2021-04-21

Om aristokratisk och egalitär individualism

Mina krigare från den pontiska stäppen:

I sin bok Individualism and the Western Liberal Tradition argumenterar den amerikanske evolutionspsykologen Kevin MacDonald¹ för att Västerlandets särart går att spåra till två sorters individualism. Den första av dessa karakteriserar författaren som aristokratisk, och är enligt honom ett arv från de indoeuropéer bland vilka de sociala band som så smångingom gav upphov till samhällen och eliter formades mellan allierade krigare, bland vilka färdigheter på slagfältet utgjorde den främsta källan till status. Den aristokratiska individualismen är inte universell, utan utmärks av ett individualistiskt förhållningssätt aristokrater emellan, medan helt andra regler gäller för interaktionen mellan aristokrater och den allmänhet över vilken dessa härskar. I bjärt kontrast till detta står den andra formen av individualism som enligt MacDonald har format Västerlandet, nämligen den egalitära. Den senare är ett arv från de jägare-samlare som indoeuropéerna mötte då de anlände till Europa (och då i synnerhet kontinentens norra delar), bland vilka en anmärkningsvärd och mycket långtgående egalitär konsensuskultur hade utvecklats som en överlevnadsmekanism i en kärv miljö präglad av knappa resurser.

De båda sorters individualism författaren identifierar står för två i grunden mycket olika synsätt, och har genom historien ofta också befunnit sig i regelrätt konflikt med varandra, men vad de inte desto mindre har gemensamt är den antropologiskt och historiskt närmast unika egenskapen att de samhällen de formar inte bygger på blodsband, utan på meriter och personliga prestationer. Frånvaron av klaner, meritokratins starka ställning och den (åtminstone relativt) låga graden av korruption bland västerlänningar blir i ljuset av detta inte främst produkter av upplysningsidealen, såsom annars brukar framhållas, utan manifestationer av strömningar med mycket djupare rötter än så. Vad mer är, i det faktum att nutidens medelklass utan svårigheter kan identifiera sig med antikens människor – det vill säga med de antika aristokrater som skildras av antikens författare, krönikörer och historiker – finner vi en tydlig fingervisning om att den indoeuropeiska individualismen (relativt en även i övrigt aristokratisk kontext) kan ge resultat anmärkningsvärt snarlika de utfall dess egalitära motsvarighet utmynnar i.

I de avseenden de båda varianterna av individualism skiljer sig åt, har någon egentlig syntes av dem dock aldrig uppstått, utan tvärtom är historien på många sätt berättelsen om hur maktförhållandena mellan dem har skiftat. Den aristokratiska individualismen dominerade under bronsåldern och den tidiga antiken, varpå den egalitära började flytta fram sina positioner parallellt med Roms nedgång (jämför brons och marmor). Under medeltiden fick den aristokratiska varianten ännu en gång överhanden, men detta övertag kom successivt att urholkas av renässansen, reformationen och upplysningen. På 1600-talet hade den egalitära individualismen blivit stark nog att gå på offensiven, varför regelrätta slag i form av de engelska, amerikanska och franska revolutionerna snart skulle utkämpas, vilka i sin tur i förlängningen ledde fram till den avgörande slutstrid vi känner som det första världskriget. De båda sorternas individualism representerar således också på en och samma gång såväl två samverkande krafter som en explosiv konfliktyta som löper tvärs igenom den västerländska civilisationens hjärta. I denna omständighet finner vi också en del av förklaringen till varför den västerländska civilisationens goda sidor ofta är så svåra att skilja från dess destruktiva.

Samtidigt är det viktigt att varken överdriva eller övertolka denna konflikt. Det ligger till exempel nära till hands att förstå den aristokratiska individualismen i termer av höger och den egalitära i termer av vänster, men detta leder samtidigt lätt tankarna fel, då den nyliberal som är helt likgiltig för sitt folks öde kan finna stöd för sin sak i den aristokratiska hållningen, medan djuphögern gjort många av den egalitära individualismens ståndpunkter till sina. I själva verket reproducerar i praktiken alla västerländska ideologier och strömningar (om än i varierande grad) aspekter av båda traditionerna, varför knappt någon av oss med hedern i behåll kan påstå sig stå endast för det ena perspektivet och inte alls det andra². Den spänning som återfinns mellan dessa båda former av individualism utgör inte desto mindre alltjämt en mycket explosiv materia, och är därför i mångt och mycket också central för att förstå vår tids konflikter. Denna spänning och de oundvikliga motsägelser som omgärdar den förklarar dock inte hur eller varför Västerlandet, efter en framgångssaga utan motstycke i världshistorien, kunnat slå in på det svårt självdestruktiva spår vi färdas på idag. Till detta tillhandahåller emellertid särskilt den egalitära individualismen en avgörande nyckel.

