Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)
Att markägare utan kommunens välsignelse sätter upp skyltar med budskapet att obehöriga ej är välkomna är ett problem, lät Naturvårdsverket nyligen meddela. Detta eftersom ett sådant förfarande enligt samma statliga myndighet"naggar allemansrätten i kanten".
Rent juridiskt är detta förmodligen helt korrekt, men ur ett moraliskt perspektiv är inställningen mycket underlig. Att markägare inte själv tillåts bestämma över något så grundläggande som vilka som rör sig på deras egendom är en väldigt anmärkningsvärd och långtgående begränsning av äganderätten. En sådan inskränkning hade varit fullständigt oacceptabel i många andra länder.
Men, inflikar då någon, bör inte människor få röra sig fritt i naturen? I och med detta röjer de vilken skev världsbild decennier av socialdemokratisk enpartistat har inpräntat i dem. Som skolelev fick jag lära mig att för medborgare i andra länder utan allemansrätt var naturen inhägnad och stängd. Sedan dess har jag upplevt mitt livs i särklass mest fantastiska naturupplevelser utomlands, inte minst i No Trespassing-skyltarnas USA.
I det aktuella faller handlar det emellertid över huvud taget inte om detta. Den absoluta merparten av de skyltar som Naturvårdsverket oroar sig över syftar med allra största sannolikhet inte från att utestänga allmänheten från skogar, utan från platser där ovälkomna besökare stör de boende och/eller åsamkar markägaren skada.
Naturvårdsverket hänvisar till att markägare i dylika fall kan söka kommunens tillstånd att neka allmänheten tillträde. Ett sådant tillstånd lär emellertid knappast vara särskilt enkelt att få, därtill lär behandlingen av dessa med allra största sannolikhet präglas av såväl långa handläggningstider som ett stort mått av godtycke.
Det grundläggande problemet är emellertid att markägarna tvingas söka tillstånd av en part som inte äger marken. En sådan ordning är pervers. Äganderätten tillskrivs ofta närmast metafysiska egenskaper, i synnerhet när det rör sig om mark. Äganderätten handlar emellertid inte om öronmärkta atomer, den handlar om rätten att efter eget huvud disponera föremålet för ägandet i fråga.
Den som rör sig på någon annans mark eller plockar andras blåbär och kantareller bör känna en smula ödmjukhet inför detta. Gör man det rör man sig inte i "vår [...] natur", man rör sig på någon annans mark. De bär och svampar man plockar hade, vore det inte för ett långtgående ingrepp i samma äganderätt som man tar för given i det egna hemmet och den egna trädgården, räknats som stöldgods.
Vad Naturvårdsverket och deras svans av sossar (i varierande grad av förnekelse) i praktiken säger är att de markägare som önskar disponera sin egendom efter eget huvud visar prov på en enastående fräckhet. En sådan attityd är en rövares eller kleptomans attityd. En sådan attityd blir bara intellektuellt försvarbar om man i grund och botten inte accepterar andra människors rätt till ägande (även om dispens för just den egna rätten till ägande av någon anledning utdelas i 99 fall av 100).
Ofta hävdas det att allemansrätten är en väldigt gammal svensk sedvänja. Denna sedvänja som avses handlar dock i första hand om att fritt få röra sig mellan punkt A och punkt B, inte om de omfattande inskränkningar av äganderätten som idag går under samlingsnamnet allemansrätten. Vad mer är, den gamla sedvänjan möjliggjordes av att de personer som utnyttjade sig av denna underförstådda rätt visade prov på gott omdöme när de gjorde detta.
Idag är situationen dock betydligt mer problematisk. Företag bedriver utan att fråga markägaren och med myndigheternas goda minne kommersiell verksamhet på andra människors mark, söndercurlade medborgare gör åverkan på andras egendom, regelrätta kåkstäder uppförs, träd avverkas illegalt, et cetera
Problemet i sammanhanget är inte att markägare sätter upp för många staket och skyltar i syfte att stänga obehöriga ute, problemet är att det sätts upp för få. Äganderättens svaga ställning kommer bara förbli möjlig så länge markägare fortsätter finna sig i nuvarande ordning.