Mina trenne Dallasluffare:
Enligt kognitionsvetaren Donald Hoffman äger vår inre bild av omvärlden så gott som ingenting gemensamt med den faktiska verkligheten, någonting som Hoffman också menar går att bevisa rent matematiskt på evolutionära grunder. Vår inre bild av omvärlden bör i stället, menar han, förstår som ett gränssnitt, vars funktion är att, precis som skrivbordsgränssnittet hos en dator, utgöra en grovt förenklad men användbar abstraktion av yttervärlden, och som därigenom är till nytta för "användaren", om än till priset av att vad som presenteras döljer vad som faktiskt pågår. Kort sagt, vår inre bild av till exempel ett "äpple" är, åtminstone om man får tro Hoffman, en abstraktion som har lika lite med det faktiska objektet att göra som en visuell representation av en "fil" i en "mapp" på en dator säger oss om de ettor, nollor och processorinstruktioner som den ytterst motsvarar.
I det faktum att detta gränssnitt tillhandahåller abstraktioner som inte bara är användbara för oss, utan i regel också lånar sig till långtgående generaliseringar utan att detta leder till några självmotsägelser, finner vi visserligen en tydlig indikation på att någon sorts approximativ homomorfism råder mellan gränssnittet och den verklighet det representerar, men vi känner också till fall då denna generaliserbarhet bryter samman, varför det också står klar att gränssnittet inte utgör en fullständig homomorfism. Den stora frågan är med andra ord inte om två olika människors respektive intryck av färgen röd är identiska med varandra, utan om det rum i vilket ett rött objekt befinner sig över huvud taget är ett rum, snarare än en abstraktion i vilken ett kontinuum av lineärkombinationer av tre för oss helt okända (men potentiellt högst icke-geometriska) distinkta (eller åtminstone i normalfallet approximativt distinkta) storheter tämligen godtyckligt representeras som ett sådant.
Vad händer då i de fall när gränssnittet faktiskt inte förmår representera verkligheten? Först och främst är det värt att notera att människan under den absoluta merparten av sin tid på jorden i stort sett aldrig råkat ut för detta, eftersom evolutionen har utformat gränssnittet för att fungera mycket väl för de situationer hon faktiskt haft att hantera. Ett av de tidigaste tecknen på att någonting var fel fick vi först under 1600-talet, då Newton och Huygens på var sitt håll men inom ramet för gränssnittet formulerade två av varandra oberoende teorier om ljusets natur, som båda å ena sidan snabbt visade sig vara högst användbara, men som å den andra stod i direkt motsägelse till varandra. Under 1900-talet förvärrades läget ytterligare, då såväl relativitsteorin som kvantfysiken blev allmänt vedertagna, trots att de båda var omöjliga att förena med den verklighetsbild som följde av gränssnittet. Eftersom de nya grenarna av fysiken inte desto mindre levererade högst användbara resultat, stod det dock också klart att det var gränssnittet som var felaktigt (eller rättare sagt, bröt samman när man försökte tillämpa det på situationer så extrema att evolutionen inte hade kunnat förbereda människan på dem).
Det hela ledde inte bara till att de nya fysiska landvinningarna inledningsvis uppfattades som kontroversiella, utan också till att de än idag omgärdas av en aura av mystik, samt att det inte sällan krävs en hel del kognitiv dissonans även från garvade fysikers sida för att faktiskt kunna använda sig av dem. Vad mer är, när den särskilda relativitetsteorin 1905 såg dagens ljus hade de förutsättningar som av matematisk nödvändighet leder till den redan varit kända relativt länge, varför även någon med endast gymnasiekunskaper i matematik och fysik utan vidare hade kunnat förekomma Einstein med över tio år. Att så inte blev fallet var inte resultatet av att det var svårt att omsätta de mätvärden man erhållit i en ny fysisk teori, utan att gränssnittet utgjorde en kraftig mental barriär för att göra detta. Idag råder med andra ord en tydlig konfliktsituation mellan gränssnittet och fysiken, vilket sannolikt i hög utsträckning också förklarar varför de stora genombrotten allt sedan 1930-talet lyser med sin frånvaro. Historiskt har gränssnittet varit till stor hjälp för de fysiker som försökt förstå världen, men där fysikens tämligen stillastående frontlinjer står idag är samma gränssnitt snarare ett hinder.
