Mina amatörhistoriska brittiska postpunkare:
Att fotografier och inspelningar bevarar ett ögonblick eller sekvens i tiden för eftervärlden är välkänt. Mindre känt är att dessa frysta ögonblick och sekvenser inte bara låter oss återuppleva bilder och ljud, utan även andra aspekter av verkligheten, och då i synnerhet vad vi med ett begrepp hämtat från den preussiska filosofin kan sammanfatta som der Zeitgeist. I bilder och inspelningar – och i förlängningen ofta även i föremål och byggnader – från en viss tid, fångas nämligen inte sällan också precis hur samhället och tiden som producerade dem mådde. Det hela kan, med ännu en vinkning till den preussiska filosofin, sammanfattas med att om man skådar för länge in i ett tidsdokument, börjar till slut också tidsandan¹ skåda tillbaka. För de apolloniska och magiska civilisationerna utgör denna omständighet måhända ett varningstecken, men den faustiske läsaren låter sig inte avskräckas, utan ser här tvärtom instinktivt behovet av att respektlöst kliva rakt ned i det kaninhål som därmed öppnar sig.
Bilden ovan föreställer på pappret Lyndon B Johnson, några år efter att denne avgått som president utan att söka omval. Vad vi ser på bilden är dock inte i första hand Johnson, utan en personifiering av det 1970-tal som blev resultatet av hans tid i Vita huset. Presidenten Johnson var en reslig alfahanne som projicerade så mycket makt att knappt någon av hans fienders motståndvilja överlevde en audiens hos honom. Vad vi ser på bilden är dock i stället den misslyckade Vietnaminsatsen, stagflationen och det havererade valutasystemet; ett samhälle splittrat av terrorism, generationsklyftor och en strid ström av kistor med kvarlevorna av pojkar som i stället för att leva den amerikanska drömmen beordrats att dö för en förlorad sydostasiatisk sak. Mot en fond av murriga 70-talsfärger ser vi en självdestruktiv Johnson som mot sina läkares inrådan återupptagit den kedjerökning han länge hade avhållit sig från efter en hjärtattack 1955. Med det långa grå håret och de prominenta grå polisongerna han lagt sig till med sedan flytten från Vita huset har han, ironiskt nog, själv börjat manifestera den arketyp som eftervärlden skulle lära känna som den plågade Vietnamveteranen som – med nervös blick och en lätt tendens till stamning – envist hävdade att De tillsatte något till vattnet. Mindre än ett halvår senare drabbas Johnson av en ny hjärtattack och avlider, 64 år gammal.
Efter att ha påbörjat vår odyssé in medias res finns det dock anledning att inta ett mer lineärt perspektiv, det vill säga börja från början, eller åtminstone vid 1900-talets början. 1900-talets inledning är i all praktisk bemärkelse en fortsättning på 1800-talet, och då i synnerhet vad man med eftertankens kranka blekhet senare skulle komma att kalla la belle époque. Epoken saknade inte på något sätt problem, och var definitivt inte lika belle för alla samhällsklasser, men vad den lämnade efter sig var bland annat många av de miljöer vi idag upplever som de allra mest attraktiva vi har. En del av högerns puritaner skulle hävda att dess formspråk är degenererat i jämförelse med gotiken eller klassicismen, men i det tidiga 1900-talets jugend och nationalromantik, med sin förening av skönhet och lekfullhet, finner vi (som i fallet med Olympiastadion ovan) en mänsklighet som varken tidigare eller senare epoker lyckats nå upp till. Vad vi ser är inte någonting som förebådar den besinningslösa slakt som komma skall, utan tvärtom någonting så långt bort från denna man över huvud taget bara kan komma. Den tidslinje som börjar i denna punkt leder till synes mot en lysande framtid, men i verkligheten är idyllens dagar räknade.