Det faktum att nordeuropéer inte bara uthärdat tusentals år i ett kärvt klimat med begränsad tillgång till näring, utan dessutom varit exceptionellt framgångsrika även på en global nivå, vittnar om att den egalitära individualismen (alldeles oavsett vad man på ett personligt plan råkar tycka om den) i själva verket har varit en mycket framgångsrik överlevnadsstrategi, och därmed näppeligen kan karakteriseras som självdestruktiv. Den egalitära individualismen omgärdas dock av föreställningar om jämlikhet och solidaritet som kan fyllas med destruktivt innehåll, av en tillitskultur som kan utnyttjas av bedragare och av sociala belönings- och bestraffningsmekanismer i form av en mycket stark konsensuskultur som kan vändas mot allmänheten av ett etablissemang som inte vill denna väl. Detta är också precis vad som har hänt. Ledtrådar till progressivas egentliga motiv återfinns i bland annat historiematerialismen, sekulära omtolkningar av kristendomen, ressentiment, patologiskt självhat, skam över den masslakt liberalismen gett upphov till och en skruvad tidsuppfattning, men den paketering man ger detta hopkok av ohämmad egoism, projektion och neurotiska föreställningar är omsorgsfullt utformad för att tala direkt till nordeuropéns känsla för egalitär individualistisk rättvisa.

Resultatet blir en ideologi som till det yttre ansluter till den egalitärt individualistiska traditionen, och som till sitt förfogande har alla den egalitära individualismens belönings- och bestraffningsmekanismer, men som i själva verket inte bara är destruktiv, utan därtill underminerar själva den egalitära individualismens förutsättningar. I ett mångkulturellt samhälle kommer klanerna ofrånkomligen få fäste, i ett mångkulturellt samhälle kommer tilliten mellan människor ofrånkomligen att eroderas, i ett mångkulturellt samhälle kommer nepotismen ofrånkomligen att tränga ut meritokratin, i ett mångkulturellt samhälle kommer kollektivismen ofrånkomligen att vinna mark på individualismens bekostnad och i ett mångkulturellt samhälle kommer ofrånkomligen egalitarismen att trängas tillbaka. Ingenting av detta är en direkt konsekvens av den egalitära individualismen som sådan, men det är en direkt konsekvens av att den progressiva ideologin lyckats med konststycket att sälja in sig som en världsåskådning sprungen ur den klassiskt egalitära individualismen.

¹ Ja, om du googlar hans namn kommer du finna mängder av påståenden om att Kevin MacDonald är jätteond, komplett med källhänvisningar till organisationer som Southern Poverty Law Center. Detta säger väldigt mycket om organisationer som Southern Poverty Law Center, men inte särskilt mycket om MacDonald.

² I fallet med progressiva yttrar sig detta idag anmärkningsvärt nog och i bjärt kontrast mot den egna retoriken i form av att de ser sig själva som en naturlig aristokrati.

2021-02-03

Marxistisk klassanalys för det 21:a århundradet

Mina hårt prövade inbyggare i Arkham, MA med omgivningar:

När fenomen som gängkriminalitet, klanvälde, bidragsbedrägerier, pistolhot mot lärare och andra former av antisocialt beteende såsom bärandet av Adidasbyxor på offentlig plats skall förklaras av de diplomatiskt uttryckt kanske inte helt förstklassiga tänkare som i etablissemangets ögon utgör den svenska intelligentsian, försöker dessa vanligtvis göra detta med hjälp av begreppet klass. Kriminella, subversiva och/eller arbetsvägrande personer som inte för en sekund har för avsikt att bli en del av det svenska samhället men däremot mer än gärna mjölkar det på resurser är bara, förklarar man, vår tids motsvarighet till de arbetare som för drygt hundra år sedan kämpade för rätten att rösta och bilda fackföreningar. Sett genom dessa glasögon blir varje förnedringsrån en legitim protest mot samhällets orättvisor, och utifrån denna omvärldsanalys blir varje 80-åring kvinna som blivit nedslagen och/eller rånad till en hjärtlös träpatron som plötsligt en natt fått möta Gångna baggböleriers ande. Det är här frestande att nöja sig med att konstatera att ja, vänstern är alltjämt precis så debil som vi vant oss vid att den brukar vara, och därefter inte ägna saken någon ytterligare tankemöda, men ironiskt nog har vänstern helt rätt i att frågan lämpar sig utmärkt för klassanalys. Denna (underförstått marxistiska) klassanalys kommer dock, förutsatt att den utförs av någon som inte är uppvuxen på populärkultur, snabbmat, epilepsiframkallande rörliga bilder på skrikiga ungdomar, anglicismer och föreställningen att den västliga civilisationen grundades av Franklin Delano Roosevelt, inte visa vad vänstern tror att den kommer att visa.

