Mina hemlösa neomoskoviter i förskingringen:
Där man i naturen finner asymmetrier, finner man inte sällan också någonting intressant. Enligt gängse fysikaliska modeller borde det till exempel vid universums födelse ha bildats lika mycket materia som antimateria, varpå dessa båda varianter av materia borde ha förintat varandra fullständigt. Att du kan läsa den här texten är en följd av att verkligheten inte överensstämmer med teorin. När all antimateria hade förintats återstod ett överskott av vanlig materia, vilket möjliggjorde för stjärnor, planeter, komplexa organiska molekyler och ryggradsdjur att bildas. Ett annat exempel på asymmetri i naturen är den ur en fysikers synvinkel på en och samma gång så både obetydliga och fundamentala skillnad som råder mellan dåtid och framtid. Börjar man sätta sig in vad Paul Dirac hade att säga om saken kan man dessutom ledas att misstänka ett samband mellan dessa båda företeelser, men nu börjar vi avvika oroväckande mycket från ämnet...
Asymmetrier av detta slag återfinns dock inte bara i naturen utan även i mänskliga aktiviteter som politik, och ett av de mest slående exemplen på detta består i vad som är tillåtet för vänstern respektive högern att göra. När man inom vänstern hyllar en diktator eller massmördare är detta ett utslag av charmig revolutionsromantik. När man inom högern gör samma sak (och då även när diktatorn eller massmördaren i fråga bara en bråkdel så grym och blodtörstig som vänsterns maskotar) är detta emellertid skäl för social utfrysning, avsked och alarmistiska ledartexter om att 1930-talet är på väg tillbaka. Detta gäller inte bara synen på mördare och envåldshärskare, utan återkommer på område efter område. En vänsterpolitiker får vara vulgär, ljuga och smutskasta sina meningsmotståndare i stort sett ostört. Högerpolitiker, däremot, blir föremål för krigsrubriker och uteslutningsärenden så fort de uppvisar blott tendenser till samma beteende.
Detta högst asymmetriska förhållningssätt tas idag för så naturligt att det sällan blir föremål ens för debatt. Förmenta högerpartier tar det hela för rimligt, och de journalister som ens kostat på sig att reflektera över saken är lika sällsynta som fjällrävar på Zanzibar. Företeelsen är i själva verket så utbredd att den i regel tjänar utmärkt som indikation på vad som faktiskt är en höger- respektive vänsterståndpunkt. De åsikter som tolereras av nyhetspresentatörer och skattefinansierade NGO:er är i allmänhet vänster, medan de som blir föremål för fördömanden, avståndstaganden, kritisk granskning och så kallad civil olydnad med stor sannolikhet är höger. Vad mer är, att liberala åsikter så gott som alltid tillåts passera detta nålsöga är en direkt konsekvens av vad vi tidigare konstaterat, nämligen att liberalismen inte bara är en vänsterideologi, utan alla vänsterideologiers moder. Rent begreppsmässigt råder förvisso stor förvirring kring detta grundläggande sakförhållande idag, men även om få längre kan formulera det i ord har man inom vänstern på det omedvetna planet inga svårigheter att skilja vänner (liberaler) från fiender (högern).
Det vore i sak fel att säga att liberaler är nöjda med denna ordning, eftersom de är i stort sett omedvetna om den. En liberal är helt och hållet övertygad om att journalister förhåller sig neutrala till vad de rapporterar om, och finner därför heller ingen anledning att vare sig invända mot eller skatta sig lycklig över sakernas tillstånd. När journalister fabulerar om nazismens återkomst, om att motståndet mot invandringspolitiken är en produkt av ryska påverkansoperationer och om att rasismen breder ut sig epidemiskt, ser liberalen detta som såväl professionell som helt och hållet neutral nyhetsförmedling. När våldsamma vänsterextremister och militanta djurrättsaktivister hålls om ryggen av höga makthavare finner liberalen måhända stundom detta en aning anmärkningsvärt, men inte mer än så. När skattepengar regnar över islamister finner liberalen heller ingen större anledning att protestera. För liberalen är detta blott tecken på en sund, rationell och faktabaserad ordning.
Kort sagt, en liberal befinner sig så gott som alltid med god marginal innanför åsiktskorridorens väggar, vilket också förklarar den så gott som totala bristen på förståelse för hur någon kan finna sig utanför dem. I en fråga frontalkolliderar dock den liberala ståndpunkten med journalistskråets, kulturetablissemangets och tjänstemannaaktivistkårens, nämligen den israeliska. En del liberaler som Carl Bildt rundar pragmatiskt detta problem genom att i just denna fråga överge den renläriga liberala hållningen, men för de liberala purister som ironiskt nog vanligtvis tillhör åsiktskorridorens mest aggressiva grindvakter är detta inte ett alternativ. Ett mycket belysande exempel på en sådan liberal finner vi i riksdagsmannen Fredrik Malm (L).
Fredrik Malm har i fräna ordalag kritiserat Svenska kyrkan för dess hållning i Israelfrågan. Han har i lika fräna ordalag kritiserat en skola där elever tillåtits stoppa ett föredrag om landet. Han har kritiserat och raljerat över artister som uppmanat till bojkott av Israel, han har kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för deras uttalanden om samma land och han har kallat en Israelfientlig demonstration i vilken en socialdemokratisk riksdagskollega deltog för "vidrig". Fredrik Malm finner kort sagt inte bara vänsterns hållning i frågan motbjudande, utan tycks också vara på det klara med att politiseringen av civilsamhället lett till att även bland annat Svenska kyrkan anslutit sig till denna linje. Vad Fredrik Malm dock inte tycks se är mönstret. Han kritiserar visserligen den breda vänstern i just denna fråga, men förmår varken se sin egen roll eller att detta bara är toppen av ett isberg. I själva verket har Malm inte bara aktivt bidragit till att den Israelpolitik han kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för kunnat fortsätta. Han har framför allt i praktiken konsekvent ställt sig på vänsterns sida i kulturkriget, bortsett från några irrelevanta och pliktskyldiga distraktioner till invändningar i frågor helt utan praktisk betydelse.
Problemet för puristliberalen är att Israel idag fyller samma funktion för vänstern som Rhodesia och Sydafrika gjorde på 1970- respektive 1980-talet. Man anser måhända att landet kan få finnas kvar, men att det först måste underkasta sig villkor dikterade utifrån. Få liberala purister delar denna vision, men bidrar inte desto mindre genom sina vänsterreflexer till att göra den mer sannolik. Talande nog finner vi här också att Malms kritik av Svenska kyrkan i dagarna gett upphov till kritik från andra liberaler kända för hög liberal svansföring. Vad vi här ser utspela sig i realtid är i själva verket exakt vad Lecky beskriver i Democracy and Liberty, nämligen en liberalism som ständigt gör avkall på sina principer, bara för att därefter retroaktivt beskriva resultatet av de egna kapitulationerna i termer av "framsteg".
