Bland svenska borgerliga opinionsbildare återfinns förvisso många socialliberaler av det slag som alltid fruktat Gösta Bohman-moderater mer än vad de fruktat Palme-sossar, men faktum är att påfallande många borgerliga opinionsbildare också är gamla libertarianer. Av detta märks dock i regel väldigt lite.
Den svenska borgerligheten ifrågasätter knappt ens längre de skyhöga skatterna, utan har i stället gjort de ur liberal synvinkel ytterst tveksamma reformerna om till exempel skattefinansierad svågerkapitalism och branschspecifika skattelättnader till huvudfrågor. Den svenska borgerligheten står inte längre för en egen linje, utan föreslår endast mindre justeringar av ett i varje internationell jämförelse direkt extremt socialistiskt system.
De skyhöga skatterna upplevs idag med rätta alltmer som ett hån, givet den "systemkollaps" vi idag ser i till exempel rättsväsendet, sjukvården och skolan. Borgerligheten har emellertid varit närmast oförmögen att fånga upp detta högst befogade missnöje, varför missnöjda väljare ironiskt nog sökt sig till de välfärdsvurmande Sverigedemokraterna i stället.
Det är hög tid för den svenska borgerligheten att erkänna att detta inte bara är ett misslyckande, utan därtill ett direkt spektakulärt sådant. Den borgerliga idédebatten behöver en rejäl omstart, och ironiskt nog är möjligheterna till ett faktiskt genomslag ovanligt goda. Det är idag bara en tidsfråga innan svenska politiker måste banta välfärdsstaten, skärpa straffen rejält, avreglera bostadsmarknaden och styra upp flumskolan.
Varje analytiker värd namnet kan tämligen enkelt konstatera att den nuvarande politiken på dessa områden i snabb takt är på väg att bli såväl väljartaktiskt som ekonomiskt omöjlig. Att detta i grunden väldigt uppenbara sakförhållande ändå lyser med sin frånvaro i den politiska debatten beror på att en majoritet av svenskarna efter decennier av socialistisk indoktrinering är av den felaktiga uppfattningen att det så kallade "välfärdssamhället" är gynnsamt för dem.
Just därför är det hög tid för nämnda opinionsbildare att sluta gå svågerkapitalisters ärenden och i stället angripa det socialistiska samhällsbygget som sådant. Detta kräver naturligtvis en hel del finess, då arbetande svenskar efter årtionden av hjärntvätt i hög utsträckning identifierar sig med de socialister som rånar dem. Detta innebär dock inte att förtrollningen är omöjlig att bryta.
Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.
På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.
Ovan nämnda frågor har förvisso lyfts i en och annan debattartikel, ledare och informationskampanj, men dessa har i regel främst riktat sig till de redan övertygade och har inte fått något större genomslag. Att man givit detta så påfallande låg prioritet har varit ett misstag. Missnöjet bland väljarna är både utbrett och högst befogat, men då man inte lyckats nå fram till dessa väljare har dessa i stället ironiskt nog fångats upp av folkhemsnostalgiska krafter.
Sist men inte minns behöver även organisationer som Skattebetalarnas förening och näringslivets tankesmedjor börja tala allvar om såväl integrations- som migrationspolitiken. Den blandning av hallelujarop och kompakt tystnad som mellan 2010 och 2015 präglade dessa organisationers hållning i frågan har allvarligt skadat deras trovärdighet i allmänhetens ögon. Många svenskar ser idag Skattebetalarnas förening som en del av en förljugen överhöghet, snarare än som en röst för de drakoniskt beskattade löntagarna.
För att framstå som trovärdiga måste dessa organisationer nu börja tala om målkonflikter. De måste börja tala allvar om att den så kallade svenska modellen är oförenlig med en invandringspolitik som dagens. De måste vara ärliga med att integrationspolitiken är dömd att misslyckas så länge LAS och kollektivavtal fortsätter prägla den svenska arbetsmarknaden.
Den borgerliga opinionsbildningen utmärker sig sedan lång till tillbaka för sin feghet. Resultatet har blivit att vänstern kunnat cementera sitt problemformuleringsprivilegium. Resultatet har blivit att de dubbla måttstockarna institutionaliserats. Resultatet har blivit att postmodernismen och nyvänstern fått fritt spelrum. Resultatet har blivit att samtliga borgerliga partiet 2014 gick till val på skattehöjningar – och därefter förlorade samma val, trots att deras motståndare inte vann.
Resultatet är, kort sagt, ett fullständigt fiasko för den borgerliga opinionsbildningen. Detta måste förändras, och det måste förändras snart.