En avgörande ledtråd till vad en klassisk marxistisk klassanalys i stället kommer visa finner vi i omständigheten att arbetare – till skillnad från kriminella och arbetsskygga bidragstagare – arbetar, en annan finner vi genom att läsa Marx. Den som faktiskt har läst och förstått sin Marx förmår nämligen, till skillnad från förmågor som Mikael Wiehe, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Lars Ohly, Linda Snecker och kultursidornas narcissistiska iPhone-revolutionärer, identifiera den klass vars markör Adidasbyxorna är, och detta är inte arbetarklassen. Den som har läst sin Marx vet att den samhällsklass som förmenta marxister idag identifierar som den nya arbetarklassen sammanfaller med vad Marx kallade för trasproletariatet, och den som läst sin Marx vet också att trasproletariatet i den marxistiska analysen inte utgör arbetarklassens allierade, utan dess fiende. I den marxistiska analysen är trasproletariatet ett förtappat samhällsskikt som utan vidare låter sig köpas av arbetarnas fiender, varför det genom historien också gång på gång manifesterat sig i form av de legoknektar som slagit ned arbetarklassens uppror och frihetskamp. Av denna anledning uttalade sig Marx inte bara mycket nedsättande om trasproletariatet, utan han tyckte framför allt också mäkta illa om det.

Huruvida Marx hade rätt eller inte om att 1800-talets trasproletariat spelade en destruktiv roll för samhällsutvecklingen är – sett inte bara från ett högerperspektiv, utan även från arbetarklassens synvinkel – en ganska komplicerad fråga, där historien erbjuder oss gott om exempel på såväl sådant som talar för som emot. Klart är dock att de förmenta marxister, kommunister och socialister som beskriver trasproletariatet i termer av vår tids arbetarklass ger uttryck för en analys som går stick i stäv med den marxistiska, och att vad de därmed röjer är en långtgående okunskap och historielöshet. Vad mer är, i Marx analys finner vi någonting som, alldeles oavsett om hans slutsatser på området var rätt under 1800-talet eller ej, mycket väl beskriver den situation som råder idag. När dagens gåsleversocialister föraktfullt beskriver arbetarklassen i termer av "vita män", när de låter de skattepengar som arbetare och den minskande andel av medelklassen som ännu inte blivit parasitär betalat in regna över trasproletariatet och dess organisationer i utbyte mot röster, när de ständigt undergräver alla försök att skärpa straffen för de kriminella ur trasproletariatet som mer eller mindre ostört kan terrorisera hederligt folk utan att detta utmynnar i några kännbara konsekvenser för dem, blir det också uppenbart att makten använder trasproletariatet som ett verktyg mot arbetarklassen, i syfte att hålla denna kort.

Vad detta betyder i praktiken är att högern har en hemläxa att göra. För det första behöver man släppa de invanda föreställningarna från 1900-talet, och inse att Marx inte nödvändigtvis vid varje givet tillfälle speglar fiendesidans analys, utan tvärtom ibland erbjuder även högern användbara verktyg i förståelsen av omvärlden. För det andra behöver man förstå vidden av det bedrägeri och den historielöshet som återfinns i påståendet att det skulle vara en självklarhet för vänstern att ta "utsatta gruppers" (det vill säga trasproletariatets) parti mot "vita män" (det vill säga arbetarklassen). För det tredje erbjuder den inblick i marxistisk klassanalys som skisseras ovan ett motargument med hjälp av vilket man inte bara kan punktera ett av den moderna vänsterns mest omhuldade narrativ, utan med hjälp av vilket man också kan håna och förlöjliga förmodade marxister, kommunister och socialister för såväl deras brist på bildning som det faktum att de under sina mörkröda fanor i all praktisk bemärkelse går Annie Lööfs ärenden. Att vår tids vänster utsett arbetarklassen till sin fiende, och i stället gjort gemensam sak med Wall Streets insiderhandlare och de multinationella storföretagens skatteplanerande rättvisekämpar till ägare, är en sanning som inte kan upprepas många gånger nog.