Mellankrigstiden kan studeras i allt från vackra byggnader till skottkärror med värdelösa Papiermark, men på många sätt gör det ikoniska (och i allra högsta grad arrangerade) fotografiet Lunch atop a Skyskraper epoken mer rättvisa, och då inte bara för att det representerar den pågående tyngdpunktsförskjutningen västerut, utan också för sin dubbelhet. I bilden ser vi å ena sidan ambitionen att bygga någonting nytt och storslaget efter kriget, men också en vårdslöshet som måhända i någon mån speglar en nihilism född i Flanderns skyttegravar. Vad mer är, i det Rockefeller Center som arbetarna på bilden uppför syns någonting annat, nämligen hur den art déco som började som en variant av jugend för varje år blir mer fyrkantig, avskalad och militaristisk, samtidigt som den blir mindre lekfull och mänsklig. Till skillnad från vad som var fallet under åren före första världskriget, vittnar denna gång alla tecken i tiden om vad som komma skall.
Precis som åren före det första världskriget präglades av helt andra stämningar än tiden före det andra, kommer även tiden efter kriget denna gång att präglas av helt andra tongångar. I bjärt kontrast till mellankrigstidens nihilism och tvivel, blir 50-talet väster om järnridån ett årtionde av optimism och tillförsikt, till och med i det besegrade och sönderbombade Tyskland. Särskilt tydligt blir kanske detta i bilen, som vid denna tid är ett faustiskt konstverk som utstrålar självförtroende och livsglädje. I en Ford Thunderbird från 1957 syns inga spår av tvivel, neuroser, självhat eller asketism, utan bara kärlek till livet. I Europa är bilarna mindre, men även när de av efterkrigsekonomisk nödvändighet drivs av mopedmotorer vittnar även såväl dessa bilar som deras förare om mycket av precis det vi ser i de amerikanska motsvarigheterna. Vad vi ser är ett samhälle som, trots att dess invånare har krigets fasor i färskt minne, bevisligen mår bra. Där finns givetvis fel och brister, men människor låter sig inte på något sätt förlamas av detta, och precis som under åren före första världskriget finns nu ännu en gång alla möjligheter till en ljus framtid.
Den som vill beskåda (och beskådas av) 60-talets tidsanda finner en portal till denna i Bonnie Dobsons Morning Dew (ursprungligen från 1962). Sången är en bitterljuv skildring av den rädsla för atomkrig som, likt en orm i paradiset, kommit att lägga sordin på 50-talsoptimismen, men också en mycket vacker sådan, i synnerhet sedan den mot slutet av årtiondet begåvats med ett glimrande och lätt psykedeliskt orkestralt arrangemang som för tankarna till Lee Hazlewood². Det faktum att Morning Dew skrevs före Kennedymordet blir dock tydligt när vi jämför den med ett annat tidsdokument från tiden efter samma mord. I The Shangri-Las Leader of the Pack finner vi ett praktexempel på den klass och elegans som präglade 60-talet i dess bästa stunder, men tonen är, tuggimmiytan till trots, nu betydligt råare, självdestruktiv och nihilistisk, och som av en händelse släpptes låten bara månader efter att en "incident" vid Tonkinbukten fått det nordamerikanska imperiet att ta de första kliven mot ett mycket självdestruktivt sydostasiatisk äventyr som det aldrig riktigt skulle komma att återhämta sig från.
Redan i det inledande ackordet, och i de så ofta parodierade orden Is she really going out with him?, står det klart att vi har gått in i en ny tid. Intressant nog finns även ögonblicket då detta skifte faktiskt inträffar fångat på bild. I ett ikoniskt fotografi från 22 november 1963 ser vi hur familjen Newman har kastat sig på marken för att skydda sig från kulorna som viner över deras huvuden, samt några förvirrade representanter för journalistkåren som börjat närma sig dem för att ställa frågor, samtidigt som John F Kennedy tar sina sista andetag på närbelägna Parkland Hospital. I den närmast patetiska scenen från en slänt som gått till historien som Grassy Knoll, och i det faktum att denna scen samtidigt så tydligt speglar den elegans och den klass som så ofta utmärkte 60-talet, ser vi också med närmast smärtsam tydlighet en värld som abrupt kastats in på en helt ny tidslinje. Där familjen Newman denna dag vaknade i en ganska okomplicerad värld, kommer de några timmar senare somna i en verklighet där Vietnamtraumat nu bara är en fråga om tid.
