Mina belägrade genuesare i Kaffa:
Ännu en dag har passerat utan att WHO utlyst pandemi, trots omfattande utbrott av covid-19 i länder som Iran, Sydkorea och Italien. I stället, förklarar man, är det viktiga nu att förhindra att viruset sprids. Exakt hur detta skall gå till framgår inte, men då WHO-chefen i egen hög person avfärdat flygstopp som ett sätt att förhindra smittspridning, och då han som av en händelse därtill kommer från ett land vars nationella flygbolag obekymrat fortsätter sin skytteltrafik mellan Afrika och Kina, får vi anta att de metoder WHO nu sätter sitt hopp till är öppna gränser, globalisering och täta interkontinentala flygförbindelser. Parallellt med detta har i Sverige ett blåbär till statsråd (därtill ett sådant vars namn ofrånkomligen leder tankarna till hallon) hållit en presskonferens, på vilken nämnda statsråd inte bara innantill läst upp en ansiktslös spinndoktors skönmålning av den förment goda svenska beredskapen, utan därtill gjort detta uppbackad av en miljöpartistisk biståndspotentat som inför pressen stolt gav bort 40 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till – ja, du gissar rätt – WHO.
Kort sagt, det enda som nu kan rädda Europa från en okontrollerad epidemi komplett med en lamslagen vårdapparat är turen. Den handlingsförlamning – eller rättare sagt, den beredvillighet att sätta globalismen framför människoliv – makthavarna nu uppvisar får i jämförelse till och med det medeltida smittskyddet att framstå som sofistikerat, vilket givet den gängse bilden av vilken nivå läkekonsten höll under denna period i sig är tillräckligt för att avslöja den för progressivismen så centrala myten om Framsteget som den bluff den är. Hur många människoliv som kommer släckas av framstegsdyrkan just denna gång är i skrivande stund dock högst oklart, varför vi här helt ämnar avstå från sådana spekulationer.
Vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting dock finner mycket intressant i sammanhanget är vad som kan tänkas ske om – vänligen notera ordvalet om – epidemin visar sig bli allvarlig (men inte apokalyptiskt allvarlig). Ett fullt rimligt scenario under sådana premisser är en sjukvård som visar sig uppenbart otillräcklig, social oro, mycket starka känslor, omfattande varubrist och en djup lågkonjunktur. Vad mer är, detta kommer i så fall att ske i ett läge då väljarna i västvärlden redan befinner sig i varierande grad av uppror, och då förtroendet för makthavarna och den progressiva ordningen är lägre än på mycket länge. Mot denna bakgrund kan den passivitet de progressiva makthavarna och institutionerna visade prov på under epidemins tidiga skede också komma att stå dessa mycket dyrt.
I den mån det blir uppenbart för en chockad, rädd och lidande allmänhet att dennas belägenhet orsakats och/eller förvärrats av ett etablissemang som på en och samma gång visat sig inkompetent, cyniskt och religiöst dogmatiskt har detta potentialen att leda till just den sorts häftiga reaktion de ständiga men förrädiskt långsamma försämringar som blivit det nya normala haft betydligt svårare att väcka. I den mån en snabb utveckling närmast över en natt leder till att det progressiva samhällets oförmåga att vidta ens de mest elementära av åtgärder för att skydda sig mot ett överhängande hot så obarmhärtigt exponeras, har detta också möjligheten att bli vad som till slut krossar den alltjämt så utbredda vanföreställningen att de makthavare vi har utgör en värdig elit. Kort sagt, i den epidemi vi än så länge bara sett begynnelsefasen av finner vi också någonting som kan bli vad som slutligen förändrar spelplanen.
Huruvida utsikterna till en sådan utveckling bör ses som ett svart, vitt, grått eller rentav genomskinligt piller är en mycket intrikat fråga, vars svar i mångt och kommer bero på hur cynisk den som besvarar den är. Sannolikheten för att en sådan utveckling skall bli verklighet är dock – och detta alldeles oavsett huruvida sannolikheten i fråga är stor, liten eller minimal – oberoende av all cynism annan än den makthavarna i skrivande stund förlustar sig i. Av just denna anledning låter den sig heller inte utan vidare avfärdas, åtminstone inte av den som har ambitionen att vara redo för framtiden.