2021-01-25

Det blödande museet

"Åh Solon, Solon, ni senfaustiska västerlänningar vandrar planlöst omkring likt sömngångare som letar efter någonting, men har glömt bort vad och varför", svarade den gamle prästen på en koine så kultiverad att den fick Solon att känna sig som en tandlös thrakisk fiskare. Efter en stunds tystnad, under vilken Solon plötsligt blev akut medveten om Nilens porlande, suckade den gamle djupt, och tog ännu en gång till orda. "Ni känner instinktivt att någonting fattas er, men insikten når i regel aldrig så långt som till det medvetna planet. Ni bär på en vag upplevelse av att någonting viktigt har gått förlorat, men frågar er aldrig vad detta kan vara. Ni intalar er själva att införskaffandet av världsliga ting kan bota er leda, att konsumtion och statusattiraljer skall släcka er törst, och trots att samma leda ständigt tilltar, trots att samma törst bara blir starkare ju fler ägodelar ni samlar på er, håller ni ändå krampaktigt fast vid denna föreställning. Ibland frågar jag mig om ni ens vill bli hjälpta, men sedan inser jag att jag är orättvis mot er, för anledningen till att ni famlar i mörkret är att ljuset försvunnit från er värld."

Prästen sträckte ut ett knotigt finger mot Solon, och fortsatte: "Jag minns när det hände. Jag såg det förstås inte med egna ögon, men jag minns tydligt hur jag såg effekterna sprida sig över er värld likt ringar på vattnet, och många av mina ordensbröder såg betydligt mer än så. Någon gång efter vad som då kallades för det stora kriget bestämde sig några sammansvurna potentater i er del av världen att människan blivit för farlig, och i syfte att åtgärda detta skickade man i lönndom ut hastigt formade insatsstyrkor för att neutralisera de källor som – på gott och ont – tillhandahöll den mänskliga själen näring. Ett flertal gamla byggnader som uppförts i era städer för att kanalisera de krafter vetenskapsmännens instrument inte kan mäta revs, och ersattes av konstruktioner noga utformade för att i stället neutralisera samma krafter. Expeditioner skickades ut till de bergstoppar, kultplatser och vattendrag där urgamla väsen huserade, och med det uttalade målet att eliminera dessa. Ibland utförde man sällsamma ritualer, ibland lät man detonera sprängladdningar djupt under markytan och ibland borrade man helt sonika djupa hål, i vilka man hällde ned en stinkande vätska av okänd sammansättning, bara för att därefter omedelbart fylla igen hålen och mycket omsorgsfullt återställa den mark man hade stört."

Den gamle spände blicken i Solon, som instinktivt blinkade till. "Exakt vilka ritualer de utförde vet jag inte, och inte heller hur de kunde veta precis var de skulle spränga eller vad de skulle förgifta underjorden med. Mina ordensbröder har sagt mig att resultaten ofta lät vänta på sig, men också att de ibland var omedelbara, och kunde yttra sig i en skarp lukt av ozon eller skurar av vad som till synes var hagel, men som inte smälte, och som i händelse av hudkontakt fick nyfikna expeditionsmedlemmar att först skrika av smärta och därefter dö en utdragen och plågsam död. Vad de övriga expeditionsdeltagarna beträffar kom många – så säger i alla fall mina ordensbröder – aldrig hem igen. Ett fartyg förliste i en storm här, en automobil blev påkörd av ett tåg där; det är, sade man, sådant som händer. En och annan återvände så klart, och en del av dem lättade också efter att ha druckit sig redlösa sina hjärtan för främlingar på tvivelaktiga inrättningar – men på en kontinent av invalider, änkor och traumatiserade veteraner som vaknade av sina egna skrik flera gånger varje natt, vem skulle ta dem på allvar? Inte heller väckte de många exempel på hur avlägsna bergsbyar nära uråldriga keltiska och indogermanska kultplatser som åren efter kriget drabbades av torka, översvämningar, okända farsoter och mystiska ljus på himlen någon större uppmärksamhet på den härjade kontinenten, även om man säger mig att det finns samlingar av gulnade tidningsklipp i vilka en språkkunnig läsare kan se hur ett tydligt mönster gick igen från Pyréenerna i väst till Karpaterna i öst."