Såväl 70-talet som Vietnamkriget tar dock slut, och under det årtionde som följer tar väldigt annorlunda strömningar vid. Det ofta utskällda 80-talet saknar inte excesser, men dessa måste ytterst förstås som del av den läkningsprocess som följer på 70-talets trauman. Inte heller är 80-talet homogent, utan blir tvärtom markant mer plastigt och ytligt med tiden, men fokuserar man på dess första halva står det också klart vad årtiondet kanaliserar, nämligen en högromantisk strömning. I det å ena sidan tämligen okända men å den andra synnerligen representiva brittiska projektet Poeme Electroniques The Echoes Fade blir denna strömning så konkret att den nästan går att ta på. Precis som under 1800-talet ser vi här en kraftig motreaktion mot den otyglade rationalismen, och precis som under 1800-talet är grundackordet bitterljuvheten. Plötsligt är det ånyo de mänskliga krafterna som dominerar, men samtidigt vittnar det närmast totala synthesizerberoendet om att de nya romantikerna inte riktigt bottnar. Redan två år in på det nya årtiondet står det klart att det finns något artificiellt över det, och denna tendens kommer därefter bli svårare och svårare att värja sig mot för varje år som går.
Med murens fall går världen in i en ny era, och på många sätt tar det 1900-tal som började 1914 då också slut. 90-talet framstår för någon som blickar tillbaka på det från den här sidan millennieskiftet som påtagligt mer modernt och välbekant än årtiondet som föregick det, men med ett par decenniers perspektiv på det står det också klart att 80-talets strömningar inte dog 31 december 1989, utan att 80-talsromantiken tvärtom lämnade en afterflow efter sig som varar åtskilliga år in på det nya årtiondet. I TV-serien Babylon 5 blir inte bara båda dessa aspekter tydliga, utan i det epos som skildras ser vi också en spegling av det faktum att framtiden efter det kalla krigets slut är ett väldigt oskrivet blad. Här finns en osäkerhet om vad som komma skall, men framför allt också den ganska naiva optimism som ger upphov till teser som den om The End of History. 90-talet utmärks till syvende och sist kanske i första hand för vad det inte är; det är inte ett årtionde präglat av romantik, det är inte ett årtionde präglat av kallt krig och det är inte heller ett årtionde präglat av stora infekterade konflikter som splittrar. Resultatet blir en måhända något steril epok, men också en sådan så okomplicerad att det fyller en nutida betraktare, ärrad av ett kulturkrig utan slut, med avund. Detta förändras inte inte heller när tideräkningens alla fyra siffror ändras samtidigt den 1 januari 2000, men det tar däremot abrupt slut den 11 september 2001.
1900-talet måste ytterst förstås som ett slagfält för olika memkomplex, varav vissa är välvilliga, andra illasinnade och ytterligare andra moraliskt mer komplexa än så. Olika memkomplex dominerar vid olika tidpunkter, och på deras kulturella frukter kan man ana deras konturer. Ibland är utvecklingen kontinuerlig, vilket gör att framtiden kan förutsägas genom att följa tangentens riktning, men andra gånger kastas historien brutalt in på nya spår i abrupta diskontinuiteter. Den betraktare som upplevde detta i realtid befann sig alldeles för nära händelsernas mitt för att då kunna se vad som egentligen pågick, men i efterhand kan vi, tack vare den rika skörd av fotografier, filmer och inspelningar 1900-talet lämnade efter sig, skönja den kosmiska maktkamp som formade det.
¹ En betydligt bättre översättning, ehuru också en sådan betydligt mer besvärande för den gudlösa reduktionistiska härskarkasten, hade varit tidsanden.
² Hazlewood var, precis som John Keel, en av de riktigt coola katterna.
