Med reservation för att vi inte exakt vad som pågått bakom kulisserna, får Aida Hadžialić sägas ha imponerat med den rättframma hållning hon visade prov på i samband med sin avgång. Hon klamrade sig inte fast vid makten, hon försökte inte förminska sitt misstag och hon skyllde inte ifrån sig. I stället erkände hon utan omsvep att hon hade gjort fel och tog konsekvenserna av detta.
I och med detta visade hon prov på avsevärt mer ryggrad än de flesta andra yrkespolitiker. Trots detta framstår hyllningarna av Hadžialić som minst sagt underliga i sin omfattning. Hadžialić var en av tre(!) ministrar på ett utbildningsdepartement i kaos, och få av alla de personer som de senaste dagarna hyllat Hadžialićs politiska gärning torde på rak arm kunna redogöra för någonting konkret hon bidragit med där.
Många opinionsbildare har påpekat att 0,2 promille motsvarar en väldigt låg grad av berusning, och att det misstag Hadžialić gjort sig skyldig till därför bör betraktas som väldigt ringa och inte motiverade hennes avgång. Det var emellertid Hadžialićs eget parti som år 1990 dels sänkte gränsen för vad som då kallades för "rattonykterhet" från 0,5 till 0,2 promille, dels ändrade brottets rubricering till "rattfylleri" (en benämning som, utöver att vara mindre moraliskt neutral, därtill är väldigt tveksam när det handlar om just 0,2 promille).
Kort sagt, det var det parti Hadžialić företräder som valde att både kriminalisera och markera mot precis det beteende som hon 26 år senare själv skulle komma att visa prov på. Att i detta läge hävda att man borde ha överseende med en socialdemokratisk minister som brutit mot denna lag håller inte. Så länge lagstiftningen kvarstår är det socialdemokratiska yrkespolitikers grundläggande skyldighet att visa att de respekterar den.
Vad de många lovorden om Hadžialić från högerhåll i grund och botten handlar om är att hon som en av ytterst få politiker tydligt markerat mot samma identitetspolitik som såväl Stefan Löfven som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf, efter att ha sträckt upp ett blött finger i luften, valt att hylla. Då Hadžialićs skarpa kritik av identitetspolitiken framstod som en frisk fläkt genom ett i övrigt väldigt kvavt rum, fick många i samband med detta ett positivt intryck av henne.
Att Hadžialićs utspel stack ut på detta sätt sade dock betydligt mer om det patetiska tillståndet för den svenska politiken i stort än vad det sade om henne. I den mån någon förtjänar respekt för att ha gett uttryck för någonting självklart förtjänade Hadžialić naturligtvis respekt för detta, men när det kommer till kritan så är det endast detta de många hyllningarna av henne baserar sig på. För att kallas ett "politiskt stjärnskott" måste man dock på två år ha hunnit med att prestera någonting mer konkret än så.
Sist men inte minst sätter Hadžialićs avgång fingret på någonting väldigt anmärkningsvärt när det kommer till svensk politik, nämligen att avgå är någonting politiker får göra över vad de gjort på fritiden. På arbetstid tillåts man såväl förslösa miljardbelopp av andra människors pengar som att sjösätta ogenomtänkta och katastrofala reformer utan att löpa någon större risk att få sparken.
Begår man däremot ett tämligen trivialt misstag på sin fritid får man inte sällan gå direkt. Denna ordning förefaller gissningsvis en och annan iakttagare väldigt underlig.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3