Ett plötsligt gurglande ljud från strandkanten fick Solon att blicka ut över vassen, men det eviga vattendraget återgick till sitt vanliga porlande innan han kunde identifiera vad som hade stört dess jämvikt. Med en oförklarlig känsla av irritation gav han upp sitt sökande och riktade ännu en gång uppmärksamheten mot den gamle prästen, vars blick, insåg Solon plötsligt, nu utstrålade ett sällsamt vemod. "Att någonting i grunden hade förändrats stod snart klart, åtminstone för alla med ögon att se med, och detta trots att de mätinstrument era vetenskapsmän konstruerat alltjämt inte förmådde ge någon som helst indikation om saken. Er civilisation slog, utan att knappt någon förmådde registrera detta, in på ett nytt spår. Människors kynne förändrades, gamla sanningar övergavs för att över en natt ersättas av nya, konsten förändrades och arkitekturen genomgick en revolution. 'Förändring' och 'framsteg' kallade era präster det hela, men vad de däremot inte sade var att förändringen var av ett slag som snabbt gjorde er civilisation fattigare. Ert ljudlandskap rensades på övertoner, era avbildningar förbleknade, era museer blödde skönhet som från ett öppet sår, era texter dränerades på mening och era boningar ersattes av förvaringsutrymmen för skuggor och människospillror. Era kroppar fortsatte fungera som de alltid gjort, men er blick, som tidigare så länge varit riktad framåt – och framför allt uppåt! – blev nu håglös och riktad rakt nedåt.

De sammansvurna hade så klart bara en ytterst vag uppfattning om vad de hade gett sig in på", fortsatte prästen. "I de långtgående effekterna läste de med karakteristiskt övermod in ett succéartat verkställande av sin plan, men de hade lekt med krafter de inte förstod sig på, och den sterila andliga omgivning de försökte ge den västerländska människan genom att rensa hennes värld från pneuma tog årtionden att infinna sig. Resultatet blev inledningsvis inte så mycket ett spirituellt vakum som spirituellt kaos, men när människor precis som man hoppats snart började uppvisa sömngångarens alla kännetecken tog man detta till intäkt för att den egna planen för att göra den farliga människan harmlös hade lyckats, och lutade sig förnöjt tillbaka. Idévärlden befann sig dock i uppror, och de krafter era vetenskapsmän inte kan mäta varierade våldsamt och oförutsägbart från dag till dag, vilket i sin tur fick mången individ och familj nära de platser dit de sammansvurna sänt sina expeditioner att uppfyllas av ett instinktivt behov av att släppa allt de hade för händerna för att i stället börja ägna sig åt de mest besynnerliga av aktiviteter.

I ljuset av detta", fortsatte den gamle, "är det inte förvånande att krig snart bröt ut på nytt. De sammansvurna förstod vid denna tidpunkt att en ny värld var på väg att svänga in sig, och att den konflikt som till synes höll världen i ett järngrepp i själva verket bara var den fysiska manifestationen av den gamla ordningens dödsryckningar. De sammansvurna återaktiverade sina vilande nätverk, och organiserade snabbt ett flertal konferenser på neutral portugisisk mark för att utröna hur de fortast möjligt skulle kunna avsluta vad de hade påbörjat två årtionden tidigare. Efter omfattande arkivsökningar insåg man att omfattande ansamlingar av spirituell aktivitet återstod i bland annat London, Dresden (där generationer av elektorer sades ha försökt inleda kommunikation med de väsen som återfanns under bland annat Zwinger och Frauenkirche) samt Ingolstadt. Var informationen man fann i arkiven riktig?", frågade prästen Solon och ryckte på axlarna. "I vissa fall var det säkerligen så, i andra fall rörde det sig enligt mina ordensbröder med allra största sannolikhet om desinformation som hade placerats där i syfte att flytta nyfiknas uppmärksamhet från annat. Inte desto mindre tog de sammansvurna uppgifterna på stort allvar, och genom att bakom kulisserna dra i precis rätt trådar organiserades ett antal strategiska bombkampanjer som, med kriget som täckmantel, en gång för alla skulle frigöra människan från vad som återstod av det inflytande man fruktade över allt annat."

