Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av "framåt", men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut. Att John Lockes och Adam Smiths en gång till synes så vitala liberalism med tiden kommit att förvandlas till en nedbrytande skörbjuggskult företrädd av uttolkare som Erik Ullenhag är en fullständigt naturlig konsekvens av detta grundläggande sakförhållande, och den som påstår att ett parti som Liberalerna inte lever upp till sitt namn har därför också fel. Partinamnet rymmer till skillnad från vad många tror över huvud taget ingen motsägelse, utan säger tvärtom någonting mycket grundläggande om vad liberalismen egentligen är. Vad som däremot rymmer en högst påtaglig motsägelse är det faktum att så många liberaler som påstår sig företräda den klassiska liberalismen såväl sluter upp bakom dylika partier som delar gängse liberalers fientliga inställning till högern.
Motsägelsen består i det faktum att den klassiska liberalismen med samtida mått mätt är ärkereaktionär. För den klassiska liberalismen skulle den samtida oförmågan att upprätthålla lag och ordning, de låga straffen, den slapphet med vilken jihadister bemöts, skolans omfattande ideologiska uppfostringsambitioner och det faktum att samhället i snabb takt omformas av en skattefinansierad invandring som till sin natur drivs av bidrag, framstå som en vederstygglig ordning. I den mån samtida liberaler som påstår sig representera den klassiska liberalismen över huvud taget kritiserar denna ordning är deras kritik dock påfallande ljum, och även i den mån de kan förmås att framföra halvhjärtad kritik sluter de när det kommer till kritan alltid upp bakom denna ordning, emedan de alltid ser de alternativ högern erbjuder som en mycket större ondska.
De högeralternativ till den rådande ordningen de med liberalens mest grundmurade ryggmärgsreflex därmed förkastar, utgör dock ironiskt nog i regel en hållning som står den klassiska liberalismen betydligt närmare än den de själva ställer sig bakom. Vad de därmed själva röjer är att de har vänt den klassiska liberalismen ryggen. I valet mellan en restriktiv invandringspolitik och en stort inflöde av invandrare som primärt lockas av utsikterna till höga bidrag, väljer den förment klassiske liberalen det senare. När en myndighet för att främja positiva rättigheter hotas av nedläggning rycker den förment klassiske liberalen ut till dess försvar. När skolan, de statliga medierna och statsapparaten ogenerat används för att indoktrinera allmänheten, väljer den förment klassiske liberalen inte bara att ställa sig på de statligt avlönade kulturkrigarnas sida, utan därtill att förlöjliga den höger som protesterar. Och så vidare.
Allt detta är naturligtvis precis vad man skulle kunna förvänta sig av en gängse liberal. Det är dock en hållning som aktivt bidrar till att ytterligare undergräva den klassiska liberalismens ideal. Den förment klassiske liberalens påstått klassiskt liberala hållning visar sig därmed inte bara vara en läpparnas bekännelse, utan också någonting som står i direkt motsatsförhållande till de faktiska omständigheterna. I valet mellan det den förment klassiske liberalen kallar "sossigt" och någonting som faktiskt skulle innebära att man ånyo närmade sig den klassiska liberalismens ideal, väljer den förment klassiske liberalen det "sossiga". Inte bara ibland, utan ofelbart och med ett urverks precision.
Den förment klassiske liberalen utgör därmed inte en förkämpe för den klassiska liberalismen, utan tvärtom en aktiv motståndare till denna. Vad mer är, den förment klassiske liberalen visar genom sitt instinktiva och kategoriska avståndstagande från allting som kommer högerifrån, trots att detta i regel skulle innebära en återgång till mer klassiskt liberala värden, att vederbörande står väldigt nära Erik Ullenhag men mycket långt från Adam Smith. Den förment klassiskt liberala hållningen visar sig därmed vara blott en tom pose, helt utan koppling till verkligheten. Den förment klassiskt liberala hållningens syfte är blott att upprätthålla illusionen av den egna hållningen som någonting mer spännande, rebelliskt, anrikt och ädelt än vad den faktiskt är.