I sin mycket läsvärda klassiker Suicide of the West från 1964 hävdar James Burnham att västvärlden, i bjärt kontrast till vad de flesta tror, är en civilisation på tillbakagång, och att liberalismen har en central roll i denna process. Burnham är visserligen själv tydlig med att vad han kallar för "liberalism" är en amerikansk benämning, som i andra delar av världen går under namn som "progressivism" och "socialdemokrati", men intressant nog har de amerikanska och europeiska liberalismbegreppen sedan boken skrevs kommit att konvergera så till den grad att det inte längre är lönt att upprätthålla någon åtskillnad mellan dem. Detta är i sig en ledtråd om hur klarsynt den mening i bokens sista kapitel, i vilken Burnham sammanfattar sitt kärva budskap, egentligen är:
De delar av boken som handlar om kommunismen har visserligen åldrats mindre väl, men trots detta ger just omständigheten att Burnhams referenser till "liberalismen" 55 år efter boken tillkomst inte längre behöver ändras i översättning, en fingervisning om hur framsynt hans beskrivning egentligen var. Ett annat tecken på detta är ironiskt nog att delar av boken med tiden har blivit svårbegripliga, då just det förfall som beskrivs i verket har resulterat i att den som läser det idag inte längre delar vad som för den första utgåvans läsare var självklara referensramar. I själva verket var de tecken på förfall Burnham 1964 kunde identifiera påfallande svaga, jämfört med de former samma förfall har tagit sig sedan dess.
Det är värt att notera att när Burnham identifierar liberalismen som det västerländska självmordets ideologi, så menar han inte att liberalismen är samma utvecklings orsak. Vad han i stället menar är att liberalismen till sin natur är palliativ, och att dess funktion är att fungera som en trösterik rationalisering av ett förlopp där västerlandet går en spengleriansk undergång till mötes. Enligt undertecknad har Burnham på denna punkt åtminstone delvis fel, något som inte minst den oförblommerade och långtgående grad av destruktivt politiskt vansinne som idag är vad som så uppenbart driver utvecklingen talar för.
Inte desto mindre talar just detta vansinne inte bara för att Burnham på det stora hela hade rätt. Det överensstämmer därtill så till den grad med vad han 1964 skrev, att det är tveksamt om han ens själv förstod hur rätt han hade. På punkt efter punkt kan utvecklingen sedan 1964 förklaras med vad Burnham då observerade. Ett tidigt exempel på detta kom redan 1968, och sedan dess har utvecklingen bara accelererat. I ljuset av Burnham blir de hätska attackerna på traditioner, normer, nationalstaten, manligheten samt lag och ordning plötsligt begripliga. Ett särskilt belysande exempel på detta återfinns dock i lagen om hets mot folkgrupp, och i en vidare bemärkelse också i vänsterns alltmer aggressiva försök att undergräva sina meningsmotståndares möjligheter att uttrycka sina tankar.
Lagen om hets mot folkgrupp påbjuder kodifierad olikhet inför lagen. Att attackera någon för vederbörandes hudfärg, etnicitet eller religion är inte bara lagligt, utan därtill fashionabelt, så länge hudfärgen i fråga är vit, etniciteten i fråga är västlig och religionen i fråga är kristendomen. I den mån hudfärgen, etniciteten eller religionen är en annan, utgör dock detta inte bara någonting som anses socialt oacceptabelt, utan därtill någonting som i en domstol kan ge högst kännbara straff. Olikheten inför lagen är med andra ord inte godtycklig, utan syftar tvärtom till att göra det fullt möjligt att angripa väst, samtidigt som västs möjlighet att försvara sig både kriminaliseras och stigmatiseras. Att denna utveckling överensstämmer med Burnhams observation är inte bara uppenbart, utan blir därtill i ljuset av att det progressiva etablissemanget alltjämt fortsätter hålla den djurplågande "Näthatsgranskaren" under armarna så övertydligt att det är tveksamt huruvida Burnham ens själv 1964 hade kunde föreställa sig en så patologisk utveckling.
Detta gäller dock inte bara vad som är tillåtet i strikt juridisk bemärkelse, utan i ännu högre grad vad som är socialt accepterat. Att skända koranen eller framställa avbildningar av Muhammed är visserligen (ännu) inte olagligt, men den som gör det kan kallt räkna med universella fördömanden, snedvriden rapportering och social utfrysning. Att på motsvarande sätt ge sig på kristna eller västerländska symboler, är däremot i progressiva kretsar någonting av det mest fashionabla man kan göra. Även i de fall då den som företräder en antivästlig hållning inte erbjuds några juridiska fördelar jämfört med den som företräder en västlig, är med andra ord spelreglerna tydligt utformade på ett sätt som ger den antivästliga hållningen ett uppenbart överläge.
Burnham blir i ljuset av detta nästan kusligt profetisk. Suicide of the West är i själva verket inte bara en av 1900-talets viktigaste böcker, utan är dessutom till skillnad från merparten av de titlar om vilka samma sak kan sägas påfallande lättläst. Den erbjuder inte bara ett flertal nycklar som är ovärderliga för den som vill förstå sin samtid, utan hjälper också läsaren att se en kvävande och anemisk liberal hegemoni för vad den är. I egenskap av sådan utgör boken obligatorisk läsning för var och en som gör anspråk på att företräda en relevant högerposition