Den gamle tystnade under några sekunder och Solon kunde ännu en gång höra ett gurglande läte från Nilen, men trots att ljudet denna gång tycktes komma från en plats betydligt närmare honom själv ignorerade han det, då han hade en gnagande misstanke om vart prästens berättelse skulle leda. "Resultatet, Solon, är den värld vi lever i idag. Resultatet, Solon, är den törst ni ständigt erfar men som ingenting tycks kunna släcka, den vaga men förlamande känsla av att någonting är i grunden fel som ni bär på, men också ständigt förnekar inför er själva. Då och då kan ni emellertid – och detta kanske tack vare de felaktiga uppgifter som återfinns i arkiven – alltjämt se eller höra någonting som för ett ögonblick får er att känna er hela igen, någonting som ger er en flyktig glimt av världen så som den borde vara, och som likt hur Osiris en gång – [*]"

* Vid denna punkt blir texten, som återfanns i samband med uppröjningsarbetet efter branden i die Hofburg zu Wien 1992, oläsbar, och vad som återges ovan är allt som finns kvar av denna skildring med okänd avsändare och av okänt ursprung. Vissa menar som tidigare påpekats att andra urkunder och artefakter som återfanns i anslutning till det delvis förkolnade dokumentet antyder att ett hemligt sällskap varit aktivt i slottets lokaler under efterkrigstiden, men några tillförlitliga bevis som stärker teorin har inte kunnat säkras, och berörda myndigheter förnekar kategoriskt möjligheten att någonting sådant har kunnat ske.

2021-01-11

Den passionerade liberalen

Mina vrakplundrare:

Om morallärans domäner är kraftfältet mellan det goda och det onda, om estetikens domäner återfinns i spänningen mellan det vackra och det fula och om ekonomins domäner definieras av det lönsamma och det olönsamma, var återfinner vi då politikens domäner? Under det tidiga 1930-talet ägnade tysken Carl Schmitt¹ frågan mycket tankemöda, och kom till slut fram till att politiken – eller, för att använda hans eget språkbruk, det politiska – utmärkte sig för att dess domäner återfanns mellan motpolerna vän och fiende. Schmitts perspektiv kan framstå som osentimentalt eller rentav brutalt, men rymmer inte desto mindre en djupare sanning, då vad politiken – de många vackra ord och tillrättalagda budskap varje skolbarn ständigt matas med till trots – ytterst handlar om är tvång och våld. Politik handlar om att bestämma vem som skall köras över och om vem som skall gynnas, om att med hot om våld driva in skatter, om att sätta ramarna för ordningsmaktens våldsbefogenheter, om att slå fast vad som är lagligt och vad som är olagligt, om att kodifiera vilka lagöverträdelser som skall bestraffas med fängelsestraff och ytterst också om att ge direktiv till de väpnade styrkor som endast företeelsen krig kan skänka existensberättigande.

Kort sagt, Schmitts perspektiv säger oss – alldeles oavsett om det på egen hand är tillräckligt eller tarvar komplettering av andra – någonting mycket grundläggande om såväl politiken som dess förutsättningar och villkor. Som Schmitt själv konstaterade hade dock liberalismen redan under hans egen tid muterat till en dekadent och hedonistisk protohippieideologi kroniskt oförmögen att ta in detta fundamentala faktum, varför den i stället utvecklat en för den klassiska liberalismen tämligen främmande mytologi i vilken människans inneboende godhet stod i centrum, och med den för rationalisten så karakteristiska övermodet därför också omdefinierat det politiska begreppet till att handla om högtidliga principer. I och med detta hade liberalismen också förvandlats till en ideologi vars själva credo på många sätt bestod i att kategoriskt förneka Schmitts tes om det politiska begreppets innebörd, men ironiskt nog hade denna trosövertygelse samtidigt utvecklats till någonting för liberalismen så centralt och heligt att liberalen också instinktivt började identifiera alla som intog en motsatt ståndpunkt som svurna fiender till den egna saken. I sina försök att avfärda tesen om det politiskas domän som kraftfältet mellan vän och fiende skulle liberalismen därför med en mycket svartvit blick på sin politiska omvärld paradoxalt nog komma att dela in denna i just kategorierna vän och fiende. Att den senare bestod i precis de ideologiska strömningar i vilka man hade fräckheten att mena att politiska aktörer hade fiender var dock ingenting den liberala ångvältspersonligheten med sin så utmärkande oförmåga till ödmjukhet, introspektion och självkritik fann det minsta motsägelsefullt.

