Mina intrigerande besättningsmedlemmar och kolonisatörer på Mount Lookitthat:
Historien skrivs som bekant av segrarna, och då den segrande ideologi som begåvat oss med sekulär arvsynd, bombdåd, grova våldsbrott, stöldligor, tiggare, ljugande journalister och smygtotalitarism är liberalismen, bör följaktligen också våra historieböcker vara liberala. Om någon med goda kunskaper om hur historien skrivs, men helt utan kunskaper om liberalismen annat än att den segrat, skulle våga sig på en kvalificerad gissning om hur den liberala historieskrivningen löd, skulle vederbörande därför på goda grunder kunna anta att en sådan utgjorde en berättelse om hur ett band av heroiska liberaler mot alla odds successivt lett mänskligheten mot ständigt större triumfer. Som av en händelse är det också precis så den officiella historieskrivningen lyder, och intressant nog finns också ett begrepp för precis detta, nämligen whighistoria.
För en av de mer intressanta inblickarna i exakt hur förljugen whighistorien egentligen är, står ironiskt nog en whig. I sin bok Democracy and Liberty från 1896 redogör William Edward Hartpole Lecky (1838 - 1903) för hur liberalismen utvecklats under 1800-talet, och hur man därmed successivt närmat sig allmän rösträtt. Enligt gängse whighistoria hör detta till det mest ädla av vad liberalismen åstadkommit, men för Lecky representerar samma utveckling en tydlig och mycket olycksbådande försämring. Argumenten är såväl sakliga som övertygande, och känns i mångt och mycket igen från Erik von Kuehnelt-Leddihn, Albert Jay Nock och i viss mån även Hans-Hermann Hoppe, men blir i Leckys fall tack vare det tidiga utgivningsåret också betydligt mer profetiska. Vad som gör Lecky minst lika intressant är dock den motbild han (sannolikt oavsiktligt) erbjuder till whighistoriens berättelse om liberalismen som en obruten kedja av framsteg.
Vad Lecky i själva verket vittnar om är en serie liberala misslyckanden. Vad han redogör för är hur en liberalism som ursprungligen inte bara förespråkade elitstyre och en stark ställning för aristokratin, utan också kategoriskt motsatte sig allmän rösträtt, steg för steg tappat kontrollen. Vad han skildrar är hur en elitistisk och allt annat än egalitär liberalism till följd av misstag, falskspel och konflikträdsla gradvis tvingas göra avkall på de egna principerna, ända tills den demokrati som för de tidiga liberalerna var ett mardrömsscenario blir verklighet. Vad som drivit utvecklingen har inte varit genomtänkta reformer, utan tvärtom i många fall felbedömningar, cynism, halsbrytande korruption och klientelism värdig en bananrepublik. Bakom det progressiva slagordet Framåt! har i regel rymts en helt annan verklighet, nämligen att man gång på gång tvingats kapitulera, och därefter, närmast i syfte att rädda ansiktet, rationaliserat ett oönskat utfall men tillika fullbordat faktum som framsteg.
Intressant nog hamnar Lecky i sin skildring av utvecklingen här påfallande nära vad James Burnham beskriver i Suicide of the West. Vad de redogör för är i grund och botten samma process, fast betraktad från olika håll. Där Burnham analyserar liberalismen utifrån vad som redan hänt, siar Lecky om framtiden utifrån ett betydligt mer begränsat faktaunderlag. Där liberalismen för Burnham är någonting patologisk, utgör den för Lecky civilisationens hotade grundpelare. Perspektiven kan måhända tyckas motsägelsefulla, men i den mån så är fallet beror detta på att Lecky ser liberalismen som en konstant storhet, medan Burnham ser den som en kraft intimt sammankopplad med den negativa utveckling Lecky beskriver. Inte desto mindre redogör Lecky mycket ingående (om än indirekt) för vad Burnham uttryckligen hävdar, nämligen att liberalismen och whighistorien i mångt och mycket fungerar som ett sätt att rationalisera en oönskad utveckling.
I ljuset av detta får också liberalismens ställning som kaosideologi en naturlig förklaring. När liberalismen blir ett ramverk för att rationalisera ordningen som uppstår när den som haft vakten under lång tid undvikit varje obehaglig konfrontation genom att retirera, blir av nödvändighet också liberalismen med tiden ett försvar för kaos. Vad mer är, vad Lecky beskriver förklarar också både liberalismens neurotiska natur och aggressiviteten den uppvisar när den ifrågasätts. Liberalismen kan liknas vid ett kustsamhälle hårt drabbat av erosion. Samhället skulle visserligen kunna räddas om man byggde några vågbrytare, men detta kräver att man såväl anstränger sig som avsätter resurser för ändamålet, och viljan att resa sig från TV-sofforna saknas. Hus efter hus går därför förlorat till havet, men för varje gång detta inträffar intalar sig de kvarvarande invånarna att de fått det bättre eftersom det nu blivit närmare till stranden.
Detta ger dock inte hela bilden. Liberaler kapitulerar långt ifrån alltid, utan är tvärtom både beväpnade till tänderna och fullt kapabla att erbjuda synnerligen våldsamt motstånd. Liberaler väljer dock sina strider med omsorg. Man lämnar inte sina TV-soffor ens om det är en mycket uppskattad granne som nu står på tur att få sitt hus bortspolat av havet, men i den mån samme granne på egen hand tar sig för att bygga en vågbrytare kommer samhället instinktivt samlas för att med förenade krafter riva vad han byggt, och därefter förvisa honom redan innan höststormen hunnit göra sitt. De rationaliseringar som blivit liberal kanon är heliga, och varje tendens till ifrågasättande av dem bestraffas därför hårt. Skulle däremot någonting som fram till nu ansetts som uppbyggligt plötsligt leda till obehag och friktion, kommer snabbt en övertygelse om att man därför bör göra precis tvärtom börja vinna mark, och med tiden också bli den enda socialt acceptabla hållningen.
Lecky avslöjar dock inte bara whighistorien som den diametrala motsatsen till vad den vanligen utmålas som. Liksom många andra tidsdokument påminner Democracy and Liberty oss om att liberalismens historia är allt annat än så ädel som dess anhängare gärna vill framställa den som, och om att den ordning som råder idag var någonting de tidiga liberaler som åtnjuter hjältestatus bland samtida liberaler till varje pris ville undvika. Att vi trots detta har hamnat där vi befinner oss idag är inte resultatet av gott liberalt ledarskap och principfasthet, utan av rådvillhet, misstag och principlöshet.