Vad har då detta med de frågeställningar som avhandlas av den esoteriska tankesmedjan Fnordspotting att göra? Svaret är så klart UFO:n. Få har fortfarande detta klart för sig, men Pentagon har idag erkänt att UFO:n är på riktigt, stridspiloter står idag närmast på kö för att offentligt berätta om sina möten med dem, tunga Stanfordprofessorer berättar numera utan att oroa sig för sina karriärer om vad de lärt sig i egenskap av insiders, den amerikanska kongressen stiftar lagar med syftet att tvinga det militärindustriella komplexet att berätta vad det vet om såväl krascher som vrak, och New York Times (det vill säga etablissemangets narrativpolis framför alla andra) har sedan några år tillbaka gett det hela sin välsignelse. Medialt sker det hela dock under väldigt diskreta och nedtonade former, varför den breda majoriteten inte bara förblivit i okunskap, utan också kan välja att även fortsättningsvis förbli i okunskap och därmed slippa få sin världsbild rubbad, men i den mån ens faustiska nyfikenhet däremot trumfar ens behov av ontologisk trygghet finns samtidigt idag inte bara information att tillgå, utan också bekräftelse att få. Med etablissemangets välsignelse går det därför idag att själv välja om man vill bo i en värld med officiellt bekräftade UFO:n eller ej, men då dessa båda världar är så socialt separerade tenderar de också att aldrig mötas, varför vad som är ett tungt argument i en av dem väger mycket lätt i den andra, med följden att den majoritet som inte vill släppa taget inte heller behöver riskera att få sin invanda världsåskådning utmanad. Se det som ett hypermodernt experiment i mjuktotalitär narrativkontroll om du vill, därtill ett sådant så lyckat att vi sannolikt kommer få se denna officiellt sanktionerade tudelning av "sanningen" upprepas på fler områden framöver.
Vad som därmed inte står klart är att det är utomjordingar vi har att göra med, vilket knappt någon egentligen heller har påstått, men som likväl i egenskap av halmdocka är vad den som vill slippa få sin världsbild utmanad alltid faller tillbaka på som sin första försvarslinje. En på många sätt mer intressant hypotes i sammanhanget är den som Jacques Vallée länge argumenterat för, nämligen att det är oknytt vi har med att göra. Det är också här som gränssnittet kommer in i bilden, då existensen av detta mycket väl kan tänkas ha mycket långtgående implikationer i sammanhanget. Om Fenomenet är ett sådant som gränssnittet – likt våg-partikeldualiteten, Lorentzkontraktionen och superpositionen – inte är utformat för att hantera, och därtill ett sådant som uppträder såväl på makronivå som i referensramar i vilka människan är aktiv, kommer nämligen resultatet bli att gränssnittet, då det matas med indata från samma Fenomen, börjar producera felaktiga utdata, det vill säga nonsens, absurditeter eller, med ett begrepp lånat från J Allen Hynek, high strangeness.
Det finns dock ett uppenbart problem med resonemanget, nämligen att oknytt – i den mån det faktiskt är sådana vi har att göra med – är någonting som varit med oss länge, och därför till synes också borde vara någonting gränssnittet kunde hantera bättre. Detta långvariga förhållande avslöjas inte bara av existensen av ordet "oknytt" som sådant, utan även av det faktum att tidigare generationer lämnat efter sig åtskilliga begrepp (gudar, demoner, änglar, alver...) och koncept (tricksters) för att beskriva Fenomenet. I viss mån var allt detta någonting mycket mer naturligt för våra förfäder än oss, vilket kan tolkas som att gränssnittet, till följd av det evolutionstryck som rått sedan renässansen och upplysningen, i åtminstone viss utsträckning offrat vår förmåga till interaktion med Fenomenet för annat som i en alltmer teknologisk och kapitalistisk värld varit till större nytta för oss. Av allt att döma tyckte dock även våra förfäder att Fenomenet var både märkligt, skrämmande och/eller spektakulärt, varför det faktum att deras förmåga att förhålla sig till det tycks ha varit mer välutvecklad än vår egen måhända i första hand förklaras av kulturella faktorer. Deras värld var trots allt rent allmänt mycket mer gåtfull för dem än vår egen är för oss, varför de också kan antas ha intagit en betydligt mer fatalistisk inställning till Fenomenet än vad vi själva kan kosta på oss, och mest sett det hela som bara ännu ett utslag av samma obegripliga krafter som skapade månförmörkelser, missväxt och farsoter. Jämfört med många av dessa fenomen var Fenomenet rentav relativt oskyldigt, varför dess evolutionära inverkan i själva verket kan tänkas ha varit anmärkningsvärt ringa.
Enligt en annan och utbredd uppfattning är Fenomenet dock i stället någonting nytt, varför gränssnittet i så fall skulle ha fungerat utmärkt långt in på 1900-talet, och problemen uppstått först efter detta. Såväl religionen som vad många idag skulle avfärda som "lantlig vidskepelse" var dock ofta högst levande faktorer långt in på 1900-talet, varför vi också långt in i så kallad modern tid hade tankesystem på plats för att hantera det faktum att världen är gåtfull. Vad som är nytt är därför kanske inte Fenomenet som sådant, utan omständigheten att vi först på senare år på allvar trätt in i ett paradigm som saknar förmågan att relatera till det. Föreställningen att Fenomenet är någonting nytt stöds dock av en annan omständighet, nämligen det faktum att den moderna UFO-erans startpunkt sammanfaller med en annan vändning i människans utveckling, närmare bestämt atomeran i allmänhet och Bombens tillkomst i synnerhet. Kanske är därför också Fenomenet i åtminstone viss mån en direkt följd av att ungefär samtidigt som vi slutligen ansåg oss kunna kosta på oss att ignorera oknyttet, insåg oknyttet att det inte längre kunde kosta på sig att ignorera oss.