Vad som gör det ursinne med vilket liberalen reagerar på varje tes liknande den Schmitt lade fram intressant är emellertid inte liberalens hyckleri, utan att vi i denna omständighet finner en avgörande ledtråd till vad som driver honom. Att blotta påståendet att politiska aktörer alltid har fiender provocerar liberalen så till den grad att han riskerar att förlora självbehärskningen varje gång detta yttras beror på att ordet "fiende" implicerar existensen av mänskliga känslor och drifter, vilket i sin tur påminner liberalen om att mänskligheten varken består av datorer eller grötmyndiga utomjordningar med alvöron och en fäbless för att i tid och framför allt otid yttra vad kaliforniska manusförfattare uppfödda på plast och hamburgare tror är djupsinnigheter. Ordet "fiende" påminner kort sagt liberalen om att den materia ideologer har att arbeta med är passionerade djur med stora hjärnor, vilket inte bara är en omständighet det liberala tankegodset är utformat helt utan en tanke på, utan av just denna anledning också fyller den enligt egen utsago mycket rationelle liberale hominiden med djurisk fruktan och animaliskt äckel. Att liberalen finner sport någonting primitivt blir i ljuset av detta mycket naturligt, liksom det faktum att liberalen instinktivt motsätter sig allt från normer till traditioner, och att han mer än gärna river vackra byggnader i vilkas skönhet människor riskerar få en glimt av det sanna och eviga för att i stället ersätta dem med modernistiska konstruktioner med skokartongens fägring och Morgan Johanssons charm. Människors känslor och – ännu värre – passioner sätter skräck i liberalen av den enkla anledningen att dessa inte ryms i den liberala ekvationen. Liberalens mål blir därför att lobotomera människan; att pumpa den vilda och otyglade hominidens hjärna så full av ideologiskt valium att denne förvandlas till den oförargliga råvara det liberala maskineriet kräver för att inte börja kärva.

Som vi fick en fingervisning om redan när vi konstaterade att det kätterska talet om existensen av fiender som sådant omedelbart får liberalen att instinktivt börja identifiera fiender runt omkring sig, innebär dock ironiskt nog detta att liberalens antipati mot passioner i sig utgör en mycket passionerad hållning. Liberalen fruktar känslor, avskyr lidelse, misstror skönhet, är besjälad av tanken på att döda Gud och vill utrota de fientliga ideologier som motsätter sig de liberala trotssatserna. Den passionerade liberalens känsloregister blir därför ett sådant som utmärker sig för vad han avskyr snarare än värdesätter, och hans inre liv rymmer således varken humor eller en förmåga att uppskatta det sköna och eviga, men definieras däremot av vämjelse, oförsonligt hat och avsky. Den passionerade liberalens personlighet blir därför den av en förgrämd och förstoppad dalek, besatt av att tömma tillvaron på ande och mening så att världen en gång för alla blir ofarlig, och så att den bångstyriga verkligheten till slut börjar stämma överens med den i liberalens ögon så fulländade liberala kartan. Kort sagt, den passionerade liberalens känslor utgörs i stort sett uteslutande av negativa sådana, och i denna omständighet finner vi också anledningen till varför han så ofta tenderar att förkroppsliga precis det han beskyller sina motståndare för.

¹ En del läsare kommer här ivrigt räcka upp handen, angelägna om att skyndsamt informera klassen om att Schmitt enligt gängse synsätt anses historiskt och politiskt belastad. Detta är i sak helt korrekt, men Schmitt var också en mycket inflytelserik och respekterad tänkare med läsare och lärjungar även långt utanför de politiska kretsar som eftervärlden kommit att förknippa honom med, varför sådana invändningar, ehuru deprimerande förutsägbara, i sammanhanget är helt irrelevanta.

2021-01-02

Den radikaliserade liberalen

Mina krigarpräster:

Liberalismen står för en balanserad mittenposition, från vilken liberaler inte bara representerar måttfullheten, utan misstänksamt också ständigt blickar såväl vänster- som högerut på jakt efter sådant som hotar arvet från upplysningen, Locke och Montesquieu. Liberaler är kort sagt inte bara eftertänksamma och balanserade, utan företräder också en anrik tradition som förvaltar århundraden av förvärvad klokskap. Så lyder i alla fall den centrala myt om liberalismen som inte bara genomsyrar varje liberalt utspel, utan som inom ramen för den sektliknande liberala subkulturen också hålls för en evig och objektiv sanning, och med en sådan föreställning som central trossats blir det inte heller konstigt att liberalen tror sig vara såväl immun mot radikalisering som en naturlig motvikt till världens alla radikaler. Problemet med denna föreställning är bara att den, liksom de flesta andra av de föreställningar som tillsammans bildar den liberala självbilden, är felaktig. Liberalers starka tendens till okontrollerad självradikalisering visade sig redan under den franska revolutionens blodbad och terror, den utgjorde en central komponent i den amerikanska revolten och den omfattande repression och historieförfalskning som följde på denna, den var en starkt bidragande orsak till det första världskrigets fasor och även Oliver Cromwells folkmord på irländare kan i mångt och mycket ses som ett utslag av samma tendens, då de illdåd som begicks under hans ledning var en tidig produkt av just de ideologiska strömningar som gav upphov till liberalismen.

