Mina avmagrade gengångare som hemsöker syldaviska atomforskningsanläggningar:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting blev vi nyligen varse om en fascinerande publikation vid namn Aktuell Hållbarhet. Vad som gör den intressant är varken de förutsägbara reportagen eller det faktum att formspråket andas offentlig sektor, utan att detta branschorgan för anställda inom hållbarhet ger den utomstående läsaren en mycket pedagogisk inblick i managersamhället och dess ekonomi. Längst upp på nätutgåvan återfinns ett sidhuvud som, om man bortser från en genväg till startsidan, inleds med länkarna Karriär, Utbildning, Event och Annonsera. Redan här börjar misstanken om att det inte i första hand är tidningens omsorg om miljön som drar läsare göra sig gällande, och när man därefter följer länken Karriär blir det snabbt uppenbart att hållbarhet i själva verket är ett kodord för big business.
Under Karriär finner man ett antal utannonserade tjänster som chef, sakkunnig och senior rådgivare. Merparten av dessa lär inbringa en lön långt över genomsnittet, och av arbetsgivarna att döma kommer merparten av dessa löner direkt eller indirekt betalas med skattepengar. Återvänder man därefter till startsidan får man också en mycket belysande inblick i vad arbetsuppgifterna består i. Här finner vi många exempel på ogenerad tjänstemannaaktivism. Här finner vi hyllningar till Miljöpartiet och Greta Thunberg. Här finner vi floskulösa utläggningar om vikten av dyr och ineffektiv symbolpolitik. Här finner vi personliga intervjuer med framgångsrika supermanagers som klättrat särskilt högt på karriärstegen. Här finner vi debattartiklar av aktivister som med stor inlevelse bedyrar sina skattefinansierade fögderiers existensberättigande. Här finner vi sponsrade artiklar från storföretag med hög miljöbelastning, i vilka dessa storföretags hållbarhetskarriärister berättar om hur just den egna arbetsgivarens koldioxidutsläpp i själva verket är en välsignelse för miljön. Et cetera.
Om Aktuell Hållbarhet hade varit vad den utgav sig för att vara, hade tidningen varit full av insändare kritiska till nedstängningen av kärnkraftsreaktorer. Den hade bjudit läsarna på reportage om fusionsforskning och ställt högljudda krav på byggandet av toriumreaktorer, med mera. Aktuell Hållbarhet är dock inte vad den utger sig för att vara, utan ett branschorgan för den nya klassen. Tidningens läsare består främst av människor som inte producerar någonting av värde, men som trots detta anser sig vara värda hög status, prestigefulla yrkestitlar, höga löner, ståndsmässigt boende och goda karriärmöjligheter. För att uppnå detta har man mutat in en nisch åt sig själva, där allt detta kan uppnås på andras bekostnad. I detta är man långtifrån ensamma, utan tvärtom exempel på någonting på väg att blir regel snarare än undantag. Exakt samma företeelse ligger bakom att antalet anställda kommunikatörer i landets kommuner uppvisar en imponerande tillväxt, att HSB låter medlemsavgifter gå till att producera en tidning som knappt någon vill ha, att det finns myndigheter som skulle kunna läggas ned utan att någon över huvud taget märkte något, och så vidare.
Det argument som åberopas till försvar för detta är i stort sett alltid att man gör någonting gott. Det heter att man räddar miljön, stärker demokratin, bidrar till integrationen, bekämpar rasismen eller arbetar för andra mål som i breda lager uppfattas som behjärtansvärda. I den mån resultaten ens är positiva, är de i regel dock så blygsamma att de inte på något sätt motiverar denna gigantiska omfördelning av resurser. Att syftet uppfattas som just gott är dock någonting man skamlöst använder sig av för att kväsa kritiken. När en manager ur den nya klassen får sina arbetsuppgifter ifrågasatta av de arbetare som på skattsedeln tvingas vara med och betala hennes sexsiffriga lön, blir det omedelbara svaret en raljant utläggning om obildade tölpar som vill låta ondskan segra. Vad mer är, i detta får hon lika omedelbart stöd av managerekonomins alla övriga parasiter. Man har i allmänhet förvisso intalat sig själva att man faktiskt gör gott, men på ett undermedvetet plan vet man instinktivt att ordningen bara kan fortleva om man, parasiter emellan, håller ihop.
I en sådan ordning finns endast två acceptabla roller att spela för personer utanför den ingrupp den nya klassen utgör. Man kan antingen agera röstboskap genom att rösta på de partier som garanterar ordningens politiska fortlevnad, eller vara en produktiv medborgare som utan att protestera betalar de skatter som säkrar ordningens finansiering. För de rabulister som väljer att inte ställa upp på dessa villkor känner dock den nya klassens vrede inga gränser.
