Mina iscitadellskamrater, gyllene plutokrater och ränksmidande stjärnflygare:
På den reaktionära plattformen Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att begreppet "rasism" är mycket förrädiskt, och följaktligen i möjligaste mån bör undvikas. Rasism kan visserligen vara någonting i allra högsta grad verkligt, men den rasism du hör talas om till vardags är som vi snart skall se ofta någonting helt annat än vad den utges för att vara. I den text du just nu läser kommer vi inte desto mindre att vid upprepade tillfällen flagrant bryta mot vår princip att undvika detta ord och avledningar därav, och trots att våra syften är vällovliga väljer vi att markera där så har skett medelst kursivering.
I förra veckan fick en icke-dödlig skottlossning i Norge en långt mycket mer framskjuten position i det svenska nyhetsflödet än vad ett avvärjt terrordåd i Östersund skulle komma att få några dagar senare. Här invänder måhända någon att detta var motiverat, eftersom den norske gärningsmannen samma dag som skottlossningen inträffade även gjort sig skyldig till mord på sin styvsyster. Detta mord skulle dock, om det hade varit en isolerad företeelse, av svenska journalister bedömts ha så lågt nyhetsvärde att det som mest resulterat i en kort TT-notis. Att många hade kunnat bli dödade i skottlossningen senare samma tag ger naturligtvis händelserna ytterligare nyhetsvärde, men samma sak kan sägas om vad som hände i Östersund. Att det inhemska dramat trots detta inte kom i närheten av att ge upphov till så många krigsrubriker eller fördömanden som det utländska har dock en enkel förklaring, nämligen att någon som likt den man som greps i Östersund bedöms ha ett islamistiskt uppsåt anses vara betydligt mindre klandervärd än den som likt den norske gärningsmannen bedöms ha ett rasistiskt sådant.
Vad som gör detta intressant är vad det säger oss den progressiva synen på rasism. För den progressive är rasism någonting både oönskvärt och förkastligt, men för den progressive är rasism också någonting mycket mer metafysiskt. Rasism är vad som gör den norske gärningsmannens mord på sin styvsyster till en bisak. Rasism är vad som ger en tilltänkt massaker på muslimer i Norge större nyhetsvärde än en tilltänkt massaker på jämtlänningar. Rasism är vad som gör en nedbränd moské till en huvudnyhet och en nedbränd kyrka till en lokalnyhet. Rasism är också vad som skiljer en en vulgär provokation i form av en Muhammedkarikatyr från angelägen konst i form av utställningen Ecce Homo. Protester på temat att en avog eller fientlig inställning till en religion inte kan betraktas som rasism är i sammanhanget fullständigt irrelevanta, då synen på rasism som redan påpekats till sin natur är metafysisk, och därför också okänslig för invändningar av detta slag.
I det aktuella sammanhanget betyder detta att ett rasistiskt motiv anses utgöra en försvårande omständighet. Inte en försvårande omständighet som i, säg, någonting som gör dådet 20 procent värre, utan en försvårade omständighet som gör dådet flera gånger så diaboliskt. Att många människor utan vidare accepterar detta som någonting självklart gör det dock inte till en självklarhet. Tvärtom, denna syn på saken har inte ens ett sekel på nacken, och att den trots detta tas för självklar av så många idag är ett mycket belysande exempel på hur snabbt och effektivt även stater som berömmer sig för att vara demokratiska kan indoktrinera sina medborgare, och hur man på detta sätt lyckats åstadkomma ett klimat där ett radikalt och i allra högsta grad ideologiskt perspektiv kan framställas som helt och hållet neutralt och allmängiltigt.
I själva verket är dock det rasistiska motivets ställning som en synnerligen försvårande omständighet i brottsmål högst underlig av flera skäl. Fokuset på just detta motiv är ytterst godtyckligt, och hade precis lika väl kunnat bestå i ett motsvarande fokus på brottslighet motiverad av till exempel religiös extremism. Den vikt man lägger vid huruvida motivet är rasistiskt eller ej är inte bara stor, utan därtill så exceptionellt stor att förekomsten av detta motiv i många fall blir vad som skiljer ett brott från en helt och hållet laglig handling. Vad mer är, när allt fler traumatiska brott drabbar bland annat barn och pensionärer samtidigt som andra grupper är kraftigt överrepresenterade i brottslighet, tillfogas ytterligare dimensioner till frågan om vilka omständigheter som bör ses som försvårande respektive förmildrande. Minst lika intressant är också det faktum att många brott med hatiska och etniska förtecken begås utan att vare sig rättsväsendet eller media uppmärksammar detta, då rasism är någonting som inte kan drabba alla.
För den högst exceptionella ställning rasismen idag åtnjuter jämfört med andra motiv och föreställningar kan man varken finna stöd i logiken, upplysningen, vetenskapen, rättvisetänkandet, färgblindheten eller det sunda förnuftet. En sådan ordning är tvärtom nyckfull, ängslig och ett flagrant avsteg från den på pappret så centrala principen om likhet inför lagen. För en sådan ordning kan man däremot finna stöd i den hårdföra protestantism som progressiva intalar sig att de sedan länge övergivit, men i själva verket är de mest radikaliserade av arvtagare till. I samma ögonblick som man börjar analysera den progressiva synen på rasism i termer av västerländsk arvsynd lättar som genom ett trollslag också dimmorna, och den kompromisslöse puritanens föreställningsvärld avslöjas för precis vad den är.
Det finns dock en annan aspekt av saken som är minst lika viktig. Ju mer man kan utmåla rasismen som ett allvarligt problem, desto mer framgångsrikt kan man i praktiken också framställa kritik mot samhällets makthavare som någonting suspekt. Den progressiva ordningen är inte så mycket en konspiration som resultatet av en långvarig kraftmätning mellan olika falanger om makten över statens skatteintäkter och våldsmonopol. I denna kamp har med tiden mången falang slagits ut, och de som överlevt har gjort detta genom att ständigt utveckla nya vapen för att kunna bekämpa sina rivaler. Resultatet har blivit en hierarki dominerad av en fräsande best med röda ögon, pansar, huggtänder, vassa klor och rikligt med hullingar. Att en sådan best också vet att framgångsrikt försvara sig bör inte förvåna någon.
