Ett ständigt återkommande tema i finansminister Magdalena Anderssons ekonomiska förutsägelser är att målet om en statlig budget i balans kommer nås på sikt.
Att lova att man någon gång i framtiden kommer börja ta det ansvar man inte förmår leva upp till i nuet är som bekant en utbredd företeelse, inte minst bland personer av moraliskt tvivelaktig karaktär. Det finns dock skäl att tro att Andersson faktiskt menar vad hon säger, varför finansministerns utfästelser förtjänar en närmare granskning.
Ingen någorlunda insatt bedömare (i synnerhet inte Magdalena Andersson själv) tror för ett ögonblick på amsagorna om att traineejobb, validering och snabbspår framöver kommer minska eller bromsa det skenande bidragsberoendet. Ej heller tror någon seriös bedömare att Sverige står inför en period av kraftig ekonomisk per capita-tillväxt.
Det enda sättet för staten att kunna nå målet om en budget i balans utan att överge den socialistiska samhällsmodellen är därför att höja de redan skyhöga skatterna ytterligare. Detta skulle Magdalena Andersson kunna ha gjort i samband med budgetpropositionen, men de skattehöjningar denna innebar var i sammanhanget helt otillräckliga. Det är här talet om en budget i balans på sikt kommer in i bilden.
Med på sikt avses en ambition att höja skatterna gradvis, närmare bestämt tillräckligt sakta för att valboskapet inte skall märka detta. Genom att dela upp en kraftig skattehöjning på flera små hoppas man dölja för de redan grundlurade skattebetalarna hur man ogenerat rånar dem för att bekosta sina egna patetiska misstag.
Problemet med denna socialistiska strategi är att verkligheten är mer komplex än vad Socialdemokraterna tror. De skatteökningar de planerar kan i själva verket mycket väl komma att sänka statens intäkter. Då dessa skattehöjningar därtill kommer motiveras med omsorg av en välfärd och ett rättsväsende som i själva verket ständigt blir sämre, kan strategin mycket väl komma att explodera rakt upp i ansiktet på regeringen.
I själva verket är idag den socialistiska modell som av socialister som gör anspråk på att tala för alla kallas för "den svenska modellen" dödsdömd. En brutal nedskärning av det så kallade välfärdssamhället inom en inte alltför avlägsen framtid är nu nationalekonomiskt oundviklig. Sverige kommer helt enkelt inte ha råd att fortsätta på den inslagna vägen.
I sedvanlig ordning kommer dock politikerna vara de sista att ta konsekvenserna av detta. Den sannolik alldeles för långa tid som kommer passera mellan nu och den dag "välfärdssamhället" som vi känner det får stryka på foten, kommer i själva verket utgöras av en utdragen socialdemokratisk sorgeperiod. En långvarig fas av förnekelse som kommer att avslutas med en ekonomi i fritt fall och kommentarer av typen "vi har varit naiva".
För denna naivitet står emellertid inte bara av socialister. Den delas också av såväl en ryggradslös borgerlighet som alla de folkhemsnostalgiska välfärdsvurmare som utgör Sverigedemokraternas väljarbas. Tillsammans kommer de att bidra till att den destruktiva övergångsperioden förlängs, något som är synnerligen olyckligt. Ju längre denna förnekelsefas drar ut på tiden, desto uslare kommer den svenska ekonomin vara den dag politikerna till slut accepterar det uppenbara.
Många av de skatter de alltmer panikslagna politikerna under de närmaste åren kommer pådyvla folket för att finansiera sin förnekelse kommer få namn i vilka förled som "miljö-", "kilometer-" och "koldioxid-" figurerar flitigt. Detta kommer emellertid från början till slut vara ett försök att vilseleda allmänheten. Det korrekta namnet på den myriad av uppfinningsrika skattehöjningar som är att vänta kommer vara "förnekelseskatt".
Detta spektrum av desperata skattehöjningars enda syfte kommer nämligen vara att skjuta det oundvikliga sammanbrottet för vad som i praktiken är ett pyramidspel så långt på framtiden som möjligt. Att Löfven i detta läge talar om att "stärka välfärden" säger väldigt mycket om hur den råa populismen idag totalt dominerar den svenska politiken.
DN1,
SvD1,
Exp1,
ÖC1