Det fotfolksuppror som just nu skakar stora delar av västvärldens maktetablissemang är inte en kris för demokratin eller ett utslag av att populistiska stämningar breder ut sig, det är en kris för den rationalistiska idétradition som länge haft maktmonopol.
Rationalistiska true believers har utan att förstå detta själva spelat rysk roulette med samhällskontraktet. De har gett EU mer och mer makt, de har reglerat ekonomin hårdare och hårdare, de har undergrävt äganderätten bit för bit och de har tagit sig friheten att i högre och högre grad detaljstyra medborgarnas privatliv.
Som kronan på verket har de, i övertygelsen att kulturella skillnader endast är en rasbiologisk myt, alienerat breda folklager med en invandringspolitik som de flesta (öppet eller i hemlighet) finner problematisk. Allt detta i en blind tro på att de själva sitter på de rätta lösningarna och att de klenbegåvade medborgarna måste räddas från sig själva. Sina motståndare har de därtill inte sällan avfärdat som extremister.
Resultatet av detta syns idag överallt. Ekonomin går knackigt, den europeiska valutaunionen har blivit en katastrof, ännu en finansiell härdsmälta står för dörren och de sociala spänningarna i många av västvärldens länder är enorma. Att väljarna i detta läge gör uppror är inte bara fullt förståeligt, det är i grund och botten ett sundhetstecken.
Problemet med detta väljaruppror är att det är missriktat. Donald Trump, Front national, Syriza och Sverigedemokraterna med flera har skickligt fångat upp ett högst legitimt missnöje, men erbjuder sällan några bra lösningar. Tvärtom vill de oftast bara ersätta en sorts rationalistisk politik med en annan.
Rationalismens motsats är empirismen, en idétradition från den skotska upplysningen. Den empiristiska liberalismen var en starkt bidragande orsak till marknadsekonomins genombrott och har därmed varit central i att möjliggöra det välstånd vi åtnjuter idag.
Den skotska upplysningens framgångsrecept kan i korthet sammanfattas med: skydda äganderätten, upprätta stabila institutioner och att låta folk handla och sluta avtal i fred. Detta har historiskt visat sig fungera mycket väl. De rationalistiska ideologierna utmärker sig däremot för sin benhårda tro på att framsteg kan planeras fram.
Denna övertro på politikers förmåga att planera det perfekta samhället har gett oss såväl den franska som den ryska revolutionen och de skräckvälden som följt på dessa. Den har gett oss euron. Den har gett oss politiker som tror att floskler och statligt påbjuden mångkultur skall överbrygga kulturkrockar, lösa sociala spänningar och neutralisera målkonflikter när det kommer 10 000 asylsökande i veckan.
Den har gett oss keynesianism, och därmed också den ena kreditbubblan efter den andra, komplett med de svåra lågkonjunkturer som ofrånkomligen följer på dessa. Den har gett oss ett samhällsklimat där vi försöker åtgärda konkreta problem med ritualiserat apspel och plastarmband.
Kort sagt, den våg av misstro som drabbat det politiska etablissemanget är i allra högsta grad självförvållad, och att allt fler väljare överger de gamla partierna är därför fullständigt naturligt. Dessvärre lyser de empiristiska alternativen med sin frånvaro. Donald Trump har i och med sitt totala förakt för det sittande etablissemangets spelregler blivit en frihetssymbol, men den protektionism och de handelshinder han erbjuder väljarna kommer inte lösa några av USA:s problem.
På samma sätt är Sverigedemokraternas vurm för den socialistiska välfärdsstat som dels fråntar löntagarna makten över sina egna pengar, dels utgör en av de främsta anledningarna till att så många asylsökande söker sig till just Sverige, inte heller någon lösning.
Skillnaden mellan rationalism och empirism är central för att förstå vår samtid, men dessvärre är denna konfliktyta idag okänd för de allra flesta. Just därför har det i allra högsta grad legitima missnöjet med den rådande ordningen kunnat kapas av krafter som inte erbjuder några lösningar på de problem vi står inför.
Läs även:
Motpol
Mer om rationalism/empirism:
Något om liberalismen, konservatismen och Hayek
Mer om skotsk och fransk upplysning
Progressivism – med en ångvälts syn på avvikande åsikter
DN1,
DN2,
DN3,
Exp1,
Exp2,
Syd1,
GP1