"Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt."
För journalister i allmänhet, och för någon som kallar sig "Allmänhetens Pressombudsman" i synnerhet, borde det vara en ryggmärgsreflex att yttrande- och tryckfriheterna är grundläggande demokratiska rättigheter. Vad PO lät antyda var emellertid att dessa rättigheter är generösa gåvor som allmänheten har fått av politikerna och som, skulle politikerna ångra sig, när som helst kan dras tillbaka.
I ljuset av detta är det väldigt intressant att notera att Sigvardsson i sin ungdom inte bara var maoist, utan därtill en av medarbetarna på Rödluvan, dåvarande Sveriges Kommunistiska Partis ungdomsförbundstidning. Sigvardsson bekänner gissningsvis inte sig längre till maoismen, men hans uttalanden om just press- och yttrandefriheterna gör oavsett vilket detta hans tidigare engagemang anmärkningsvärt.
Sigvardssons uttalande om om vikten av att "trycka och yttra oss [...] på ett ansvarsfullt sätt" riktade sig mot alternativa medier. En del av dessa är genuint motbjudande publikationer, andra är otrevliga men oförtjänta av att slentrianmässigt stämplas som till exempel "hatsajter". Oavsett vilket hör det dock till ovanligheterna att dessa förespråkar massmord och totalitär diktatur.
Tidningen Rödluvan, däremot, ställde sig villigt på en ytterst grym och totalitär diktaturs sida. Bland denna totalitära diktaturs konsekvenser återfinns inte bara det faktum att en högst ansenlig andel av jordens befolkning levde i ofrihet till följd av denna. Bland konsekvenserna återfinns därtill det faktum att miljoner eller rentav tiotals miljoner människor dog i ofrihet, som en direkt följd av den politik som fördes.
Hur Sigvardsson ser på detta idag vet jag inte. Jag ställer mig emellertid högst tvivlande till att han idag anser att arbetet med Rödluvan var ett exempel på att på ett icke-ansvarsfullt sätt nyttja sig av press- och yttrandefriheterna. Vad mer är, en bakgrund som Sigvardssons ses i Sverige inte som problematisk. Hade någon vid samma tid däremot med samma frenesi engagerat sig för den avsevärt mindre blodiga diktaturen i Chile, skulle denna person aldrig ha blivit utsedd till pressombudsman.
Detta sätter fingret på något viktigt, nämligen att 68-vågen aldrig försvann. Den avtog i styrka, men dess konsekvenser i form av dubbla måttstockar och revolutionsromantik lever kvar. Det yttrar sig inte bara i vurmandet för Researchgruppen. Det yttrar sig inte heller bara i det faktum att det anses legitimt att hylla vissa massmördare men inte andra.
Vad det framför allt yttrar sig i är det faktum att vad "Allmänhetens Pressombudsman" kallar för "en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går", i själva verket beskriver en journalistik med en kraftig slagsida åt vänster.
Läs även:
Thomas Gür
SvD1, SvD2, Ex1, SVT1, Sydsv1
