Mina nihilister:
Situationen i Ukraina rymmer, trots vad som ofta påstås, moraliska gråzoner. Det finns till exempel moraliska gråzoner kring vad som föregick det krig som nu pågår, det finns betydande moraliska gråzoner bakom den tillrättalagda bild av en närmast fläckfri ukrainsk demokrati som mediekonsumenter under många år matats med, det finns moraliska gråzoner gällande vilka företag som bör och inte bör bojkottas även när de hamnat på den ena eller "svarta listan" och det finns definitivt moraliska gråzoner kring de avvägningar mellan principer och pragmatik omvärlden måste göra i en värld med kärnvapen, et cetera. Vad som däremot inte finns är några moraliska gråzoner gällande det krig som nu råder som sådant – varje människa med ett uns av empati och moralisk kompass kan instinktivt och omedelbart identifiera det ryska agerandet som barbariskt. Trots detta väljer ett icke försumbart antal röster att antingen relativisera sönder denna i grunden väldigt svartvita konflikt eller att rentav aktivt ta Rysslands sida. Varför förhåller det sig då, givet vad vi precis konstaterat, så?
Dessa röster kan, grovt räknat, sorteras in i två grupper. Den första gruppen består av revolutionsromantiska 68-boomers som mentalt aldrig lämnat de gapiga och dysfunktionella stormöten på vilka ingen perifer fråga var för obetydlig för att bli föremål för arbetarklasslajvande människor med övre medelklass-sociolekt och främre sje-ljuds ändlösa och navelskådande analyser om exakt vari den renläriga marxist-leninistiska, maoistiska eller hoxhanska hållningen bestod. Den andra gruppen är emellertid höger, och även om förvisso också denna rymmer ett komiskt högt antal förment "baserade" praktboomers, är medelåldern här betydligt lägre. Då den senare gruppen därtill är ett betydligt både nyare och mindre utforskat fenomen än den förra, kan det vara värt att titta lite närmare på denna.
Den senare gruppens inställning, jargong och attityd är nihilistisk. Den betraktar kriget närmast som en urspårad Flashback-tråd eller pubertal Twitch-kanal. För denna grupp fungerar en pervers (och därmed också för omgivningen chockerande) hållning som såväl adelsmärke som ingruppsmarkör. Denna grupp präglas också ofta av vad man med hippiejargong skulle kunna kalla för dåliga vibrationer – bitterheten ligger inte sällan precis under ytan, och bakom den ryssvänliga hållningen kan man ofta utan större svårigheter spåra en i sak mycket befogad bevikelse över samhällets utveckling och likaledes befogad misstro mot mediala narrativ, som nu av en eller annan anledning kanaliseras i form av en konträr syn på Ukrainakriget. Sist men inte minst står det idag också, givet vilka röster och föreställningar som citeras och sprids, klart att det är ett i grunden i allra högsta grad amerikanskt narrativ den senare gruppen ironiskt nog ansluter sig till när den berömmer sig för att göra uppror mot den amerikanska hegemonin.
Vad den senare gruppen gör är med andra ord att göra sig skyldig till så gott som allt det som högern (inklusive medlemmarna i den senare gruppen själva) föraktfullt beskyller den postmoderna vänstern för. Den låter sig drivas av ressentiment, den dekonstruerar villigt sönder allt som är heligt ända tills bara ett depraverat gungfly återstår, den betraktar avmätt och genom modernitetsskadade ögon sin omvärld som om vore den ett datorspel, den har gjort nihilismen till sin livsluft och för säkerhets skull hemfaller den därtill till amerikanska narrativ som, trots att dessa är utformade för en synnerligen amerikansk publik, direktimporterats utan att ens en pliktskyldig ansats till att översätta dem till lokala förhållanden först gjorts.
Om detta finns mycket att säga, men här och nu nöjer vi oss med att konstatera dels att det som, måhända något slarvigt, ofta kallas för postmodernismen bevisligen vinner mark även högerut, dels att om det "metapolitiska" målet är att stöta bort den breda massan så torde strategin vara framgångsrik.