Första maj har idag traditionsenligt firats med att högern påpekat det ironiska i att vänstern går ut och demonstrerar mot sig själva. I sak är detta inte bara rätt, utan rymmer dessutom en djupare sanning som står sig även under årets 364 övriga dagar. Den gängse bilden av en rebell är idag nämligen någon vars agenda överensstämmer med maktens, och som går längst fram när samhället steg för steg stöps om i en riktning som råkar sammanfalla med precis den etablissemanget önskar.
Första maj är dock inte en charad endast av detta skäl. Vad som mer än någonting annat gör första maj till en Potemkinföreställning är att en zombie går runt Europa – närmare bestämt socialismens zombie. När förmenta socialister till klassiska socialistiska slagord marscherar under röda flaggor, syftar detta till att flytta allmänhetens uppmärksamhet från det faktum att socialismen är död, och att de politiker som påstår sig representera den sedan länge har upphört att försvara arbetarklassens intressen. Av forna tiders klassanalys återstår endast slagord och klichéer tömda på innehåll, samtidigt som politiken tagit en riktning som inte särskilt lätt låter sig beskrivas enligt gårdagens förklaringsmodeller.
Av denna anledning blir även merparten av den kritik som framförs mot första maj från högerhåll en del av charaden. När högern högljutt kritiserar de socialistiska parollerna, bidrar man själva till att flytta fokus från det faktum att samma paroller är ett spel för gallerierna. Kritiken resulterar ironiskt nog i att socialismens sminkande lik förefaller vara vid liv, vilket skänker de förment socialistiska politikerna legitimitet och trovärdighet i arbetarklassens ögon. Såväl vänsterns som högerns retorik bidrar därför till att upprätthålla illusionen av att det pågår en strid vid ett slagfält där kanonerna i själva verket tystnade för längesedan.
Den rådande politiska ordningen är ett insidervälde, och den lilla klick av välbärgade insiders som idag har gått i bräschen för de välregisserade manifestationer där man under röda fanor sjungit sånger om arbetarklassen, har inga planer på att ändra detta. Kritiken av "de rika" syftar bara till att flytta fokus från det faktum att det säkraste sättet att bli riktigt rik i Sverige idag, är att bli en av den gigantiska statsapparatens underleverantörer. Talet om "solidaritet" syftar till att flytta fokus från det faktum att politikerna medelst skyhöga skatter på lönearbete pungslår arbetarklassen, dels för att kunna köpa sig den snabbväxande parasitära klassens röster, dels för att hålla svågerkapitalisterna inom välfärdssektorn på gott humör.
Januariöverenskommelsen har inte bara formaliserat vad som redan var ett fait accompli, utan är också på god väg att göra rådande ordning ännu mer motbjudande. I de fyra kryptojakobinska partiernas överenskommelse slås fast att skatterna för höginkomsttagare skall sänkas och att den skattefinansierade svågerkapitalismens ställning skall stärkas ytterligare. Parallellt med detta kan man på goda grunder misstänka att landsbygdsbor, arbetare och medelklassen kommer få se sin skattebörda öka i takt med att de 73 punkterna blir verklighet.
Vad som växt fram efter socialismens död och den nyliberala reaktionen är en ordning som kombinerar en nidbild av kapitalismen med en nidbild av socialismen. Då detta är ett upplägg som varken gynnar arbetarklassen, medelklassen eller de innovativa och värdeskapande näringsidkarna, är det av avgörande betydelse för samma ordnings fortlevnad att dess sanna natur inte uppmärksammas. I ljuset av detta blir dagens charader plötsligt också fullt begripliga. Genom att iscensätta en 1970-talsmotsvarighet till Medeltidsveckan, kan man också upprätthålla illusionen av att allt är som vanligt.
På detta vis förflyttar man inte bara fokus från vad som faktiskt pågår. Genom att hetsa allmänheten till att utkämpa gårdagens strider sår man dessutom split mellan systemets förlorare. Under tiden kan såväl den bananrepubliksinspirerade klientelismen som den lika bananrepubliksinspirerade svågerkapitalismen ostört fortgå.
