Mina flogistonteoretiker:
Ett av de sätt den för progressiva så centrala föreställningen om Framsteget yttrar sig på, är den som whighistoria. Med detta avses inte bara en historieskrivning enligt vilken allt ständigt blir bättre, utan också en sådan enligt vilken politiken ständigt blir mer upplyst, människor ständigt mer förståndiga och institutionerna ständigt mer moraliska. Denna uppfattning är en så integrerad del av den västerländska världsbilden att de flesta inte bara tar den för given, utan också har svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig på ett annat sätt. Detta syns inte minst i språket, där ord som "bakslag" och anklagelser om att någon vill "vrida klockan tillbaka" får representera någonting negativt, medan ett uttryck som "det är 2020 nu" inte åsyftar modets skiftande nycker utan bottnar i det underförstådda antagandet att graden av barbari under ett givet årtal x är proportionell mot den tid (det vill säga resultatet av den aritmetiska operationen 2020-x) som passerat sedan dess.
Bakom denna mycket djupt rotade föreställning döljer sig dock det både högst godtyckliga och anmärkningsvärt sentida antagandet att människan för varje år automatiskt blir mer etisk, att institutionerna för varje år automatiskt blir mer hedervärda, att etablissemanget för varje år automatiskt blir mer vidsynt, att samhället för varje år automatiskt blir mer fritt och att konstnärer för varje år automatiskt når en djupare grad av metafysisk insikt. Inga bevis läggs dock fram för att det skulle förhålla sig så, och inte heller framförs några teorier som förklarar den fundamentala naturkraft man utan någon som helst evidens för detta förutsätter finnas där. I ställer hemfaller man åt cirkelresonemang, där vad som skett till följd av denna krafts förmodade existens förutsätts utgöra framsteg, och där vad man av denna anledning tolkar som framsteg åberopas som bevis på nämnda krafts existens.
(I sammanhanget bör påpekas att denna tids- och historiesyn på engelska inte bara går under namnet Whig history, utan därtill begåvats med det mycket mustiga öknamnet Whiggery. Novisen bör innan vi går vidare provsmaka detta ord likt en god och mycket dyr cognac eller whisky; han bör först låta ordets delikata övertoner smeka gommen, och därefter andaktsfullt njuta av upplevelsen när denna välsmakande bokstavskombination rinner nedför strupen, eller om man så vill, lämnar stämbanden. Han kan med fördel också ställa sig framför spegeln och repetera ordet – givetvis inte bara med en lätt nedlåtande aristokratisk uppsyn, utan också med rösten uppfylld av det subtila men distinkta förakt situationen tarvar. Whiggery – har du, bäste läsare, någonsin tidigare hört ett så delikat ord? Dessvärre lämpar det sig mindre väl i löpande text, emedan inlåningar från de båda anglosaxiska krämarimperiernas gemensamma språk i möjligaste mån bör undvikas, och på den reaktionära publikationen Fnordspotting kommer vi därför även fortsättningsvis i normalfallet begagna oss av termen whighistoria, även om detta sker till priset av att textmassan därmed blir något mindre färgstark än vad man hade kunnat önska.)
Men, inflikar kanske här någon, är föreställningen om Framsteget verkligen helt tagen ur luften? Den tidsepok som är föremål för whighistorieskrivning sammanfaller trots allt, fortsätter vederbörande, med ökande välstånd, stigande medellivslängd, tilltagande möjligheter att hjälpa samhällets mest utsatta, medicinska landvinningar, förbättrad livsmedelssäkerhet och så vidare. Observationen är givetvis helt riktig, och även om fokuset är påfallande materiellt, beskriver den också en utveckling få helt skulle vilja vara utan. Utvecklingen i fråga förklaras dock vare sig av att eliterna ständigt blir mer visa eller av att människan ständigt når djupare moraliska insikter, utan av ekonomisk tillväxt och teknikutveckling. Att fler fattiga kan få hjälp idag än för hundra år sedan beror inte på att vi blivit mer givmilda eller empatiska, utan på att vi idag har betydligt större ekonomiska möjligheter att hjälpa andra. Att fler idag kan erbjudas akuthjälp när de hotas av svält beror inte på att vi blivit mer benägna att osjälviskt gå hungriga för att ge andra en möjlighet att äta, utan på att växtförädling, konstgödsel, bekämpningsmedel och mekanisering lett till ett aldrig tidigare skådat jordbruksöverskott.
