I dagens DN återfinns en artikel om hur den östtyska säkerhetstjänsten Stasi försökte påverka den svenska skolan. Det är en ganska intressant text, men uppgifterna är inte nya. Tvärtom bygger de (även om DN undlåter att nämna detta) på Birgitta Almgrens idag flera år gamla forskning. DN:s reportage tillkom först flera år efter att tidskrifter som Pedagogiska magasinet, Skolvärden och Svensk Tidskrift hade publicerat liknande men betydligt mer djuplodande reportage.
I dessa reportage kan man till skillnad från i DN:s även läsa om hur samarbetet med Östtyskland influerade utformningen av läromedel. Ännu mer anmärkningsvärt är att en av de allra varmaste DDR-vännerna, nämligen socialdemokraten Stellan Arvidson, i egenskap av bland annat utredare gavs ett väldigt tungt inflytande över den svenska skolan som sådan.
Fredrik Antonsson skrev tidigare idag på sin blogg om sina erfarenheter från denna skola. Mina egna erfarenheter från 1980-talets svenska skola är följande: Jag "visste" att Olof Palme var världens bästa ledare. Jag "visste" att Socialdemokraterna hade gjort Sverige till världens rikaste land. Jag "visste" att Nato var en otäck och krigshetsande organisation. Jag "visste" att avsaknaden av allemansrätt gjorde det omöjligt att vistas i naturen utomlands.
Jag "visste" att kommunismen och kapitalismen var lika goda kålsupare, och att den svenska blandekonomin var överlägsen båda. Jag "visste" att barnen i Afrika svalt för att européer och amerikaner var rika. Jag "visste" att Sverige var de fattiga ländernas förkämpe och frälsare. Sist men inte minst "visste" jag att den svenska högern var en ond kraft som ville människor illa.
Jag insåg så småningom att detta var humbug, men än idag har benämningar som "kapitalism", "höger", "Nato" och "Moderaterna" en kvarvarande tendens att någonstans inom mig trigga negativa associationer. Negativa associationer som jag rent intellektuellt inte har några problem att bortse från, men som på en djupt liggande nivå någonstans finns kvar, närmast likt betingade reflexer.
Det är (förutom den usla politiken som sådan) i mångt och mycket detta som förklarar den djupa motvilja jag hyser inför allt vad socialism, socialdemokrati, "alliansfrihet" och begrepp som "den tredje ståndpunkten" heter. Jag kommer aldrig kunna respektera ett parti som, då jag bara var ett barn, med skolans, kulturens och public services hjälp försökte indoktrinera mig till att bli en lojal socialist. Vad mer är, samma socialisters tilltagande tendens att med allt smutsigare smutkastningsmetoder försöka framställa sig själva som moraliskt förmer än andra gör mig av just denna anledning heligt förbannad.
Det riktigt ironiska i sammanhanget är att samtidigt som jag i skolan fick lära mig om den svenska modellens överlägsenhet, hade den svenska ekonomin på grund av den socialdemokratiska politiken stagnerat. Det välstånd som jag i skolan fick lära mig berodde på den socialdemokratiska politiken berodde i själva verket på liberala reformer som genomfördes långt före det socialdemokratiska maktövertagandet.
Några år före jag började skolan hade emellertid de ständigt stigande skatterna och de för varje år tilltagande regleringarna till slut satt stopp för detta. Tillväxten upphörde, andra länder gick om Sverige och reallönerna sjönk. Vad jag fick lära mig i skolan var med andra ord inte bara partsinlagor, utan därtill flagranta lögner.
Läs även:
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
SR1