Vad mer är, sedan det liberala tankegodset uppnådde hegemonisk ställning har arvet från Locke, Montesquieu och andra liberala filosofer som liberaler ständigt bedyrar sin trohet till inte främst värnats av liberaler själva, utan av konservativa krafter. Den amerikanska liberalismen har hela tiden stått för en rörelse bort från konstitutionens principer, och den brittiska historien är i mångt och berättelsen om hur konservativa tories försökt försvara arvet från John Locke och Adam Smith mot aggressiva angrepp från liberala whigs. Samma konservativa aktörer har dock i den inte sällan direkt hysteriska liberala retoriken konsekvent benämnts som reaktionära högerkrafter, vilket inte bara röjer liberalen som den radikale revolutionär han är, utan också avslöjar liberalismens anspråk på att utgöra en måttfull mittenrörelse som förvaltar ett ideologiskt arv från 1600-talet som både missvisande och mycket förljuget. Radikalismen ligger tvärtemot vad liberaler påstår och intalar sig själva i liberalismens själva natur, och i ljuset av detta uppenbaras de många liberala anklagelserna om att andra (det vill säga högern) skulle vara radikaliserade för vad de är, nämligen ett skolboksexempel på projektion.

Att liberalismen är en synnerligen radikal ideologi blir i själva verket uppenbart i samma ögonblick som man börjar betrakta sin omvärld med öppna ögon, snarare än genom de perceptionsfilter årtionden av indoktrinering, tillvänjning och vilseledande nyhetsrapportering begåvat den breda allmänheten med. Den samtida liberalismen vill ersätta nationalstaten med mångkulturella provinser i överstatliga enheter, avskaffa könsrollerna, göra sex till ett fritidsintresse i mängden, utrota traditionerna, ersätta gamla normer med nya, bryta med historien, avfärda generationer av samlad erfarenhet, omdefiniera metafysiken och göra det oreflekterade dyrkandet av Framsteget till en ny statsreligion med kvasiintellektuella universitetsutbildade charlataner som sitt prästerskap. Annorlunda uttryckt, liberaler inleder vårdslöst och med hela folk och kulturers öden som insats det ena experimentet efter det andra, utan några garantier för ett lyckligt slut, utan någon nödbroms att dra i när varningstecknen börjar hopa sig, utan några som helst empiriska belägg för att resultatet skall bli det önskade (men däremot gott om empiriska belägg för motsatsen), utan att för ett ögonblick reflektera över den masslakt på oskyldiga som tidigare liberala megaexperiment utmynnat i och utan ett uns av vare sig tvivel på den egna förmågan eller respekt för de mycket svårtyglade och farliga krafter man leker med. Allt detta samtidigt som man inte bara anklagar sina motståndare för att vara radikaliserade och ansvarslösa, utan dessutom för att ha kastat hävdvunna västerländska värderingar överbord och därmed brutit status quo.

Adjektivet "radikal" är i själva verket helt otillräckligt för att beskriva en sådan hållning. Liberalismens anspråk är totalitära, dess anhängare är fanatiker och ideologin som sådan kännetecknas av ett storhetsvansinne med få – om några – historiska paralleller. Vad mer är, vad liberalismen gör gör den inte bara i strid med folkviljan, utan också mot bättre vetande, till ljudet av en kakafoni av tjutande varningssignaler och med ständigt mer vilda konspirationsteorier som förklaringsmodell till det folkliga motståndet. I och med detta radikaliserar liberaler naturligtvis också i någon mening sina motståndare (det anmärkningsvärda i sammanhanget är i själva verket inte motreaktionerna, utan tvärtom att dessa inte blivit häftigare), men ingen bör hysa något som helst tvivel om vari den egentliga och drivande radikaliseringen består. Liberalismen är idag en fartblind, aggressiv och mycket farlig ideologi, och bör därför också mycket osentimentalt omnämnas, beskrivas och bemötas som en sådan.