Bakom myten om Framsteget döljer sig med andra ord ingenting annat än att man genom list, manipulation och förrädiska omskrivningar tillskriver det progressiva samhällets prästerskap äran för vad som i själva verket är frukterna av tillväxt och uppfinningar. Genom att avsiktligt och mycket förrädiskt blanda samman en materiell utveckling med en ideologisk, och genom att fördunkla verkligheten medelst en tät väv av förljugna narrativ och kryptoreligiösa dogmer, målar man upp bilden av en värld där det inte är teknikutveckling som förklarar de mätbara framsteg man faktiskt kan peka på, utan den förmenta visdomen och de påstådda ontologiska insikterna hos politiker med ett barns världsbild, presstödsavlönade revolutionärer, generalsekreterare för vilka ropen på solidaritet blivit en mycket lukrativ karriärväg och neurotiska aktivister vilkas extrema och ogenerade ideologiproduktion ompaketerats som "forskning".
(Under liberalismens tidiga historia fanns visserligen en sådan koppling, då det var de reformer som då drevs igenom som möjliggjorde den explosiva välståndsökning som i ett materialistiskt och nihilistiskt samhälle blivit till det enda måttet på framsteg. Etablissemanget har dock sedan länge övergivit den klassiska liberalismen, vilket med tiden lett till framväxten av den häxbrygd av svågerkapitalism, klåfingrighet och storhetsvansinne som utgör den ekonomiska politiken idag. Denna ekonomiska politik har i sin tur ironiskt nog bidragit till stagnation, vilket det progressiva samhällets giriga härskarkast, som lider av ett svårt tillväxtmissbruk, nu desperat försöker åtgärda genom ständigt större keynesianska stimulanser, finansierade med lån tecknade i framtida generationers namn. Var god svälj.)
Framsteget är, annorlunda uttryckt, så som det vanligen beskrivs (det vill säga en rörelse anförd av ständigt mer upplyst elit mot en ständigt friare, ständigt mer rättvis och ständigt mer rationell framtid), en föreställning utan förankring i verkligheten. Konkreta bevis för detta finner vi inte bara i besvärande omständigheter som att det var modernitetens föreställningar och uppfinningar som ledde till 1900-talets kataklysmer, eller att alla som uppskattar skönhet upplever moderna byggnader som frånstötande i jämförelse med gamla, utan också i det faktum att tidigare generationer många gånger faktiskt har "vridit klockan tillbaka", utan att detta inneburit att analfabetismen, det dåligt bordsskicket och den ohämmade troglodytismen triumferat. Antikens stora tänkare kom, då de halvtannat årtusende efter sin död återupptäcktes, att trollbinda européerna så till den grad att man radikalt lät omstöpa sin världsbild genom att återintegrera dem i den, och när kontinenten några århundraden gick in i renässansen var denna ett uttryck för föreställningen att civilisationens storhet återfanns i ett avlägset förflutet, som man nu entusiastiskt försökte återskapa.
I den tillväxt som möjliggjort för myten om Framsteget att få fäste, finner vi dock utöver de uppenbara fördelarna med denna en annan viktig ledtråd till modernitetens mytologi. En stor del av det ökande välståndet har nämligen aldrig kommit allmänheten till godo, då ökande välstånd också i ännu större utsträckning ökar utrymmet för parasitism. När människors bruttoinkomst nätt och jämt räcker till brödfödan är det överskott en parasitär klass kan livnära sig på mycket litet, men när människors bruttoinkomst överstiger livets nödtorft flera gånger om, kan en stor del av denna bruttoinkomst omfördelas till andra, utan att detta leder till svält eller bondeuppror. Tillväxten har därför lett till en explosiv ökning av antalet oproduktiva snyltare, och dessa parasiter känner vi idag som den nya klassen – eller om man så vill, det prästerskap som till stor del sammanfaller med samhällets härskarkast, och som gjort Framsteget till en central dogm i sin officiella mytologi.
I just denna omständighet finner vi inte bara den egentliga betydelsen av begreppet Framsteg, utan också anledningen till att det kommit att få en så framträdande betydelse i den progressiva världsbilden. Bakom myten om Framsteget döljer sig ständigt högre skatter, ständigt högre presstöd, ständigt fler administratörer, mellanchefer och samordnare, ett ständigt växande skrå av högavlönade biståndspotentater, en ständigt växande och för varje dag alltmer mäktig klass av ansiktslösa euromandariner i Bryssel, ett samhälle där priset för allt fler oönskade tjänster ständigt bakas in i beloppen som anges på de prislappar som möter slutkunden i affären, och så vidare. Framsteget är, annorlunda uttryckt, en myt som skänker parasitens tillvaro mening, ett narrativ som förvandlar blodsugaren till hjälte och en fabel som hjälper snyltaren att stilla sitt dåliga samvete. Att den stora politiska skiljelinjen alltmer kommit att stå mellan dessa parasiter och de produktiva medborgare de parasiterar på, och att det är de senares företrädare som förklaras utgöra ett hot mot Framsteget, blir mot denna bakgrund också både begripligt och fullt naturligt.
