla radikala avsteg från den klassiska liberalismens mest grundläggande principer som någonting önskvärt.
Det andra man bör notera är att vad vi idag kallar för "frihandel" näppeligen är en ordning så fri som namnet antyder. Bakom begrepp som "frihandelsavtal" gömmer sig extremt långa och allt annat än förbehållslösa dokument, framförhandlade i lönndom och utom insyn, som i själva verket utgör avtal för reglering av handel. Den ordning som stipuleras av dessa avtal må ofta vara mindre ofri än den ordning som föregått dem, men inte desto mindre utgör en sådan ordning någonting som starkt avviker från det klassiskt liberala idealet om frihandel. Av denna anledning har just klassiska liberaler inte sällan också tillhört sådana avtals mest högljudda kritiker.
Av betydligt större intresse är dock någonting helt annat, nämligen att den klassiska liberalismens argument för frihandel är strikt ekonomistiska. Om att frihandel på det rent makroekonomiska planet leder till ökad rikedom råder inga tvivel. Detta innebär dock inte att frihandel i alla lägen per definition är någonting önskvärt. För det första bortser det makroekonomiska synsättet helt från att konsekvenserna på det lokala planet i vissa fall kan vara helt förödande. För det andra bortser den som intar det strikt ekonomistiska perspektivet från alla aspekter av den mänskliga tillvaron som inte kan mätas i pengar. Det hade till exempel varit vansinne av Polen att våren 1939 teckna ett frihandelsavtal med Tyskland som möjliggjorde kraftigt ökad export av krigsmateriel till grannen i väster.
Om de säkerhetspolitiska aspekterna av frihandel säger den klassiska liberalismen ingenting. Detsamma gäller ett flertal andra aspekter som är av central betydelse när frihandelns fördelar skall vägas mot dess nackdelar. Storskalig import av jordbruksprodukter leder inte bara till försämrad livsmedelssäkerhet, utan också till att stora naturvärden går förlorade. Att flytta fabriker till länder där produktionskostnaderna är lägre kan leda till såväl omfattande industrispionage, social omvälvning, kulturell utarmning, indirekt stöd till en fientlig makts väpnade styrkor samt externaliteter som betalas av människor världen över. Det ekonomistiska argumentet täcker i själva verket endast en liten del av frihandelns konsekvenser, låt vara att dessa tenderar att sammanfalla med just de konsekvenser som såväl är lättast att räkna på som de man i en andefattig och materialistisk era tenderar att stirra sig blind på.
Den närmast religiösa dogmen om frihandel avslöjas därmed för vad den är, nämligen sinnebilden av en vänsterhållning. Föreställningen om att frihandel under alla omständigheter är någonting önskvärt är produkten av en rigid och rationalistisk inställning, baserad på en extremt förenklad modell av verkligheten där det inte finns några andra värden än de strikt ekonomiska. Samtidigt är det uppenbart att det finns stora fördelar med internationell handel, och att skyhöga tullmurar i många fall skulle få direkt förödande konsekvenser. Frihandel bör därför ses som ett ideal, men ett sådant som måste vägas mot andra. Då dessa ideal ofta står i direkt motsättning till varandra, lämpar sig dock frågan om hur fördelar skall vägas mot nackdelar synnerligen illa för rationalistisk teoribildning av den sort som har den bombastiska ambitionen att erbjuda det korrekta och enda renläriga svaret på allt.
Förmår man inte se detta, befinner man sig dock i gott sällskap. Vad man då gör är nämligen ingenting mindre storslaget än att begå samma misstag som i stort sett varje vänstertänkare i världshistorien har begått före en själv.