Mina pommerska potentater:
Till whiggeriets mer utmärkande kännetecken hör dels att utmåla världshistorien som en berättelse om hur de anglosaxiska folken lett världen ut ur barbariet, dels att beskriva moderniten i termer av ett paradis som blev möjligt först sedan den hjältemodiga rebellalliansen på 1940-talet helt och hållet osjälviskt och helt utan några geopolitiska intressen för ögonen lyckats nedkämpa den onde kejsaren Palpatine och förinta Dresdens kulturskatter Dödsstjärnan. Vad man i och med detta förbigår med tystnad är emellertid att den västerländska civilisationens centrum bara några årtionden tidigare legat på det europeiska fastlandet, och att den slutstrid mellan medeltidens aristokratiska ordning och liberalismen som stått mellan 1914 och 1918 hade slutat med att altruistiska brittiska koncentrationslägervakter, ädelmodiga amerikanska ananasimperialister samt oantastliga fransmän som såg det som djupt orättvist att de hade fått storstryk i ett av de oräkneliga krig de startat lyckades slå sönder den dåtida världens mest sofistikerade civilisation.
Att det kejsardöme som 1918 gick under sedan dess demoniserats, blivit spelplats för omfattande folkfördrivningar samt förevigats i form av pejorativer är tillräckligt för att få varje god reaktionär att instinktivt värja sig mot den officiella berättelsen om det tyska kejsardömet och kriget som krossade det. Här behöver dock varje god reaktionär också hålla två tankar i huvudet samtidigt, emedan denna berättelse ironiskt nog också är resultatet av att det första världskrigets historieskrivande segrare på en central punkt var helt och hållet eniga med det kejserliga huset Hohenzollern och dess tillskyndare; nämligen i föreställningen om att Tyskland var en i grunden preussisk stat. Den preussiska stat som utvecklades till det tyska kejsardömet svarade dock aldrig mot det riktiga Tyskland. Den preussiska tyska staten präglades, sina många förtjänster till trots, av ett tungsinne och en inåtvändhet med kristna förtecken som var Hermann och hans cherusker mycket främmande. Det riktiga Tyskland som Tacitus en gång skildrat återfanns i väst – i Teutoburgerskogen, utmed Rhen och i storslagna alpina dalgångar – medan den preussiska statsbildningens rötter återfanns i det sanka öst; i en ytligt germaniserad slavisk-baltisk korsfararkultur i vilken dynastierna med sorbiska och kasjubiska namn var legio.
Detta skulle, efter det andra världskrigets slut, få den vid första anblick mycket paradoxala konsekvensen att den stympade anglosaxiska lydstat som upprättades i väst möjliggjorde vad som i all praktisk bemärkelse blev en genuint tysk renässans och reaktion. Västtyskland blev ett Tyskland fritt från den på många sätt mycket otyska preussiska hegemoni som, om än i högst varierande skepnad, hade präglat både kejsardömet, Weimarrepubliken och det Tredje riket. Det Västtyskland som var resultatet av först ett världskrig och därefter en kall kraftmätning mellan stormakter var, trots sin status som lydstat, ett Tyskland i vilket Arminii söner kunde verka på sina egna premisser, snarare än att inrätta sig i en östlig och kärv föreställning om vad det innebar att vara tysk. Resultaten lät inte heller vänta på sig, det nya Tyskland förvandlades till exempel på bara ett par årtionden från en rykande ruinhög till världens näst största ekonomi, men effekten var inte på något sätt begränsad till det materialistiska planet.
Västtysken var på en och samma gång disciplinerad, galen, konservativ, vild, innovativ, respektlös, högborgerlig, genialisk och faustisk. Västtyskland var BMW, Fitzcarraldo, Bratwurst, neue deutsche Welle, kitsch, Herbert von Karajan, Biergärten, alphyddor, pervers pornografi, Bröderna Grimm-städer, sund kontinental korporativism, Autobahn och die Schwarzwaldklinik. Vad västtyskarna producerade i form av konsumentprodukter och kultur bar vittnesmål om en nation som – de många smärtsamma minnena och närvaron av oräkneliga amerikanska militärbaser till trots – mådde bra, som hade självförtroende nog att omfamna både det höga och det låga och som lyckades få även människor som instinktivt avskydde allt vad Tyskland hette att bli huvudlöst förälskade i tyska bilar. Ironiskt nog blev därmed det Västtyskland som var konsekvensen av nederlag, kallt krig, fransk revanschism, folkfördrivningar och en politisk ordning upprättad av landets historiska fiender i syfte att hålla det tyska folket nere en konstruktion som gav Arminius ättlingar friheten åter.
När de två tyska staterna 1990 återförenades såg många detta som en triumf för det nya Tyskland, men i realiteten var vad som hände i stället att det fönster som mot alla odds hade öppnats efter det andra världskriget ännu en gång stängdes. I det återförenade landet var visserligen västtyskarna i tydlig majoritet, men när regeringen återvände till preussisk mark i öst började också också den återväckta teutoniska glöd som funnit syre i väst att falna. Under Angela Merkels ledning skulle successivt det metafysiskt navelskådande östliga Tyskland att återuppstå, vilket manifesterade sig i en för varje dag alltmer progressiv politik, kulturkrig, öppna gränser, splittring, förlamning och tilltagande repression visavi dissidenter. Att östtyskarna i regel var mer konservativa än sina bröder i väst spelade ingen roll; när institutionerna flyttade från Beethovens hemstad Bonn i väst till Berlin i öst började gengångare från det förflutna ännu en gång hemsöka maktens korridorer, och sakta men säkert skulle nationen som helhet åter snärjas i det tungsinnne och av den bysantinska tvångströja som delningen, utan att detta någonsin var avsikten, befriat västtyskarna från.
I samtida tysk kultur lyser därför också den vitalitet som utmärkte dess västtyska motsvarighet med sin frånvaro. Det återförenade Tyskland utmärker sig i stället för en för Arminii söner synnerligen främmande progressivism som, utan att någon i Brandenburg, Sachsen eller Thüringen egentligen önskar detta, likt ett emergent fenomen eller en destruktiv resonans sprider sig från den mycket paradoxala huvudstaden Berlin som ringar på vattnet när det inåtvända östra Tyskland förenas med det faustiska västra. I strid med all intuition, och i en närmast demoraliserande parallell med det whighistoriska synsättet på världshistorien, finner vi därmed att delningen av Tyskland sannolikt var till det bättre, och att återföreningen var ett misstag som tyskar i såväl väst som öst idag får betala ett mycket högt pris för.
