Det finns få personer den moderna och progressiva människan identifierar sig så lite med som en medlem av Livets Ord, Knutby Filadelfiaförsamling eller Svenska kyrkans fria synod. Att man i en sådan livsåskådning finner en motpol till den egna hållningen beror inte enkom på att man själv, i egenskap av en modern människa med förnuftsbaserade värderingar är ateist, utan minst lika mycket på att man finner dessa människor dogmatiska, stela, indoktrinerande, auktoritetstroende, humorbefriade, osjälvständiga, hämmade och ovilliga att ifrågasätta invanda föreställningar.
I denna nedlåtande hållning återfinns spår av en högst relevant kritik av protestantismen. Vad den moderna och progressiva människan dock är notoriskt oförmögen att ta in, är att det är just bland progressiva och moderna människor man idag i detta avseende finner de mest kompromisslösa protestanterna av alla. I bjärt kontrast till den egna bilden av sig själva som öppensinnade, ohämmade och förnuftssökande individualister står nämligen den komprometterande omständigheten att man, i sin kamp för att sprida den progressiva modernitetens evangelium, agerar precis som de mest nitiska, hårdföra och oförsonliga av protestanter alltid har gjort.
En snabb utblick över den progressiva moderniteten avslöjar i själva verket, för den som vet att känna igen tecknen, att protestantismen står starkare än någonsin. Toleransen för kättare är mindre än på mycket länge, och den frenesi med vilken man bekämpar dem är identisk med den hätskhet religiösa fanatiker alltid bekämpat avfällingar. Att man talar om "värdegrund" förhindrar inte att vad som avses är katekes. Det aggressiva grupptryck man utövar i syfte att få dissidenter att rätta in sig i ledet, är identiskt med den sociala kontrollmekanism Erik von Kuehnelt-Leddihn identifierade som en av protestantismens mest utmärkande egenskaper. Den oreflekterade lätthet med vilken människor delas in i goda och onda, utan att ens några pliktskyldiga försök till nyanseringar görs, bär alla den kompromisslösa protestantismens kännetecken. Till och med den oförblommerade eskatologin finns där för alla att se, komplett med ett förhållningssätt så religiöst att man föredrar meningslösa men spektakulära ritualer framför de åtgärder som faktiskt kan förhindra den undergång man menar står för dörren.
Vad det hela säger oss är inte bara att protestantismen har format den progressiva moderniteten mer än vad de flesta är beredda att medge. Vad det hela framför allt säger oss är att de många hänvisningarna till förnuft, sekularism och evidens bara är en tunn fernissa bakom vilken en fullfjädrad teokrati döljer sig. Att den progressiva moderniteten av sina kritiker stundom liknats vid en sekt har därför också en väldigt enkel förklaring, nämligen att den i grund och botten fungerar precis som just en protestantisk sekt. Vad som i första hand skiljer denna sekt från de sekter den moderna och progressiva människan älskar att skaka på huvudet åt, är att hon själv råkar vara en entusiastisk medlem av den, och därför inte förmår se det uppenbara.
Men, invänder då kanske någon, den moderna och progressiva människan är ju i regel en ateist! Invändningen är i sak helt korrekt, och det faktum att ett trossystem som delas av ateister beskrivs i termer av religion kan vid första anblick förefalla paradoxalt. Att den progressiva modernitetens dogmer är kliniskt rensade från varje spår av Gudsbegreppet förtar dock inte det faktum att religionen i fråga är både kristen och protestantisk. Resultatet av att, precis som Richard Dawkins så länge förespråkat, avskaffa en gud till, har inte blivit ett icke-religiöst samhälle, utan tvärtom ett samhälle fullständigt omedvetet om att det genomsyras av en av de mest fanatiska och humorbefriade former av kristendom som någonsin har existerat.
