Mina hårt prövade Twin Peaks-poliser:
Enligt ett återkommande journalistiskt narrativ, som vanligtvis följs av drev och presskonferenser på vilka ryggradslösa karriärister låter kasta sina underlydande åt vargarna, är det ett stort problem när poliser talar nedsättande om kriminella, använder vissa förbjudna ord eller har en rå internjargong i största allmänhet. Mot detta invänder inte sällan de liberalkonservativa som till sina partiledares eller chefers förfäran har för vana att åtminstone protestera innan de låter sig bli överkörda av den icke-folkvalda institutionsvänster som styr det progressiva samhället, att man måste väga in att poliser har ett farligt och psykiskt påfrestande jobb, och att man därför också måste ha förståelse för hur de uttrycker sig (ehuru "mycket olämpligt"). Denna invändning är i sak inte felaktig, men den missar också poängen. Sanningen är nämligen att ett välfungerande samhälle i praktiken kräver en poliskår med rå och fördomsfull jargong.
Att arbeta som polis är inte att utföra ett arbete i mängden. Poliskåren är tvärtom vad som står mellan ett fredligt samhälle – och då i synnerhet ett sådant med hårda vapenlagar som berömmer sig för att sköta sin rättskipning institutionellt och rättssäkert, snarare än genom vendettor och lynchningar – och laglöst barbari. Polisvärvet är med andra ord ett hårt sådant som inte bara tarvar en tämligen resolut och osentimental inställning till kriminalitet i största allmänhet, utan också en krass människokännedom förankrad i verkligheten snarare än i de akademiska konstruktioner som andra och mjukare delar av samhället möjligtvis av ideologiska skäl kan kosta på sig att hålla för sanna. Som av en händelse finns också en tydlig korrelation mellan en sådan inställning och den jargong som, enligt aktivistiska journalister med radikala åsikter och våldsbejakande vänsterextrema vänner, är så djupt olämplig. Rent konkret innebär detta att poliskåren, för att fungera som den är tänkt att göra, måste präglas av en personlighetstyp som inte bara DN-läsande mellanchefer med välmanikyrerade naglar, utan även många högst genomsnittliga människor, finner relativt osympatisk.
Hur motbjudande vissa än må finna de människor som har vad som krävs för att bli goda poliser, svarar dessa i själva verket mot en människotyp som samhället alltid vänt sig till för sitt beskydd. Denna människotyp har, sin brist på förfining och oförmåga att leva upp till socialliberala ideal till trots, i själva verket visat sig ovärderlig genom historien, vilket inte minst det faktum att dess gener fortfarande cirkulerar i genpoolen är ett kvitto på. Ett annat bevis på samma sak ser vi i den mycket belysande omständigheten att inte ens de mest radikala av vänsterpolitiker för sitt personskydd vänder sig till känsliga sparrisar med ett brinnande intresse för poesi eller mode, utan till råbarkade muskulösa typer kapabla att blixtsnabbt tillgripa våld, med vilka de politiker som anlitar dem på ett personligt plan (åtminstone till synes) har mycket lite gemensamt.
Vad vi i själva verket ser här är ett exempel på är att olika yrken kräver olika personlighetstyper. Sjuksköterskor, allmänläkare och psykologer bör vara mycket empatiska personer med en långtgående människokärlek. Socialsekreterare och lärare bör, för att kunna göra ett bra jobb, på en och samma gång utmärka sig för såväl blödande hjärtan som en rejäl portion gatsmarthet. En kirurg behöver vara en tämligen cynisk och kall fisk för att med stadig hand kunna rädda livet på andra genom att karva i dem med skalpeller och bensågar. För att bli en framgångsrik programmerare, med allt vad detta innebär av förmåga till abstraktion och logiskt tänkande, är en autistisk ådra om inte ett krav så i alla fall till stor hjälp. Och så vidare. Kort sagt, olika människotyper har genom historien visat sig fylla olika nischer i samhället, och även om vissa av dessa människotyper måhända kan framstå som sådana man inte vill ha i den egna umgängeskretsen, har dessa inte desto mindre ofta visat sig oumbärliga för den gemensamma framgången eller överlevnaden. Den politiskt inkorrekte polisen är bara ett av många exempel på detta.
Den progressiva trosföreställningen att alla människor är i grunden lika, och att en och samma kultur därför också lämpar sig för alla arbetsplatser, utgör i ljuset av detta ett uppenbart problem. Föreställningen att en och samma kultur (och som av en händelse därtill en progressiv sådan) lämpar sig för alla arbetsplatser ger oss sämre sjukvård, en sämre skola och sämre mjukvara, fler konflikter på arbetsplatserna snarare än färre samt, sist men inte minst, ett betydligt farligare samhälle, eftersom den också får till konsekvens att poliskåren inte fungerar som den borde. En mjuk och "fördomsfri" poliskår förmår i själva verket inte att hantera de förhärdade antisociala element utan spärrar som alltid har funnits i alla samhällen (men som givetvis också blir ett ännu större problem när man på politiskt väg drastiskt ökar deras andel av befolkningen), men kommer däremot vara stark nog att ge sig på den som inte slår tillbaka. Som av en händelse passar den anarkotyranni som blir resultatet det progressiva samhällets härskarkast som hand i handske, varför dess framväxt ytterst inte bör förstås som en oönskad konsekvens av den förda politiken, utan som en, sett ur etablissemangets perspektiv, måhända oavsiktlig men inte desto mindre mycket lyckad sådan.