"Vår demokrati måste utvecklas", skrev socialdemokraterna Carin Jämtin och Leif Jakobsson tidigare i veckan i en debattartikel . Det var av flera skäl en väldigt anmärkningsvärd text.
För det första låter artikelförfattarna antyda att Sverige fick allmän rösträtt 1921, vilket inte är sant. Män (men inte kvinnor) behövde i ytterligare ett antal ha fullgjort värnplikt för att få rösta. Därtill fick personer utan möjlighet att försörja sig själva inte rösträtt förrän 1945. Det kan tyckas som petitesser, men om alla som idag lever på socialbidrag skulle fråntas sin rösträtt skulle detta inte bara leda till ramaskri. Det skulle därtill med allra största sannolikhet beskrivas som rasistiskt (och eventuellt också i termer av apartheid), eftersom cirka 60 procent av socialbidragstagarna idag utgörs av invandrare.
För det andra gör artikelförfattarna en stor sak av att lyfta folkrörelsernas betydelse för att vitalisera den svenska demokratin. Det där resonemanget hade kunnat vara intressant om det istället för "folkrörelserna" hade stått "civilsamhället", men det gör det inte. Det är knappast någon slump.
Folkrörelserna har länge dominerats av Socialdemokraterna, men var en gång i tiden åtminstone folkligt förankrade. Så är emellertid inte längre fallet, tvärtom driver "folkrörelser" som Hyresgästföreningen och IOGT-NTO driver i regel frågor som saknar folklig förankring och har därför svårt att locka till sig nya medlemmar. "Folkrörelsernas" funktion är idag istället att vara det socialdemokratiska partiets tentakler in i civilsamhället.
Dessa tentakler ger Socialdemokraterna stora möjligheter att utöva makt, även när partiet befinner sig i opposition. Som extra bonus erbjuder de välfinansierade "folkrörelserna" dessutom såväl socialdemokratiska karriärister som avdankade socialdemokrater i behov av politisk slutförvaring många möjligheter till högavlönade jobb.
För det tredje tar artikelförfattarna upp värdet av demokratiforskning. Detta skulle förvisso kunna vara av intresse i en tid då tilltron till de politiska partierna är låg, då landets regering är helt beroende av DÖ, då klankulturen blivit en politisk kraft att räkna med i Sverige och då terrorhotet gör sig påmint. I de exempel artikelförfattarna tar upp nämns emellertid inget av detta.
Istället för lyfta det som Säpo anser vara det största hotet mot Sverige – det vill säga den våldsbejakande islamismen – lyfter man problemet med islamofobi. I en artikel som handlar om vikten av demokrati väljer man att lyfta problemet med att en del väljare röstar på partier som artikelförfattarna inte gillar. I en tid då acceptansen för såväl sexuella och etniska minoriteter som kvinnors rättigheter är större än någonsin i Sverige väljer man att framföra attityderna mot dessa grupper som ett stort och nytt problem.
"Vår demokrati måste utvecklas", skriver artikelförfattarna i sin text. I stort sett alltid de skriver tyder emellertid på motsatsen.
För övrigt hävdade artikelförfattaren Leif Jakobsson för två år sedan att de som då argumenterade mot de väldigt generösa politikerpensioner som bland annat han själv har möjlighet att ta ut var populister. Huruvida han då såg sin hållning som något som utvecklade demokratin förtäljer emellertid inte historien.
DN1,
Ex1,
SR1,
Re1,
Av1